I Diabetes om SBU-utredningen

16 jun kl 15:32, 2010

Skrivet av dahlqvistannika under kategorin Blandat | 10 Kommentarer | Permalink

I Diabetesförbundets tidning Diabetes, nr 3 -10 finns en artikel med redogörelse för SBU-rapporten om diabeteskost. "Låsta lägen luckras upp, nya kostråd vidgar vyerna". (finns länk, någon?)
Man berättar att det inte finns vetenskapligt underlag för någon särskild diabeteskost, och då finns det inte underlag för att ändra de nuvarande kostråden. En fritt tänkande människa undrar varför man då ska ge mättat fett-snåla kostråd till diabetikerna över huvud taget.

Det borde väl räcka med att avråda från blodsockerhöjande socker- och stärkelsemat, och annan skräpmat som margariner och omega-6-oljor, och i övrigt låta diabetikerna äta den mat de trivs med.

Man har även intervjuat professor Christian Berne. Han berättar att det saknas intresse för kostforskning, och därmed pengar. Det saknas ju inte intresse hos folket, utan hos den forskningsanslagsgivande livsmedelsindustrin. Om kostforskningen hade haft lika mycket pengar som bara en läkemedelsstudie så hade vi vetat betydligt mer. Forskning måste kunna generera vinst för det företag som ger anslag till den.

Man konstaterar i alla fall att nu har patienten rätt att själv bestämma vilken av de godkända kosterna den ska äta: LCHF, eller måttlig lågkolhydratkost, med 30-40 E% kolhydrater, eller lågfettkost med hög kolhydratandel. Sen ska den få stöd av diabetesteamet i den kosten.

Om patienten väljer strikt LCHF så ska diabetesvården följa noga så att det inte går snett. Det är framför allt blodfetterna man oroar sig för. Men det finns inga vetenskapliga belägg för att det skulle var sämre för hälsan med högre värde på LDL. Hjärtinfarktpatienter har lägre LDL än normalbefolkningen., enligt en studie av Sachdeva m fl, enligt Ralf Sundbergs artikel, ref 33.

« Dietisten varnar för... | Hem | Vilken energiandel... »

Kommentarer:

"...professor Christian Berne. Han berättar att det saknas intresse för kostforskning..."

Skall inte "forskning" innebära uppmärksamhet på kliniska erfarenheter?

I flera länder finns läkare som haft intressanta framgångar med diabetesbehandling som går tvärs emot gällande anvisningar men stämmer rätt väl med vad som gällde ännu vid krigssslutet.

Vi har. t.ex. Schwarzbein och Bernstein i USA och Lutz i Österrike, som alla tre skrivit böcker om detta, med patienter som räknas i tiotusental. I Sverige finns Calle Carlsson, som sagt sig kunna göra en diabetiker symptomfri på ett par veckor.

Att avvisa sådant är brutalt. Men hur kan det systematiseras och redovisas på ett sätt som vore "vetenskapligt" godtagbart? Det borde höra till "forskningens" primära uppgifter. För detta behövs en vetenskapsteoretiker, inte en epidemiolog.

Skrivet av Piltson den 16 juni, 2010 kl. 19:13 #

Helt rätt Piltson.

Den där Berne vågar bara slå med den lilla hammaren och samtidigt bör då koststudier som ändå gjorts(även om dom är små) och även den äldre historien/kunskaperna granskas mer!

SBU - folket var fega och många var dessutom jäviga! Helt klart var det så!
Sorgligt får en säga!
Är det inte istort samma människor som plockar fram den evidensbaserade vården?

I så fall - dubbelt sorgligt!

Skrivet av Zonen den 16 juni, 2010 kl. 22:41 #

"Låsta lägen luckras upp, nya kostråd vidgar vyerna".

Frågan är om det inte vore önskvärt att bara avstå från nya kostråd och istället återgå till beprövade gamla sådana. Som till exempel i Stora Läkarboken från 1965 (Forums förlag):

"Vid sockersjuka som uppträder vid medelåldern kan man ofta nå symtomfrihet bara genom att inskränkning av socker, sötsaker, bröd och potatis."

Eller kanske ett par generationer tillbaka? Här har vi Wilhelm Ebstein (1836-1912), professor i Göttingen:

”Han tillråder en inskränkning af kolhydraten, sålunda inskränkes brödmängden för dagen till 80 högst 100 gram; potatis, socker och sötsaker af alla slag förbjudas helt och hållet; deremot äro ägghviterika grönsaker, såsom sparris, skidfrukter (leguminoser), spenat och allt slags kål tillåtna. Allt slags kött anser han kunna förtäras, och långt ifrån att uppmana personen akta sig för fett, tillråder han tvärtom feta köttsorter såsom fet svin- och fårstek, fet skinka o.s.v. samt, om intet annat fett finnes, tillråder han att sätta benmärg till soppan; feta såser samt grönsaker anrättade med smör rekommenderas äfven.” (Saxat från "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter", 1886).

Ordet ”råd” har en positiv laddning – det rör sig om upplysning, men mottagaren har full frihet att göra som han vill, låter ju trevligt eller hur?

Men kom ihåg att Livsmedelsverkets "råd” inom institutionell kosthålling inte fungerar som råd utan som föreskrifter som patienter/åldringar/skolelever och andra offer inte kan komma undan utan våldsamt sprattel eller direkt matvägran och hjälp från anhörig som kommer förbi med en korg varje dag.

Skrivet av Piltson den 16 juni, 2010 kl. 23:30 #

Här är en länk till tidningens sida.

http://www.diabetes.se/Templates/Extension____357.aspx?NewsItemID=6093

Forskningsfonden borde ha ett litet bidrag till forskning , men det skall föda flera...

Skrivet av Record den 16 juni, 2010 kl. 23:30 #

På sidan 277 avslöjas att en deltagare i projektgruppen, Christian Berne, har knytningar till en hel skock läkemedelsföretag. Det verkar inte lämpligt i princip. Men helt bortsett från detta måste man undra om detta han är så lämplig i denna roll.

Det är en okunnig person, som tror att paleolitiska jägarfolk hade fettfattig, stärkelserik kost, en uppfattning som arkeologer och antropologer övergav på 1960-talet. Den 1/6 sände jag honom en fråga om detta:

"Hallå,
Jag stötte igår på en videostump från ett möte för två år sedan, där Du visade ett diagram som skulle belägga att stenålderfolk hade stärkelserik kost. Och så anfördes Staffan Lindebergs grupp på Kitava som ett nutida exempel på detta.

Här har vi två fel på en gång. Det är tråkigt om sådana misstag skall ligga till grund för argumentering för stärkelserik mat.

1. Arkeologiska rön har slutgiltigt visat att jägarfolk i paleolitisk tid speciellt uppskattade fet mat, vilket de också hade tillgång till i flera världsdelar. Detta stod klart för antropologer och arkeologer för c:a 40 år sedan, nog bör väl även nutrionisterna att börja uppmärksamma det? Se t.ex. vad jag skrev om saken på newsmill förra året http://www.newsmill.se/node/9390 Där finns hänvisningar till flera antropologer/arkeologer värda att se närmare på.

2. Lindebergs grupp är inte ett jägarfolk. De är primitiva jordbrukare, gräver upp jättestora tarorötter. De hade alltså stärkelserik kost, men att dra fram dem som typexempel jämförbart med paleolitiska grupper är väldigt missvisade. Men överallt i Papua Nya Guinea håller man sig också med grisar, som ger fett och protein (Se t.ex. R.A. Rappaport: Pigs for the Ancestors, Yale UP). Kan Kitava här vara ett undantag?! Eller ett svårförståeligt förbiseende av Lindeberg?
Vänlig hälsning"

Två veckor sedan. Reaktion har ej anlänt. Han uttalar sig om saker som han inte studerat. En sådan person skall inte ingå i ett projekt med sådan vikt för folkhälsan.

Skrivet av Piltson den 17 juni, 2010 kl. 08:55 #

Nytillkomna intressenter kan behöva en klarläggning.

Staffan Lindeberg är en svensk läkare som gjorde en kostundersökning hos folket på en ö intill Nya Guinea. Han skrev sedan en bok, ”Maten och Folksjukdomarna”, som presenteras här:

http://www.studentlitteratur.se/o.o.i.s?id=2474&csid=5035&artnr=31040

Huvudargumentet är att folket på Kitava saknar hjärtkärlproblem, diabetes och andra besvär som kännetecknar oss i industriländerna. Alltså borde deras matvanor vara av intresse för oss.

Bakgrundstanken är att människans ursprungliga kosthållning genom evolutionen format vår nutida ämnesomsättning och därmed våra behov. Ingen dålig tanke, och det är en intressant bok.

Men det blir skevt när detta folk lanseras som nutida typexempel på jägarfolk som ligger i botten av den evolutionära utvecklingen. De är i första hand primitiva jordbrukare, som antagligen också håller sig med tamgrisar, för annars vore de ett säreget undantag från traditionella kostmönster i Papua Nya Guinea.

Lindeberg genomförde ett intressant projekt, som förtjänar den internationella uppmärksamhet det har fått. Men det blir lite tokigt när han lanseras som expert på ”stenålderskost”, för det var det inte fråga om. Därför finns det anledning till skepsis rörande hans praktiska anvisningar.

Nutritionister i USA försöker skriva om historien, så att den skall passa nuvarande, kommersiellt betingade ideologi rörande hälsosam mat. Det är en ohederlig verksamhet, som avsatt betänkliga spår i akademiska läroböcker (t.ex. Temple/Wilson/Jacobs ed.: Nutritional Health, Humana Press 2006 och Rössner/Lindroos: Fetma, Studentlitteratur 2007).

Vi har frågat oss om Lindebergs projekt faktiskt sattes igång som ett led i denna verksamhet. Valde han kanske ut ett folk som verkade stämma med hans redan givna idéer, och felrepresenterade han sedan också detta folk när han fann en detalj, tamgrisarna, som inte passade in riktigt?

Skrivet av Piltson den 17 juni, 2010 kl. 10:25 #

Jag tror annars att problemet med SBU-utredningen är nutritionistdeltagandet. Stridiga dietisttyper, som anser att kolhydrater är nödvändiga för diabetiker och att mättat fett är farligt. Om det bara hade varit professorerna hade de nog kunnat komma fram till att det inte finns några vetenskapliga belägg för de gällande kostråden, och att LCHF har minst lika gott underlag, teoretiskt och historiskt sett.

Skrivet av Annika D den 17 juni, 2010 kl. 10:25 #

Lindeberg har också missat att Kitawaborna åt kokosfett. Han menar att de åt kolhydratrikt, med rötter och frukter, och fettfattigt.

Skrivet av Annika D den 17 juni, 2010 kl. 10:33 #

Vem ska betala forskningen?
Enligt min mening borde det finnas intresse på minskade kostnader för sjukdom och död hos dessa kandidater: Livförsäkringsbolagen, Försäkringskassan och Landstingen. Kolla gärna på min blogg där jag skrev om ämnet för några dagar sedan.
http://bertillind.wordpress.com/2010/06/13/vem-ska-bekosta-forskning-om-lchf/

Skrivet av Bertil Lind den 17 juni, 2010 kl. 15:22 #

"...problemet med SBU-utredningen är nutritionistdeltagandet. Stridiga dietisttyper..."

Vore intressant att få veta hur de arbetat. Omröstningar ser rättvist och "demokratiskt" ut, men är av ondo i dessa sammanhang.

Kunskap handlar inte om intresseavvägning, och man kan inte rösta fram vetenskaplig sanning.

Ingen i en arbetsgrupp av detta slag skall därför tillåtas ha eget intresse att försvara. Arbetar man inte efter någon stadga som fastslår detta?

Skrivet av Piltson den 18 juni, 2010 kl. 09:11 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg