

25 apr kl 11:41, 2006
Jag såg ett mail som några dietister avsänt till sin primärvårdsområdeschef:
"Hej!
Vi vill göra dig uppmärksam på att det inom vårt
primärvårdsområde finns läkare som systematiskt
rekommenderar lågkolhydratkost till sina patienter.
Detta har kommit oss till känna genom att både
patienter och personal har kontaktat oss, bekymrade
över de kostråd de fått. Eftersom det i dagens läge
varken finns vetenskaplig grund eller beprövad
erfarenhet för detta är vi oroade över att det används
inom sjukvården. Som du säkert känner till är det
inte bara inom våra kommuner detta diskuteras, vi
bifogar exempel på debatten som varit.
Kontakta oss gärna om du vill diskutera detta ytterligare!
Bästa hälsningar
......
De bifogade debattexemplen var dietisterna Rothenberg och Larssons inlägg samt Bengt Vessbys inlägg i Läkartidningen.
Vederbörande Distriktsläkare svarade:
>Hej!
Fick just din vidarebefordran av mail från dietisterna i ... ang
lågkolhydrat. Trodde inte att detta var så kontroversiellt i vårt
område och förstår egentligen inte varför, eftersom metoden ju många
gånger är till fördel för patienterna, men det är kanske alltid så när
nya idéer tränger fram? Du uppmanar ju till ökad debatt och det
välkomnar jag också. Men vill kanske dietisterna tysta en sådan
(skickar enbart med 2 inlägg från ena sidan)?? Man säger sig vara
oroade - men för vad? Viktnedgång? Eller förbättring av parametrar
associerade till metabola syndromet- bltr sjunker, sockret sjunker-
blodfettarna normaliseras? Metoden (Atkins, GI etc) har prövats av
miljoner människor under många år, till ofta mkt gott resultat som
sagt, och har man patienternas bästa för ögonen så måste väl det vara
viktigast. Om metoden var farlig eller potentiellt farlig så vore den
kontraindicerad men så är ju inte fallet! Många gånger har
patienterna prövat det mesta, är ganska uppgivna och skuldtyngda. Om
man då kan föreslå en metod som i praktiken fungerar (mycket talar
för) skall vi inte göra det? Sedan är ju detta kostrekommendationer
och inget annat. Pat skall självklart själv bestämma men det kan väl
inte hindra oss att informera-rekommendera eller ha en dialog? Jag
nekar aldrig någon att komma till dietist om han eller hon så vill
men måste vi det? Skall vi kanske inte heller rekommendera
viktväktarna? Enbart hålla oss till dietisternas sanning?
Nya metoder skall ju självklart värderas enligt vedertagna
evidensregler men om detta inte görs från våra myndigheter? Jag själv
har varit med i ett debattinlägg i DM januari och föreslagit att SLV
(Livsmedelsverket) skulle initiera undersökningar om lågkolkost, men
man anser sig ju inte ha råd! SBU har inte heller i sin rapport ens
nämnt metoden. Att i det läget som enskild sjukvårdsarbetare inte
förhålla sig öppen och ta till sig ny kunskap och på bästa sätt själv
försöka värdera denna vore, närmast ett konstfel! Att dessutom tala
om vetenskap och beprövad erfarenhet när fetma- och
diabetesexplosionen accelererar är märkligt. Har man då verkligen
patienternas bästa för ögonen? 45 milj lär ha köpt Atkinsboken och
det kan ju inte vara bra varken för patienterna eller sjukvården att
förneka sådan kunskap.
Förresten kan man undra vad som är ny kunskap.
Sedan 80-talet förespråkas en kost som verkligen är ny i historien
(högkolhydrat och fettfattig kost). Lågkol och fettrik kost är
däremot inte alls ny utan använts av människor i miljoner år och
används än idag (innuiter, masajer tex). Om syftet med högkolkost
ursprungligen varit att förbättra hälsoläget så har resultatet
snarare blivit det motsatta. Det motsatta resultat visar sig inte
bara i statistik utan i mötet med en enskilda patienten. Det är
faktiskt vi dl som har den kontinuerliga kontakten år efter år.
Om man då inte känner sig övertygad om enbart en välsignelsebringande
kost så borde man ändå se att något uppenbarligen gått fel och
förhålla sig öppen för olika alternativ...Då kan man ganska snart
komma fram till att det faktiskt finns en hel del studier (ett
hundratal) som visar mycket bra resultat för lågkolmetoden (jag kan
ta fram ett antal vid intresse). Anders Sjöberg vår diabetesläkare
visade te x på ett möte nyligen ett stort intresse för en av dessa
den s.k Karlshamnsstudien (lågkolhydratmetoden kontra traditionell
metod) som utfördes för ett antal år sedan. Vad säger dietisterna om
det??
Om en patient följer t e x Atkinsdiet, GI-metod eller paleolitisk
kost och fungerar bra på denna skall vi då som läkare avråda från
detta? Säga att det är farligt? Vad har vi då för evidens för det? Är
det bättre att hålla sig till kost som ger ökad vikt och ev diabetes
därför att ökat kolhydratintag (kolhydrater=sockerkedjor) ger ökad
sockerinsöndring och ökad fettbildning via hormonell påverkan, ökad
insulinfrisättning bl a. Därför tycker jag att det är närmast
kontraindicerat att rekommendera en sådan kost men jag vill åter
framhålla att det är patienten som själv bestämmer och jag som läkare
vill och kan inte påtvinga patienten något, varken medicin eller tex
kost. Men man skall som läkare el dietist naturligtvis veta att man
ses som en auktoritet och förhålla sig till detta på bästa sätt.
Men Hippokrates läkaretiska regel gäller fortfarande: primum est non
nocere ( "det är viktigast att inte skada")
MVH
Skrivet av Kattmoster den 25 april, 2006 kl. 13:26 #
Skrivet av Thomas den 25 april, 2006 kl. 15:34 #
Skrivet av Monika den 25 april, 2006 kl. 19:37 #
Skrivet av Liselotte den 25 april, 2006 kl. 19:45 #
Skrivet av Annika den 25 april, 2006 kl. 19:46 #
Skrivet av Thomas den 25 april, 2006 kl. 22:13 #
Skrivet av Petra den 25 april, 2006 kl. 23:25 #
Skrivet av Annika den 26 april, 2006 kl. 07:17 #
Skrivet av petra den 26 april, 2006 kl. 09:12 #
Skrivet av Thomas den 26 april, 2006 kl. 10:51 #
Skrivet av hemul den 26 april, 2006 kl. 12:55 #
Skrivet av petra den 26 april, 2006 kl. 17:32 #