Randomisering vid koststudier

21 mar kl 08:37, 2006

Skrivet av dahlqvistannika under kategorin Blandat | 14 Kommentarer | Permalink

Vid vetenskapliga studier brukar man ha två grupper där man jämför utfallet av någon faktor som skiljer.

Vid tex så kallade dubbelblinda läkemedelsstudier går det då bra att lotta deltagarna till grupperna. Sedan vet varken försökspersonerna eller försöksledaren vilka personer som får aktiv behandling eller verkninglös behandling. Det går ju bra att tillverka tabletter som ser lika ut men är overksamma. Sen löser man koderna efteråt och får reda på vem som hade vilken sorts tablett, och hur det gick för respektive personer.

 

Men vid koststudier är det på ett helt annat sätt.

Det går ju inte att äta blint. Försökspersonen vet vad den äter.

Därför måste man ha öppna studier, det är självklart.

 

Det som inte är självklart är hur man ska göra i övrigt.

Många studier som har jämfört lågkolhydrat med lågfett, har för att efterlikna verkligheten, bara gett försökspersonerna ett kostprogram, och sen följt upp dem med vägning och provtagning efter vissa intervall, tex  3, 6 och 12 månader.

 

Man har då inte tänkt på att lågfettkosten har alla fördelar, såsom den inrotade vanan, och lågfettpropagandan i hela samhället etc.

Det är ju då inte konstigt att resultatet blir dåligt i lågkolhydratgruppen. Försökspersonerna följer helt enkelt inte kostprogrammet.

 

Sen är det en ännu viktigare aspekt: Indelningen av grupperna.

 

Det anses ur vetenskaplig synpunkt vara viktigt att dela upp försöksgrupp och behandlingsgrupp slumpmässigt, för att undvika systematiska felkällor. Det kallas randomisering.

 

Men kostexperiment är inte som en läkemedelsstudie.

Det är väl känt att bland det svåraste som finns är att ändra på en människas matvanor.

Om en person ska ändra på sina matvanor så måste den vara maximalt motiverad!

 

Man måste därför göra en försöksgrupp till lågkolhydratkost med motiverade personer!

 

Det är ju också det som är intressant: Hur går det för personer som är motiverade för en viss diet?

Hur går det för personer som går till Viktväktarna? De är ju så motiverade att de betalar för kostrådgivningen.

Varför kommer de om och om igen tillbaka? Jo för att de går upp i vikt igen förstås!

Sen får de oftast sämre och sämre resultat för varje omgång.

 

Det är ju helt ointressant att ta reda på hur det går för en omotiverad försöksperson som inte följer kostprogrammet.

 

Man måste alltså sätta ihop grupper som är motiverade för respektive kost. Sen måste de få uppbackning under studietiden.

 

Så gjorde Jörgen Vesti Nielsen i sin Karlshamnsstudie.

Hälften av försökspersonerna i lågkolhydrat-grupp och hälften i lågfett-grupp.

De var motiverade för respektive kost.

 

Båda grupperna fick regelbunden kostrådgivning.

 

Resultatet blev överväldigande till lågkolhydratkostens fördel. Se i Fetmaparadoxen.se under Studier av dieter, Typ-2 och dieter. Både blodsocker och vikt gick ner signifikant mer i lågkolhydratgruppen.

 

Det är ju denna typ av studie som är den enda utslagsgivande, annars blir det bara tveksamma, svårtydda resultat.

 

Men etablissemanget har en stor makt över vad som ska publiceras. De vetenskapliga tidskrifterna har referensgranskare som bedömer vad som ska publiceras.

Dessa, och tidskriftsredaktörerna, tycker att det ska vara randomiserade studier, och då blir inte riktiga utslagsgivande studier som Jörgens publicerade.

 

Nu blev det ändå så att en medicinsk tidskrift, Upsala J Med Sci, publicerade 6-månadersuppföljningen av Karlshamnsstudien.

 

Snart kommer 2-årsuppföljningen av Karlshamnsstudien att offentliggöras. Det ska bli  spännande att läsa!

 

Om etablissemanget var uppriktigt intresserade av vilken kost som är den bästa, skulle de ju kunna göra om studien själva på samma sätt, flera gånger, så måste ju risken för systematiska felkällor försvinna!

 

Men det intresset finns inte. Etablissemangspersonerna tycker att det är bättre att låta allt bli vid det befintliga, så är det ingen risk för att det ska visa sig att de haft fel hela tiden.

 

Sen om människorna blir allt fetare och allt sjukare, det tycker de inte att de behöver bry sig om. Det är så lätt att skylla på att människorna äter för mycket fett, för mycket mat, och rör på sig för litet.

Så blev det de feta människornas eget fel. Och etablissemanget kan fortsätta som förut.

 

Men om det skulle komma till allmänhetens kännedom att lågkolhydratkosten är bättre, skulle naturligtvis fler människor bli motiverade för den, och då skulle även de bli smalare och friskare.

Main | Next day (22 Mar, 2006) »