Tycker inte om när det dyker upp en massa känslor. Känslor ställer till det. Ja, jag vet. Jag bjöd in det.
Men nu surar jag. Det fanns en jag ville ha på den där sajten. En enda som fick mig att känna något.
Och han skrev till mig. Han till mig - efter att jag smugit in på hans sida och kikat men sedan backat ur efter att ha tänkt att jag inte var hans typ.
Men han skrev till mig. Kom med komplimanger. Gillade det han såg.
Och nu, när jag föreslår att vi ska ses. Då möts jag av tystnad. Dövörat har slagit till.
Huvudet fattar, men tänker inte ägna sig åt självförakt. Det är inte fel på mig.
Känslorna fattar inte. De sitter där alldeles yrvakna och undrar vad sjutton det var som hände. Varför väcktes de - alldeles i onödan - om de inte behövdes?
Fast, jag vill ju inte stänga av igen. Det var lite mysigt att känna. Att fantisera om smaken av hans hud.
Äsch, jag får väl återgå till min lilla dvala.
Kanske bäst för alla inblandade.
Men surar, det gör jag.
Det är inte fel på dig. Inte mer än på oss alla. Kram.
Skrivet av Nora den 23 oktober, 2011 kl. 09:44 #