Borde känna mig inspirerad och energi-injicerad efter lördagens afrikanska dans och tiden spenderad med vännen, döttrarna och för att inte tala om lek med liten kisse. Som apporterar sin älskade boll.
Och det är jag väl. Men söndagens mamma-möte ligger som ett sorgflor över mitt sinne. Huvudet vet att hon självklart har rätt att ha dåliga dagar. Att hon inte kan vara på topp jämt.
Huvudet försöker också säga att jag fick en kram när jag kom och ett halv leende. Att hon sa "fina" om tulpanerna jag köpt, och att hon sa "nej" när jag sa att jag var tvungen att åka.
Men däremellan var det hjärtat som kände hur hon inte tittade på mig, inte ville hålla handen, inte riktigt verkade märka att jag var där.
Straff, sa hjärtat. Om du kan strunta i henne kan hon strunta i dig. Men hon kan bara göra det när du är där så du märker det. Så att det känns riktig ordentligt.
Som sagt var - huvudet vet, men hjärtat känner. Och därför är det tungt idag. Det går över. Precis som träningsvärken efter dansen.
