*

 Tawheed al-Asmaa was-Sifaat

(att upprätthålla enheten av Allahs namn och attribut)

Denna kategori av Tawheed har fem huvuddelar:

1. För att upprätthålla enheten av Allahs namn och attribut i första aspekten måste Allah refereras till på det sätt som Han och Hans Profet (saw) har beskrivit Honom utan att bortförklara Hans namn och attribut genom att ge dem annan mening än deras uppenbara mening. T.ex. säger Allah:

"Och (att) Han kan straffa de hycklande männen och de hycklande kvinnorna och de avgudadyrkande männen och de avgudadyrkande kvinnorna som hyser onda tankar om Allah. Över dem (skall) en ond hemsökelse (falla) och Allahs vrede är över dem. Och Han har förbannat dem och berett Helvetet för dem." (sura 48:6)

Även om vrede är ett av Guds attribut är det felaktigt att säga att hans vrede måste betyda hans straff eftersom vrede och ilska är ett tecken på svaghet hos människan och som sådan passar det inte Allah. Det som Allah har sagt ska accepteras på så sätt att hans vrede inte är som mänsklig vrede, baserat på Allahs uttalande "Det finns inget som helst likt Honom" (sura 42:11). Faktum är att likheterna mellan Guds attribut och dom som finns hos människan är lika endast till namnet. När attribut används för att referera till Gud, ska dom tas i dess absoluta form, fri från människans bristfälligheter.

2. Den andra aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat involverar att referera till Allah som Han har refererat till sig själv utan att ge honom nya namn eller attribut. T.ex. Allah får inte ges namnet al-Ghaadib (den arge), trots att Han har sagt att han blir arg, därför att varken Allah eller Hans budbärare har använt detta namn. Detta kan verka vara en liten detalj, men den måste hållas fast vid för att förhindra falska beskrivningar av Gud.

3. I den tredje aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat hänvisar vi till Allah utan att ge Honom attribut ifrån hans skapelse. T.ex. beskrivs det i Bibeln och i Torahn följande: "Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort. Och han vilade på sjunde dagen från allt det verk han hade gjort. (Första Moseboken 2:2)

Av denna anledning har Judar och Kristna antingen Lördag eller Söndag som en vilodag och under dessa dagar betraktar man arbetet som en synd. Ett sådant påstående ger Gud ett attribut ifrån hans skapelse. Det är människan som blir trött av hårt arbete och behöver sova för att återhämta sig. I Koranen beskriver Allah sig tvärtom på följande sätt: "Slummer överväldigar Honom icke, icke heller sömn." (sura 2:255) På andra ställen i Bibeln och Torahn, porträtteras Gud som att Han ångrar sina dåliga tankar på samma sätt som människor gör när dom upptäcker sina misstag. "Då ångrade Herren det onda som han hotat att göra mot sitt folk" (Andre Moseboken 32:14) På samma sätt förstör fullständigt påståendet att Gud är en ande eller har en ande området kring tawheed. Allah refererar inte till sig själv som en ande någonstans i Koranen, inte uttrycker profeten (sallalahu alaihi wa salaam) heller något liknande i Hadeeth. Tvärt om refererar Allah till Anden som en del av Sin skapelse.

"Det finns inget som helst likt Honom, och Han är den All-Hörande. Den All-Seende." (sura 42:11)

Attributen av att höra och se är bland mänskliga attribut, men när dom är attribut av den Gudomliga då är dom utan jämförelse i deras perfektion. Vad människan vet om Skaparen är bara det lilla som Han har uppenbarat genom Profeterna. Därför är människan tvungen att stanna inom dessa snäva ramar. När människan fritt låter sitt intellekt beskriva Gud, faller hon lätt i fallgroparna och ger Allah attributen av Hans skapelse.

4. Den fjärde aspekten av Tawheed al-Asmaa was-Sifaat fodrar att människan inte ges attribut som tillhör Allah. T.ex. i nya testamentet ger Paulus Melchizedek, kung av Salem, (Första Moseboken 14:18-20) och Jesus det Gudomliga attributet av att ha varken början eller slut.

"Denne Melkisdek var kung i Salem och präst åt Gud den högste. Det var han som mötte och välsignade Abraham, när denne vände tillbaka efter sin seger över kungarna. Det var åt honom Abraham gav tionde av allt. Först och främst betyder hans namn "rättfärdig konung", vidare är han kung i Salem, det vill säga "fredskonung". Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid." (Hebreerbrevet 3, 7:1-3)

Dom flesta Shi'it sekter (bortsett från Zaidite av Yemen) har givit deras "Imaamer" gudomliga attribut av absolut ofelbarhet, kunskap om det förflutna, framtiden och det osynliga, kunskapen att ändra ödet och att kunna kontrollera atomerna av skapelsen. Genom att göra så skapar dom rivaler som delar Guds unika attribut och som blir gudar bredvid Allah. (Se Faith of Shi?a Islam av Muhammed Riba al-Muzaffar)

5. Att upprätthålla enheten av Allahs namn betyder också att Allahs namn inte kan ges i dess bestämda form till han skapelse om inte ett prefix läggs till, Abd som betyder "slav till" eller "tjänare till". Många Gudomliga namn är tillåtna som namn i dess obestämda form som Raoof och Raheem för män eftersom Allah brukade använde några av dom i dess obestämda form för att referera till Profeten

(saw).

"Ett sändebud har förvisso kommit till er från er själv, det är sorgligt för honom att ni skulle komma i svårigheter, (han) önskar brinnande er (välfärd, och han är särskilt) deltagande(Raoof) (och) barmhärtig (Raheem) mot de troende." (sura 9:128)

Men ar-Raoof ( den mest Deltagande) och ar-Raheem (den mest Barmhärtige) kan bara användas för att referera till män om det föregås av Abd så som i Abdu-raoof eller Abdur-Raheem, eftersom dom i sina bestämda former representerar en nivå av fulländad som endast tillhör Gud. På samma sätt är det förbjudet med namn som ?Abdun-Nabee (slav till profeten), Abdul-Husayn (slav till Husayn) osv, namn där folk gör sig till slavar till andra än Allah. Baserat på denna princip förbjöd Profeten (saw). Muslimer att referera till dom som var under deras beskydd som Abdee (min slav) eller Amatee (min slavflicka). (Sunan Abu Dawud)

www.detgoda.se