Sjunger jag och konstarerar nöjt att det känns bra att ha bokat biljetter till ESC-finalen. Fast inte i Oslo utan i Bangor. Det känns bra. Bättre än på länge faktiskt.
Och lite ork kommer krypande tillbaks när jag tänker på att det döljer sig en vår nånstans där bakom alla snömoln och minusgrader.
Först kommer det vara några läskiga dagar med skridskobana efter solnedgången. Och den kommer att befinna sig - överallt! Och när den försvinner kommer - leran! För att inte tala om alla översvämmade gångtunnlar och källare.
Nej, vi ska inte tala om det, det kommer vi märka i alla fall.
Men där kommer även finnas tussilago, dripp-dropp, små ystra bäckar, fläckar med grönt, grönt gräs, återvändande flyttfåglar och såna där kvällar som inte verkar ta slut, när ljuset hänger sig kvar långt efter att det borde blivit mörkt.
Ni vet, de där kvällarna när man bara måste ta den långa vägen hem från bussen/t-banan/affärn. Bara för att det liksom spritter i kroppen.
Allt det kommer. Även om det kan vara svårt att komma ihåg en dag som denna när jag mest funderar på om jag kommer att ta mig hem eftersom SL's hemsida informerar att det är stopp, förseningar, inställt och om inte omöjligt så ganska knepigt.
Och ändå har det inte snöat alls så mycket som de varnade för. Tycker jag.
Fast - jag är faktiskt lite trött på snön nu. Nu tycker jag att vindarna kan ta och vända.
