”Att sakna kunskap är illa nog, men den som rusar i väg missar målet”
(Ords 19:2)

Kunskap är makt, brukar det sägas, och naturligtvis gäller även det motsatta: Okunskap är maktlöshet. Salomos ordspråk fångar nog in rätt mycket av Sverige på 2010-talet.
  2012 var året då Skolverket fortsatte att tolka den nya skollagens formuleringar om att den svenska skolan är ”icke-konfessionell”, där det inte får förekomma några religiösa inslag. Nu förklarade man att om en skola uppmärksammar Första Advent och besöker en kyrka, så måste det vara utan några ”religiösa inslag som bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse”. Hur man förklarar innehållet i en religiös högtid utan att det blir ”religiös förkunnelse” var och förblev en gåta för de flesta utanför Skolverkets korridorer.
  Skolverkets jurister gick också vidare i sin tolkning och kom fram till att eftersom hela skolmiljön – även matsalar, korridorer och kapprum – ingår i begreppet ”utbildning”, så kan det inte heller vara tillåtet för en kristen skolgrupp att berätta för andra elever om sin tro och ”värva” medlemmar. Sånt får bara ”icke-konfessionella” elevföreningar göra.
  Kanske var det en tillfällighet att Sverige aldrig tidigare har haft så många kristna skolgrupper som 2012, kanske inte.
  Det är lätt att bli arg på Skolverket, men kanske borde vi snarare vara tacksamma över att de visar på att våra folkvalda har gett skolan en omöjlig uppgift. Å ena sidan har skolan till uppgift att göra barnen delaktiga i det gemensamma kulturarvet. Å andra sidan skall skolan vara utan religiösa inslag.
  Båda påståendena låter bra, så länge de får vara just lösryckta påståenden, för de bottnar i politikernas och de flesta svenskars missuppfattning att ”religion är en privatsak”. Fast verkligheten är ju att varenda röd dag i almanackan antingen har en religiös eller politisk bakgrund. När alla religiösa eller politiskt känsliga högtider är bortsorterade så är det i stort sett bara ”Kanelbullens dag” som blir kvar för skolan att uppmärksamma som vårt gemensamma kulturarv.
  Ännu märkligare blev det i och med att Skolinspektionen någon månad tidigare hade slagit fast att yoga som en del av skolans verksamhet däremot inte bryter mot kravet på icke-konfessionalitet. Inte ens den slags yoga där man uppreprar mantran med hinduiska gudanamn, eftersom man menade att fokus i yoga ligger på ”hälsa och välbefinnande, inte på religiös utövning”. Man kan ju undra om det innebär att en präst trots allt får förmedla en välsignelse som handlar om ”hälsa och välbefinnande”? Eller om kriteriet är att eleverna inte skall förstå vad som sägs? Eller att myndighetspersonerna inte ska förstå vad det handlar om?
  Om man dessutom tar med i bilden att det år 2012 fanns över 400 försäljare av s.k. ”nyandliga produkter” enbart i Dalarna finns, så blir det hela ännu märkligare. 400 – det är fler än summan av alla kristna präster och pastorer i samma landsända. Och det är förmodligen inte unikt för Dalarna.
  Myndigheters och politikers brist på kunskap om religion är verkligen monumental och den får konsekvenser. Sverige fortsätter att utvisa människor med muslimsk bakgrund till muslimska länder, trots att de döpts i en kristen församling. Man bedömer allvaret i deras tro utifrån vad de kan redogöra för om kristna högtider och man förstår inte heller varför det skulle vara problematiskt om tjänstemannen som gör utredningen och tar fram förslag till beslut själv är aktiv muslim.
  Talibaner och mullor är säkert tacksamma för svenska myndigheters okunnigt hjälpsamma hand. För kunskap är makt och okunskap är maktlöshet.
  Kanske var det summan av allt detta som bidrog till att så många anslöt sig till Adventsuppropet, tidningen Dagens initiativ att kräva att skollagen förtydligas så att det faktiskt är möjligt att i en adventssamling berätta varför vi firar Advent. Det var nog många som kände att det var dags att påpeka att kejsaren är naken. Världen Idag och Seglora Smedja anslöt sig, över 80’000 människor skrev på, andra tidningar stämde in i kören och regeringen meddelade att lagen skulle justeras.
  Ändå hann knappt ens namnlistorna lämnas in, förrän 18 pastorer – till stor del från vårt eget samfund – gick ut i pressen och tog avstånd från Adventsuppropet, som de tyckte var problematiskt eftersom det blandade ihop stat och kyrka. Det var lätt att sympatisera med de 18 pastorernas goda tankar om att skilja på stat och kyrka. Men det var desto svårare att förstå på vilket sätt Adventsuppropet handlade om att blanda ihop stat och kyrka och varför just det här initiativet var så viktigt att markera avstånd till.
  Vi ställer oss då och då frågan varför kristna märks så lite i debatt och samhällsliv. Men sanningen är väl den, att vi alla har mycket lättare för att problematisera varandras engagemang, än för att välsigna de av våra trossyskon, som kämpar vid en annan av Guds Rikes frontlinjer, än den där vi själva står just nu. Och därför lägger vi effektivt krokben för varandra i stället för att uppmuntra.
  Vi såg ett liknande fenomen i början av året, då Örebro Missionsskolas tidigare rektor Sigfrid Deminger drog igång en debatt, där han menade att frikyrkan har spelat ut sin roll och att han därför sökt sig till Svenska Kyrkan. Han menade att bibelläsningen fått en undanträngd plats och gudstjänsterna blivit som lättsmält show på en scen för en publik. I botten av hans resonemang fanns några viktiga frågor om tro och lärjungaskap på 2000-talet, fast tyvärr blev det hela mest en debatt om och försvar av olika gudstjänstformer. Och en debatt om huruvida det verkligen var rätt av en kristen ledare att säga och göra som Deminger.
  För, återigen, vi har så mycket lättare för att problematisera varandras engagemang, än för att välsigna de av våra trossyskon, som kämpar vid en annan av Guds Rikes frontlinjer, än den där vi själva står just nu.
  En bön inför 2013 är att få vara med om en förändring på den punkten.

Har du en längtan att få utveckla dina ledaregenskaper? Kanske skulle du vilja vara med och planera gudstjänster, eller varför inte få leda en ungdomsgrupp? Då kanske Teamträningsskolan vore något för dig?

Just nu har Korskyrkan 2 teamare i sin församling.

Vill man bli teamare, så är det första man gör att ansöka sitt intresse till Teamträningsskolan. Det gör man enklast via skolans hemsida www.teamtraningsskolan.se.

Utbildningen tillhör Kaggeholms folkhögskola och är utformad med 50% teori och 50% praktik. Praktiken sker i en lokal församling, medan teorin delvis sker på Kaggeholms slott. Övrig teori sker mycket genom självstudier med läsning och fördjupningsarbeten. Tanken är att utbilda unga ledare i ungdomsarbete, gudstjänstarbete, m.m. För många blir det ett utmärkt tillfälle att pröva sin kallelse för församlingstjänst. Man kan välja att praktisera i sin egen församling eller i en främmande församling. Även på annan ort. Församlingen man vill praktisera i måste vara knuten till Teamträningsskolan.

Så här berättar våra båda teamare:

Anledningen till att vi hamnade på praktik i Korskyrkan i Västerås var genom en sportlovsresa till Sälen i vintras. Medlemmar ur Korskyrkan som var med upptäckte oss och ville ha oss till sin församling.

Utbildningen på Teamträningsskolan är normalt uppdelat på 2 år. 1:a året är inriktat på bibelkunskap. Men eftersom vi har gått bibelskola sedan tidigare kunde vi hoppa in på 2:a årets utbildning direkt, som är inriktat på ledarskap.
  
Det primära fokuset för oss i korskyrkan är ungdomsarbetet. Vi är med och leder tonårssamlingen ”Online” på fredagskvällarna. Vi är också delaktiga i ”Konfa”. Sedan har vi en egen hemgrupp för ungdomar. Praktik varvas hela tiden med teori. En handledare finns i kyrkan som coachar oss.

3 veckor per termin är teorin förlagd till Kaggeholms slott som tillhör folkhögskolan. Slottet ligger på Helgö i Mälaren. Vi bor på slottet under dessa veckor. Sammanlagt 40 elever håller till där under teorin. Förutom teori och praktik så ingår också friskvård med 2 timmar per vecka under utbildningen.

Killarna verkar trivas bra och vi håller tummarna för dem och fortsättningen!

Det händer att Bibeln hämtar bilder från idrottens värld för att säga något väsentligt om livet. Löpning är en sådan bild. Jag vet att inte alla upplever löpning som något positivt. Tvärtom, det finns de som associerar löpning med något rakt igenom jobbigt och trist. Likväl säger Bibeln att livet är som ett lopp vi har att springa.

”Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet.” (Ef 3:13)

Så här mot slutet av augusti är vi på väg att lämna sommaren för att gå in i hösten. Arbete och skola drar igång igen och vi börjar sträcka oss mot det som ligger framför. Vad har du framför dig? Hur ser din höst ut? Vad är det som väntar? Vad är det du sträcker dig mot?  Vi har alla förhoppningar och önskningar, ambitioner och drömmar. Vi sträcker oss mot det goda livet.

På livets väg är det inte hastigheten som är det viktigaste. Det som avgör huruvida vi kommer att nå målet är inte hur snabbt vi springer utan om vi rör vi oss åt rätt håll. För att hitta vägen och hålla kursen bjuds vi enligt kristen tradition att söka vägledning i bönen, bibelläsningen och gudstjänsten.

Korskyrkan finns till för alla oss som sträcker oss mot det goda livet. Välkommen med på någon av våra samlingar i höst.

Lycka till på vägen!

Flera gånger under året lämnar vi i små eller stora grupper kyrkan på Skallberget för att istället leva lägerliv. Det finns läger för ungdomar eller vuxna eller mixat. Vad ska det vara bra för?

Något enkelt svar är inte lätt att finna, men läger ger ofta mycket intryck och inspiration på kort tid. Inte minst har man trevligt med nya och gamla vänner. Möjligheten att lära känna nya människor är påtagligt stor, nästan omöjlig att undgå!

Lägerplaneringen sker ibland helt i egen regi, eller tillsammans med någon annan kyrka. Genom vårt samfund, EFK, arrangeras det flera olika sorters läger där vi deltar och våra egna ledare är medansvariga.

Barn- och ungdomslägren är mest förekommande. Under perioden maj till augusti finns det mycket att välja på. Vad sägs om Smajl för låg och mellanstadiet, Chili för högstadiet och Frizon från 16 år och uppåt. Lägerplatsen för Smajl och Chili är Hjälmargården och Frizon håller till på Torp (ca. en mil utanför Örebro)

Inte varje år, men med en lagom periodicitet ordnar vi sommarläger där ung som mindre ung, familj eller singel, trivs tillsammans. Den här typen av församlingsläger äger rum under en sommarvecka.

När sommaren är över börjar vi med en församlingshelg. Då träffas vi helst på någon naturskön plats under en helg för att umgås och ha trevligt tillsammans. Man kan säga att helgen fungerar som en ”Kickoff” inför höstens aktiviteter och utmaningar i församlingen. Programmet varierar men har ofta ett inslag med inspirerande undervisning av en inbjuden gästtalare. Den goda maten kompenseras med en eller flera tipspromenader för de som inte vill leka, för det kan man också göra. När höstmörkret kommer tänder vi grillen och får en mysig avslutning på dagen.

På sportlovet så brukar det ordnas sportlovsläger för ungdomarna. Och ofta sker arrangemanget tillsammans med andra församlingar. Nu senast tillsammans med två församlingar från Stockholm. Det finns möjlighet för alla ungdomar att få följa med. Resan gick i år upp till Sälen för att åka skidor. En av ledarna som var med hade skidskola för de som var ovana, och solen och vädret blev även strålande efter några dagar. På dagarna åker man mest skidor och på kvällarna sker fina andakter med lovsång och bön. Det blir också bra tillfällen att få lära känna varandra och få nya vänner.

Känns lägerlivet lockande? Kontakta i så fall oss i Korskyrkan så vill vi mer än gärna hjälpa till med information och anmälan.

Hur uppstår hoppet?

Hoppet väcks inte av hurtiga uppmaningar att rycka upp sig och vara lite mer positiv! Sådana uppmaningar är inte särskilt meningsfulla. Jag tror inte på den strategin. Ett levande hopp går inte att kommendera fram.

Om du vill att ditt barn ska få vattkoppor är ett gott råd att låta ditt barn leka med någon som har vattkoppor.  Samma logik gäller i trons värld. Vill du fyllas av hopp är rådet: Exponera dig för den helige Ande. Hopp är nämligen smittsamt. I mötet med den helige Ande kommer du att smittas av det hopp som Gud är uppfylld av. Paulus hävdar att vårt hopp, vår framtidstro och vår livsglädje är kopplat till Andens verk i våra liv. I Andens närhet riskerar du att få ett allt rikare hopp.

Vi kan också möta Gud i naturen. När vi gör starka upplevelser i naturen är det för att vi kommer i kontakt med den Gud som skapat allt och som finns överallt. Jag har själv varit med om när snön lyste och alla bördor lättade – när det kändes som att ett kilo vägde 700 gram, inte mer.

Att vara i närheten av hoppets Gud tynger inte utan det befriar och lyfter. Ett tecken på att du varit i Guds närvaro är att du känner dig lätt. Lätthet är ett av kännetecknen på sund och frisk andlighet. Jesus kritiserade fariséerna för att de lastade på människor bördor som var svåra att bära. Och de rör inte ett finger för att lätta på bördorna.  Så ska det inte vara! Visst, vi kan inte trolla bort alla bördor vi bär på men i Guds närhet är det som om Någon har skjutit till en osynlig axel, en axel som lyfter och bär så att så att ett kilo väger 700 gram, inte mer! Visst är den andliga kampen högst verklig – men kristen tro kännetecknas av en lätthet.

I mötet med en annan människa kan hoppet väckas till liv. Varför då? Jo, för att Gud finns där! Jag kan smittas av hopp genom att vara nära någon som har hopp. Hopp kan uppstå i gemenskapen med vänner, när vi bryr oss om varandra – stöttar och hjälper varandra. När vi bastar tillsammans eller pysslar tillsammans eller gör nånting annat tillsammans. Där – mitt i vardagen – kan vi upptäcka att glädjen och hoppet väcks inom mig.

Var finner vi hoppets Gud? Jo, i bönen och bibelläsningen – både hemma och i gudstjänsten. ”Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom … den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp” skriver Paulus (Rom 15:4).

Att läsa om Guds löften och hur Gud varit med genom historien ger hopp inför morgondagen. God bibelutläggning har den effekten att den stärker och bevarar hoppet. När vi läser bibeln, ber och lovsjunger tillsammans i gudstjänsten har det effekten att

det fyller mig med framtidstro, tillförsikt och livsglädje.

Vår uppgift är inte att bygga församling och förbättra världen på egen hand, med de resurser och förmågor vi har. Det är Gud som ger växten, skriver Paulus. Tillväxt i mitt liv och i församlingen är Guds verk. Att hoppet växer till handlar om mer än vår insats, utan det är Gud som gör att hoppet växer. En slags gör-det-själv-andlighet leder bara till trötthet och utbrändhet

Så likt Paulus skulle jag vilja avsluta med att be för dig och för mig och för de människor som finns omkring oss:

”Må hoppets Gud uppfylla oss med all glädje och frid i tron och ge oss ett allt rikare hopp genom den heliga Andens kraft.”

Glöm inte bort att hoppas!

P.S. Du som bor i Västerås: Du missar väl inte Valborg vid Skallbergets vattentorn nu på måndag? D.S.

Under vintern har Crossblogger skrivit fyra inlägg om Epikuros Paradox och det kristna hoppet.

Vi har lämnat Epikuros bakom oss nu, men i två ytterligare inlägg kommer Crossblogger att fortsätta skriva om detta viktiga, vackra, värdefulla, omistliga – men också svårfångade och ömtåliga: Hoppet.

Det är intressant att notera att många av stororden i det kristna livet är så korta: Gud, tro, nåd t.ex. ”Hopp” är fyra bokstäver som står för så mycket, ett ord laddat med positiv innebörd.

Hopp har att göra med framtidstro, tillförsikt och livsglädje. Hopp är något annat än tvärsäkerhet … det finns ett visst mått av osäkerhet men hoppet som lyfter och bär. Utan hopp går vi under. Motsatsen till hopp fångas in av ord som: uppgivenhet, förtvivlan, maktlöshet och resignation.

När Paulus hade skrivit Romarbrevet – en lång och invecklad text som sammanfattar en stor del av den kristna tron – när han gjort det i 15 kapitel så kommer han till slutet.  Vad gör han då? Vad gör han när han gjort sitt yttersta för att förklara, resonera, och motivera? Jo, då ber han för dem han skriver till.  Jag tänker att det finns något att lära just DÄR!

Det finns mycket som det är både viktigt och angeläget att prata om. Vi behöver förklara och resonera och motivera. MEN – när vi gjort vad vi kan så får vi också knäppa våra händer till bön. Glöm inte att be!

Paulus inleder Romarbrevet med att be. Insprängt i texten finns små böner. Och texten avslutas med bön… där finns det något att lära!  

Påminnelsen till oss idag är: Glöm inte att be!

Jag låter hans böneord bli mina egna. Jag ber för mig själv, för min familj och för oss alla. Jag ber:

”Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga Andens kraft.” (Romarbrevet 15:13)

Gud är hoppets Gud. Det är vackert. Gud är inte uppgiven eller deppig utan full av hopp… uppfylld av tillförsikt, framtidstro och livsglädje. Visst delar Gud våra omständigheter. Han känner till vårt lidande. Han vet om våra tillkortakommanden. Men allt det får inte Gud att förtvivla. Gud är hoppets Gud. Gud är fylld av hopp. Gud är full av tillförsikt.

Paulus är klar med att vårt hopp är kopplat till den helige Ande och till Andens verk! Det är Anden som ger oss ett allt rikare hopp.

Tidigare i Romarbrevet har Paulus skrivit så här: ”Och hoppet sviker oss inte/ bedrar oss inte ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.” (Romarbrevet 5:5)

Vårt hopp kommer av att Anden kommer till oss och uppfyller våra hjärtan med kärlek! Vad är det som gör att hoppet inte sviker? ”Jo, … jag är frisk, stark, rik, tillfreds … det går så bra för mig, det är lugnt!”… Nej, att hoppet består, beror inte på mig och mina bedrifter eller aktiviteter. Hoppet ligger i att Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan genom Anden.

Ibland har jag själv haft svårt att tala om hopp. Det har funnits en hel del att kämpa med, listan kan göras lång. När jag ser tillbaka kan jag konstatera att det har inte varit enkelt. Det finns perioder då det har svartnat för trons ögon.

Så har det varit för mig – så kan det vara för dig. Det finns mycket som effektivt kan beröva oss hoppet. Det kan handla om sjukdom, skilsmässa, arbetslöshet (för lite arbete), utbrändhet (för mycket arbete) och mycket annat.

Men så för ett tag sedan slog det mig att jag faktiskt kände mig mer förhoppningsfull än på länge. Jag vet inte hur det gick till – jag kan bara konstatera att det är så.

Hur gick det till? Hur återvänder hoppet? Om det är så att hopp är något centralt och kännetecknande för kristen tro då kan det vara värt att fundera lite på: Hur kommunicerar vi hopp till vår omgivning?

Det skall vi titta närmare på om två veckor – välkommen tillbaka då!

Enligt almanackan är vi just nu inne i fastetiden. En sak som har blivit allt mer populär det senaste åren, även långt utanför kristna kretsar, är ”mediafasta”(se ett par exempel här http://lifeofhanin.blogg.se/2010/december/mediafasta.html och här http://www.kyrkanstidning.se/node/12114 )

I höstas berättade vi om boken”Om kristet motstånd” av Patrik Hagman. Han har några tänkvärda ord på vägen till den som funderar över att mediafasta. Så Crossblogger bjuder på ett litet citat ur boken. Om du vill läsa den i sin helhet (och det är den helt klart värd), så hittar du den här: http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/om-kristet-motstand :

Media är en maskin som skapar enhetlighet…. [Media], speciellt tv, formar det sätt på vilket vi upplever vår verklighet, det lär oss att begära vissa saker, lär oss att fantisera på ett visst sätt. Och även om vi har en viss valfrihet är likriktningen enorm på detta mera grundläggande plan.

…

Media lär oss vad vi saknar och hur vi ska få det vi saknar. I tv-programmet ser vi lyckliga, framgångsrika och vackra människor som framställs just så att vi känner att vi inte riktigt är lika lyckliga, framgångsrika och vackra. Sedan kommer reklampausen och vi får vet hur vi ska göra för att bli lika lyckliga, framgångsrika och vackra. På detta vis formas vi till goda konsumenter, det närmaste vår tid kommer ett ideal om den goda människan.

Detta är innebörden i ordet ”frihet” [i vår tid]: du har rätt att välja mellan olika sätt att njuta, genom mat, sex, ”idéer”, självförverkligande och så vidare. Men du har ingen rätt att ifrågasätta detta grundläggande krav: njut! Njutningen är den hållhake som systemet - världen - har på oss. En central del av ett kristet motstånd i dag har alltså att göra med att ta kontroll över våra njutningar. Här är det dock viktigt att vara tydlig på en punkt. Kristen asketism handlar inte, och har aldrig handlat, om att avsäga sig all njutning i livet… Problemet är när njutningen, eller snarare strävan efter njutning, får en form som världen kan använda för att styra oss…

Till all lycka verkar den kontroll media utövar på oss vara beroende av att den ständigt upprätthålls… Med andra ord är det inte svårt att frigöra sig från denna typ av kontroll. Man behöver bara tänka igenom på vilket sätt man utnyttjar media.

Den form av media som just nu är den mest manipulativa är utan tvekan tv. Detta beror dels på själva mediet, dels på det sätt vi ofta tittar på det. Tv består av noggrant utvalda bilder kombinerade med ljud och kommentarer som syftar till att skapa en illusion av att det vi ser är verkligheten själv. Medan vår hjärna lätt inser att det vi läser eller hör i radion är en beskrivning av verkligheten tror vår hjärna att det vi ser på tv är verkligheten själv. Därför tenderar vi att lita på det vi ser, om det är väl gjort, utan att ifrågasätta om det är vinklat, förvrängt eller har ett syfte som inte är uppenbart. Detta gäller speciellt nyheter och dokumentärer, som… formar det sätt vi förstår vår värld.

Olika former av underhållning, som är tv:s främsta styrka, påverkar oss också genom att underhållningen formar vår bild av det goda livet. Detta gäller även film, men… medan tv-serier är tänkta snarast som sätt att hålla tittare kvar mellan reklampauserna är film produkten själv…

…

En av de starkaste krafterna som påverkar vårt beteende i dag är reklam. De flesta av oss vill inte tro det, men reklamens betydelse kan ses av de enorma summor reklamindustrin omsätter och det faktum att det går att ta mera betalt för en produkt, till exempel tvättmedel, bara man gjort ”brandet” känt. I dag är nästan alla reklamkampanjer uppbyggda så att det huvudsakliga budskapet kommuniceras via tv, medan reklam i till exempel tidningar och gatubilden snarast fungerar som påminnelser om det man förväntas ha sett på tv. Om man alltså inte tittar på tv tenderar även dessa andra reklambudskap att försvinna från vårt medvetande. Den som inte ser på tv förstår inte de signaler som reklamaffischerna på stan sänder och därför registrerar man dem inte…

Viktigare än att ta avstånd från den möbel som kallas tv-apparat är att fundera kring vilken roll underhållning som sådan spelar i ens liv. Det är viktigt att skilja på underhållning och sådant som gör oss glada i allmänhet. Det jag menar med underhållning är en produkt som ska konsumeras utan att man förväntas ta något större intryck av den... Underhållning uppfyller sitt syfte om den får oss att villigt avstå från en mängd tid, ”får tiden att gå”.

…

Underhållningen skapar en illusion av att vi upplever något. Men underhållningen öppnar inte upp något nytt - den täcker över. Därför är underhållning aldrig harmlös, för den skyler över de problem som finns i världen och får oss att tänka på annat.

…

Med underhållning menar jag inte samma sak som sådant som får oss att skratta eller ha roligt. Underhållning är sådan verksamhet som inte har något annat syfte än att locka oss till konsumtion… Det betyder att man gott kan tänka sig till exempel viss komedi som man alltså inte kan definiera som ren underhållning. Humor är ett helt legitimt sätt att till exempel kritisera samhället och människans försök att leva på ett vettigt sätt. Humor är mycket värdefullt som ett sätt att undvika fåfänga och högmod. Men framför allt skapar humor och andra konstformer, så som musik, en glädje och gemenskap som är helt nödvändig för att vi ska orka leva, något som är speciellt tydligt för den som vill gå motståndets väg. Här som i allt annat är urskiljningens dygd av största värde.

Ett asketiskt förhållande till media handlar alltså om att bli medveten om hur media formar oss som människor, hur de påverkar våra behov och våra begär och därmed riktar in våra liv. För de flesta av oss är det knappast en god ide att helt avskära sig från media – risken är då för stor att vi samtidigt avskär oss från människorna. Men det är knappast möjligt att ens börja med de asketiska övningar som utgör det kristna motståndets kärna innan man tagit kontroll över sitt bruk av media. Att sluta titta på tv är alltså ett likartat beslut som antikens asketers beslut att flytta ut i öknen, även om det givetvis inte är lika dramatiskt. Det innebär inte i sig att vi avskiljs från ”världen”, men det tydliggör detta beslut för oss själva (och andra) och hjälper oss en god väg i rätt riktning. Det verkliga problemet, att ta kontroll över det flöde av intryck, tankar och ideologier som når oss via media är mera komplicerat, men ett sådant tydligt beslut som att sluta titta på tv hjälper oss att bli medvetna om vad en sådan strävan innebär.

Kristen asketism handlar alltså om att först bli medveten om vad som binder oss vid olika former av destruktivt beteende – och i motsats till tusen självhjälps-böcker är det skäl att… påpeka att när man i kristna sammanhang talar om destruktivt beteende är det primärt fråga om beteende som är destruktivt för andra – och sedan sträva efter att förändra det.

Då kungen en gång gick omkring på taket till sitt palats i Babylon, utbrast han: ”Detta är det stora Babylon, som jag själv har byggt till en kunglig huvudstad med min egen kraft, till min egen ära!” Medan orden ännu var på kungens läppar kom en röst från himlen: ”Konung Nebukadnessar, du skall veta: ditt rike har tagits ifrån dig… till dess du inser att den Högste råder över människors riken och att han ger dem åt vem han vill.” (Dan 4:26-29)

Under de 2’500 år som gått sedan Nebukadnessars tid, är det många makthavare av olika slag som har behövt påminnas om samma sak Nebukadnessar behövde påminnas om. Och 2011 verkar ha varit ett år då det var många som blev ifråntagna sina ”riken”.

  Den s.k. ”Arabvåren” drog fram över Mellanöstern och en förvånad värld kunde se hur regimerna i Tunisien, Egypten, Bahrain och Libyen föll efter folkliga protester eller uppror. Diktatorn Khadaffi, som satte in bombflyg mot sina medborgare, fick själv sätta livet till och även Syrien skakades av interna strider.

  Den gamle krigsförbrytaren Ratko Mladic greps. Terroristledaren Usama bin Laden sköts ihjäl av amerikanska soldater. Nordkoreas diktator Kim Jong-Il avled.

  I högteknologins centrum, Japan, förstörde en tsunami ett kärnkraftverk och ställde till med omfattande skador på det japanska samhället.

  I den västerländska demokratins vagga, Grekland och Italien, fick de folkvalda regeringarna träda tillbaka och lämna plats för administratörer med en bakgrund som ekonomer, snarare än som politiker, allt i syfte att rädda den gemensamma europeiska valutan.

  I Sverige ställdes krav på partiledarnas avgång i 5 av 8 riksdagspartier och i de flesta fall slutade det också med en ny partiledare. För (s) fortsatte raset även efter partiledarbytet, så att partiet enligt opinionsmätningarna blivit betydligt mindre än det som idag tycks vara Sveriges största parti: (m). Och biltillverkaren Saab begärdes till slut i konkurs,

  Det känns som att orden till Nebukadnessar har ekat över världen under året som gått. Återstår att se om världen lär sig någonting.

  Ute i världen var det ett år då vi fick höra om brutal förföljelse av kristna i Egypten och Iran och här hemma gjorde TV4 ett försök att skapa opinion mot Frälsningsarmén. Men 2011 var också året då Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan bildade ett gemensamt samfund. Och den svaga men spirande trenden att grunda nya församlingar i Sverige fortsatte.

  En ny svensk skollag sjösattes, som gjorde att de kommunala skolorna fick ett alltmer komplicerat förhållande till landets kyrkor. Å ena sidan ingår det i läroplanen att barnen skall få kunskap om både kristendom, kyrkoår och andra religioner. Å andra sidan är det strängt förbjudet att utsätta barnen för ”religiös förkunnelse”. Skolverket gav därför ut en vägledning där man förklarade att det t.ex. var helt i sin ordning att besöka en kyrka Första Advent – förutsatt att där varken förekom bön eller bibelläsning. (Med andra ord: Fira gärna Första Advent, tänd ljus och sätt upp stjärnor i fönstren - men berätta för allt i världen inte vad högtiden handlar om...) Grönköpings Veckoblad skulle nog inte ha kunnat åstadkomma en bättre parodi på skolornas dilemma inför politiker och myndigheter med svår religionsallergi. Men vi kan ändå konstatera att vi för egen del har en fortsatt god relation till den skola som är vår närmaste granne. Konsekvenserna har hittills bara varit att vi inte längre kan delta i vårterminsavslutningen.

  De ateister som ser religion som roten till allt ont i världen fick vatten på sin kvarn, när en norsk terrorist ställde till med en massaker på norska socialdemokraternas ungdomsläger. Terroristen Breivik ansåg sig vara en modern tempelriddare på korståg för kristendomen. Att han sedan i samma andetag förklarade att han inte brydde sig så mycket om Gud och Jesus, ja, den nyansen uppfattades förstås inte i media, utan här fanns nu en kristen terrorist, ”beviset” på att hängivna kristna är lika farliga som militanta islamister.

  Kanske skulle det vara enklare för kristna att bemöta den sortens anklagelser om fler av oss kände att korstågen inte alls berodde på någon medeltida variant av ”fundamentalistisk” bibeltro. Tvärtom – korstågstanken växte fram i den del av kristenheten som var mest sekulariserad och som var mest mån om att den kristna läran skulle gå i takt med sin tids tänkande…

  Stefan Swärd fortsatte att skapa debatt inom svensk kristenhet, även efter att han lämnat sitt uppdrag som Evangeliska Frikyrkans ordförande. Dels genom att han var författare till en i hel rad av böcker om Himmel & Helvete som släpptes under året. Dels genom att han hamnade i fokus för den s.k. ”fyrke-debatten”, där han och ytterligare några kristna ledare anklagades för att vara ”fyrkantsevangelikaler” med färdiga paket för exakt vad en kristen skall tro och inte tro. Fast det är klart, med tanke på att det här var det år som Svenska Kyrkan anställde en muslims imam och arrangerade en gemensam gudstjänst med Dalai Lama och där allt fler svenska kristna tvivlar på om Jesus verkligen är den enda vägen till Gud, så kanske det behövs en och annan ”fyrkantsevangelikal” som motvikt….

  Vi väntar fortfarande på den dag då vår världen säger som kung Nebukadnessar till slut gjorde:

”Nu vill jag, Nebukadnessar, prisa, upphöja och förhärliga himlens konung, ty allt han gör är rätt och rättvist, och de högmodiga har han makt att kväsa.”

Idag tänkte jag faktiskt fortsätta lite på samma tema som förra gången.

Tidigt i somras läste jag en annan bok med lite av samma tankar: ”Om kristet motstånd” av Patrik Hagman. Klart tänkvärd. Så jag tänkte bjuda på ett litet citat ur boken. Om du vill läsa den i sin helhet (och det är den värd), så hittar du den här: http://www.artos.se/tidiga-kyrkan/om-kristet-motstand 

  Kristendomen uppkom som en motståndsrörelse. Den gjorde det faktiskt två gånger, först i Jesu verksamhet i Palestina där fattiga och utsatta drog sig till Jesus i hopp om en förändring i samhällets styre. Detta upprepades sedan i det vidare romarriket, där den unga kyrkan blev en växande grupp människor som ställde sig utanför imperiets ordning och hävdade ett annorlunda sätt att leva. Att denna sida av den tidiga kristenheten inte är allmänt känd beror främst på två saker: dels att den kristna motståndsrörelsen neutraliserades och blev en del av statsapparaten på 300-talet, dels att vi moderna människor har en ganska bestämd uppfattning om hur en motståndsrörelse ska bete sig, och eftersom den tidiga kyrkan inte betedde sig så känner vi inte igen dess motstånd.
…
  [Detta] är grundtanken för det kristna motståndet: Om vi vill förändra samhället måste vi förändra människorna som bor i det. Inte genom att utöva makt och ovanifrån tvinga eller locka fram en förändring, utan genom att börja med oss själva. Det handlar om att skapa en ny människotyp genom att förändra vanor och attityder. Tanken bakom det kristna motståndet är att bli en människa som helt enkelt är inkapabel att fungera i ett orättvist och destruktivt samhälle, eftersom hon inte känner sig lockad av de belöningar som samhället erbjuder för den som accepterar dess ordning. Om makthavarna ger oss bröd och skådespel måste vi bli människor som är ointresserade av skådespel och klarar oss utan bröd om det behövs. Detta är den kristna asketismens väg.
 …
  Om vi tänker oss den tidiga kristenheten som en motståndsrörelse inom det romerska imperiet kan man konstatera att den på många sätt var framgångsrik… Utan att det var något uttalat mål lyckades de kristna försvaga det romerska riket till den grad att den gamla ordningen inte längre fungerade, just genom att de kristna blev människor som det inte gick att bygga imperium med. De kristnas ideal för vad som är en god människa skiljde sig från romarrikets. Medan romarna upphöjde mod i krig och viljan att offra sitt liv för staten som de högsta dygderna, såg de kristna upp till dem som älskade sin fiende och hellre dog själva än tog till våld. De kristna var odugliga soldater - hur för man krig med människor som hellre vänder andra kinden till? Det romerska riket uppmuntrade till strävan efter makt och inflytande för det behövdes ambitiösa förvaltare i imperiets administration, men de kristna strävade efter att vara de andras tjänare och inte föra fram sig själva. Följaktligen gjorde de kristna ingen nytta inom statsapparaten. På detta sätt urholkades det romerska imperiet inifrån... Om Konstantin den store inte hade lyckats överta den kyrkliga organisationen och skapa en ny samhällelig enhet på den skulle imperiet antagligen ha gått under snabbare och mera totalt. Detta visar hur den väg jag vill beskriva kan fungera, och även hur i grunden osäker den är… Endast för den som tror att Gud kommer att leda historien dit han vill är det möjligt att släppa försöken till kontroll av världen och koncentrera sig på att förändra sitt eget liv.

  Det är lätt att missförstå det kristna motståndet som passivt, inåtvänt eller självcentrerat. Om vi inte engagerar oss i samhället, hur ska vi då kunna förändra det? Handlar inte detta om att rädda sitt eget samvete och lämna de andra människorna åt sitt öde? Det kan te sig så och det beror på den människosyn som det moderna samhället bygger på, där var och en strävar efter att bli en fristående autonom individ, som inte låter sig påverkas av sin omgivning. Den bilden är i grunden falsk och i direkt konflikt med den kristna synen på människan som skapad för att ingå i en kärleksfull gemenskap… Ur en kristen synpunkt är därför inget vi gör strikt sagt endast vår egen angelägenhet. Allt vi tar oss för påverkar gemenskapen och har därmed en samhällelig inverkan.
…
  Det betyder att arbetet på att förändra sina egna vanor, och därmed sin personlighet, inte alls är vare sig passivt eller ett uttryck för att vilja isolera sig från samhället. Tvärtom är det synnerligen politiskt, eftersom hela den process som det kristna motståndet innebär sker offentligt. Vad är mera politiskt än det sätt vi lever?

Förra helgen hade Korskyrkan sin årliga församlingshelg - den här gången på ett soligt Tidö-Lindö strax utanför Västerås.

Vi pratade bl.a. om "Liv i Gemenskap": Församlingen är Guds alternativa samhälle. Det karaktäriseras av vissa handlingar som visar världen hur Gud tänkt att vi skall leva.

Här är några exempel:

Lovprisning är Kyrkans svar på Aktivismens avgud. Det är en motståndshandling som säger att det inte är vår egen aktivitet och effektivitet som är det viktiga, utan Guds nåd - och den förkroppsligar vi genom lovprisning.

Dopet är Kyrkans svar på Individualismens avgud. Detär en motståndshandling där vi tar med vår kropp in i en gemenskap, i stället för att låta jaget och vårt personliga självförverkligande stå i centrum.

Nattvarden är Kyrkans svar på Njutningsfixeringens avgud. Det är en motståndshandling som påminner oss om Korset, att även om vi inte skall förakta njutningar så finns det något som är ännu mer värdefullt - det har dessutom martyrerna visat för oss. Nattvarden lär oss att se världen på ett annat sätt än vad världen gör...

Evangelisation är Kyrkans svar på "Respektabelitetens" avgud - dvs längtan efter att anses som respektabel och omtyckt, vara som andra och inte sticka ut. Det är en motståndshandling där vi visar att vi tror på något som mycket väl kan beskrivas som både konstigt och udda: Skapelse -> Syndafall -> Räddning genom Jesus död och uppståndelse.

Om du vill läsa mera, så finns det en bok  i ämnet: "Tillsammans : nitton livsviktiga saker kristna gör när de möts" (vi hade författaren själv på besök under helgen!) http://www.libris.se/tillsammans-pkt.html

Sommaren har övergått i höst, och med hösten så drar arbete och skola igång för många av oss. Livstempot ökar och uppgifterna blir fler. Listan på allt det som behöver fixas kan göra oss bekymrade. Kommer jag att hinna med? Kommer jag att klara av allt?

  Vi kan bekymra oss för mat och kläder, för räntor och aktiekurser, för boende, arbete och skola o.s.v.. Till synes små bekymmer kan växa och bli till riktigt tunga bördor som gör att vi nästan håller på att gå under.

  Sett till hur vi kan ha det känns Jesus ord anmärkningsvärt relevanta också i vår tid:

  ”Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?” (Matt 6:25)

  Varsamt men bestämt vill Jesus få oss att lyfta blicken och inse att livet handlar om så mycket mer än kläder och mobiltelefoner och inköpslistor. Visst kan allt det där vara viktigt och angeläget – men – livet är så mycket större och handlar om så mycket mer. Låt inte vardagsbekymmer stjäla ditt livsmod. Låt inte småsaker fylla din vardag utan ta tid för det som är allra viktigast. Vänner. Familj. Gud.

  Jesus lovar oss ingen problemfri tillvaro. ”Var dag har nog av sin egen plåga”, sa han.  Men det förunderliga är att något händer med våra problem när vi är med Jesus. När vi är med honom skingras vår oro som dimman för morgonsolen.

Välkommen till den sista delen i Crossbloggers serie om att ta med sig tron till det egna hemmet!

I den här serien har vi gjort en djupdykning i både Gamla Testamentet, Nya Testamentet och tagit en titt ut i världen.

  Vi har sett att tyngdpunkten i judiskt gudstjänstfirande inte låg vare sig i Templet eller i Synagogan, utan i hemmet.

  Vi har set att firandet av den viktigaste judiska högtiden – Påsken – i själva verket bestod av att några människor som lever nära varandra, äter en enkel måltid och berättar för varandra om vad Gud har gjort.

  Vi har sett att de tidiga kristna lade samma tyngdpunkt på hemmet. Och vi har sett att det är så som kristna har gjort i de tider och på de platser där Kyrkan växt explosionsartat – även idag.

  Vi har konstaterat att hemmet är den viktigaste platsen för att tron ska växa och mogna – alldeles oavsett vår ålder och familjesituation. ”Ditt hem är din borg kyrka!”

  I vår församling har vi en vision att ”hjälpa varandra och andra till livet med Jesus”. Men i vår tid har trons liv på något sätt kommit att begränsas till kyrkorummet och det vi gör där. Det är i kyrkan som vi ber, läser Bibeln och talar om Jesus. Att be och läsa Bibeln och tala om Jesus hemma är både svårare och inte alls lika vanligt.

  Vår önskan är att få vara en kyrka som går hem! Det vi säger då, är inte bara att vi vill vara en kyrka som får till det och som växer. Vi vill vara en kyrka som går hem – som bär med oss tron hem och ut i vardagen. För livet med Jesus lever vi inte bara i kyrkan – utan också hemma!

  Under 6 söndagar handlade gudstjänsterna i Korskyrkan i Västerås just om ”en kyrka som går hem”. Och det var med flera olika vinklar.

  Ibland var det med fokus på barn och ibland på vuxna Ibland på vad Gud gör och ibland på vad vi själva kan göra. Ibland inåtvänt, ibland utåtvänt. Men den röda tråden var hela tiden att ta med sig tron hem till det egna vardagsrummet.

  Den här Crossblogger-serien bygger på den första av de predikningarna, men om du vill läsa mer, så finns allihop nu samlade i en bok, som du hittar här: ( http://www.amazon.com/Kyrka-Som-G%C3%A5r-Hem-Swedish/dp/1460957202/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1309846367&sr=8-1 )

  I boken kan du läsa om:

”Mitt hem är min kyrka”: Om hemmet som den viktigaste platsen för att tron ska växa och mogna – oavsett ålder och familjesituation.

”Dina barn gör inte som ungdomspastorn säger, utan som du gör”: Om de människor som betyder allra mest för ett barns väg till tro.

”Det krävs en by för att fostra ett barn”: Om farfars, mormors, farbrors, mosters, grannars och andra vuxnas betydelse för ett barns väg till tro.

”Förvandlad i Guds närhet…”: Om andliga övningar, om vad vi kan göra och om vad Anden själv gör.

”…till små bilder av Kristus”: Mer om andliga övningar och om andliga modersmål.

"En kyrka som går hem 'går hem'”: Om hur tron i hemmet och i vardagslivet också är en nyckel till en växande församling.  

...Och nu tar Crossblogger sommarlov. Räknar med att vara tillbaka i cyberrymden nån gång under andra halvan av augusti.

(Välkommen att följa med i vår serie om att att ta med sig tron hem till det egna vardagsrummet!)

”Mitt hem är min kyrka”...

  När det gäller kyrkolokaler, så kan vi ibland lägga mycket energi på att fundera och argumentera för hur kyrkorummet ska se ut och vad som ska finnas här. Vad som är praktiskt, estetiskt, hjälper oss att fokusera, skickar rätt signaler o.s.v.

  Det är ingen tillfällighet att det sitter ett kors på väggen i vår kyrka. Eller att det finns vatten i dopgraven, psalmböcker i bänkarna och en skärmduk på väggen. Och ljud och ljus kan engagera mycket…

  Men om nu mitt hem är min kyrka, så behöver jag ju faktiskt ta med samma sorts frågor hem till mig själv. Vad hjälper mig eller oss där hemma att komma närmare Jesus?

  För min egen del, är jag rätt nöjd om jag har en bokhylla med bibelkommentarer inom armlängds räckhåll. Eller bra länkar på min webbläsare. För någon annan är det säkert viktigare med hur rummet ser ut, vad som hänger på väggarna. Eller att ha några CD eller MP3 med musik till hjälp. Eller en bra andaktsbok. Eller en ljusstake. Eller verktyg för pyssel och hantverk. Eller något annat. Och för ytterligare någon annan räcker det med en Bibel och en bra stol.

  Det är bara du som vet vad du behöver. Men släpp inte frågan. För frågan om vad, där hemma hos dig, som kan vara till hjälp för att din tro ska växa och mogna, är faktiskt oerhört mycket viktigare än hur kyrkorummet ser ut. Lika viktigt som frågan var du lägger balansen mellan familj, smågrupp och dig själv.

  Ditt hem är också din kyrka och hemmet är den viktigaste platsen för tron att växa och mogna.

Nästa vecka knyter vi ihop säcken för den här artikelserien - välkommen tillbaka då!