Fast inte stängdare än att jag inte kan skriva en rad eller två först.

I måndags släpptes Justin Currie's nya skiva "The Great War", hans andra soloskiva och en något muntrare uppföljare till "What is love for" titeln till trots.

Det är...eh, här skulle jag skriva hur många år sedan det är hans förra skiva kom. Men se, det har jag glömt. Minns bara att jag åkte till Glasgow och såg honom spela två gånger det året.
Den andra gången, på Old Fruitmarket, var vi ett helt gäng som strålade samman före och efter.

Såhär i efterhand var det nog den största behållningen av den resan. Att få träffa en massa härliga människor som jag fortfarande har i mitt liv. Mer eller mindre.

Vad tycker jag om nya skivan då? Mer eller mindre?

Tja, officiellt får jag den inte förren den 21 (!!!) maj enligt Amazon. Men tack vare Spotify kan jag redan nu lyssna på den. Dock inte i ipoden. Men man kan junte få allt.

Skivan är genomgående bra. Poppigare än WILF. Bättre producerad och i mitt tycke betydligt mer lättilgänglig. Han lär väl inte hamna på topplistan den här gången heller. Men singeln "A Man with Nothing to do" har tillräckligt med Del Amitri-smak för att passa på en bilåkarsamling.

Personligen gillar jag "Can't let go of her now", "Baby, you survived" och den vid det här laget klassiska "As long as you don't come back" bäst. 

Jag hade, väldigt orättvist, bestämt att jag var trött på Justin Currie. Att hans bästa tid var bakom honom. Men se, här ploppade han upp och visade att jag hade fel. Melodierna är förförande och hans röst är bättre än någonsin.

Så, om ni ursäktar mig så stänger jag dörren, petar på mig hörlurarna och försvinner från världen en stund.