Randomisering vid koststudier

21 mar kl 08:37, 2006

Skrivet av dahlqvistannika under kategorin Blandat | 14 Kommentarer | Permalink

Vid vetenskapliga studier brukar man ha två grupper där man jämför utfallet av någon faktor som skiljer.

Vid tex så kallade dubbelblinda läkemedelsstudier går det då bra att lotta deltagarna till grupperna. Sedan vet varken försökspersonerna eller försöksledaren vilka personer som får aktiv behandling eller verkninglös behandling. Det går ju bra att tillverka tabletter som ser lika ut men är overksamma. Sen löser man koderna efteråt och får reda på vem som hade vilken sorts tablett, och hur det gick för respektive personer.

 

Men vid koststudier är det på ett helt annat sätt.

Det går ju inte att äta blint. Försökspersonen vet vad den äter.

Därför måste man ha öppna studier, det är självklart.

 

Det som inte är självklart är hur man ska göra i övrigt.

Många studier som har jämfört lågkolhydrat med lågfett, har för att efterlikna verkligheten, bara gett försökspersonerna ett kostprogram, och sen följt upp dem med vägning och provtagning efter vissa intervall, tex  3, 6 och 12 månader.

 

Man har då inte tänkt på att lågfettkosten har alla fördelar, såsom den inrotade vanan, och lågfettpropagandan i hela samhället etc.

Det är ju då inte konstigt att resultatet blir dåligt i lågkolhydratgruppen. Försökspersonerna följer helt enkelt inte kostprogrammet.

 

Sen är det en ännu viktigare aspekt: Indelningen av grupperna.

 

Det anses ur vetenskaplig synpunkt vara viktigt att dela upp försöksgrupp och behandlingsgrupp slumpmässigt, för att undvika systematiska felkällor. Det kallas randomisering.

 

Men kostexperiment är inte som en läkemedelsstudie.

Det är väl känt att bland det svåraste som finns är att ändra på en människas matvanor.

Om en person ska ändra på sina matvanor så måste den vara maximalt motiverad!

 

Man måste därför göra en försöksgrupp till lågkolhydratkost med motiverade personer!

 

Det är ju också det som är intressant: Hur går det för personer som är motiverade för en viss diet?

Hur går det för personer som går till Viktväktarna? De är ju så motiverade att de betalar för kostrådgivningen.

Varför kommer de om och om igen tillbaka? Jo för att de går upp i vikt igen förstås!

Sen får de oftast sämre och sämre resultat för varje omgång.

 

Det är ju helt ointressant att ta reda på hur det går för en omotiverad försöksperson som inte följer kostprogrammet.

 

Man måste alltså sätta ihop grupper som är motiverade för respektive kost. Sen måste de få uppbackning under studietiden.

 

Så gjorde Jörgen Vesti Nielsen i sin Karlshamnsstudie.

Hälften av försökspersonerna i lågkolhydrat-grupp och hälften i lågfett-grupp.

De var motiverade för respektive kost.

 

Båda grupperna fick regelbunden kostrådgivning.

 

Resultatet blev överväldigande till lågkolhydratkostens fördel. Se i Fetmaparadoxen.se under Studier av dieter, Typ-2 och dieter. Både blodsocker och vikt gick ner signifikant mer i lågkolhydratgruppen.

 

Det är ju denna typ av studie som är den enda utslagsgivande, annars blir det bara tveksamma, svårtydda resultat.

 

Men etablissemanget har en stor makt över vad som ska publiceras. De vetenskapliga tidskrifterna har referensgranskare som bedömer vad som ska publiceras.

Dessa, och tidskriftsredaktörerna, tycker att det ska vara randomiserade studier, och då blir inte riktiga utslagsgivande studier som Jörgens publicerade.

 

Nu blev det ändå så att en medicinsk tidskrift, Upsala J Med Sci, publicerade 6-månadersuppföljningen av Karlshamnsstudien.

 

Snart kommer 2-årsuppföljningen av Karlshamnsstudien att offentliggöras. Det ska bli  spännande att läsa!

 

Om etablissemanget var uppriktigt intresserade av vilken kost som är den bästa, skulle de ju kunna göra om studien själva på samma sätt, flera gånger, så måste ju risken för systematiska felkällor försvinna!

 

Men det intresset finns inte. Etablissemangspersonerna tycker att det är bättre att låta allt bli vid det befintliga, så är det ingen risk för att det ska visa sig att de haft fel hela tiden.

 

Sen om människorna blir allt fetare och allt sjukare, det tycker de inte att de behöver bry sig om. Det är så lätt att skylla på att människorna äter för mycket fett, för mycket mat, och rör på sig för litet.

Så blev det de feta människornas eget fel. Och etablissemanget kan fortsätta som förut.

 

Men om det skulle komma till allmänhetens kännedom att lågkolhydratkosten är bättre, skulle naturligtvis fler människor bli motiverade för den, och då skulle även de bli smalare och friskare.

« Ketoacidos av lågkol... | Hem | Ny blogg: Toxiska... »

Kommentarer:

Annika står det någonstans på bloggsidan om hur du själv hörde om lågkolhydratkosten först och blev intresserad? Tycker det vore intressant att höra vad som först fick dig som läkare att gå emot konventionen =)

Skrivet av Emma den 21 mars, 2006 kl. 09:25 #

Emma Det står väl en del om det i de första blogginläggen i höstas. Jag var överviktig och sjuk och jojo-bantade i drygt 30 år, det blev allt värre de senaste 10 åren - ju mer fettsnålt jag åt. Jag åt lågt GI i ca 4 år utan effekt, mycket lättfil och AllBran. Började paleolitiskt sommaren -04. Åt massor av frukt och nötter, var lika fet och sjuk ändå. Okt -04 berättade min dotter, läkarstudent i Umeå, att hon var med i ett gruppexperiment med lågkolhydrat, och hon hade gått ner 3 kg på en vecka, utan att vara hungrig. Jag bara gapade, och kände att detta var naturligtvis sanningen. Jag började direkt - och på den vägen är det.

Skrivet av Annika den 21 mars, 2006 kl. 10:40 #

Apropå undersökningar ! Vet du möjligen var det så kallade Grönlandsexperimentet är publicerat? Den undersökning som utfördes av Rigshospitalet i Köpenhamn under ledning av Bengt Stattin. Jag skulle bra gärna vilja veta vad som inte sades i TV programmen,nämligen vad de Danska deltagarna åt under detta experiment. Samt om de deltagande Innuiterna åt sin vanliga mat? Jag tror nämligen att det nog var en avgörande del i forskningsresultatet ? Vänligen Eva

Skrivet av Eva den 21 mars, 2006 kl. 13:03 #

I de flesta studier som jag läst om lågkolhydratkost så är grupperna indelat i lågkolhydrat och lågfett, precis som du beskriver. I grupperna äter man då lika många kcal per dag, vanligen kring 1400 kcal och resultaten blir då ganska lika i båda grupperna vad gäller viktminskning och även blodfetter - skillnad finns men den är inte statistiskt signifikant. Bara blodsockret blir det, eftersom det blir betydligt lägre i lågkolhydratgruppen. Jag tycker det skulle vara intressant att jämföra två grupper, indelade som ovan, men med högre kcal intag. Jag går ner mer om jag äter kring 2000 kcal lågkolhydrat än vad jag nånsin gjort med viktväktardieter som legat kring 1200 kcal.

Skrivet av Monika den 21 mars, 2006 kl. 13:43 #

Monika! Jenny Reimers kommenterar några utav de studierna i ett kompendium (Maten vi borde äta, du kan googla fram det), så vitt hon kunde se var skillnaderna mellan dieterna inte så stora om man såg till vad de egentligen hade ätit, bara att dieterna hade fått olika namn. Därför blev också resultatet detsamma oavsett så kallad diet. Hennes slutsats var att de studierna inte var användbara för att dra några slutsatser av effekterna av lågkolhydratkost.

Skrivet av Anna den 21 mars, 2006 kl. 14:17 #

Ang blindtester: Man skulle ju kunna ge matpiller (à la rymdresor). Skulle vara rätt intressant - ett fettpiller och ett kolhydratspiller. Men jag tror kanske att folks avhopp skulle bli rätt stora på en längre testperiod... :)

Skrivet av Eva den 21 mars, 2006 kl. 15:45 #

Eva Jag såg inte inuitexperiment-programmet själv, men vad jag har hört förstod man det som att deltagarna åt dansk kost och inte inuitkost, och därmed är ju experimentet värdelöst. Poängen borde ju vara frågan om musklerna övergår till fettförbränning om man äter lågkolhydrat-högfett-kost. Experimentet var därför endast en slöseri med pengar.

Skrivet av Annika den 21 mars, 2006 kl. 15:50 #

Innuitexperimentet gick tydligen ut ifrån hypotesen att det fanns genetiska skillnader mellan danskar och innuiter som gjorde att innuiternas fettförbränning var bättre än danskarnas. Genom att man lät danskarna äta sin vanliga kolhydratrika kost, fick de inte igång fettförbränningen och hypotesen tycktes bekräftad. Så stark är tydligen inpräglingen av lågfett-högkolhydratdieten, att en erfaren fysiolog som Bengt Stattin inte kan frigöra sig från den och tänka tanken att det inte var i generna, utan i kosten skillnaden låg! Det du kallar paleolitsik kost, Annika, där du åt massor av frukt och nötter, är i själva verket en förvanskning av paleolitisk kost, ledd av sådana som t.ex. Boyd Eaton och Loren Cordian i USA och Staffan Lindeberg och Fredrik Paulún i Sverige. Dessa försöker framställa paleolitisk kost som låg på fett och hög på protein, dvs att man åt magert kött. Sanningen är att våra förfäder skattade den feta maten högst och många djurarter jagades till utrotning, för att man bara tog tillvara de feta bitarna och lämnade resten. Innuiternas kost är paleolitisk kost, hög på fett. I deras fall är den också extremt låg på kolhydrater.

Skrivet av Frank Nilsson den 21 mars, 2006 kl. 16:17 #

Frank, Ja, när jag åt paleolitiskt gick jag efter Staffan Lindebergs program. Där skulle jag, vad jag kan minnas äta i stort sett kött, frukt, grönsaker och nötter. Jag kunde ju inte sätta i mig så oerhört mycket kött att jag blev mätt på det och då blev det frukt och nötter, som jag åt mig mätt på. Sen kan jag väl inte förneka att sötsuget gjorde sitt till att jag åt så mycket av frukt och nötter, och det var troligen kolhydraterna i dessa som gjorde att jag inte gick ner något i vikt. Om jag hade ätit rikligt med mättat fett därtill, kanske jag hade blivit så mätt att det hade gått bättre? Men jag tror inte det, för om jag äter mkt frukt i min nuvarande kost går jag upp i vikt. Det är ca 10% kh i frukt och så mycket tål inte jag för min viktkontroll. Jag försöker hålla mig under 5%.

Skrivet av Annika den 21 mars, 2006 kl. 16:45 #

Annika, Du var säker vid det laget rejält insulinresistent, varför även en ganska obetydlig mängd kolhydrater gjorde att du inte kunde minska vikten. Många, t.ex. jag själv, ligger i ett bättre läge och kan unna sig även en del frukt, utan att öka i vikt.

Skrivet av Frank Nilsson den 21 mars, 2006 kl. 16:53 #

Kanske frukttestet är ett bra test på insulinresistensen? Senast jag provade att äta större mängd frukt gick jag upp ett par kg, och det är ju inte så skojigt, så jag väntar nog ett tag innan jag gör nästa "frukttest"

Skrivet av Annika den 21 mars, 2006 kl. 18:18 #

Läs om Grönlandsexprimentet på http://www.illvet.se/polopoly.jsp?d=147&a=2393

Skrivet av Inova den 21 mars, 2006 kl. 18:34 #

Jo, så som jag läser det så är det inuit-experimentet ett riktigt bra argument för lowcarb. Om inte kroppen tvingas att förbränna fett blir den lat. Tränar man kroppen att förbränna fett blir den kalasbra på det. Sedan om lowcarb verkar vara en smidigare variant än 8 timmars skidåkning om dagen... ja den får ni själva fundera på. :-)

Skrivet av Roland den 21 mars, 2006 kl. 19:23 #

Bland de studier som jag hittat så finns det en som är mer intressant än andra. De har tre kontrollgrupper. En sokm ätit 104 g kolhydrater/dag, en som ätit 60 g kh/dag och en som ätit 30 g kh/dag. I tabellen över viktminskning i kilo är det rätt kul Man har haft tre väg tillfällen och av grupp A, som åt mest kh finns ingen vägning vid tredje tillfället: hade de avbrutit studien i förväg? Den gruppen hade sämre viktminskning är grupp C som åt minst kh. c.a 4 kg mer gick "låg kh gruppen" ner. Studien pågick 9 veckor. Annars är det som Anna påpekade till mig, att studierna om lågkolhydratkost egentligen inte visar det vi kallar lågkolhydratkost. Mängden kolhydrater är betydligt högre än vad åtminstone jag äter.

Skrivet av Monika den 21 mars, 2006 kl. 20:11 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg