Jaha, så var cirkusen igång igen. Tandcirkusen. Börjar nästan bli van nu. Har borrat bort min Shane McGowan-tand och tuggat modellera för porlinsersättningen. En vecka med ont, provosorisk lagning och lättuggad mat. Som vanligt.

Det började dock inte riktigt som vanligt. Till att börja med tror jag det är ett maskhål i tid/rum-kontiniuteten (?) mellan Solna och Fridhemsplan när man åker tunnelbana. För hur jag än gör kommer jag aldrig fram vis samma tid även om jag går hemifrån vid samma klockslag.
och då menar jag inte att det skiljer fem minuter, nej, här snackar vi halvtimmar! Märkligt!

Hur som helst var jag en halvtimme tidig hos tandis, satte mig i väntrummet (efter att ha hälsat på alla i personalen - som inte gömde sig bakom pansarglas som hos folktandvården) och läste lite om första världskrigets skyttegravar. En helt annan blogg, men fy fan! Det gav i alla fall pespektiv till mitt gnäll om att jag var nervös.
Jag blev inhämtad av min tandis som pratade lite, vi flabbade och jag fick bedövning - sedan fick jag beskedet att hon inte skulle ta hand om mig. Det skulle den nya tandläkaren göra. "Men jag vill ju ha dig!" pep jag ängsligt och hon gick för att prata med herr övertandläkar-tupp.
Men nej, av någon anledning ingen av oss begrep skulle han ta hand om mig och hon fick bara ge bedövning och ta avtrycket.

Så där satt jag, utan tidning och med bedövning, i ca 55 minuter innan herr tupp var klar med sin patient. Min tandis vankade sysslolös av och an i korridoren och jag hade precis börjat få tillbaks känseln i kinden när han började borra. "Jag vill ha N!" protesterade jag, så hon fick i alla fall assistera.

Tre minuter senare var jag färdigborrad (med avbrott för mer bedövning eftersom jag nu hade full känsel och ont) och fick tugga modellera. Jag såg undrande på min tandis och sa att "Det där kunde väl du ha gjort själv?". Hon nickade och muttrade att hon inte förstod vad han pysslade med.
Det gör inte jag heller, men det luktade prestige. Prestige luktar desinfektion.

Tillbaks på jobbet med halvsidesförlamning i ansiktet (den sista sprutan tog rejält) skulle jag hjälpa till att städa. Dammsugning stod på schemat och jag hoppades att alla glömt incidenten med den förra dammsugaren.
Vad som hände då var att jag satte igång den, vicklade lite på den glappande sladden och hela eländet började brinna. Nej, det var inte jag som satte eld på Chokladfabriken!
Den här gången plockade jag försiktigt upp...framänden...Äsch, ni vet, röret och munstycket varpå hela munstycket trillade isär och delar flög över hela golvet till kollegornas stora nöje.

Så, nu är jag förbjuden att dammsuga här på jobbet. Inte mig emot.

Än är inte den här tokdagen över. Ska bli spännande att se vad mer som hinner hända innan jag drar täcket över huvudet och knoppar ikväll. Är nyfiken på en fortsättning av drömmen jag hade imorse, då jag var strandad på Madrids flygplats med bara handbagaget...