Tour de Sthlm
Jag har tidigare skrivit om att jag cyklar till jobbet. Igår cyklade jag igen, för första gången på 2-3 veckor då jag har varit lite krasslig (och lat). Fredrik har bloggat om sina rutiner och att man oftast stöter på samma människor på vägen till jobbet. Det kan du läsa här. Alla har vi väl lagt märket till att vi stöter på samma människor varje dag när vi beger oss till jobbet/skolan osv. Har tänkt ganska länge att jag ska blogga om just detta men har aldrig tagit tag i det. Men efter att ha återupptagit cyklingen efter tre veckors paus och stött på samma människor igen så var jag ju bara tvungen. Har dessa människor saknat mig? Har de undrat vart personen med en knarrande cykel och slem i mungiporna tagit vägen?
Här är min morgon rutin:
06:15 Går upp, gör mackor, gäspar, klappar lite på M som är varm och mjuk.
06:32 Sätter mig på cykeln.
06:48 Stannar vid rödljusen och kollar på klockan vid LO-borgen
06:52 Möter "Killen-med-munkjacka-med-huvan-uppe" på Torsgatan. Lite Rocky-varning på honom. Men ambitiöst att springa varje morgon.
06:58 Möter "Den-30åriga-kvinnan-med-trenchcoat" på St Eriksgatan. Oftast har hon en turkos schal.
07:02 Möter "Mannen-med-två-oerhört-gulliga-cavalier-king-charles-hundar". Hundarna ser alltid glada ut och jag blir precis lika glad när jag rundar hörnet och ser dem.
07:10 Framme på jobbet.
6 oktober
kl. 09:51
Jag har tidigare skrivit om att jag cyklar till jobbet. Igår cyklade jag igen, för första gången på 2-3 veckor då jag har varit lite krasslig (och lat). Fredrik har bloggat om sina rutiner och att man oftast stöter på samma människor på vägen till jobbet. Det kan du läsa här. Alla har vi väl lagt märket till att vi stöter på samma människor varje dag när vi beger oss till jobbet/skolan osv. Har tänkt ganska länge att jag ska blogga om just detta men har aldrig tagit tag i det. Men efter att ha återupptagit cyklingen efter tre veckors paus och stött på samma människor igen så var jag ju bara tvungen. Har dessa människor saknat mig? Har de undrat vart personen med en knarrande cykel och slem i mungiporna tagit vägen?
Här är min morgon rutin:
06:15 Går upp, gör mackor, gäspar, klappar lite på M som är varm och mjuk.
06:32 Sätter mig på cykeln.
06:48 Stannar vid rödljusen och kollar på klockan vid LO-borgen
06:52 Möter "Killen-med-munkjacka-med-huvan-uppe" på Torsgatan. Lite Rocky-varning på honom. Men ambitiöst att springa varje morgon.
06:58 Möter "Den-30åriga-kvinnan-med-trenchcoat" på St Eriksgatan. Oftast har hon en turkos schal.
07:02 Möter "Mannen-med-två-oerhört-gulliga-cavalier-king-charles-hundar". Hundarna ser alltid glada ut och jag blir precis lika glad när jag rundar hörnet och ser dem.
07:10 Framme på jobbet.
Surgubben & pajasen
Nja, jag är väl inte en gubbe. Är man 25 så kan man nog inte kalla sig gubbe. Men jag kände mig som en riktigt surgubbe igår. På vägen hem från jobbet med cykeln lyckades jag hamna bakom en kille i för stora byxor, keps lite snett på huvudet och en alldeles för liten cykel. En BMX. BMX:en var så pass liten att han inte kunde sitta ned och cykla. Så pass obekväm att trampa en längre sträcka var omöjligt. Han tog fem snabba tramp och gled sedan en liten bit. Glida vinglandes fram och tillbaka ska tilläggas. Att komma förbi på de smala cykelbanorna var inte att tänka på. Efter hela att legat bakom honom hela Götgatan och halva Skanstullsbron fick jag möjlighet att cykla om honom.
- DIN JÄVLA PAJAS!, skrek jag åt honom när jag cyklade förbi. Det kändes skönt. Men nu ser jag det framför mig, hur jag, om 40-50 år sitter i fönstret och glor ut på alla som går förbi och muttrar tyst för mig själv om att de är idioter allihopa.
2 september
kl. 13:13
Nja, jag är väl inte en gubbe. Är man 25 så kan man nog inte kalla sig gubbe. Men jag kände mig som en riktigt surgubbe igår. På vägen hem från jobbet med cykeln lyckades jag hamna bakom en kille i för stora byxor, keps lite snett på huvudet och en alldeles för liten cykel. En BMX. BMX:en var så pass liten att han inte kunde sitta ned och cykla. Så pass obekväm att trampa en längre sträcka var omöjligt. Han tog fem snabba tramp och gled sedan en liten bit. Glida vinglandes fram och tillbaka ska tilläggas. Att komma förbi på de smala cykelbanorna var inte att tänka på. Efter hela att legat bakom honom hela Götgatan och halva Skanstullsbron fick jag möjlighet att cykla om honom.
- DIN JÄVLA PAJAS!, skrek jag åt honom när jag cyklade förbi. Det kändes skönt. Men nu ser jag det framför mig, hur jag, om 40-50 år sitter i fönstret och glor ut på alla som går förbi och muttrar tyst för mig själv om att de är idioter allihopa.