Hejsan!

Jah, nu sitter man här, nyligen opererad för ett diskbråck i ländryggen....

Kunde inte föreställa mig att det skulle göra så ont efteråt, bahhhh.

Har varit "handikappad i 6 månader för detta och blev så glad när jag äntligen fick operationstid. Har införskaffat en träningscykel (vilken jag skulle börja cykla på direkt när jag kom hem från "hospitalet").

Men hur i h.....e skall jag kunna träna och snabbt bli bra när jag knappt ens kan gå!!! Blir såååååå frustrerad. Vill ut och gå, komma igång med mitt liv, men NÄÄÄÄR????

Någon som opererats för samma sak, som kan tala om hur det gick för er?

Känner mig så besviken, värken har börjat komma tillbaka i benet/knät/foten.

Snälla svara ni som genomgått samma sak!

Kramis/Cuss

Hello!

Jaha, här kommer då mitt första "blogginlägg".....bättre sent än aldrig

Tänkte dela med mig av mina , för dagen, känslor inför min sambo.....

Vill bara få ur mig mina aggressioner och se ifall det kan hjälpa mig att må lite bättre.....

Jo; det är så att jag lider av ett diskbråck, vilket jag har levt med i ca 6 månader nu, med fruktansvärd värk i rygg och ben. Jag har bollats fram o tillbaka i vården och väntat och väntat på besked ifrån diverse läkare angående ifall jag skall få någon operation eller inte....

Igår , ÄNTLIGEN, hörde läkaren av sig och berättade att jag skall få en operation inom 6-8 veckor!

Jag blev såååååååå lycklig, äntligen kanske man kan bli människa igen, tjoho!

Väntade hela dagen på att min sambo skulle komma hem ifrån arbetet så att jag kunde berätta den glädjande nyheten till honom. Nu skall allt bli bra, vi skall kunna göra saker ihop, resa på semester, fixa i huset , besöka vänner etc etc.

Nåväl, sambon kom hem vid 17-tiden och såg på mig att jag hade något som jag gärna ville berätta.

Orden sprutade ur mig och jag visste inte hur fort jag skulle berätta denna, vilket jag trodde, skulle bil goda nyheter.

MEN så blev inte fallet.....Hans första kommentar var: Jaha, jag hoppas verkligen att du blir snabbt återställd, för du vet, JAG kan ju inte vara hemma och ta hand om dig efteråt!!! JAG måste ju jobba. Hoppas du får ligga på sjukhuset tills du kan fungera här hemma.

Jag tror då aldrig att jag kännt mig så besviken och betydelselös någon gång tidigare i mitt liv! Jag trodde ju att han älskade mig och skulle hjälpa mig genom detta nu.

Till saken hör att jag är långtidssjukskriven och alltid haft middagen klar till honom/familjen när han kommit hem ifrån sitt arbete, hans tvätt alltid ihopvikt snyggt och inlagd i garderoben. Jag är den som städar hela huset utan knorr (trots att jag har värkproblematik dagligen). Jag sköter allt med barnen och hemmet.

Jag svarade i chocktillstånd att det vore kanske på sin plats att HAN tog hand om MIG för en gångs skull, åtminstone ett par dagar efter operationen.

Fyyy vad jag är ledsen och arg på honom nu!!! Känns som om jag inte har någon lust att fortsätta med honom efter detta! För vad är jag till honom???? Serviceinrättning!!!!! USCH!!!

Ringde min mamma och hon lovade att komma och hjälpa mig. Tack gode gud för henne!

Aja, nu är ju det problemet ur världen, får se hur jag orkar gå vidare med min "kära" sambo....grrrrrrrrrrrrrrrr

Så blev alltså mitt första inlägg som nybloggerska....inte så kul men tydligen något som var tvunget att förmedla.....ifall nu någon läser det....

Iaf Kram till alla duktiga kvinnor!!!

Cuss

Jaha, här sitter man nu då som en "nykläckt" bloggerska....

He he, fattar mig inte på detta men skall minsann lära mig på något sätt hur man gör .

Finns kanske nån "där ute" som kan lära mig?

Kramisar Cuss