Så var de där då - de första grå hårstråna. Fast de är inte grå, de är vita. Och ett av dem hade placerat sig i - ögonbrynet av alla ställen. Så ljust att jag inte såg det förrän jag med pincetten i högsta hugg gjorde mig redo för dagens lilla ansikts- s/m-orgie.


Egentligen är jag väl mest förvånad över att de dröjt ända tills nu med att dyka upp, vita stråna. Med tanke på hur mitt liv sett ut de senaste tio åren skulle jag inte vara förvånad om jag haft ett huvudet fullt av snövitt hår för flera år sedan.


Men nu, med tre månader kvar till 40, är de alltså här. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick ett ögonblicks panik. Sedan tog jag det som ett tecken på att det faktiskt är dags att färga om håret i alla fall - och det löser ju "problemet".


Tänkte även passa på att färga ögonbrynen, inte för att jag egentligen behöver, men för att jag är fåfäng.


Jag bryr mig inte överdrivet mycket, men jag vill gärna vara söt. Insåg ju häromveckan att jag är en mindre grön kopia av Prinsessan Fiona i Shreck - och värre öde kan man ha. För jag tycker faktiskt att hon är söt. Så, jag kommer aldrig bli någon skönhet - kanske dags att lära mig leva med det och uppskatta det jag faktiskt har. Något som verkar klippt omöjligt för min tröga hjärna.


Och visst - jag behöver verkligen gå ner i vikt - inte bara av fåfänga, men för att det finns väldigt mycket av mig att tycka om just nu. Så, salt-och vinägerchips till frukost kanske inte var en strålande idé...


En strålande idé var dock att köpa Lily Allens senaste album. Bara titeln är så otroligt befriande: "It's not me, it's you". Önskar att jag hade ryggrad nog att säga det.
Jag har inte ens brytt mig om henne förut - men jag vet varför. Jag har blandad ihop henne med Amy Diamond (fråga mig inte varför). Och den människan skrämmer mig.

Nog gnällt för nu - nu ska jag gå och förneka mitt åldrande.


Tjipp!