Doktor Dahlqvists blogg

Piltson skickade mig en text om apartam:

Rössnerkommentaren, Kapitel LXXVI, Del 3
 Skrivet:   3 juli kl. 11:45

“Dokumenterat ofarligt”

Ett sötningsmedels historia I

“Jag har sänt flera tusen fallberättelser till FDA, men det är som att försöka samtala med Cheopspyramiden.”

Betty Martinis förtvivlan över försöken att påverka USA:s livsmedelsverk kan ses ur tre olika perspektiv, som en konflikt mellan
vetenskap och politik,
sanning och makt,
eller pengar och heder.
Var och en kan välja den option som passar honom bäst. Vad man väljer beror på om man är romantiker, realist eller moralist.

Betty Martini är varken politiker eller vetenskapare, hon är teolog och kan sålunda utan svårighet blanda samman alla tre perspektiven i Mission Possible, en medborgarrörelse som hon startade enbart för att få ordning på hanteringen av aspartam i folkhälsoarbetet (www.mpwhi.net).

FDA var inte alltid så lomhörd som Betty vill påskina. En gång i tiden var verkets egna forskare mycket skeptiska, men sedan kom makten och pengarna in i bilden… Härmed en nötskalshistorik:

December 1965: När en kemist hos GD Searle, en liten pillerfirma, forskar efter en medicin mot magsår hittar han ett ämne som är 180 gånger sötare än socker.

Våren 1967: GD Searle påbörjar testning som krävs för att få medlet godkänt som sötningsmedel istället.
Hösten 1967: Searle ber en oberoende biokemist att testa en av ämnets nedbrytningsprodukter. Den blandas med mjölk och ges till sju apor. En dör och fem andra får epileptiska anfall.

Våren 1971: En professor i St. Louis meddelar Searle att en annan av ämnets nedbrytningsprodukter skapar stora hål i aphjärnor. En av firmans egna forskare utför en egen undersökning och bekräftar att det stämmer.

Våren 1973: Searle hemställer om godkännande hos FDA och lämnar med ett hundratal forskningsrapporter.
Hösten 1973: En endokrinolog hos FDA klagar över att Searles material inte säger något om en tredje nedbrytningsprodukt. Hon menar att medlet inte bör godkännas förrän det undergått klinisk testning.

Sommaren 1974: FDA meddelar preliminärt tillstånd för begränsad användning som tillsats i livsmedelsprodukter. Tillståndet ges trots att verkets egna forskare fatställt “allvarliga brister” i informationen från Searle. FDA tillsätter en arbetsgrupp som skall utreda brister i information som Searle lämnat rörande tre andra av sina produkter.
Hösten 1974: En konsumentrörelse protesterar mot godkännandet sedan deras forskare sett tecken på att medlet kan vålla hjärnskador, framför allt hos barn.

Hösten 1975: Searle drar in medlet från marknaden och går med på att se närmare på säkerhetsaspekterna. Det blir borta från marknaden i nästan tio år. Granskningen av Searles ev. bedrägliga rutiner skall fortsätta, men den nämnd som tillsatts sammankallas inte på fyra år.

Våren 1976: FDA:s arbetsgrupp lägger fram ett betänkande på femhundra sidor. Man har funnit felaktig och avsiktligt vilseledande information. Testdata har “manipulerats” och irrelevanta studier har citerats, tydligen i avsikt att förvilla. “Det var ofattbart schaskig vetenskap.”
Sommaren 1976: FDA tillsätter en ny arbetsgrupp, som skall utreda andra “oegentligheter” i Searles dokumentation rörande aspartam. Resultatet blir senare den s.k. Bresslerrapporten, ett centralt dokument i den fortsatta hanteringen.

Nyåret 1977:  En åtalsjury börjar överlägga om Searle skall ställas till ansvar för  bedrägeri. Den leds av Samuel Skinner, federal åklagare. Searles advokater erbjuder Skinner istället ett välbetalt jobb inom firman. Han lämnar åtalsjuryn och lämnar uppdraget till en kollega, William Conlon.
Våren 1977: Searle anställer lobbyisten Donald Rumsfeld som verkställande direktör.
Sommaren 1977: Skinner tillträder den erbjudna tjänsten hos Searles advokater.
Hösten 1977: Bresslerrapporten offentliggörs. Man har funnit att i en studie hade 98 av 198 försöksdjur dött utan att ha blivit analyserade, så att dödsorsaken kunnat fastställats. Tumörer har avlägsnats från levande djur, varefter djuren återförts till undersökningen. En råtta har rapporterats levande, sedan död, sedan åter vid liv men till sist oåterkalleligt död. Man finner att Searles data inte ger någon information som kan tas på allvar.
Samma höst: FDA tillsätter en ny arbetsgrupp, som skall granska Bresslerrapporten. Den leds av verkets biokemist Jacqueline Verrier.
Senare samma höst: FDA fritar Searle från missgärningar i dess testrutiner. Verrier vittnar inför senaten att hennes grupp utsatts för påtryckningar att godkänna data som var uppenbart felaktiga. William Conlon förhalar åtalsjuryns arbete, så att ärendet hinner preskriberas och kan läggas ned. Sedan får även han en bättre betald tjänst hos Searles advokater.

1978: Tidskriften Medical World avslöjar att metanolhalten i aspartam är tusen gånger högre än som annars förekommer i livsmedel som övervakas av FDA.

Sommaren 1979: Aspartam är borta från marknaden i USA men kan nu köpas i Frankrike under namnet Canderel, tillverkat av en livsmedelsfirma. FDA tillsätter en offentlig vetenskaplig nämnd, som äntligen skall ta ställning till konsumentprotesten från hösten 1974.  

Nyåret 1981: Ronald Reagan tillträder som president. I kretsen kring Reagan ingår Searles VD Donald Rumsfeld. På ett möte med Searles försäljare förklarar Rumsfeld att man nu “med politiska medel skall klara det som inte lyckats med vetenskapliga.“ Hos Reagan föreslår han Arthur Hayes till ny chef för FDA. Reagan går med på detta.

Nu börjar frågan hetta till. Nötskalshistoriken fortsätter i morgondagens avsnitt av detta kapitel.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

Rössnerkommentaren, Kapitel LXXVI, Del 4
Skrivet:   4 juli kl. 10:58

“Dokumenterat ofarligt”

Ett sötningsmedels historia II

Här fortsätter krönikan om ett sötningsmedels politiska karriär. Huvudsakliga aktörer:
Donald Rumsfeld, f.d. kongressledamot, plötslig direktör.
Arthur H. Hayes, professor och forskare vid försvarsdepartementet, plötslig FDA-chef.

20 januari 1981: Ronald Reagan svärs in som president. Sittande FDA-chef fråntas sin rätt att fatta beslut för FDA, så att rätt beslut sedan skall kunna förkunnas.
Nästa dag: Searle hemställer på nytt om godkännande av aspartam.
Nästa månad: Arthur Hayes tillträder som FDA-chef.
Våren 1981: Arthur Hayes tillsätter en grupp på fem vetenskapsmän som skall granska nämndens beslut rörande aspartam. Gruppen avråder godkännande med rösterna 3-2. Hayes kompletterar den med en ledamot, så att dödläge uppstår.
Sommaren 1981: Hayes ignorerar förslagen från den nya gruppen, avvisar den tidigare nämndens rekommendationer och godkänner aspartam för fasta produkter.
Hösten 1981: FDA godkänner aspartam som sötningsmedel i hushåll, frukostflingor, tuggummi, puddingar, kakfyllningar m.m.

Hösten 1982: FDA kungör att Searle anhållit om godkännande för kolsyrade drycker, vitamindrycker för barn m.m.

1983: Aspartam ges varubeteckningen NutraSweet.
Sommaren 1983: Medlet godkänns för drycker och essenser i USA och Storbritannien.
Hösten 1983: Medborgargrupper och livsmedelsforskare protesterar mot godkännandena med hänvisning till risken för bestående skador. Hayes avgår som chef för FDA efter anklagelse om mutor från ledande aspartamköpare. Han anställs senare av Searles PR-firma.

Våren 1984: FDA avslår medborgargruppernas ansökan om ett möte för översyn av godkännandena. Man säger sig ha tillräckliga bevis på nedbrytningsprodukternas oskadlighet. Men klagomål om akuta besvär strömmar in från allmänheten. CDC, En federal byrå för övervakning och förebyggande av sjukdom, börjar granska ett antal sådana fall.
Sommaren 1984: FDA godkänner aspartam för användning i vitaminpreparat. Forskare i Arizona upptäcker att medlet förvandlas till rent metanol vid 30 grader C. Detta skall senare få dramatiska effekter för trupperna i golfkriget.
Hösten 1984: CDC offentliggör sin första rapport rörande skador från aspartam. Man har undersökt 213 fall och fastställt att medlet kan utlösa aggressivt uppträdande, desorientering, känsloförlust, synskador, minnesförlust, leverskador, hjärtstillestånd, slaganfall, självmordstendenser och extrema humörskiftningar. Trots detta förklaras medlet godtagbart för förtäring.
Hösten 1984: Monsanto köper Searle för $2,7 miljarder. Donald Rumsfeld tjänar $12 miljoner på affären.

1985: CDC kungör att i 25% de fall som anmälts sägs besvären försvinna när man undviker aspartam. Hjärntumörer av den typ som noterats hos försöksdjur har ökat med tio procent.

Våren 1986: Högsta domstolen avslår hjärnskadade personers hemställan om granskning av effekterna från aspartamsötade läskedrycker. Domstolen leds av Clarence Thomas, tidigare advokat för Monsanto.
Hösten 1986: Ny medborgaraktion, nu gäller det risk för slaganfall och ögonskador. 140 personer säger sig ha fått epileptiska anfall av aspartam. Man talar om en “överhängande risk för folkhälsan”.
Fem dagar senare: FDA avslår ansökan, eftersom medlets oskadlighet anses mångfaldigt bevisad.
Samma höst: FDA godkänner aspartam för icke-kolsyrade och frysta drycker, fruktjuice och imiterade fruktdrycker.

Hösten 1987: Nyhetsbyrån UPI avslöjar att tio federala tjänstemän som varit med om att godkänna aspartam sedan fått anställning inom aspartamindustrin. Senaten håller rådslag om medlets säkerhet med granskning av  ev. forskningsfusk hos Searle. Det framkommer att försvaret tidigare övervägt aspartam som vapen i biologisk krigföring. En rad vetenskapliga auktoriteter vittnar om medlets giftverkan. Jacqueline Verret återkommer med nya uppgifter, bl. a. om fosterskador som Searle ej beaktat.

Hösten 1989: Ett forskningsinstitut i Florida tror att flera svåra flygolyckor kan ha berott på att piloterna drabbats av vanmakt efter att ha druckit aspartamsötad läsk. Sådana drycker blir senare förbjudna för piloter.

1991: Amerikanska folkhälsoinstitutet publicerar en bibliografi rörande aspartamskador: totalt 167 forskningsrapporter.

Våren 1994: Aspartam ansvarar för 75% av alla besvär som anmäls till ett system för övervakning av negativa reaktioner på livsmedel. Man har räknat ihop 6.888 sådana anmälningar.

Våren 1995: Betty Martinis grupp Mission Possible går igenom tiotusen anmälningar som FDA måste lämna ut under offentlighetsprincipen. Man noterar fyra dödsfall och 90 olika symptom: huvudvärk, yrsel, illamående med kräkningsanfall, kramper och darrhänthet, buksmärtor, hudirritation, syn- och hörselproblem, minnesförlust, muskelvärk, diarré med mera. FDA tror att bara en procent av dem som får sådana besvär bryr sig om att anmäla dem.
Sommaren 1995: FDA kungör att man inte längre tänker arkivera anmälningar av den typ som  man här tvingades att lämna ut.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = =

Rössnerkommentaren, Kapitel LXXVI, Del 5
Skrivet:  5 juli kl. 11:02

“Dokumenterat ofarligt”

Ett sötningsmedels historia III

Redan på 1980-talet blev “Rumsfeldsjukan” det gängse namnet på det komplex av nervstörningar som aspartam ansågs vålla. Det kan ha varit den sjukdom som drabbade femtiotusen soldater när Irak drevs ut ur Kuwait 1991. Truppen medförde obegränsade mängder av aspartamläsk, som delades ut gratis.

Eftersom medlet sönderfaller i sina nedbrytningsprodukter metanol och formalin redan vid 30 gr.C kan det ha varit en redan färdig giftblandning som delades ut där i öknen. Pentagon bestrider sambandet, men någon annan förklaring till det s.k. golfkrigssyndromet har aldrig erbjudits. För alla som inte vill eller kan godta förklaringen är denna tidigare okända sjukdom en gåta.

Flera tusen soldater har fått skador som kan väntas hänga med resten av livet. De bör ha moralisk rätt att få en vetenskaplig förklaring av gåtan, men sådan forskning är inte opportun nu när aspartam numera är godkänt som livsmedelstillsats utan varje begränsning. Detta obegränsade godkännande gav FDA Sommaren 1996.

Samma höst: John Olney, den enskilde forskare som mest intensivt engagerat sig i livsmedelstillsatsernas negativa effekter, publicerar en uppsats som visar att förekomsten av hjärntumörer stigit parallellt med aspartamförbrukningen, och att tidigare godartade tumörer numera kan vara dödliga. Ralph Walton, professor i klinisk psykologi, granskar 165 forskningsrapporter och finner att de 74 forskare som finansierats av tillverkarna inte hittat några risker, medan 84 av de övriga 91 redovisar negativa effekter. Av de sju återstående hade sex utförts av FDA. Bara en oberoende studie hade alltså positivt besked.

Våren 1998: Oberoende forskare i Barcelona lägger fram en studie som visar hur aspartam ombildas till formalin i organismen. Man har gjort försök på råttor. Detta går tvärs emot vad tillverkarna sagt. På deras hemsidor kan man läsa om hur aspartam ombildas till “naturliga” produkter som finns i all mat.

Hösten 1998: US Food Commission kungör att tre stora livsmedelsfirmor inte följer lagens föreskrifter rörande etikettering av produkter med sötningsmedel.

Sommaren 1999: En brittisk tidning, Independent on Sunday, avslöjar att aspartam framställs genom genetisk manipulering. Monsanto har tricksat med bakterier så att de framställer en central komponent mera generöst än de normalt skulle göra, men detta har hemlighållits.

Våren 2000: Efter all dålig publicitet säljer Monsanto dotterbolaget NutraSweet till ett privat konsortium av tidigare monsantochefer. De betalar $440 miljoner för detta, kanske en god affär eftersom bolaget köpts för $2,7 miljarder 16 år tidigare.

Hösten 2001: Brittiska livsmedelsverket, Food Standards Agency, begär att EU:s vetenskapliga utskott skall se närmare på aspartamfrågan. Över femhundra forskningsrapporter har kommit ut sedan 1988; man vill veta vad de kommit fram till.

Hösten 2002: Utskottet publicerar sin rapport. Den har 24 sidor, till omfånget fem procent av FDA-gruppens negativa betänkande från 1976. Man refererar industrifinansierad forskning och positiva omnämnanden i periodisk press. Representanter från tillverkarna har deltagit i arbetet, eftersom de anses specialister på ämnet. När oberoende forskning citeras tillbakavisas den konsekvent med argument från tillverkarnas sida. Rapporter om nervskador avvisas systematiskt, varpå man sammanfattar: “Utskottet kom fram till att det inte finns något bevismaterial som tyder på behov att justera tidigare riskbedömningar rörande acceptabelt dagligt intag av aspartam.” Det visar sig att några av utskottets ledamöter har kopplingar till ett forskningsinstitut som finansieras av Monsanto och dess storkunder Coca-Cola och Pepsi.

Våren 2003: Europaparlamentets utskott för miljö- och folkhälsofrågor godkänner användning av sukralos och aspartam-acesulfamsalt, som tillverkas i Europa och säljs under namnet Twinsweet. Det gröna partiet vill att deras säkerhet skall granskas och etiketteringen bli tydligare, men detta röstas ned.

Hösten 2004: En amerikansk konsumentgrupp, National Justice League, väcker “grupptalan” mot NutraSweet, amerikanska diabetesförbundet och Monsanto. Man söker  skadestånd på $350 miljoner. (Veterligen har något utslag ännu ej meddelats).

Sommaren 2005: Ramazzinistiftelsen publicerar sin första rapport. Genom att injicera aspartam i ett par tusen råttor har man påvisat att en dos motsvarande hälften av “godtagbart dagligt intag” aspartam kan utlösa hjärntumörer och blodcancer. Eftersom känsligheten för asparaginsyra är fem gånger större hos människor än hos råttor, kanske en tiondedel hade räckt.  

Hösten 2006: Försök att få fram förbud för aspartam i den amerikanska delstaten New Mexico. Talesmän för FDA vittnar. De framhåller bl. a. att det skulle se märkligt ut om just New Mexiko skulle förbjuda ett ämne som godkänts i ett hundratal länder runtom i världen. Här förbisåg man att dessa länder rättar sig efter WHO, som rättar sig efter FDA. Försöket misslyckas.

Våren 2007: I Sverige  utkommer den nya läroboken Fetma, redigerad av S. Rössner och A. K. Lindroos. Där påpekas på sid. 249:

“De sötningsmedel som finns idag är dokumenterat ofarliga.”  

Denna krönika är ett koncentrat av Pat Thomas´ uppsats i tidskriften The Ecologist, September 2005, sid. 35-51. Hela artikeln kan läsas på www.wnho.net. I övrigt rekommenderas Betty Martinis hemsida www.mpwhi.com. Där finns också länkar till flera tusen presentationer rörande aspartam.

TILLÄGG 29/8 2007:
Krigsflygare varnas för dödliga drycker

Hos Netdoktor.se kan läsas:
“Vissa sötningsmedel har fått rykte om sig att vara direkt farliga. Vad aspartam (Nutra Sweet) beträffar har det gjorts en hel del undersökningar för att hitta eventuella skadeverkningar. Undersökningarna har gett olika resultat, vilket antagligen beror på att det är mycket svårt att ta fram bra och jämförbar dokumentation.”

Föreslagen alternativ formulering av andra meningen:
“Undersökningarna har gett olika resultat, vilket helt beror på hur de finansierats och utförts”.

Detta framgår av RK:s “aspartamkrönika” i tre avsnitt, varav detta tillägg ligger på det tredje. Netdoktors information är emellertid daterad oktober 2004, och Ramazzinistiftelsen publicerade sin första rapport sommaren 2005. Nyligen tillkom dess andra rapport. Eftersom denna stiftelse är oberoende av industriella intressen väger den tyngre än de partiska undersökningar som ligger till grund för officiell politik både i Europa och USA/Canada.Vi sänder Netdoktor.se ett förslag att dess framställning justeras.
 
På Toktippen idag återkom “Berggren” till ämnet: “Den 4 juli skrev Piltson om aspartamsötad läsk i USA bl.a.: Sådana drycker blir senare förbjudna för piloter.” Mina frågor till Piltson: Vilka piloter förbjöds att dricka aspartamsötad läsk?”

Det gällde piloterna inom amerikanska flygvapnet. “Förbjöds” var för mycket sagt, men det rörde sig om allvarliga varningar, som lades fram i flygvapnets officiella tidskrift Flying Safety i maj 1992. Så lite aspartam som ingår i en sticka tuggummi sades kunna påverka syn och omdömesförmåga och utlösa besvärliga krampeffekter.

Inom civilflyget förekommer inget “förbud”. Det behövs inget, och det vore inte heller att vänta, eftersom FAA måste följa FDA:s regler. Men kolleger emellan är problemen väl kända efter fackpressens intensiva uppmärksamhet kring detta för några år sedan, t.ex. i tidskrifterna

The Aviation Consumer 15 Juni 1988,
Aviation Medical Bulletin Oktober 1988,
Pacific Flyer Nov 1988,
CAA General Aviation Safety Information Leaflet April 1989,
Aviation Safety Digest (Australian CAA Publication) Våren 1989,
General Aviation News 31 Juli 1989,
Plane & Pilot March  Januari 1990,
Canadian General Aviation News 1990.
Navy Physiology 1992,
NBAA (National Business Aircraft Assn) Juni 1993,
ICAS (International Council of Air Shows) Feb 1995,
Pacific Flyer Mars 1995 

och de läsardebatter som flera av dessa artiklar utlöste. Idag är det inte längre en “het fråga”. De flesta piloter i internationell passagerartrafik torde känna till att de har kolleger som förlorat sina flygtillstånd sedan de vållat olyckor på grund av effekter som tillskrivits aspartam, framför allt synfel.

Åtskilligt om detta kan läsas på adress http://www.aspartamesafety.com/.

Men det är märkligt att kunskapen inom denna stora, internationellt verksamma yrkesgrupp inte kunnat rubba officiella ställningstaganden.

 = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = = 

Rössnerkommentaren, Kapitel LXXVI, Del 6
Skrivet:    11 juli kl. 09:25

Oklarhet om ogrundade påståenden

RK beskylldes igår för “ogrundade påståenden” av en Berggren. Ingen detaljspecifikation gavs utöver klagomålet att det föreligger betydelseskillnad mellan “förbjuda” och “säga åt”. Eftersom vi inte fått veta vilka påståenden som anses ogrundade kan vi inte lämna förtydliganden, speciellt som Berggren inte efterkommit inbjudan att vara mera konkret.

Detta framtvingar en viss omplanering av aspartamkrönikan. Här meddelas preliminär litteraturlista till en allmän kurs rörande aspartam och dess effekter på biologiska system. Den är avsedd att belägga att inget av det som tidigare sagts rörande aspartam varit sakligt ogrundat. (Det allra mesta var ju bara en koncis framställning av historiska fakta.)

Börja med R. Blaylock: Excitotoxins, Santa Fe, NM 1994. Hela denna, därefter R. Blaylock: Health and Nutrition Secrets, Santa Fe, NM, 2006, enbart sid. 201-211.

Detta ger bakgrund. Sammanfattning av forskning fram till 2003 finns i Mark D. Gold: Independent Analysis från “Aspartame Toxicity Information Center”, finns på adress http://www.holisticmed.com/aspartame/scf2002-response.htm. Formellt är detta en kommentar till EU-kommissionens förljugna rapport, nämnd i RK förra veckan, men i realiteten är det en heltäckande framställning komplett med både forskningsdata och fallbeskrivningar. (Fallbeskrivningar är en väsentlig del av den kliniska verkligheten; den som avfärdar dem som “anekdoter” kan aldrig nå full insikt och riskerar dessutom framstå som en grym person. Det är speciellt påfallande när det handlar om sötningsmedel.)

Gold ger 239 källhänvisningar, alla behöver inte läsas (!), har inte heller vi gjort, men allt av Olney, Kilburn och Roberts rekommenderas. På sid. 6-7 ger Gold en redovisning av effekter som iakttagits vid relevant forskning. Den har speciellt intresse. Här återges därför ett urval av angivna rapporter:

Irreversibla genetiska skador efter långtidsexponering för små doser (Shaham 1996); Sömnproblem, hudirritation, buksmärtor, yrsel (Liu 1991); Huvudvärk, IgE-relaterad överkänslighet (Wantke 1996); illamående, bristande koncentrationsförmåga (Burdach 1980); cytogena effekter på lymfocyter (Suruda 1993); gastrointestinala besvär (Srivastava 1992); fertilitetspåverkan (Taskinen 1999); kognitiv försämring (Kilburn 2000); neurologiska effekter (Kilburn 1985, 1994);  låg födelsevikt (Maroziene 2002); minnesproblem, finmotorik (Kilburn 1987).

På efterföljande sidor ger Gold jämförelser mellan tillverkarnas påståenden och iakttagelser från oberoende forskning rörande nedbrytningsprodukterna metanol och formalin. De bör memoreras, likaså upplysningarna rörande hjärntumörer på sid. 15ff.

Se vidare de båda rapporterna från Ramazziniinstitutet, som kan läsas hos www.Ramazzini.it

Om något i RK:s framställning verkar ogrundat efter genomgång av ovanstående källor tar vi gärna emot detaljuppgifter, så att vi kan försöka erbjuda förtydliganden.

TILLÄGG 30/8 2007:
Den som vill se och höra om aspartam kan köpa video/DVD på adress: http://www.sweetremedy.tv. Det är, varnar vi härmed, bitvis ganska obehagliga föreställningar. $20 för den ena $15 för den andra.

Aspartam
(P. Dravelento efter H. Sätherberg/ O. Lindblad: “Vintern rasat ut”)

När jag läppjar på min läckra läskburk
med sin dos av nio femtiett
får jag mig en alldeles för besk slurk,
för helt plötsligt ser jag ganska snett.             
När jag sedan raglar ut ur huset
stupar jag i hundens halvfyllda skål,
river mina naglar runt där i gruset,
hörde aldrig hundens bakgrundsvrål.
 
Hela dagens märkliga malörer
kan beskyllas nio femtiett.
Den ger oss så trevliga tumörer
att man sen förlorar sans och vett.
När jag inte känner mig så sketen,
skall jag skriva om allt det som skett
i ett litet brev till myndigheten.
Allt skall stå på burkens etikett!

Se vidare

http://www.sweetpoison.com/about-janet-hull.html

m.fl.