Ilsk är jag. Morrar och fräser och visar klorna. Vet inte riktigt varför jag är på detta usla humör, men vet att jag är så innerligt trött på mitt jobb.
Förr, för sådär en fyra år sedan, försökte jag fortfarande. Jag försökte planera, förbereda och vara på gång. Men de sista två åren har jag mest bara suttit och suckat, kollat på klockan och räknat ner. Som nu. Bara 4 och en halv dag kvar till jullovet. Och jag vill inte göra något alls fram tills dess.
Längtar till lägenheten i Linköping, hoppas den är snäll, och några dagar av lugn och ro. Några dagar utan fläng och ärenden, bara en kopp choklad och kanske ett besök på biblioteket eller en promenad med en bästevän genom en snöig älskad stad.
Ah, biblioteket. Att få slå sig ner i en av snurrfåtöljerna och bläddra i en bok, lyfta blicken och se Domkyrkans spira sträva mot himlen. Jag tror jag har skrivit den meningen förr. Men jag kan skriva den tusen sinom tusen gånger. Det är en tanke som värmer ett fruset östgötahjärta i exil.
För att döva tristessen har jag även ägnat mig åt dagdrömmeri och har förutom fantasier om spetsörade bågskyttar drömt om Cornwall. Den lilla rösten i mitt huvud som viskade förförande om Orkney har vaknat till liv och berättar nu sagor om ljus, klippor, gränder och kloster på berg i havet.
Jag lyssnar och jag längtar till våren, till en tid då jag inte orkar morra längre utan börjar le...
