Personalen på mammas boende vill att jag rensar ur mammas garderob. Tömmer den på kläder som hon inte längre använder. Sånt som är opraktiskt (läs finkläder).

Och jag förstår dem.

Men jag vill inte. Jag har redan slängt 75% av mammas kläder, väskor och skor. Och eftersom jag är så gräsligt sentimental är det skitjobbigt på ren svenska.

Det vore så mycket enklare om hon vore död. Ja, jag tjöt som en hel fontän när jag slängde pappas kläder. Men han var ju ändå borta, så det var en del av processen.

Min mamma är inte borta. Hon är kvar, men har inget behov av sina finkläder längre. Nu är det bekvämt och lättbytt som gäller.

Som sagt, jag förstår. Men alla dessa känslor.

Det är väl bara att stänga av och slänga bort. Men lite får vara kvar. Kläderna som liksom är hon.

Ni vet hur jag menar. Den där blusen eller jackan eller handväskan som ni automatiskt tänker på när ni tänker på mamma. Ja, min mamma är i den generationen när man tänker blus.

Grejen är, har säkert sagt det förut, men mamma älskade kläder, väskor och skor. Hon älskade att gå i affärer och var nog aldrig gladare än när hon lyckades få köpa något åt mig, sin shoppingallergiska dotter.

Idag är det jag som shoppar åt henne. Och det är inte lätt. Brorsan säger att jag ska köpa en träningsoverall. Men jag vet ju att min mamma som är fast därinne i sitt skal heller skulle dö än sitta i en träningsoverall hela dagarna.
Så jag måste hitta något som är lite tjusigt, men bekvämt. Något som är lätt att få på och av, men inte för lätt så att mammas demensfingrar börjar knäppa upp knappar som inte ska knäppas upp.
Det ska gå att sitta i utan att klämma, och kunna tvättas ofta utan att bli förstört.

Kort sagt... Jag vill inte!!

Men jag vet, det är inte en fråga om val. Det är bara att göra.

Vad vill inte ni?