Doktor Dahlqvists blogg

Jag ersätter detta blogginlägg med Piltsons SLV-kommetarer:

SLV-kommentaren - Prolog

Ur Livsmedelsverkets Rapport 18 - 2004
Nationella mål och strategier för nutrition 1999-2004 - utvärdering:

"Retorikens betydelse - att skapa en övertygande berättelse

Vi vet när en fråga fått genomslag och blivit en del av vad vi tar för givet. Det är i regel när människor, i olika sammanhang, berättar samma berättelse. Det handlar om en övertygande argumentation, om en anpassning till rådande värderingar och det handlar om starka metafo­rer. En dominerande berättelse berättas av många olika aktörer, på ett mer eller mindre lik­artat sätt. På så sätt stärks hela tiden trovärdigheten i berättelsen."

För Livsmedelsverket är "trovärdigheten" viktigare än sanningen.
Den som först framförde principen var Fritiof Nilsson Piraten, berömd för sina skrönor.

"What I tell you three times is true."
(Lewis Carroll)

Kapitel I

Ur
Riksmaten - barn 2003
Livsmedels- och näringsintag bland barn i Sverige
Heléne Enghardt Barbieri, Monika Pearson, Wulf Becker

Sid. 183:
"För mycket mättat fett
Intaget av mättade fettsyror var cirka 50 procent för högt och intaget av omättade fettsyror för litet. Nästan alla barnen hade ett mindre intag av fleromättade fettsyror än rekommenderat. Barnen behöver alltså byta mättade fettsyror mot fleromättade och enkelomättade fettsyror utan att ändra på mängden totalfett i kosten. Fettkvalitén i kosten kan bli bra genom att:
- välja lättmjölk istället för standard- och mellanmjölk
- välja magrare (nyckelhålsmärkt) ostsorter istället för fetare
- välja magrare köttpålägg som exempelvis skinka istället för korv
- välja en fiskrätt istället för en korvrätt i veckan
- välja flytande fetter i matlagningen istället för fasta fetter
- halvera mängden godis, snacks och bakverk
Transfettsyror gav i genomsnitt mindre än en procent av energin, vilket är den nivå WHO re­kommenderar att intaget i genomsnitt bör ligga under. I de svenska näringsrekommenda­tio­­nerna rekommenderas att intaget av transfettsyror från härdade fetter bör begränsas i möj­li­gaste mån, varför en ytterligare minskning är önskvärd.
Hälften av intaget av transfettsyror kommer från naturliga källor (mjölkprodukter och kött från nöt och lamm). Den andra hälften kommer från industriellt bearbetade fetter. De största käl­lorna är godis, bakverk, snacks, friterad potatis och feta såser."


Hur lättmjölk, mager ost och flytande fetter kan vara barnen till nytta framgår ej av rapporten.
Det hör det de självklarheter inom näringsläran som inte behöver bevisas, ?en del av vad vi tar för givet?.

Transfettsyror "från naturliga källor" innebär inga kända problem för kroppen, skriver Mary Enig, världens mest uppmärksammade fettexpert.

Industriellt skapade transfettsyror är skadliga. Eftersom sådana transfettsyror är umbärliga
innebär "begränsas i möjligaste mån" noll procent. Det är tydligare utsagt i Danmark, där sådana syror är explicit förbjudna.

En liten justering är på plats:
"...the Danish government prohibited the use in foods of oils containing more than 2% of industrially produced trans fat by 2004. Recent analyses of foods that have traditionally been significant sources of industrially produced trans fats clearly demonstrate that these trans fats have been virtually eliminated from foods in Denmark."
Inget "explicit förbud", men en tvåprocentig gräns som fick samma effekt.

På adress http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=12145
meddelar SLV näringsrekommendationer:

"Kostens fettsammansättning bör modifieras, främst genom att minska intaget av både mä­t­tade fettsyror och transfettsyror. Minskad konsumtion av livsmedel rika på mättade fettsyror leder i allmänhet till en minskning av intaget av kolesterol. De mättade fettsyrorna ... samt transfettsyror och kolesterol höjer LDL-kolesterolnivåerna i serum, som är en stark riskfaktor för kranskärlsjukdom. En begränsning av det totala fettintaget är dock viktigt för att minska risken för fetma. Det gör det också möjligt att öka konsumtionen av livsmedel med lågt fett­innehåll vilka samtidigt är rika på näringsämnen och andra ämnen, som likaledes kan vara betydelsefulla för att minska risken för hjärtkärlsjukdomar och cancer."

Texten tyder inte på slutgiltig kunskap - "i allmänhet", "stark riskfaktor", "kan vara betydel­se­fulla" - men iakttagelserna har lett till rekommendationer i exakta procentsiffror. Hur dessa siffror härletts framgår inte av framställningen, men texten förutsätter outsagd kunskap, "en del av vad vi tar för givet", på dessa punkter:

- Att intag av mättade fettsyror höjer viss typ av kolsterol i blodet
- Att denna typ av blodkolesterol kan bidra till kranskärlssjukdom
- Att fettintag leder till fetma
- Att kost med lågt fettinnehåll kan skydda mot hjärtkärlsjukdomar och cancer

Den stora frågan är var gränsen går mellan det som Livsmedelsverket anser sig behöva ta reda på och det som Livsmedelsverket "tar för givet".  I kommande kapitel skall SLV-kom­mentaren se närmare på var och en av dessa punkter.
 

"Av de kostrelaterade sjukdomarna är det således framför allt övervikt som ökar kraftigt...",
skriver Livsmedelsverket i rapporten Hälsoinformation om mat i Sverige. (2005).

Här kan verket, som vanligt, åberopa WHO. Där hade man ett par år tidigare satt ett officiellt likhetstecken mellan "övervikt" och "sjukdom". I Sverige har det tagits upp av Överviktigas Riksförbund, som utropat att man har stöd från WHO när medlemmarna förklaras sjuka och
kräver att det skall vårdsamhället begripa.

Det kan synas vara en enbart semantisk fråga: vad är övervikt, vad är sjukdom? Så kan man
tänja sina definitioner lite hit och dit, så att man får ett bra slagord utan nämnvärd praktisk in­nebörd. Men så är det faktiskt inte.

Vare sig övervikt ses som en personlig fråga eller ett samhällsproblem behövs en konstruktiv syn, en syn som leder någonstans för både den enskilde och för samhällsapparaten i stort. Och att då hävda att en person skulle vara "sjuk" för att han väger 30-40 kilo mer än... Mer än vad? Det statistiska genomsnittet eller vad diverse läkare ansåg lämpligt eller kanske vad någon veckotidning skrev i sin senaste bantningsfluga? Det leder faktiskt vilse för både per­sonen och samhället.

Det är en ny syn, knappt äldre än ett halvsekel. Gustav Frödings prost var visserligen rund som en ost, men Fröding kunde aldrig tänka sig att lansera honom som skräckexempel i häl­sopropaganda. Albert Engström ritade gärna övergödda myndighetspersoner - ju mera makt desto större midjemått - men tanken att dessa föraktliga potentater också skulle vara "sjuka", nej den slog inte Engström. Så länge samhället var kluvet i fattiga och rika var välföddhet en statussymbol, fastän begreppet inte uppfanns förrän senare.

Den nya synen har blivit ideologi, och ideologier är alltid fördärvliga. Vi spetsar till våra iakt­tagelser för att passa våra värderingar och hittar på "lösningar" som rimmar med vårt önske­tänkande men inte leder någonstans hur mycket pengar som än läggs ut. Två forskare i Aust­ralien har beskrivit vad det innebär när det gäller just övervikt och fetma:

"Ideologier kring `fetmaepidemin´ är långt ifrån harmlösa: de gör det möjligt att bedöma in­­di­­vider som dåliga eller sjuka personer och medger officiell inblandning och rutiner som skadar de människor de berör... vållar utbredd ängslan, vilket är osunt, och påverkar negativt per­so­nernas relationer till andra inom och utom familjen..."

En överviktig person kan må bra, känna sig fullt frisk och ha fysiologiska värden inom ramen för vad som anses "normalt" men ändå ges Chitosan eller Xenical för att bli av med några kilo. Det är vad som händer på kurorter och "överviktkliniker" runtom i världen, Hud­dinge och liknande ställen - viktreduktion som självändamål till priset av biverkningar som sedan kan beskyllas hans övervikt.

Den höga vikten kan innebära en statistiskt framräknad benägenhet för hjärtfel, diabetes, led­besvär... jodå, det vet vi, för det står i varannat nummer av vissa veckotidningar. I flera län­­der åligger det läkarna att göra patienten uppmärksam på detta och "behandla" honom. Men, skriver dessa australier, "de som drabbas av denna behandling kanske inte alls ser lika rätt­framt på saken. Det är medicinskt ogiltigt att ställa diagnos på grundval av befolknings­sta­tis­tik och dessutom okänsligt rörande effekterna på den person som behandlas..."

Låt oss sluta där. Diskussion, någon? Mera finns att läsa i:
M. Gard/J. Wright: The Obesity Epidemic, Science, Morality and Ideology. Routledge 2005.

På adress
http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=6040
skriver Wulf Becker, professor vid Livsmedelsverket:

"Flera av de vanliga bantningskosterna innebär att man ska undvika kolhydrater ... och istäl­let i huvudsak äta fett- och proteinrika livsmedel. Hypotesen är att det är kolhydraterna, inte fettet, som gör oss feta. Men det finns inga interventionsstudier som stöder hypotesen... Den vetenskapliga dokumentationen av effekterna ... är svag. De flesta publicerade studierna om denna typ av dieter har bara pågått under några veckor och endast ett fåtal har inkluderat en kontrollgrupp."

En hypotes, säger ordboken, är "ett antagande som man skall pröva". Dagens uppgift är att
pröva i vad mån kolhydratfattig "bantning" är en hypotes.

När vi sväljer kolhydrater omvandlas de till socker, som går in i blodet. Kroppen reagerar
ome­­delbart genom att låta bukspottkörteln framställa insulin, som skall ta hand om detta socker. Detta är kunskap, inget antagande. En brittisk auktoritet om saken:

"Inom minuter efter att ha ätit mat som innehåller socker eller stärkelse utsöndrar bukspott­körteln mera insulin, och dess koncentration i bloder ökar ungefär femfalt ... så att väv­­na­der drivs att suga upp glykos från blodet och använda den för energiproduktion."
(C. M. Pond: The Fats of Life, Cambridge 1998, s. 151)

Här föreligger ett brott mot subjektsregeln: det är inte bukspottskörteln som äter mat, men i
övrigt är detta vedertagen kunskap, framlagd som hypotes av Regier de Graaf på 1600-talet, konstaterad av Claude Bernhard på 1800-talet och till sist bevisad av Fred Banting och Charles Best sommaren 1921. Detta kan Livsmedelsverket kan "ta för givet."

Om nu denna energi i form av glykos inte förbrukas, så omvandlas den till glykogen, som läggs in i kroppens depåer för detta material. Pond igen:

"Bara lite glykos kan lagras som glykogen. Maximum hos människan är ... 1% av kropps­massan. ... Överflödigt glykos i blodet när glykogendepåerna fyllts omvandlas till fett, så att det tas ut ur cirkulationen."

Detta nya fett bildar den fettvävnad som skapar "övervikt" och fetma. Ovanstående be­skriv­ning blir aktuell även när SLV-kommentaren senare skall ta upp frågan i vad mån man blir fet av fett i maten, vilken ej hör till dagens ämne.

Här refererades kunskap som bör vara känd även inom Livsmedelsverket. Nu vänder vi på denna kunskap:

Vi äter lite kolhydrater. Då slipper bukspottkörteln plötsligt femdubbla sin produktion av insu­lin, och risken för överskott av glykogen undviks. Sålunda torde det inte heller uppstå någon ny fettvävnad.

Detta kan ses som den teori som ligger till grund för den kolhydratfattiga kosten. Den är en logisk följd av vedertagen kunskap, inte en "hypotes". Den kolhydratfattiga kosten är sålunda inte en "diet" och inte en "bantningsmetod". Den är ett kostprogram avsett att undvika bild­ning av onödigt nytt kroppsfett och förbrukning av redan befintligt sådant fett.

Genom klinisk tillämpning på flera olika håll i Sverige och andra länder har det vuxit fram ett stort erfarenhetsmaterial som visar att ett sådant program fungerar och till skillnad från "bant­ning" fungerar permanent. Det har konstaterats utan "interventionsstudier" och utan "kont­roll­grupper". De hundratals personer som drar fördel av den har inte tillämpat den "bara under några veckor" utan under lång tid. De kan tryggt bortse från att den "vetenskapliga" doku­men­tationen anses svag.

I frågan varför denna dokumentation är svag kan man uppställa en hypotes. Det skall göras i ett kommande kapitel av SLV-kommentaren.

På adress http://www.slv.se/templates/SLV_NewsPage.aspx?id=14900 skriver Livsmedelsverket:

"Effekten av transfett för risken för hjärtsjukdom kan vara större än vid motsvarande intag av
mättat fett. Transfett har även satts i samband med andra hälsoeffekter, bl.a. cancer, typ 2- di­a­betes och allergier. Det vetenskapliga underlaget för ett samband med dessa sjukdomar
är dock svagt eller motstridigt."

Den första meningen är korrekt. Mättat fett - det fett som övervägande finns i kött, mejeri­pro­dukter och vissa tropiska växter - är stabilt, hälsosamt och nödvändigt för att t.ex. hjärta och lungor skall fungera bra. Det finns inga vetenskapliga belägg för att sådant fett kan ha skad­liga effekter för vare sig hjärtat eller andra organ. Frågan återkommer i ett senare kapitel av SLV-kommentaren.

Transfett är alltså skadligare - det stämmer. Men resten av citatet överraskar.

Industriellt framställt transfett är faktiskt den skadligaste typ av fett som förekommer i kosten. "Ingen människa har behov av industriellt transfett", skriver Ulrike Gonder och räknar upp tio vådliga effekter: tränger in i cellmembranen, blockerar enzymer och stör mnesomsättning och leverfunktion, försämrar insulinresistensen, äventyrar immunsystemet och så vidare en­ligt hänvisning till 13 vetenskapliga studier, varken "svaga" eller "motstridiga".

Där hade Gonder lite fel. Livsmedelsindustrin har inte behov av transfett, men den tjänar gott på industriprocesser där sådant fett bildas och följer med ut i produkterna, speciellt vissa ty­per av snask och bakverk, konstgjorda ?kycklingnuggets?, potatisflingor och dylikt. Våra rens­organ, lever och njurar, uppfattar inte dessa konstgjorda fetter, varför de blir kvar i kroppen och ställer till elände.

Här fungerar kroppen på samma sätt som Livsmedelsverket, som också sätter likhetstecken
mellan transfett och mättat fett - man vill minska konsumtionen av båda typerna. En mera hälsobringande strävan hade varit att dels öka konsumtionen av mättat fett på bekostnad av de fleromättade, dels spärra ut transfetterna helt.

Det senare har man gjort i Danmark - en maximigräns som i realiteten stänger ut dem från marknaden. Men då kom en protest från Bryssel, detta är "handelshinder" och så får inte ett medlemsland göra. Saken är inte avgjord än, men EU-byråkratin har blivit berömd för att springa industrins ärenden snarare än människornas.

Även WHO har föreslagit begränsning av transfett. Inte heller detta har påverkat Livsmedel­s­verket, som annars gärna spratttlar när WHO drar i tåtarna. Varför är oklart i belysning av ver­kets egen programförklaring: "Livsmedelsverket ... ska arbeta för säkra livsmedel av hög kvalitet, redlighet i livsmedelshanteringen och bra matvanor."

I brist på officiellt råd rörande sådan redlighet, här är ett privat: om det står "delvis härdat
fett" eller liknande på ett matpaket, köp det inte.

(Se även U. Gonder: Fett, 3:e uppl., Hirzel Verlag 2006)

Från Sveriges Konsumenter i Samverkan hämtade vi denna förteckning över produkter som skall undvikas på grund av transfett:

http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/hardat_lista.htm

Skrivet av Piltson den 4 november 2006 kl. 11:28 #

Från publiken:

Har skummat "bloggen", intressant att debatten om våra fetter nu även är en "underjordisk" värld där vi kan kommunicera utan att försöka skriva insändare i tidningar, som inte tar in dem! Det påminner om Vietnam, där man överlistade fienden genom att gräva tunnlar. Liknelsen är bra även om man tänker på att man försökte förgöra tunnelfolket med besprutning med dioxiner - Agent Orange - eller?

En liten korrektion, listan på Sveriges Konsumenter i Samverkan gäller inte enbart produkter med transfetter utan alla produkter som innehåller delvis härdade eller härdade (fullhärdade) fetter oavsett de innehåller transfetter eller ej. Det är den kemiska processen "härdning" som vi anser ska upphöra, då det bildas flera obehagligheter vid härdning än bara transfetter. Läs närmare på http://www.konsumentsamverkan.se/11verk/kampanj/livsmedel/hardatfett/fortsattkamp.htm
citat: "I reaktorn blandas kemiskt förbehandlad flytande olja med nickelspån och vätgas. Vid denna bru­tala kemiska process förändras fettmolekylerna och en uppsjö av naturfrämmande molekyler bildas samtidigt, t ex positionella isomerer, aromatiska ämnen, transfettsyror, polymeriserade syror, karbo­nyler, nickelsåpa, koordinerade komplex mm." Flera av dessa biprodukter är t o m värre än de indust­riella transfetterna.

Godis ja, kollade idag Karmellkungens godistorn och hittade 8 sorter som innehöll delvis härdade fet­ter, alltså även transfetter. Vår filosofi är: ta helt bort konsumtionen av dessa industriella fetter, då har vi gott om utrymme för de nyttiga mättade fetterna och kanske t o m kan behålla vårt öppna svenska lantbruk samt de svenska bönderna och deras kossor. Industrifetterna hotar hela det svenska lant­bru­ket, det har vi inte råd med! Se vår nystartade blogg: http://konsumentsamverkan.blogg.se/
avsnit­tet "Matfetterna och jordbruket".

Skrivet av Bengt Ingerstam den 5 november 2006 kl. 15:42
Webbplats: http://www.konsumentsamverkan.se #

Bengt Ingerstam, ovan, ingår i Livsmedelsverkets konsumentpanel, som har en "dialog" med verkets styrelse. Därigenom kan vi åtminstone räkna med att verket ges kännedom om att ett folkuppror är på väg. Vidare är att hoppas på att konsumentpanelen kan klargöra för oss and­­ra hur det kan komma sig att Livsmedelsverket vidmakthåller en syn på matfett som

- saknar övertygande vetenskapligt underlag,
- går på tvären mot antropologiska iakttagelser från förindustriella samhällen,
- går på tvären mot människors hävdvunna sätt att livnära sig under någon miljon år fram till  

mitten av 1900-talet,
- inte stämmer med den anatomi som evolutionen givit oss till följd av detta sätt att livnära sig,
- därigenom inte heller stämmer med våra nuvarande behov av hälsosam näring
- och dessutom stämmer illa även med aktuella iakttagelser i olika samhällen inom den väs­terländska kulturen,

vilket allt bidrar till den "epidemi" av fetma, diabetes2 och hjärt­kärl­sjukdomar som drabbat oss sedan just mitten av 1900-talet. De nästa tre kapitlen skall erbjuda underbyggnad av dessa iakttagelser.

På adressen http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=7427 skriver Livsmedelsverket:

"Paleolitisk kost hade betydligt lägre energitäthet än den mat vi äter idag. Av sådan mat mås­te man alltså äta stora mängder för att få i sig den energi man behöver. Därmed blev risken för att äta för mycket minimal. ... Stenålderskosten innehöll betydligt mindre fett och mycket mer fibrer."

Med "energitäthet" avses kalorimängd per viktenhet. Fett har drygt dubbelt så mycket fett som kolhydrater, det är det mest energitäta näringsämnet. SLV har i siffror sammanfattat sin syn på saken:

Energiprocent, paleolitiska koster
Fett                                     21-25
Protein          32-37
Kolhydrater   41-46

"Paleolitiska koster" har som synes kraftig övervikt på kolhydraterna. Varifrån kom dessa kolhydrater?

Det omtalas inte, och det är svårt att räkna ut. Här handlar det om matvanorna ett par mil­joner år innan vi lärde oss bruka jorden för sådär tiotusen år sedan. Vad fanns då att tillgå?

Inte heller de första människorna var idisslare. De kunde alltså inte utnyttja de mesta av växt­ligheten, så vad återstod? Beskedliga vildväxande bär och frukter, rötter och nötter, even­tu­ellt vildhonung. Men där var det slut, menar J. Brand-Miller och S. Colaguiri, två forskare i Australien som lanserat människan som framför allt köttätare.

Hur man med med sådan kost kommer upp till "41-46" procent går inte att begripa, speciellt som kolhydrater, som sagt, inte är särskilt energitäta. SLV förnekar inte att kött var en viktig del av försörjningen:

"Kött från vilda djur utgjorde sannolikt för de flesta en betydligt större del av kosten före jord­brukets tid än det gör idag. Därmed hade dessa människor ett avsevärt högre protein­intag än vi har idag."

Men hur kunde det då bli så lite fett? De villebråd som förekom de första människornas hem­trakter hade en stor andel kroppsfett: kamel, flodhäst, elefant, antilop. I nordliga nejder fanns mammut, älg, vildren och bäver. Mera om detta på adress: http://www.westonaprice.org/traditional_diets/caveman_cuisine.html

Men de första människorna kunde ju inte jaga, måste de inte ha varit vegetarianer? Svar nej. De allra första människorna klarade sig genom att söka upp rester som rovdjur lämnat efter sig, där de letade fram hjärnsubstans och benmärg. Detta är påvisats av Lewis Binford, ame­rikansk arkeolog.

Människan blev människa när hon äntligen fick tillgång till fet mat. Vår hjärnvolym fördubbla­des mellan Homo habilis för två miljoner år sedan och de första exemplaren av Homo sa­piens en dryg miljon år senare. Det kan ha hänt för att vi i detta skede lärde oss jaga stora djur, inte bara kaniner och andra magra varelser.

Hjärnan består till stor del av fett, och den behöver ständig tillgång på animaliskt fett för att fungera bra. De som besökt jägarfolk på flera håll i världen berättar om hur de i första hand kastar sig över hjärnsubstans, inälvor och benmärg. Har man haft stor jaktlycka kan resten av köttet bli liggande. Mer om detta på adress:
http://www.westonaprice.org/traditional_diets/native_americans.html

Historien om det fettfattiga urfolket går inte att radera. Den har blivit en doktrin inom den kon­ventionella näringsläran, först lanserad av Boyd Eaton och idag vidmakthållen av väl­kända nä­ringsrådgivare som Loren Cordain i Colorado och Staffan Lindeberg i Lund. På denna ide­o­logiska grundval har det byggts en komplett vetenskapsgren med akademiska institu­tio­ner och lärda tidskrifter, huvudsakligen finansierade av lågfettindustrin. Den som i sin forsk­ning hittar något som inte verkar stämma med doktrinen har svårt att bli publicerad och får inga nya anslag. Alltså hittar man ingenting eller håller tyst med det man hittar.

Den speciella besvärjelsen inom denna vetenskap heter "nutrition transition" - antagandet att förindustriella folkgrupper nu blir feta för att de har bytt från energifattig till energität kost. Det blir nästa kapitel.

Mer om detta i
U. Gonder: Fett, Hirzel Verlag 3:e uppl. 2006
N. Worm: Syndrom X oder ein Mammut auf den Teller, Systemed Verlag 4:e uppl. 2002
och på adress:
http://www.beyondveg.com/nicholson-w/hb/hb-interview1f.shtml

I februari 2005 ingav Livsmedelsverket till regeringen ett dokument på 220 sidor: "Underlag till handlingsplan för goda matvanor". Det finns på adress: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=10770. På sidan 54 läses:

"`The nutrition transition´" betecknar den process som länder genomgår när det sker en över­gång från traditionell mat med relativt låg energitäthet till en västerländsk kost karakteriserad av ett högt intag av animaliska produkter, salt, mättat fett och socker. Utvecklingen världen över följer i stort sett samma mönster. Först ökar energiintaget, mest i form av vegetabiliska pro­­dukter och oljor (expansionseffekt). Sedan byts vegetabiliska kolhydratrika livsmedel ut mot proteinrika animaliska produkter och socker, vilket innebär ett högre fettintag, särskilt av mättat fett.?


Detta är inte en beskrivning av vad som hänt, det är en tolkning av en iakttagelse av vad som hänt och fortsätter att hända. Ett svenskt ord behövs - låt oss kalla det "näringsomvandling".

Iakttagelsen är otvetydig: i alla delar av världen ökar förekomsten av fetma och de sjukdomar som sammanhänger därmed - diabetes2, hjärtkärlsjukdomar, vissa cancertyper. Det gäller att fastställa bakgrunden till denna utveckling, och här har näringsomvandlingen förts fram som ledande orsak. Utvecklingen är olycklig, på sina håll tragisk. Om den skall kunna brom­sas gäller det att orsakstolkningen stämmer. Gör den det?

I en detalj bortom varje tvivel. Ingen torde bestrida att "socker" är väsentlig faktor bakom över­vikt och fetma. Här finns också en klar teoretisk grundval, som behandlades i Kapitel IV av SLV-kommentaren: intag av socker och stärkelserika kolhydrater, som omvandlas till blodsocker, utlöser omedelbart ökad produktion av insulin, som i form av glykos kan spä på kroppens fettvävnader. Insulin skapar indirekt fetma, vare sig det är kroppseget eller tillfört genom medicinering.

En rimlig åtgärd vore då att undersöka möjligheterna att bekämpa diabetes2 utan medici­ne­ring. Men här tvekar Livsmedelsverket. Istället påpekas att det "finns visst stöd för att läke­medelsbehandlingar är mer kostnadseffektiva än livsstilsinterventioner". Det gäller alltså att klara upp saken så billigt som möjligt, men dessvärre finns ingen medicin som kan "bota" diabetes2. Den kan dröja några år, men medicinering brukar medföra att bukspottskörteln tappar intresset. Till slut hamnar patienten i insulinfällan med åtföljande ny fetma.

I resten av tolkningen möter vi svårtydda glidningar: "Först ökar energiintaget, mest i form av vegetabiliska produkter." Sådana produkter är som sagt mindre energitäta än protein och fett, så vilka var de energifattigare näringsämnen som personen hade övergivit? Närings­om­vandlingen handlade ju inte om ett byte från undernäring till övernäring utan om bytet från energifattiga till energitäta näringsämnen.

Som dessa energitäta näringsämnen lanseras till sist animaliska produkter, "som innebär ett högre energiintag, särskilt av mättat fett." Därmed är vi framme vid den ideologiska grundval för folkhälsopolitiken som nämndes i förra kapitlet av SLV-kommentaren. Att mättat fett bidrar till både fetma och hjärtkärlsjukdomar är en idag en orubblig grundsats, fastän ingen kunnat lägga fram en förklaringsmodell för hur det skulle gå till. Till skillnad från sockerfrågan finns här ingen teoretisk grundval; det är en av Livsmedelsverkets och WHO:s självklarheter, "en del av vad vi tar för givet".

Tolkningen "nutrition transition" kan sålunda inte kan förklara det globala fetmafenomenet. Att denna dogm faktiskt inte stämmer med verkligheten blir tydligare när vi i Del 2 av Kapitel VIII ser närmare på ett par av de folkgrupper som drabbats av helt annan näringsomvand­ling, bland annat Canadas polareskimåer, de berömda inuiterna. Det kan förhoppningsvis leda till en alternativ tolkning.

Polareskimåerna hade nog världens fetaste mat innan de styrdes vilse av Kanadas regering. Sälspäck och arktisk röding. Frågan är om de över huvud taget hade några kolhydrater.

Hösten 1959 besökte vi en bosättninng på Baffin Island. Där fanns småväxta, gladlynta typer med en lite makaber humor. Tuberkulos förekom, men hjärtkärlsjukdomar och diabetes var obekanta. Fetma fanns inte heller, men den feta maten hade gett dem hög specifik vikt tack vare ett skikt underhudsfett, som sades skydda mot kyla och ge reserv för svältperioder, vilka var ofrånkomliga med deras sätt att leva - flera dygns slädfärder till och från fångstplatser, och om man inte fångade något... Det hade gett dem djupa insikter i näringsfysiologi:

"Hundkött ger mycket lite näring, och hundar som svälter ännu mindre... Inuit sade åt mig att om man svälter och äter kött utan fett (t.ex. polarhare eller svältande hundar), så blir svälten ännu värre." (H. Brody: The Other Side of Eden, Faber pb 2002, sid. 324)

Broby själv har förklaringen: "Det beror på att kroppen metaboliserar sitt eget fett och när fet­tet är slut sina egna muskler. Äter man rent protein snabbas denna självförtäring upp. Den som svälter måste få äta fett, inte bara rent protein." Om det stämmer kanske man faktiskt kan svälta sig smal, men det var inte dagens ämne.

På 1960-talet började Kanadas regering skämmas över eskimåerna, som ansågs ha ett ovär­digt liv i vintermörkret. De skulle erbjudas samma möjligheter som andra medborgare, så "modernisering" sattes igång. Sedan slutet av 1970-talet finns nu Co-opbutiker, så att det or­di­narie snabbköpssortimentet av kakmix, läsk, strösocker och potatis kan köpas i 35 bosätt­ningar ända upp till Grisefjord på sjuttiosjätte breddgraden. Hur de ser ut visas här: http://www.arcticco-op.com/index.html och på de länkar som där erbjuds.

Så nu har de vår vanligaste mat och kämpar med våra vanligaste dödsorsaker. Lite längre har de blivit, kanske tack vare sockret, och deras specifika vikt har kanske gått ned. Men bra mår de inte, och statistiken rörande fylleri och självmord är långt högre än i resten av Kana­da. Extra spöklikt är det att läsa officiella anvisningar om hur de skall komma tillrätta med diabetes. De bör undvika åtskilliga av de matnyheter som tidigare inte fanns, och givetvis så lite fett som möjligt, bara magert kött... Möjligheten att återuppta tidigare matvanor kommer inte på tal.

Det går dåligt ihop med läran om nutrution transition, och det är inget ensamt exempel. Runt­om i världen finns folk som nyligen gav upp traditionell fet mat för att kasta sig över nymodiga konserver och processprodukter från snabbmatsjättarna. Det är ju enklare att lösa upp några smulor i hett vatten än att klättra efter kokosnötter. Och när de gör det råkar de tyvärr ännu sämre ut än Unilevers primära kundkrets i industrivärlden. Det beror på den s.k. hushåll­nings­­­­genen, som blir ämnet för en liten exkurs före nästa kapitel.

Vi erinrar oss SLV på adress: http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=10770.

"`The nutrition transition´ betecknar den process som länder genomgår när det sker en över­gång från traditionell mat med relativt låg energitäthet till en västerländsk kost karak­teriserad av ett högt intag av animaliska produkter, salt, mättat fett och socker."

"Nutrition transition" bildar utgångspunkt för forskning i näringslära: tesen att folk i förindust­riella samhällen utvecklar fetma för att de bytt "näringsfattig" mat, alltså kolydrater, till "nä­rings­tät", alltså fett och protein. Någon annan utgångspunkt vill man idag inte erkänna.

Gårdagens kapitel bör ha visat att sanningen är krångligare. Från Australiens urinvånare kom­mer också oroande rapporter. De var tidigare specialister på att leta fram fett ur öken­djur. Indianböckernas hjältar hade alltid skarpskurna anletsdrag, men folk på nutida "reser­vat" är plufsiga. Även på dessa ställen är diabetes ett ännu större problem än hos oss.

Hur kan det komma sig, har västerlänningen något skydd som saknas hos förindustriella folk?

Frågan ställdes 1962 av James Neel, professor i ärftlighetslära. Här handlar det inte om övergång från kalorifattig mat till mera energirik, utan från rycklig försörjning till mera pålitlig. Folk som under många generationer måste leva med oregelbunden mathållning, tvära kast mellan överflöd och hungersnöd, kan efterhand få ärftlig benägenhet att konservera energi i form av fett, en "hushållningsgen" som skall rädda livet i svåra tider.

Men när villkoren förbättras och försörjningen blir mera pålitlig, så blir detta en belastning: genetiskt betingad fetma, som utlöses av ändringen i kosthåll och livsstil. Diabetes och fetma hänger samman, men enligt Neel är fetman inte orsaken till diabetes utan kan vara resultatet av en ärftlig benägenhet till diabetes tack vare hushållningsgenen.

Titeln på Neels uppsats avslutades med ett frågetecken, och ännu har ingen entydigt identi­fi­e­rat någon hushållningsgen. Men var fruktsam som tolkningsmodell tills man började labore­ra med "nutrition transition".

Allt förklarar den inte. Evolutionen fungerar långsamt. Den hänger inte med i den takt som livs­villkoren ändras - har den hunnit påverka arvsmassan under de tiotusen år som gått se­dan vi lämnade äldre stenåldern, jämfört med de årmiljoner då vi levde som jägare och sam­lare? Om inte... ja, då har de nyligen reviderade naturfolken ingen genetisk särställning. Då sitter alla vi däggdjur av märket Homo sapiens i fetmafällan, eller snarare i en labyrint från vilken ingen ännu hittat utgången.

Om man hos Livsmedelsverket tror på tesen om en hushållningsgen eller ej är oklart. Men hjälp i letandet ut ur labyrinten ger man inte.

På adress: http://www.slv.se/templates/SLV_Page____3337.aspx skriver Livsmedelsverket om fett och diabetes:

"Det är
1 MÖJLIGT att fetthalten i kosten är ogynnsam beträffande risk att försämra insulinkänslighet och utveckla diabetes, också oberoende av effekten på kroppsvikten, men detta är mera
2 OKLART. Den ökade risken
3 TYCKS framför allt gälla inaktiva individer och
4 KANSKE också relateras till kvalitén på fettet i kosten där mättat fett
5 FÖREFALLER vara ogynnsamt, medan omättat fett,
6 KANSKE framför allt fleromättat,
7 TYCKS minska risken. Även när det gäller insulinresistens hos friska människor
8 FÖREFALLER det som mättat fett, också smörfett är ogynnsamt. Belägg från
9 EPIDEMIOLOGISKA STUDIER rörande
10 MÖJLIGT samband mellan intag av transfettsyror och typ 2 diabetes är dock
11 SVAGT ELLER MOTSTRIDIGT."

Med elva osäkerhetsmarkörer i fyra meningar kunde man göra tydligt något som hade kun­nat sägas med elva ord i en mening: "Vi vet inte hur det hänger ihop med fett och diabetes." Epidemiologiska studier måste ingå bland osäkerhetsfaktorerna, eftersom sådana studier aldrig ger säker kunskap och selektivt kan användas till att påvisa ungefär vad som helst.

Det är hederligt skrivet, långt från den tvärsäkerhet som brukar prägla officiella skrifter om hälsa och matvanor. Signalerar Livsmedelsverket ny ödmjukhet inför det okända?

Kanske inte. I inledningen till texten upplyste verket att det faktiskt handlade om "vetenskap­ligt väl underbyggda råd".

När man är osäker rörande ett sakläge är det naturligt att tillämpa logik på det man verkligen vet. Fast man alltså inte vet hur diabetiker reagerar på fett, så vet man i varje fall att hur de reagerar på kolhydrater. Man vet att dessa omvandlas till socker i blodet. Även hos Livsme­delsverket bör detta kunna höra till "en del av vad vi tar för givet".

Själva definitionen på diabetes är svårighet att få bukt med blodsocker, vilket leder till en mängd störningar i andra kroppsorgan. Det logiska förslaget till diabetiker vore då att hålla igen på kolhydraterna. Men denna slutsats drar Livsmedelsverket ej.

Tvärtom: "I allmänhet är rekommendationerna för diabetiker desamma som för friska", något som då och då upprepas i dess skrifter. 1995 gällde formuleringen "Kosten vid diabetes kan i princip vara densamma som den som rekommenderas för den allmänna befolkningen." (Bo­ken "Matverket", sid. 30).

Tidigare generationers diabetologer avstod från sådan akrobatik. De visste ännu mindre om saken än man gör idag men baserade sina anvisningar på vad de visste, inte på vad de inte visste. Statistik tyder på att de hade större framgång än man har idag. Det skall bli ämnet för ett kommande kapitel.

I dagens nummer av norska Aftenposten finns ett stycke som på beställning:

"Alt snudd på hodet.
Insulin ble masseprodusert for første gang på 1980-tallet. Da ble alt snudd på hodet. Syk­dommen fikk endret navn fra ikke-insulinavhengig diabetes til type 2, og "diabetikermaten" forsvant fra butikkhyllene. Nå behøvde ikke de med type 2 å ta samme hensyn til maten, for de kunne jo bare ta ekstra insulin. Så kom parolen "Diabeteskost er sunt for alle. Alle bør spise som diabetikere"".

20 år senere er det slik at i stedet for at alle spiser som diabetikere, spiser diabetikere like galt som de fleste andre. De må dermed ta ekstra insulin for å kunne spise den karbohyd­rat­rike maten de aldri har tålt og som har gjort dem syke. Mens industrien kan glede seg over økt insulinsalg, får mange diabetikere både økt kroppsvekt og større risiko for bl.a. hjerte­syk­dom fordi de tilfører ufysiologisk høye doser insulin."

Utan tvivel snudd på hodet. (Betyder ungefär "vänt uppochner, ställt på huvudet"). Mycket mer kan läsas på adress:
http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/article1528795.ece

Livsmedelsverket på adress http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=11811 :
"Om du väljer nyckelhålsmärkta mejeri- och köttprodukter minskar du intaget av mättat fett."

Och på adress http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=11416 :
"Mättat fett fortfarande större problem än transfett
Transfett, liksom mättat fett, höjer det kolesterol som ökar risken för hjärt-kärlsjukdom. ... Intaget av mättat fett är tio gånger större än intaget av transfett, och är därmed av större betydelse."


Ett surrealistiskt skimmer kännetecknar Livsmedelsverkets sätt att skriva svenska. Vissa slagord upprepas som polemiskt laddade utdata från en bönekvarn, gärna med hänvisning till "vetenskapligt underlag", som inte redovisas.

Overkligheten i denna stilistik är extra tydlig i hanteringen av begreppen "mättat fett" och "transfett". De förekommer ofta sammankopplade, en särdeles överraskning eftersom det är två typer av fett som inte har med varandra att göra. Den första typen förekommer naturligen i mejeriprodukter och kött, den andra är en biprodukt som uppstår vid härdning av växtfetter.

Här ovan hänvisar man till konsumtionsmängden för att hävda att "mättat fett" skulle vara skadligare än "transfett". Det förutsätter två outsagda premisser:

- Att båda typerna är skadliga
- Att de är skadliga i samma grad, eftersom en jämförelse annars vore orimlig.

Svenska margarintillverkare har nyligen med bravur kungjort att de avlägsnat transfetterna från sina produkter. Därmed medgav man att de är skadliga. Folkopinionen hade blivit för stark, och fetterna visade sig umbärliga.

Däremot har ingen kunnat visa att mättade fetter skulle kunna vara skadliga. Förslaget att de ökar risken för hjärtfel genom att "höja kolesterol" förutsätter en annan outsagd premiss:

- Att högt kolesterol är riskfyllt

Begreppet "kolesterol" ingår också i bönekvarnens utdata. Kolesterol är en oumbärlig del av immunförsvaret. Att det kan vara skadligt har inte påvisats.

I de tre följande kapitlen skall SLV-kommentaren se närmare på dessa tre begrepp. I morgon: transfetter.

I boken "Matverket, fakta om maten och hälsan" (1995) skrev Livsmedelsverket:
"De mättade fetterna och transfetterna fungerar likvärdigt i människokroppen."

Ett överraskande "faktum". Vilka iakttagelser som legat bakom anges inte. Det hade annars varit önskvärt, eftersom alla andra tillgängliga källor drar en skarp gräns mellan dessa typer av fett.

Mättade fetter är naturliga fetter som vi behöver och mår bra av, och som våra förfäder levat på sedan urminnes tid och dessförinnan. Transfetter är en biprodukt av industriell härdning av växtoljor för att dessa skall bli hårdare, t.ex. vid tillverkning av margarin, en onödig och hälsovådlig produkt. Dessutom ganska oestetisk ? vi

Transfetterna har en molekylstruktur som kroppen inte känner igen. De blir därför inte om­hän­dertagna i ämnesomsättningen och utlöser därigenom diverse skadliga effekter:
- försämrar immunsystemet
- försämrar mjölken från ammande mödrar
- leder därigenom till lägre vikt och synskador hos nyfödda
- bidrar till impotens och ofruktsamhet
- har negativa effekter på kroppens enzymsystem
- fastnar i cellmembranen, så att cellernas funktioner störs
- befrämjar fetma, diabetes och vissa cancertyper
med mera dylikt (mera gedigen redovisning finns i M. Enig: Know Your Fats, Bethesda 2000, sid. 43, 86)

Förvillelsen i denna fråga kan enligt Enig bero på att transfetterna visserligen uppträder som mättade fetter vid matlagning, men däremot inte alls gör det i matsmältningssystemet.

Deras skadliga effekter upptäcktes redan på 1960-talet, några år efter att de härdade växt­fet­terna lanserats på marknaden. Men det dröjde innan amerikanska myndigheter ville medge detta. Tillverkarna tilläts ta bort hänvisning till sådant fett på sina etiketter, så att konsumen­ter inte skulle bli oroliga. Men sedan 1988 krävs numera att transfett skall identifieras på eti­ketterna.

När även WHO instämde gjorde Livsmedelsverket en diskret reträtt. Idag tar man avstånd från det kategoriska skrivsättet i "Matverket". Men boken säljs fortfarande och i frågan om totalförbud säger sig verket avvakta beslut inom EU.

Vissa transfetter tillkommer emellertid på naturligt sätt, bl.a. hos kor och vår egen matsmält­ning. Det har fungerat som verkets brasklapp. På adress http://www.slv.se/templates/SLV_NewsPage.aspx?id=14900 säger man att "det finns ... inget vetenskapligt stöd för att skilja mellan de transfett som finns i t ex mjölkfett eller de som kan bildas vid industriell härdning av fetter." Även detta överraskar, eftersom naturligt skapade transfetter enligt Enig har en molekylstruktur som inte vållar besvär för kroppen.

På tal om matfett, skriver Ulrike Gonder, "finns det knappast ett annat område inom närings­läran som är så behäftat med fördomar, trosstrider, otillåtna förenklingar och feltolkningar av litteraturen." Det kan naturligtvis ha bidragit till Livsmedelsverkets vilsenhet, men det finns också en annan tänkbar anledning.

Verkets officiella fettexpert är en "adjungerad professor" som får sin lön från två margarin­till­verkare.

I ett aktstycke daterat oktober 2006, som kan sökas på adress,
http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=15787
skriver Livsmedelsstyrelsen (Wulf Becker och Irene Mattisson) bland annat:

"Det finns i allmänhet en god samstämmighet när det gäller rekommendationer om balansen mellan energigivande näringsämnen i kosten, betydelsen av fettkvalitet och typ av kolhyd­ra­ter för att minska risken för olika välfärdssjukdomar i befolkningen."


Innebörden i begreppet "samstämmighet" är oklar. I forskarkretsar kan man påvisa önskvärd samstämmighet genom att kalla samman en s.k. överenskonferens med legitimerade exper­ter, vars uppfattning eller intresse i ärendet är känd. De får diskutera inför publik enligt ett upp­gjort program, varefter man kan dela ut redan skrivna dokument som visar att veten­ska­pen är enig. Med hjälp av en sådan konferens i USA år 1984 tillkom den ödesdigra politiken för bekämpning av blodkolesterol.

En annan metod är att tänka igenom vad slags resultat man vill kungöra, selektera lämpliga forskningsrapporter bland otaliga tillgängliga och kungöra att det finns vetenskaplig sam­stäm­mighet i det ärende saken gäller. Metoden är vanlig inom just folkhälsopolitik. Varför den används kan vara svårt att fastställa för utomstående.

Däremot är det sämre ställt med samstämmigheten mellan vetenskap och människors upp­le­velser av de ärenden som vetenskapen behandlar. Det blir strax uppenbart för den som ög­nar bland de länkarna i denna blogg. Bristen på samstämmighet är extra markant rö­rande just "energigivande näringsämnen i kosten" och "betydelsen av fettkvalitet", där män­niskors empiriska iakttagelser måste avvisas av vetenskapsmän som vill ha fast tjänst.

Fett är som bekant det mest energigivande näringsämnet, och fettkvaliteten handlar framför allt om de mättade fettsyrorna som finns i smör, ost och kött. Här avvisas inte bara den folk­liga empirin utan dessutom en hel vetenskapsgren, nämligen biokemin.

Mary Enig, tidigare nämnd, har funnit att när kroppen erbjuds ett val mellan mättat och flero­mättat fett för viktiga livsfunktioner, så väljer den gärna den mättade varianten. Det gäller t.ex. fettet i vävnaderna kring hjärtat. Om det inte är mättat fungerar hjärtat dåligt. Hjärtats val är inte politiskt korrekt, men det kan kanske ursäktas med att det inte kunnat ta del av Livs­me­delsverkets rekommendationer.

Enig menar att minst tjugofem energiprocent bör vara mättat fett. Hon baserar beräkningen på alla de uppgifter som det mättade fettet har att uträtta i människokroppen:

- I hjärnan: Det mesta av hjärnan är fett, och hälften av fettet i cellmembranen är mättat. Om hjärnan inte kan bibehålla denna fördelning så fungerar den dåligt. Samma sak gäller resten av kroppen. I varje cell skall hälften av membranfettet vara mättat, annars blir cellerna sladdriga.
- I levern: Mättat fett skyddar levern mot giftverkan, till exempel från alkohol. Det vet de som gärna dricker whisky: om man slukar smör eller tjock grädde i förväg, så mår man bättre efteråt.
- I benstommen: Skelettet kan inte lagra in kalk utan tillförsel av fett, varav hälften måste vara mättat. I annat fall: benskörhet.
- I hjärtat: Det mättade fettet kring hjärtat anses skydda hjärtat mot påfrestningar och inflammation i stressiga lägen.
- I lungorna: Lungblåsorna omges av surfaktant, ett tvålaktigt material som hindrar blåsorna från att falla ihop. Normalt är alla fettsyror i detta material den mättade typen. Utnyttjas istället fleromättat fett kan det utlösa astma.
- I njurarna: Mättat fett spelar en avgörande roll för njurarnas utslaggning av skadliga äm­nen. Djurförsök har visat att fleromättat fett kan bidra till njursvikt och kanske ge bestående skador.
- I magen: Vissa mättade fettsyror fungerar som bakteriedödare och bekämpar infektioner i matsmältningssystemet.
- I immunförsvaret: Rent allmänt bidrar mättat fett till att stärka immunförsvaret och hålla undan infektioner.

Enligt Livsmedelsverkets rekommendationer bör högst tio procent av energiintaget bestå av mättat fett, räcker det till allt detta? Det får någon annan räkna ut. Enig är känd för tillspet­sa­de ställningstaganden. Om hon tagit i för kraftigt kan nog någon hos Livsmedelsverket visa oss tillrätta.

Bristen på samstämmighet blir speciellt tydlig när man uppfattar att SLV föreslår en MAXIMI­gräns på 10 procent, Enig däremot en MINIMIgräns på 25.

På adress
http://www.slv.se/templates/SLV_Page.aspx?id=6049 skriver Livsmedelsverket:

"Den största delen av kolesterolet i blodet transporteras som LDL-partiklar, även kallat det `on­da kolesterolet´, och är en viktig riskfaktor för utveckling av ateroskleros, s.k. åderför­kalk­ning eller åderförfettning. En del transporteras även som HDL-partiklar, `det goda kolestero­let´. Både mättade och trans-fettsyror höjer det onda kolesterolet i blodet som är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom."


När Bläuels olivolja - en av Greklands mera pålitliga - säljs i USA sätter man på en special­etikett, så att det står NO CHOLESTEROL tvärsöver flaskan. Fritz Bläuel har upptäckt att den säljer bättre än den etikett som används i Europa. Han bad om ursäkt i en intervju, eftersom han vet att det är nonsens, men han är affärsman.

Med denna etikett rullar han ihop tre villfarelser till en enda stor ängslan att tjäna pengar på.
- att kolesterol överhuvud taget skulle kunna förekomma i en vegetabilisk produkt
- att kolesterol i maten i nämnvärd grad kan påverka kolesterol i kroppen
- att kolesterol i kroppen alltid innebär risker som bör undvikas.

I Europa har kolesterolhysterin inte nått sådana höjder att kan vill använda etiketten här. Det kunde t.o.m. väcka löje, eftersom vi anses bättre informerade än amerikaner. Men om vi är det så är det varken myndigheternas eller läkarnas förtjänst. Varningen att mättat fett "höjer kolesterol" framkastas ur Livsdelsverkets bönekvarn flera gånger varje år. Det är en av ver­kets stående besvärjelser, "en av de saker som vi tar för givet."

En som inte tog något för givet utan forskade i saken, Mary Enig, fann att däremot att
"...högt blodkolesterol MINSKAR vid konsumtion av de flesta fettsyror, inklusive alla mättade; lågt blodkolesterol ÖKAR av många fettsyror, inklusive de mättade..." (Enig, sid. 57)

Med andra ord: kroppen reglerar själv den kolesterolnivå den behöver och justerar sin egen produktion med hänsyn till vad som anländer i maten. Denna finstämda reglering är ett ut­tryck för att blodets kolesterolhalt är enastående viktig för kroppen, som resolut sätter sig emot varje försök att lägga sig i saken.

Men varför? Det får bli ämnet för Del 2 av detta kapitel.

Idag har jag lagt in detta stycke på allmänläkarnas  diskussionsforum Ordbyte.

Alla allmänläkare är inte med på Ordbyte. Du kan därför skriva ut artikeln och skicka den till din distriktsläkare, och gärna till sköterskorna och dietisterna också.

Den aktuella kostdebatten förs nu i diskussionsforum och bloggar på Internet.

Jag försöker hänga med så gott jag hinner.

Axplock ur debatten:

Sockersjuka personer (diabetiker) tål inte sockerkedjor (kolhydrater) och bör minimera dessa i kosten.

Personer med övervikt och metabola syndromet är prediabetiker och bör också minimera kolhydraterna i kosten.

Före 1930 var hjärtinfarkt enstaka anekdotiska fallbeskrivningar.

Då åt man naturliga animaliska mättade fetter. Man åt också kolhydrater i potatis och gröt och bröd.

Ingen hade hört talas om en så befängd idé som att äta fettsnålt! Fettet var ju det godaste och mest närande!

Nästan ingen var fet.

Sedan kom matoljorna och margarinerna.

Därefter har hjärtkärlsjukdomar, stroke, cancer, astma och allergier blivit folksjukdomar.

Vi bör därför undvika processade vegetabiliska fetter, både i flytande och fast form.

Dessa har aldrig visats vara tjänliga till människoföda i vetenskapliga studier i jämförelse med naturliga animaliska fetter.

------------------------------------------------------------------

Om någon tvivlar på detta bör den göra en vetenskaplig studie och jämföra hälsoutfallet i en grupp som äter processade vegetabiliska fetter plus mycket kolhydrater, enligt Livsmedelsverkets rekommendationer, med en grupp som äter naturliga fetter och begränsad andel kolhydrater (Tex ca 20E% kolhydrater som i Karlshamnsstudien).

Effektivast kan detta  göras med sjuka personer med diabetes, metabola syndromet eller kärlsjukdom.

Resultatet visar sig snabbt.

I Karlshamnsstudien visar tvåårsuppföljningen nu, att av de T2-diabetiker som ätit enligt  Livsmedelsverkets direktiv har 60% fått hjärtsjukdom.

Av de som ätit lågkolhydrat - hög(mättat)fett har ingen fått hjärtsjukdom!

Eller bör vi, för att skydda professorernas prestige, göra våra
patienter sjuka och döda i onödan?

Annika Dahlqvist

Distriktsläkare Njurunda

Jag skrev om Livin' la Vida bloggen den 22/6.

Nu upptäcker jag att han, Jimmy Moore (TT:s uppgift), har uppmärksammat det i sin blog den 24/6, och kopierat in mitt inlägg. Fascinerande!  Hur fick han reda på det?

I en senare blog igår berättar han om en studie som visar att feta barn har oftare och värre huvudvärk än smalare barn.

Han tror att de feta barnen inte har egentligen mer huvudvärk, utan att värken blir en ursäkt för att inte behöva göra allt obehagligt som att delta i gymnastik, utsätta sig för kamraternas mobbning etc.

Men jag tror att det också kan vara sant att de feta barnen har mer huvudvärk på riktigt.
Det har många gånger vittnats om att mångåriga huvudvärksproblem, både migrän och spänningshuvudvärk, har mildrats eller försvunnit när personen gått över till lågkolhydratkost.

De feta barnen äter ju oftast en lågfett-högkolhydratkost eftersom de har fått lära sig att det är den som ska minska deras vikt.
Det är troligen den kosten som orsakar deras huvudvärk!

Jag träffade igår en kvinna som berättade att hon följt mitt kostprogram (finns i bloggmarginalen) sedan ett halvår.
Hon har minskat 10 kg av sin övervikt och mår förträffligt!

Hon har en dotter som hade diagnosen ADHD. Rastlöshet och koncentrationsstörning.

Mamman hade tidigare fått rådet att ge dottern tillskott av omega-3 i form av fiskolja.

Flickan ville inte ta fiskoljekapslarna och tyckte inte om smaken på den flytande fiskoljan, så det blev inte just något ökat intag av omega-3.

Men när mamman läst mitt kostprogram och förstod att vi inte behöver vara rädda för animaliskt mättat fett, så ändrade hon kosten även för dottern.

I stället för bara litet fett, i form av lättmargarin, får hon nu rikligt med smör på brödet.

Mamman använder även rikligt med naturligt mättat fett i matlagningen.

Flickan trivs med sin nya fetare kosthållning.

Hon har blivit lugn och glad, och har inget alls problem med koncentrationen.

Ingen kan nu säga att det är något som helst fel på henne!

I Regina Wilshires blogg  den 22/6 berättar hon om AHA:s  (American Heart Association) nya livsstilsrekommendationer.

-Man vill minimera inslaget av tillsatt socker, (och det är ju bra.)

-Betonar fysisk aktivitet och viktkontroll.

-Kosten ska vara rik på grönsaker, frukt och fullkornsprodukter.

-Undvika tobaksprodukter.

-Ytterligare minska på transfetter och mättat fett.

Transfetterna ska ner till <1% av energin. (Tyvärr slår man fortfarande ihop naturliga och konstgjorda transfetter)

De mättade fetterna ska ner till < 7% av energiintaget!

Förut har det varit målsättningen < 10%, nu ska det alltså bli ytterligare 3 procentenheter lägre!

För att uppnå denna målsättning måste man strikt begränsa intaget av animalisk föda och mejeriprodukter.

Eftersom även vegetabiliska oljor innehåller en del mättade fetter så blir det mycket litet utrymme kvar till animaliska fetter.

Det redovisas ingen vetenskaplig bakgrund till varför man ska äta så litet av mättade fetter.

Från år 1970 till 2000 har amerikanarna minskat sitt intag av  fetter, både omättade och mättade, både i energiprocent och i gram. I stället ökat kolhydratandelen.

Trots detta har vikten och t2 diabetesen ökat dramatiskt i USA under denna tid.

Läkemedelsförskrivningen till amerikanarna har också ökat dramatiskt under denna tid.

Vad händer med hälsan om amerikanarna minskar ännu ytterligare på sitt intag av mättade fetter?

I materialet till de nya kostrekommendationerna finns inget exempel på förslag till meny som följer rekommendationerna och tillfredsställer de uppsatta rekommendationerna för dagligt intag av olika näringsämnen och mikronutrienter.

Regina utfäster nu en belöning på 1000 dollar till den som kan uppvisa ett menyförslag som uppfyller kravet på <7E% mättat fett och ändå ger tillräckligt av essentiella näringsämnen.

--------------------------------------

Jag känner det som att det är orealistiskt att tro att svenska Livsmedelsverket har något som helst eget omdöme vad gäller kostrekommendationer. De följer slaviskt och kritiklöst de amerikanska förebilderna.
Det är troligen bara en tidsfråga innan vi har 7%-gräns för de mättade fetterna även i Sverige.

Eftersom svenskarna redan lider svårt av brist på naturligt mättat fett, med ökande fetma och sjuklighet, blir det än mer angeläget att vi upplyser folket om att de inte kan fortsätta att följa Livsmedelsverkets kostrekommendationer, om de vill återvinna sin hälsa.

I Fettskrämdbloggen idag berättar Lars-Erik om seminariet igår på KI.

Jag var också där. Jag hann inte heller anteckna utan tar litet ur minnet.

Först berättade Uffe Ravnskov om det vetenskapliga materialet beträffande kolesterolhypotesen. Han visade att det inte finns något bevis för att högt kolesterolintag i kosten ger vare sig högt blodkolesterol, eller mera kärlförkalkning, eller mera hjärtkärlsjukdomar. Hos kvinnor och äldre finns inget samband mellan högt blodkolesterol och hjärtsjukdom, snarare tvärtom. Ändå behandlas dessa med statiner vid högt kolesterolvärde.

Etablissemanget har med avsikt ignorerat alla studier som inte går deras väg, och redovisar bara studier som stöder deras hypotes.

Sedan berättade Professor Karl Arfors om hur högt blodsocker och högt blodinsulin orsakar inflammation i kroppen vilket ger kärlförkalkningar och störd mikrocirkulation, vilket orsakar amputationer hos diabetiker.

Sen var det Sally Fallons tur. Hon är president för Weston A Price Foundation (i bloggmarginalen)

Hon pratade också om Fettbluffen som etablissemanget för fram som om det vore vetenskap. Fettskräcken som gör människorna i världen alltmer sjuka och feta.

Redan från början var matoljefabrikanterna med och lobbade, så att de forskare som inte stödde deras produkter inte fick fortsatta forskningsanslag. Det är alltså kolhydratindustrin och de processade fetternas tillverkare som varit med hela tiden och styrt utvecklingen sin väg.

Mera axplock ur minnet:

Högt blodkolesterol har inget samband med hjärtsjukdom (förutom möjligen för medelålders män),  men blodkolesterolet har stor betydelse för hjärnans funktion. Hon visade en bild på ett utvecklingsstört barn med medfödd oförmåga att själv tillverka kolesterol. Sådana barn blir bättre om de får kolesterolrik föda.

Man har tittat på argsinta människor och djur, de har ofta onormalt lågt blodkolesterol.

Rikligt intag av mättat fett är viktigt för byggnaden av kroppen, cellmembranerna är till mer än hälften byggda av mättat fett. Härdade transfetter och för mycket fleromättade fetter byggs in i cellmembranerna och gör dem felfungerande.

Fettsnål kost, där största delen av det lilla fettet ska vara fleromättat, rekommenderas numera ända ner till två års ålder.

Hon visade bilder på barn som växt upp på mättat fett, de har fina kraftiga ansikten med en jämn tandrad. De barn som växt upp på fettsnål kost med hög andel fleromättade matoljor får smala tunna ansikten, eftersom deras skelett inte kan utvecklas normalt. Det är framförallt överkäken som blir underutvecklad. De flesta barn i USA måste numera behandlas med tandreglering eftersom deras tänder pekar åt fel håll eftersom de inte ryms i den outvecklade käken.

Kvinnornas bäcken blir outvecklat så att de får förlossningssvårigheter pga för trång bäckenring.

Barn som får dricka helmjölk blir smala, och de som får dricka lättmjölk blir feta.

De barn som får för litet naturligt fett får försämrad utveckling av hjärnan, inlärningssvårigheter och beteendestörningar.

Vid frågestunden efteråt kom fråga om varför indier inte får diabetes, de som äter så mycket kolhydrater i ris. Svaret blev att de har hög frekvens av diabetes.

Japan har låg dödsstatistik på hjärtinfarkt, men däremot är det vanligt att de dör i stroke.

Det visar sig att i Japan är det en skam för familjen om en anhörig dör i hjärtinfarkt men hedersamt om dödsorsaken är stroke.

Familjeläkaren sätter därför hellre dödsdiagnosen stroke än hjärtinfarkt.

Ni som var med kan maila och påminna mig så får jag komplettera med fler intressanta axplock från seminariet.

På Fettskrämdsiten hittar jag en länk till en blogg:

http://livinlavidalocarb.blogspot.com/

Där tycks det också finnas intressanta inlägg om lowcarb.

I Inlägget från 9/6  berättas om en studie av Dr Eric Westman, Professor etc, som gjort en studie där han jämförde dels en låg GI - lågkalori-kost med en lågkolhydrat/ketogen kost. Det var en randomiserad (lottad) indelning till grupperna. De hade T2 diabetes och var överviktiga. De var motiverade till viktnedgång.

Studien presenterades för ADA (American Diabetes Association) av Mary C Vernon

Lågkolhydratgruppen åt max 20 g kh per dag. Alla fick kosttillskott av bl a multivitamin.

Efter tre månader:

LC gruppen minskade i HbA1c från 8,7 till 7,1 i snitt.  GI-gruppen från 8 till 7,5.

LC viktminskade 8,3 kg, GI minskade 5,3 kg.

79% av LC-personerna hade starkt minskat eller slutat med diabetesmedicinerna. 66% i GI-gruppen.

Det var alltså avsevärt bättre resultat i LC-gruppen än i lågGI-gruppen.

Sexmånadersresultaten ska senare redovisas.

Man rekommenderar att patienterna har tillgång till egenmätning av blodsocker, för att kunna minska på medicineringen för att slippa få för lågt blodsocker.

Gruppmedlemmarna hade också fått förbättrade blodfetter.

Där länkas också till en annan studie som visar att LC ej ger urkalkning av skelettet, och ytterligare en som visar förbättrade blodfetter av LC.

I kommentar till bloggen igår skriver E att konferensen i Ystad handlade mycket om det positiva med omega-3- och det negativa med omega-6-fettsyrorna.

Sen sas det att omättade fetter var bättre för insulinresistensen än mättade.

Att säga att något är bra för eller emot insulinresistensen  är som att säga att något är bra eller dåligt  för kolesterolvärdet.

Det handlar då om "surrogatvariabler" det vill säga laboratorievärden. De säger ingenting om det slutliga utfallet för hälsan, det är så många andra faktorer som spelar in under vägen.

Det enda som spelar roll i slutändan är om människor blir friska eller sjuka av att äta det ena eller det andra. Det är dessa "hårda ändpunkter" som kan ge upphov till kostråd.

Det har dock inte kostetablissemanget förstått. Deras kostrådsunderlag vimlar av surrogatvariabler, och man kan knappt inte hitta en enda hård ändpunkt!

Jag vet inte av att man har visat att de som äter omättade fetter blir friskare än de som äter mättade! Det återstår att visa.

Däremot får jag upprepa att Uppsalastudien, Malmöstudien och Norsjöprojektet visade att de som åt mest mjölkprodukter, med deras fruktade mättade fetter, blev friskast och levde längst.

Så att så vitt man vet nu (borde veta) är mättade fetter de bästa för hälsan.

Sen detta med de essentiella fleromättade fettsyrorna omega-3 och -6.

Det är ganska allmänt känt att överskott av omega-6 är dåligt för hälsan. Det ger inflammation i kroppen, vilket ger kärlförkalkningar, hjärtinfarkt och stroke. Dessutom försämrat infektionsförsvar och cancerförsvar. Ökad blodproppsrisk.

Dessa omega-6-fettsyror finns i majsolja, solrosolja, sojaolja, jordnötsolja, margariner, spannmål, bland annat. Det borde stå dödskallemärkning på dessa varor.

Omega-3 finns framför allt i fet fisk, men även i linfröolja. Den har motsatt effekt i kroppen än av omega-6.

(Enligt uppgift har människan dock svårt att tillgodogöra sig omega-3 från växtriket, och i så fall är det fiskolja som gäller)

De enkelomättade fetterna som det finns mycket av i olivolja och rapsolja sägs vara mycket nyttiga. Så vitt jag vet har man dock inte särskiljt dem i studier i jämförelse med mättade fetter, så det återstår att visa.

Om man tittar på mänsklighetens utveckling så var det mättade animaliska fetter (i fångade djur) som gällde, så deras fördel borde vara den primära hypotesen.

En annan sak med rapsolja och olivolja är att de är utvunna med kemisk-tekniska metoder, om de inte är ekologiskt odlade och kallpressade, och det finns mycket i den kemiska processen som inte är bra för människornas hälsa.

De animaliska fetterna är oftast tämligen giftfritt framställda.

Hearing om kost, diabetes och hjärtsjukdom

På  Karolinska Institutet i Solna den 21 juni  kl 15.30

Lokal flyttad till Samuelsonsalen.

Kom dit och lyssna och diskutera!

Inträde 500 kr

I artikeln av Jörgen Vesti Nielsen och Eva Jönsson om 22-månadersuppföljningen av Karlshamnsstudien:

http://www.nutritionandmetabolism.com/content/pdf/1743-7075-3-22.pdf

hittar man en passus om det kliniska utfallet hos försökspersonerna.

Det berättas att av de 5 personer i kontrollgruppen som inte skiftade från lågfett-  till lågkolhydratkost, har 3 fått hjärtkärlhändelser (ex hjärtinfarkt eller hjärtsvikt).

De 23 personer som antingen ingick i den ursprungliga lågkolhydrat-gruppen eller skiftade till lågkolhydrat drabbades inte av några hjärtkärlhändelser under observationstiden.

Dessa siffror talar emot den befarade ökade risken för hjärtkärlsjukdom  om man äter mera mättat fett än i den gällande lågfett-kostrekommendationen.

http://www.nutritionandmetabolism.com/content/3/1/22

I Karlshamnsstudien (av Jörgen Vesti Nielsen m fl) fick en grupp på 16 personer med typ2-diabetes äta lågkolhydratkost med 20% kh, en annan grupp fick äta den rekommenderade lågfett-högkolhydratkosten.

Vid 6- och 12-månadersuppföljningen hade lågkh-gruppen mycket bättre resultat i kroppsvikt och blodsocker.

Nu vid 22-månadersuppföljningen är resultaten fortfarande mycket bättre för lågkolhydratgruppen.
Dessutom har två tredjedelar av högkolhydratgruppen också gått över till lågkh, och därefter har även de förbättrats i sina värden.

Här finns nu alltså den långtidsstudie som kostetablissemanget efterfrågat!

Regina Wilshire berättar i sin blogg idag om en intervju som gjorts med Nathaniel G Clark, talesman för ADA (American Diabetes Association).

Han erkänner där att lågkolhydratkost ger bättre blodsockerkontroll hos diabetiker.

Men sen säger han att ADA inte rekommenderar lågkh-kost eftersom diabetikerna inte tycker om att äta den kosten.

ADA kommer alltså att fortsätta att rekommendera högkolhydratkost, trots att den är mycket sämre för diabetikernas hälsa, därför att ADA anser att diabetikerna inte skulle tycka om att äta lågkolhydratkost. (Eller inte klarar av att hålla sig till kosten, vilket för mig betyder ungefär samma sak)

ADA:s uppgift lär knappast vara att gissa vad diabetiker tycker om att äta, utan deras uppgift måste vara att tala om vad bästa vetenskap visar vara den bästa kosten för diabetikernas hälsa!

Här också länk om det kliniska utfallet betr hjärtsjukdom

Och om hur man fick njursvikt att vända med LC

080522 Nu har resultaten från 44 månader kommit.

Av de 23 personer som ätit lågkolhydratkost (20 E%) hade två fått hjärtsjukdom.

Av  5 personer som ätit lågfettkost enligt dietisternas anvisningar hade 4 fått hjärtsjukdom.

Jag har skrivit mera om studien i inlägget här. 

Presskommentarer om 44-månaders-rapporten.

A low-carbohydrate diet may prevent end-stage renal failure in type 2 diabetes. A case report
Jorgen V Nielsen , Per Westerlund and Per G Bygren

Nutrition & Metabolism 2006, 3:23     doi:10.1186/1743-7075-3-23

Abstract (provisional)

An obese patient with type 2 diabetes whose diet was changed from the recommended high-carbohydrate, low-fat type to a low-carbohydrate diet showed a significant reduction in bodyweight, improved glycemic control and a reversal of a six year long decline of renal function. The reversal of the renal function was likely caused by both improved glycemic control and elimination of the patients obesity. Insulin treatment in type 2 diabetes patients usually leads to weight increase which may cause further injury to the kidney. Although other unknown metabolic mechanisms cannot be excluded, it is likely that the obesity caused by the combination of high-carbohydrate diet and insulin in this case contributed to the patients deteriorating kidney function. In such patients, where control of bodyweight and hyperglycemia is vital, a trial with a low-carbohydrate diet may be appropriate to avoid the risk of adding obesity-associated renal failure to already failing kidneys.

Jag försöker översätta:

En lågkolhydratdiet kan förhindra  slutstadiet av njursvikt vid typ-2-diabetes. En fallrapport.

Jörgen Vesti Nielsen, Per Westerlund och Per G Bygren

Nutrition & Metabolism 2006, 3:23

Publicerad 14 juni 2006

Abstract

En överviktig patient med typ-2-diabetes, vilkens diet ändrades från den rekommenderade högkolhydrat-lågfett till en lågkolhydratkost, uppvisade en signifikant reduktion av kroppsvikt, förbättrad blodsockerkontroll och tillbakagång av en sexårig sänkning av njurfunktionen.

Förbättringen av njurfunktionen var troligen effekt av både förbättrad blodsockerkontroll och elimination av övervikten.

Insulinbehandling av patienter med typ-2-diabetes leder vanligen till viktökning, vilket kan orsaka ytterligare njurskada.

Fastän andra metabola mekanismer inte kan uteslutas, är det troligt att fetman, orsakad av kombinationen högkolhydratkost och insulinbehandlling, i detta fall bidrog till försämringen av njurfunktionen.

För sådana patienter, där kontroll av kroppsvikt och  blodsocker är av vital betydelse, kan ett försök med lågkolhydratkost vara lämpligt för att undvika risken för att addera överviktsassocierad njursvikt till redan sviktande njurar.

Jag tar in manuset till Johan Hedbrants artikel i 2000-talets Vetenskap.

Johan är forskningsingengör vid Linköpings Universitet, och har intresserat sig för forskningen omkring diabeteskost i flera år. Han har gjort hemsidan Fetmaparadoxen (i bloggmarginalen).

Denna artikel ansågs alltså som ointressant av Läkartidningen, och blev där refuserad:

Ur 2000-Talets Vetenskap nr 2/2006:

Kostråd till diabetiker baseras inte på studier av diabetiker!

- En kritik av ovetenskapen inom vetenskapen

Övervikten i Sverige började öka sedan nyckelhålsmärkningen infördes 1989 [1]. I USA som ligger före Sverige vad gäller övervikt ökar nu typ-2-diabetes [2]. Som intresserad lekman undrar man förstås varför [3], och det är glädjande att även näringsexperter börjar intressera sig för tänkbara orsaker. Johan Hedbrant har studerat det vetenskapliga underlaget för kostråden och funnit häpnadsväckande brister.

I två artiklar i Läkartidningen [4,5] hänvisar Larsson, Rothenberg och Vessby till nyligen uppdaterade kostråd av Diabetes Nutrition Study Group (DNSG) [6], och noterar en skillnad jämfört med en typ av dieter som visat sig ge stora fördelar vid övervikt och typ-2-diabetes [7,8]. De senare bygger på en reduktion av kolhydratinnehållet, medan DNSG rekommenderar upp till 60 energiprocent kolhydrat. I skenet av råden att äta mer kolhydrat och tredubblingen av typ-2-diabetes, undrar man lite över vetenskapen bakom att rekommendera mer av det näringsämne typ-2-diabetiker inte tål.

Råden saknar vetenskapligt stöd
En genomläsning av de evidensbaserade DNSG-råden ger omedelbart svaret. Det finns ingen. Andelen kolhydrat har evidensgrad C, det vill säga vetenskapliga studier saknas till stöd för rådet.

Trots att diabetesbehandling främst eftersträvar normaliserat blodglukos och HbA1c utgår DNSG från kroppsvikten: Med hänvisning till en preliminär review av Astrup där kroppsvikten minskat vid lägre fettintag [9], fastslår man att andelen fett i kosten med tanke på överviktsrisk bör vara högst 35 procent. Andelen protein bestäms till vad normalbefolkningen äter, 10-20 procent. Andelen kolhydrat blir sedan restposten: 45-60 procent.

Få är väl de typ-2-diabetiker som inte eftersträvat viktreduktion genom att äta mindre och röra sig mer. DNSGs råd om viktreduktion har evidensgrad A, vilket innebär stöd av ett flertal randomiserade studier. Även Astrups review har evidensgrad A, för rådet att begränsa fettintaget.

Astrups review är emellertid inte gjord specifikt för typ-2-diabetiker. För att i någon mån skyla över detta argumenterar DNSG att typ-2-diabetes beträffande kostråd och riskfaktorer kan jämställas med fetma och/eller metabolt syndrom.

Men Astrups review visar sig innehålla 16 studier av lågfettkost på icke-diabetiker med ett BMI på mellan 21 och 29, alltså som totalgrupp knappast ens lindrig övervikt. För att få tag på dessa 16 studier har Astrup uteslutit 9 studier där försökspersonerna justerat kostintaget för att hålla konstant vikt, 48 studier där försökspersonerna reducerat kostintaget för att försöka minska i vikt, 12 studier där man på annat sätt än motion försökt minska i vikt, 5 studier där medicinering misstänktes kunna påverkat vikten samt 6 studier där försökspersonerna hade typ-2-diabetes (!). DNSG har alltså bestämt andelen kolhydrat, det ämne som en typ-2-diabetiker inte tål, utifrån en preliminär review av 16 studier på knappt överviktiga icke-diabetiker som erhållits genom att sortera bort 80 studier av de målgrupper kostråden riktas till!

Alternativa kostråd

Låt oss skissa på alternativa kostråd utifrån DNSGs behandlingsmål [6]. En Cochrane-studie om lågfettdieter vid fetma [10] har till skillnad mot den av DNSG valda inbegripit både viktminskningsstudier och studier av överviktiga, och visade ingen långsiktig skillnad i viktreduktion. Då motivet för maximalt 35 procent fett därmed faller, öppnas möjligheten att reducera kolhydratinnehållet. Ett antal studier med minst evidensgrad B blir plötsligt intressanta.

Glykemi: Att blodglukosvärden normaliseras av lågkolhydratkost visades redan 1987 [11], där man föreslog att dieter liknande American Diabetes Associations skulle undvikas tills de visats långsiktigt säkra. Ett antal studier [12-14], samt en review [15] visade samma sak på några veckors sikt och efter 6 månader [7]. HbA1c har normaliserats i studier under 5 veckor [14] samt 6 månader [7].

Vikt: Lågkolhydratkost tillsammans med pedagogiska insatser ger god viktreduktion [7,16]. I studier där kontakter mellan patienter och vården minimerats, har lågkolhydratdieter endast motsvarat traditionella dieter [17-19]. Studier som mätte fettvävnad fann att denna minskade vid lågkolhydratkost [20,21].

Lipoproteiner: Kortare studier av lågkolhydratkost [11-14] samt en översiktsstudie [15] visar minskade triglyceridnivåer. Motsvarande noterades även på icke-diabetiker i studier upp till 12 månader [17,18,21,22]. Dieter med mycket enkelomättat fett minskade nivån av totalkolesterol [15]. Samma studie samt en mindre [12] noterade minskad nivå av VLDL. LDL-kolesterol (det onda kolesterolet) tycks ha samma nivåer i dieter med lågt resp. högt kolhydratinnehåll [15], men LDL-partiklar [22] och andra fettpartiklar [13] får ett större tvärsnitt, vilket anses minska risken för hjärtkärlsjukdom. Flera studier noterade att HDL (det goda kolesterolet), ökade vid lågkolhydratkost såväl på kort sikt på typ-2-diabetiker [11,15] som på längre sikt, och även på icke-diabetiker [7,17,18,21]. Det noteras att förhållandet mellan lipoproteiner ofta blir mer gynnsamt: med oförändrat LDL och ökat HDL reduceras risken för hjärtkärlsjukdom.

Insulinkänslighet: Lågkolhydratkost förbättrade insulinkänsligheten i några studier [11-14]. I andra noterades minskat insulinbehov [7,18] och enstaka patienter kunde avsluta sin insulinbehandling [7].

Att göra tvärtemot näringsexperterna tycks leda till hälsa

Näringsexperterna" har utformat kostråden utifrån studier som uteslutit den målgrupp råden vände sig till. Beprövad erfarenhet i USA har visat att motsvarande kostråd inte minskar diabetesförekomsten. Av USAs vuxna medborgare har nu över 9 procent diabetes. Intresserade lekmän vittnat om viktminskning på 60 kg [23] och avslutande av diabetesbehandling [24] genom att medvetet göra tvärtemot kostråden. På nationell nivå visar färsk statistik att svenskarna tvärtemot de Nordiska näringsrekommendationerna, NNR 2004, minskat intaget av bröd och spannmål [25]. Hälsovinsten blev omedelbar: minskad insulinfrisättning, minskat kaloriintag, och avstannad viktökning [1].
Sveriges 3,5 miljoner överviktiga, 300 000 typ-2-diabetiker samt jag själv ser nu fram emot en vidare diskussion om yrkesfunktion kopplat till ansvar för nutritionsbehandling.
Johan Hedbrant
Forskningsingenjör
Linköpings universitet
johhe@ikp.liu.se
www.fetmaparadoxen.se

Referenser:
1. SCB. Statistisk årsbok 2006. Tabell 567. Överviktiga samt därav feta bland män och kvinnor i olika åldrar.
2. Health, United States, 2005. U.S. Department of Health and Human Services. Centers for Disease Control and Prevention. Table 55. p238.
3. Hedbrant J. Ju större andel kolhydrat vi äter, desto mer äter vi. Läkartidningen 2005; (32): 2238.
4 Larsson I, Rothenberg E. Är läkare fria att ge vilka kostråd som helst? Läkartidningen 2005; 102(50-51): 3922.
5 Vessby B. Råden ändras om ny kunskap visar att så bör ske. Läkartidningen 2005; 102(50-51): 3924.
6 Mann JI, De Leeuw I, Hermansen K, Karamanos B, Karlstrom B, Katsilambros N, et al. Diabetes and Nutrition Study Group (DNSG)of the European Association.Evidence-based nutritional approach to the treatment and prevention of diabetes mellitus. Nutr Metab Cardiovasc Dis 2004; 14: 373-94.
7. Vesti-Nielsen J. Ett logiskt val vid typ 2 diabetes - protein och fett i stället för kolhydrat? Medikament 2004; (9-10): 20-25.
8. Nielsen JV, Jonsson E, Nilsson AK. Lasting improvement of hyperglycaemia and bodyweight: low-carbohydrate diet in type 2 diabetes - a brief report. Ups J Med Sci. 2005; 110(1): 69-73.
9. Astrup A, Ryan L, Grunwald GK, Storgaard M, Saris W, Melanson E, Hill JO. The role of dietary fat in body fatness: evidence from a preliminary meta-analysis of ad libitum low-fat dietary intervention studies. Br J Nutr. 2000; 83, Suppl 1: S25-S32.
10. Pirozzo S, Summerbell C, Cameron C, Glasziou P. Advice on low-fat diets for obesity. The Cochrane Database of Systematic Reviews 2002, Issue 2. Art. No.: CD003640. DOI: 10.1002/ 14651858.CD003640.
11. Coulston AM, Hollenbeck CB, Swislocki AL, Chen YD, Reaven GM. Deleterious metabolic effects of high-carbohydrate, sucrose-containing diets in patients with non-insulin-dependent diabetes mellitus. Am J Med 1987; 82: 213-220.
12. Fuh MM, Lee MM, Jeng CY, Ma F, Chen YD, Reaven GM. Effect of low fat, high carbohydrate diets in hypertensive patients with non-insulin-dependent diabetes mellitus. Am J Hypertension 1990; 3: 527-532.
13. Chen YD, Coulston AM, Zhou MY, Hollenbeck CB, Reaven GM. Why do low-fat high-carbohydrate diets accentuate postprandial lipemia in patients with NIDDM? Diabetes Care 1995; 18: 10-16.
14. Gannon MC, Nuttall FQ. Effect of a High-Protein, Low-Carbohydrate Diet on Blood Glucose Control in People With Type 2 Diabetes. Diabetes 2004; 53: 2375-2382.
15. Garg A. High-monounsaturated-fat diets for patients with diabetes mellitus: a meta-analysis. Am J Clin Nutr 1998; 67(suppl): 577S-82S.
16. Mavropoulos JC, Westman EC, Vernon MC, Feinman RD. Nutritional information from an internet-based support group. Nutritional & Metabolic Aspects of Carbohydrate Restriction. Jan 20-22, 2006. New York. http://www.nmsociety.org/ postersdisplay06.htm.2006-01-19.
17. Foster GD, Wyatt HR, Hill JO, McGuckin BG, Brill C, Mohammed BS, Szapary PO, Rader DJ, Edman JS, Klein S. A randomized trial of a low-carbohydrate diet for obesity. N Engl J Med. 2003; 348(21): 2082-90.
18. Stern L, Iqbal N, Seshadri P, Chicano KL, Daily DA, McGrory J, Williams M, Gracely EJ, Samaha FF. The effects of low-carbohydrate versus conventional weight loss diets in severely obese adults: one-year follow-up of a randomized trial. Ann Intern Med. 2004; 140(10): 778-85.
19. Dansinger ML, Gleason JA, Griffith JL, Selker HP, Schaefer EJ. Comparison of the Atkins, Ornish, Weight Watchers, and Zone diets for weight loss and heart disease risk reduction: a randomized trial. JAMA. 2005; 293(1): 43-53.
20. Brehm BJ, Seeley RJ, Daniels SR, D'Alessio DA. A randomized trial comparing a very low carbohydrate diet and a calorie-restricted low fat diet on body weight and cardiovascular risk factors in healthy women. J Clin Endocrinol Metab. 2003; 88(4): 1617-23.
21. Yancy WS, Olsen MK, Guyton JR, Bakst RP, Westman EC. A low-carbohydrate, ketogenic diet versus a low-fat diet to treat obesity and hyperlipidemia: a randomized, controlled trial. Ann Intern Med. 2004; 140(10): 769-77.
22. Dumesnil JG, Turgeon J, Tremblay A, Poirier P, Gilbert M, Gagnon L, St-Pierre S, Garneau C, Lemieux I, Pascot A, Bergeron J, Despres JP. Effect of a low glycaemic index-low-fat-high protein diet on the atherogenic metabolic risk profile of abdominally obese men. Br J Nutr. 2001; 86(5): 557-68.
23. Skaldeman SS. Ät dig ner i vikt! Praktisk viktminskning för feta män och runda kvinnor. Stockholm: Prisma; 2005.
24. Litsfeldt LE. Fettskrämd.Optimal förl,2005.
25. SCB. Statistisk årsbok 2006. Tabell 425. Kostens sammansättning och näringsvärde per person och dag

Redaktionell kommentar i 2000-talets Vetenskap:
Denna artikel av Johan Hedbrant var ursprungligen tänkt som en replik i Läkartidningen på en debatt om evidensbaserade kostråd till diabetiker. LT har numera som policy att ge snabba svar på debattartiklar för att öka publiceringstempot. Det tog flera månader innan LT:s redaktion hörde av sig med ett nej. Hedbrant förvägrades att ta del av referentutlåtandena, vilket annars är kutym. Referentutlåtanden är till för att en artikelförfattare ska kunna förbättra sin text efter kollegiala råd från granskarna. 2000-Talets Vetenskap bedömer Hedbrants text som ett mönsterexempel på hur en kritisk granskning av vetenskap ska göras. Genom att gå till källorna visar Hedbrant att de kostråd som ges till diabetiker inte är baserade på studier av diabetiker. Detta faktum borde leda till en omfattande diskussion i forskarsamhället. I stället väljer läkarnas förbundsorgan att lägga locket på. Johan Hedbrants analys skär som smör genom den "eminensbaserade" vetenskapen. Man får inte tala om att kejsaren är naken
Bo Zackrisson

 Artikeln finns också som pdf på Fetmaparadoxen.

En bra artikel igen av Karin Boys.

Ursäkta, jag ser sen att artikeln är från 30 april. Men den är så bra att den är värd att läsa igen.

Det är otroligt att "kostexperterna" kan klumpa ihop mättat animaliskt fett med härdade vegetabiliska transfetter, och säga att de "går ihop"; när ingen forskning visar att mättat fett är farligt för kroppen, medan massiv forskning visar att härdade transfetter är mycket farliga!

Från Wiktsnacks fick jag tips om en annan DN-artikel om transfetter från 9/6.

Det finns inte så mycket forskning gjort på olika aspekter av lågkolhydratkost.

Därför får vi använda oss själva som försökspersoner.

Jag har fått många mail, och många av dem handlar om svårigheten att gå ner i vikt med lågkolhydratkost.

Som kontrast till det har vi olika lågkolhydrat-högfett-gurus, som berättar om att det endast handlar om att äta tillräckligt stor andel mättat fett, så blir det dels ingen fettinlagring, dels befrämjas fettförbränning, dels kopplas kroppens mättnadsreglering in så att man äter spontant lagom mycket.

Så då ska man gå ner till sin normalvikt.

Jag själv gick ner 17 kg, till normalvikt, under vintern -04-05, med lågkolhydrat-lågkalori.

Sedan tänkte jag att jag skulle äta som jag ska, dvs undvika kolhydrat-täta livsmedel, så skulle jag få se vart jag hamnade i vikt.

Först tänkte jag att jag dessutom skulle tillåta mig att äta frukt och nötter, men jag märkte snart att det triggade sug för mig, så jag åt för mycket och ökade snabbt i vikt.

Så jag fick sluta med frukt och nötter igen.

Sen tänkte jag att jag skulle låta min mättnadsreglering styra, och äta efter önskemål.

Men jag märker nu att det inte heller går. Mitt gamla ätbeteende återkommer då, så att jag vill belöna mig vid glädje och trösta mig vid sorg etc, och då blir det för mycket mat. Jag har på så sätt smugit upp i vikt ca ett halvkilo per månad, så nu väger jag mer än 6 kg mer än när jag var som lättast. Nu vill jag inte fortsätta uppåt så.

Jag får därför acceptera att min överviktsjukdom är livslång, och kräver livslång matrestriktion.

Jag måste därför hålla mig till lagom mycket lågkolhydratmat vid regelbundna måltider, och inte vid andra tillfällen. Alltså återgå till regimen under viktnedgången.

Jag får rapportera sen hur det går med min vikt.

Ska jag gå ner till den vikt jag hade förra sommaren?

Jag tror förstås att en del av vikten som har återkommit består av muskler, men absolut inte allt.