Söndag i oktober. Jag sitter i köket och knattrar på datorn, lyssnar på LiveIreland.com och utanför fönstret sliter en ilsken vind löven av lönnen medan regnet smattrar mot rutan.

Det är en underbar innedag.

Jag borde ha suttit på en buss nu på väg hem från Linkeboda. Men när jag vaknade imorse mådde jag inget vidare, var yrslig och frusen. Jag vet, jag borde ha åkt ändå. Mamma behöver en kram, fast kanske inte mina baciller. Och vännen behövde ett utlåtande.

Men jag kan i alla fall konstatera att efter att ha skräpat omkring här i min ensamhet i två långa höstdagar, en fin och en mysig så börjar bihåleontet äntligen ge sig. Näsan har till och med gett ifrån sig små mängder av något trögflytande - så må alla helgon stå mig bi - kanske blir jag av med förkylningen innan nyår!!!

Jag var lite orolig ett tag där efter Irlandsresan. Hade så ont i kroppen att det var en plåga att göra något alls. Och så trött att jag sov ett och ett halvt dygn utan att blinka. Ja, det är klart. Jag sov ju.

Nu börjar jag få tillbaka en smula energi, har klarat av disken som åkt upp och ner i diskhon de senaste veckorna och jag har till och med gått runt och flinat och småsjungit för mig själv utan någon som helst anledning.

En liten anledning finns det. Men den är sådär nästan förbjuden att nämna. Men jag gör det ändå. Någon jag känner går igenom ett helvete med en förälder som dricker för mycket. Jag har fått lite rapporter via sms och försökt peppa tillbaks.
För jag känner igen varenda situation, varenda scenario. Jag har varit där, jag har levt igenom de där helvetesnätterna och dagarna. Trugat, bönat, bett, förhandlat, gråtit, skällt och resignerat.

Och - jag insåg att för mig är det över. Jag behöver inte gå igenom det där igen. Det krävdes en död, men det visste jag ju. Jag har sagt meningen så många gånger att orden förlorat sin skärpa. "Det här är inte över förrän han dör."

Nu är han död och det är över. Och fast jag saknar min älskade pappa litegrann varje dag är jag så tacksam att jag slipper hans onda tvilling att jag sjunger.

Och självklart får jag dåligt samvete för att jag gläds. Men just nu tänker jag strunta i det. För nu ska jag baka scones. Så det så!

Sniff!