Kan det vara hösten måntro? Eller är det bara livet som sugit musten ur mig i största allmänhet.
Känner mig livstrött liksom. Har svårt att uppbringa entusiasm för något.
Tror jag väntar på julen. Då brukar jag piggna till.
Har tjuvstartat med lussekatt o julmust. Och lite julmusik. Ja, redan. Men det snöade! Och då får man lyssna på julmusik. Så står det i klostrets stadgar.
Väntar också på att kopiatorn ska bli färdig så jag kan börja plocka pärmarna. Det är ok, då fryser jag inte så mycket.
Ringde och gratulerade lilla mamman på födelsedagen igår. 65. Om saker vore "som de skulle" så skulle hon ha gått i pension i år. Inte suttit där på hemmet. Jag var så ledsen efter vårt samtal, för jag förstod ingenting av vad hon sa. Det var bara läten. Och jag hörde hur frustrerad hon var att jag inte förstod.
Men ändå, med vissa saker i perspektiv, så känns det skönt att trots att jag inte kan prata med henne veta att jag står henne nära. Vissa kan prata med sin mamma men ändå inte. Och det är så mycket svårare.
Fast visst, klart jag önskar att det vore annorlunda. För många av oss. Önskar att de där man så gärna skulle vilja prata med skulle vilja lyssna.
Men, man får inte alltid som man vill. En del dör ifrån en, en del går sin väg och en del liksom bara flyter bort. Det är så livet är och det är bara på film man får avslutning, closure, och kan gå vidare.
Vi andra, vi väntar. Och hoppas. Och under tiden antar jag att man får göra som Carina skrev i sin blogg - man får helt enkelt skratta åt eländet.
- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
Nä det finns inget att skratta åt. Allt är skit. Sen dör man.
Skrivet av skitbruun den 23 oktober, 2009 kl. 12:58 #
...förmodligen till tonerna av Peter LeMarc
Skrivet av 194.68.142.52 den 23 oktober, 2009 kl. 12:59 #
Äh, nu e ni lite vrånga tycker jag. :-D
Skrivet av Carina den 24 oktober, 2009 kl. 15:41 #