Jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var väl roligt hurra! Tja, i alla fall för mig som sitter inomhus och kan njuta av synen utan att behöva ge mig ut i det. I alla fall under de närmsta timmarna.

Ska åka in till stan och hämta mitt kontrakt på lägenheten - har liksom glömt det. De ringde från fastighetsbolaget igår och påminde. De frågade också hur jag trivdes i nya lägenheten och jag muttrade något om att det var ok.

Det är inte alls så illa som jag tycker. Ja, det är lyhört. Ja, det är silverfiskar på ställen silverfiskar inte borde vara. Och ja, jag saknar Solna. Men efter att Tant Bruun och hennes magiska fingrar (och borrmaskin) hjälp mig i helgen så börjar det faktiskt se ut som ett hem.

Och min marockanska vikskärm är såååå snygg!!!

Så - det är bra. Allt är som det ska. Det är bara min attityd som måste justeras. Dessutom har jag - efter endast 4 veckors pendling - drabbats av tunnelbaneseende. Det är en företeelse som faller under "Sköt dig själv skit i andra"-kategorin.

Likt ett gäng zombie-lämlar hasar vi oss av tunnelbanan för att byta till andra transportmedel. Och ingen nåd visas den som är långsam, gammal, ung, vilsen eller handikappad. Åh, nej. Vassa armbågar och onda blickar utdelas och Gud förbjude att du skulle råka stanna till för att ta reda på var din anslutning går ifrån.

För er som är från eller är bekanta med Linköping finns ett liknande fenomen. Nämligen ett gäng cyklister som varje morgon och varje kväll kom susandes genom tunnlarna under Brokindsleden på väg till eller från arbetet. De var fruktade pga sin förmåga att likt en rasslande tsunami svepa med allt i sin väg.
Det finns skrönor om en kille som var ute och cyklade i sakta mak längs med Stångån och som råkade svepas med i klungan och sedan trampade så att svetten skvätte hela vägen till Ekholmen* innan han lyckades ta sig loss och kunde vänta tillbaks in till stan.

*Ekholmen är ett bostadsområde i Linköping ca 7 km från stadskärnan där många av SAAB-arbetarna bor.

Jag tycker inte om att ha tunnelbaneseende. Jag blir lite rädd för mig själv när jag känner att jag bara trampar på utan att ens titta åt sidan och ägna mina medpassagerare en sekund.
Men jag vet ju att det finns både värme och hjärta här i denna kalla huvudstad också. För jag fick lite av den igår.

Två härliga C'n mötte upp och kollade på en utställning på Armémuseum. Utställningen var inget vidare, men sällskapet var desto bättre. En stor dos antibiotika mot Tunnelbaneseende.

Nu har det slutat snöa. Och jag ska väl jobba lite. det är ju faktiskt därför jag sitter och kavar tvärs över stan varje dag.