Allt börjar med idéer brukar man säga men liksom något bra kan börja med en idé så kan det också upphöra när det försvinner:

”Ett 80-tal av Gästrike-Hammarbys cirka 700 invånare mister jobben när fabriken läggs ned. Det är inget mindre än ett dråpslag mot byn. Det var nog alla överens om när de försökte samla tankarna efter mötet i Folkets hus i går morse.

Flera hade tårar i ögonen och hade svårt att få fram orden.

– Fabriken är hjärtat i byn, sade Per Andersson som jobbat i fabriken i 17 år.”

Citatet kommer från Arbetarbladet, internet versionen 2005-10-28. ”Gästrike-Hammarbys hjärta slutar slå”. Man ser här klart fabrikens grundläggande betydelse och kallar det för ”hjärtat i byn”.

Fabriken kan ses som en källprocess som driver hela samhällsprocessen. Fabriken är starten för hela välståndsbygget i den kommunen och när en sådan källprocess (hjärtat, fabriken) försvinner så blir det ”inget mindre än ett dråpslag” mot välståndsbygget.

Men NOTA BENE: Det handlar inte om att hjärtat är en viktigare del än levern, njuren, lungan och så vidare. Om hjärtat är fabriken motsvarar alltså levern, njuren, lungan och så vidare de andra delarna i bysamhället som till exempelvis social service, matbutiker, banker och så vidare som behövs som stöd för att fabriken ska kunna fungera väl. Man kommer att tänka på historien om de trätande organen och hur huvudet tyckte att det var viktigast. Då knep magen igen och vi vet ju hur det gick.

Högern har idag totalt tagit över idébygget om hur vi ska driva den ekonomiska politiken. Resultatet håller på att bli en katastrof där det mänskliga offras på Mammons offerbord. Men att bara säga nej räcker inte. Idéer måste och kan bara besegras med andra idéer. Modellen som diskuteras här är en sådan annan idé.

En källprocess är alltså något – ett företag, en bondgård, en fiskare, en författare och så vidare – som levererar något som a) kan säljas, b) betalar skatter c) kanske anställer folk d) kanske hyr underleverantörer som städföretag, taxi, hotell, försäljare av kontorsmaterial med många fler. Men en källprocess i form av ett nytt företag som utvecklar en ny high-tech idé som sedan leder till en ny storindustri har naturligtvis en helt annan potential än när en ny fiskare kommer till. Desto nyare idéen källprocessen bygger på desto mer potential finns det normalt sett i en källprocess. Att fiska är ju en gammal idé, så gammal att man kanske inte ens ser det som en idé.

Det som händer kring en källprocess – och som inte är andra källprocesser – kan kallas för stödprocesser. En källprocess kan ju inte leva i ett vakum utan den behöver typiskt stöd från andra processer i samhället direkt eller mer indirekt. Direkt kan ju ett företag behöva hjälp med att fixa elinstallationer, bevakning genom väktares försorg och mycket annat. Indirekt så är företaget i behov av friska anställda med bra utbildning som behöver kunna komma till företaget. För sådant behövs ju sjukvård, skolor, vägar, bussar med mera. Sådana processer skapar ju också välstånd men det intressanta är att de inte som källprocesser är starten för det hela. De kan ju typiskt inte fortsätta sina aktiviteter eller så måste de dra ner på omfattningen av sina aktiviteter om källprocessen försvinner som i exemplet med bruksföretaget. Alltså kan vi se det som om en (eller flera) källprocesser överför sitt välstånd i flöden till diverse stödprocesser.

Man kan utveckla ideén vidare och till exempel prata om att om en process ökar välståndsvärdet så behöver den i och för sig inte vara starten men kan ändå vara att betrakta som en källprocess – men då en förädlande källprocess - eftersom nettoutflödet av välstånd är större än nettoinflödet. I praktiken torde sådana förädlande källprocesser vara vanligare än ”start” källprocesser i ett samhälle.

NOTA BENE: När man tex inom ekonomin pratar om förädlingsvärdet så låter det typ så här "Förädlingsvärdet är värdet av ett företags produktion minus värdet av insatsvarorna som har använts." Där "värdet" är mätt i pengar. Men när vi börjar tänka i termer om pengar så binds vi ofta in i etablerade och vilseledande tankebanor som ekonomer har hittat på och stor risk är att vi hamnar i högerns tillbedjan av Den heliga vinstprincipen och därigenom inte förstår det katastrofala i Vinstmonstrets natur.

Alltså är det bättre att försöka frigöra sig och se det här flödet av välstånd i termer av nyttigheter eller resurser - saker som vi behöver. Ett anslutande till Utilitarianismens tänkande för vad det är som flödar är alltså betydligt mer klargörande än att se saker direkt i pengatermer.

I ett större samhälle är det naturligtvis svårare att se sammanhanget mellan källprocesser och stödprocesser än i det enkla fallet med brukssamhället eftersom det i ett större samhälle inte finns en klar källprocess utan många och att de samarbetar på olika sätt. Det blir då svårare att se sambandet och ytterligare svårare blir det ju för det tar tid innan effekter märks.

Tiden döljer ju delvis sambandet. Först är det bara mindre minskningar i skatteintäkter för de som tidigare arbetade får ju arbetslöshetsersättning som bara är lägre än lönen. När butiker säljer mindre så tar det tid innan det märks och ännu längre innan de kommer fram till att de kanske måste avskeda någon. Folk vill bo kvar så de dröjer med att flytta och det är ju först då folk flyttar och allt av deras skattebidrag till kommunen försvinner som det verkligen blir betydligt mindre skatteintäkter. Både komplexiteten i hur det fungerar – speciellt i större kommuner – och tidsaspekten gör alltså att konsekvenserna dröjer och då blir det svårare att se vad som egentligen händer.

En källprocess kan ofta också delas upp i delkällprocesser. Om vi tar en bondgård som ett exempel skulle vi då ha delkällprocesser som grundar sig på det som växer på fälten (säd, grönsaker mm), skogen och de djur som man håller. För att få till förädlande källprocesser på en bondgård skulle man kunna tänka sig att man startade egen ost- eller korvtillverkning till exempel. På ett större jordbruk skulle man troligen också kunna hitta stödprocesser som maskinverkstad för att serva alla maskiner som används, restaurang och matsal för de som arbetar där och så vidare.

Ett annat exempel är när man började tillverka moraklockor på bondgårdar i dalarna. Vi  kan beskriva det som att de källprocesser man redan hade inte räckte till så att man startade upp en ny (förädlande)källprocess - tillverkning av moraklockor. Moraklockorna byggde då på nyare idéer än bondgården och hade därför stor potential att skapa välstånd.

Även idéen att locka hit turister kan ses som en källprocess men då handlar det om en transferering av välstånd. Om en tysk turist kommer hit så är hans turism ur ett tyskt perspektiv en stödprocess (för hans välståndskonsumtion här stöder hans behov av semester) men ur ett svenskt perspektiv så är han en transfererande eller överförande källprocess eftersom det flödar välstånd hit till oss från turisten till oss genom de aktiviteter denne gör här.

Ett annat exempel skulle kunna vara sjukhuset som ju fungerar som en stödprocess när det servar medborgare i det egna landstinget men fungerar som en transfererande källprocess om det kommer medborgare från andra landsting och landstinget som ger sjukvården får betalt från ett annat landsting. Vilken typ av process något är beror alltså på ur vilken synvinkel vi betraktar det.

För att skilja dessa typer av källprocesser åt så kan vi ju kalla ett företag, en farm, en fiskebåt, en författare, en musikgrupp som säljer musik och så vidare för en äkta källprocess.

Självklart är modellen med ”källprocess – flöde av välstånd – stödprocess” en förenkling - det är ju själva idéen med en modell, att den ska förenkla och genom förenklingen klargöra vissa viktiga samband. En modell görs för att vi ska få insikter. I det här fallet insikter för att förstå vilken politik som behövs för att få fart på välstånds produktionen i Sverige:

• Nyckeln till välståndsbyggande är att se till att vi har många källprocesser och att de ges bra förutsättningar.
• En annan nyckel är naturligtvis också att förstå hur de källprocesser som kan starta stora flöden av välståndet kan komma till. Moderna high-tech idéer kräver högutbildad personal, då blir satsningar på utbildning och forskning till exempel viktiga saker för att kunna starta källprocesser med hög potential.
• Ovanstående leder också till slutsatsen att det sätt man idag drar ner på stödprocesser (som utbildning, rehabilitering med mera) kan vara direkt skadligt. En källprocess är ju direkt beroende av att stödprocesserna fungerar bra. Försämrar vi stödprocesserna så riskerar det att påverka källprocesserna negativt.
• Än mer, om man sysselsätter sig i exempelvis kommunen ovan med det nedlagda bruksföretaget med budgetarbeten där man ska skära ner här och där så kommer det inte att lösa något. Istället borde man ägna tid åt att med frenesi söka etablera nya källprocesser i kommunen istället.
• Förstår vi modellen med källprocesser och stödprocesser kan vi också lättare undvika att skapa stödprocesser som egentligen inte ger något till samhället. Ett bra exempel är när radiotjänst vill dra in mer pengar genom att anställa fler radiopejlare. I en artikel kan vi läsa bland annat ”Staten går varje år miste om hundratals miljoner i obetalda tv-licenser. . . Radiotjänst vill nu ha fler ’pejlare’ för att få in de obetalda avgifterna”. [Metro måndagen 12 september 2005. Artikel ”Radiotjänst kräver fler pejlar”.] Eftersom ju i princip varenda familj/hushåll i landet måste bidra - de har ju alla TV och radio - så skulle vi ju lika bra kunna dra in nödvändigt välstånd via skatterna. Gjorde vi det så behövde vi bara ändra några skattesatser något lite i ett system som redan finns vilket skulle representera ett högst marginellt extra arbete. När alltså Radiotjänst ber om fler tjänster för att kunna utföra mer pejling så ber de alltså i princip om att få göra ännu mer onödigt arbete. Vi skulle kunna prata om att det Radiotjänst vill utföra genom pejlingen är en falsk stödprocess. Det vore naturligtvis bättre att använda det välstånd som behövs för att driva Radiotjänsts inkasso apparat till något annat. Det vill säga, låta de som jobbar i denna falska stödprocess jobba i en riktig stödprocess eller i en källprocess om möjligt och därigenom bidra till att mer välstånd skapas i Sverige.

Der är beklagligt att de som styr inte till fullo inser betydelsen av källprocesser och även att de inte förstår att resonera i flöden av välstånd. Alltså i termer av äkta källprocesser (en startpunkt för produktion av välstånd), transfererande källprocesser (överför välstånd) och stödprocesser (stöder källprocesser med olika typer av service).

Ett typiskt exempel på hur man resonerar felaktigt var när statliga Tumba Bruk flyttades utomlands därför att det skulle bli billigare så. Motiveringen var bland annat att: ”Statliga företag ska drivas affärsmässigt och i det här fallet har man gjort den bedömningen, säger Johan Persson, pressekreterare på näringsdepartementet.” [Avisen 10 April 1999. Artikel ”Nitlott för Tumba Bruk”. ”Statliga Svenska Spel AB flyttar hela sin lottillverkning utomlands och ett 80-tal anställda blir utan jobb”]

Då har man inte tänkt på att när företaget flyttar så förlorar ju de som arbetar där sina arbeten och då försvinner ju i princip all skatt som de betalar för även om de betalar skatt därför att de får arbetslöshetsersättning så kommer de pengarna ju inte från någon källprocess utan enbart via stödprocesser (det vill säga arbetslöshetsersättningen) som då tömms mer på pengar. När dessa arbetslösa sedan går ut och handlar så kommer den moms och så vidare som dom betalar på varorna också inte att vara från en källprocess utan från en stödprocess. Det man missar när man ser ”affärsmässigt” på utflyttningen av Tumba Bruk är att man missar helhetsbilden – speciellt de återflöden till kommun, landsting och stat som hade fortsatt att flöda om bruket hade fått finnas kvar i Sverige. Man fattar inte att man dödade en källprocess och man förstod inte allvaret i det för man tänker ”affärsmässigt” och inte efter hur man borde agera för att ge oss maximal möjlighet till välstånd i Sverige.

Vad är viktigast – käll- eller stödprocess? Eftersom vi definierar skillnaden mellan en käll- och en stödprocess genom beroendet – tag bort källan och stödprocessen försvinner – så skulle man ju kunna argumentera att källprocesserna är viktigast. Men det är snarare så att denna modell är ett sätt att förstå hur välstånd skapas. Källprocesser med hög potential – alltså de som kan skapa stora flöden av välstånd – kräver ju typiskt mer av stödprocesser i form av utbildad personal, forskning och så vidare så det går inte att bara ensidigt satsa på källprocesser och tro att man den vägen kan bygga välstånd. Tar vi bort en stödprocess (som sjukvård eller utbildning) så kommer källprocesserna att fungera sämre nu eller senare - men källprocesserna försvinner inte på samma sätt eftersom källprocesser har stora möjligheter att kompensera bortfall av externa stödprocesser genom att skapa egna interna stödprocesser.

För att ta en liknelse, om vi inte kände till planktonens betydelse för exempelvis delfinerna i havet så skulle vi kanske säga att visst är plankton rätt intressanta men om de försvann vore vi inte alls så ledsen som om delfinerna skulle försvinna. På samma sätt – om vi inte kände till källprocessernas betydelse för stödprocesserna – skulle vi lätt kunna förledas att säga att det gör väl inget om ett företag försvinner (det förorenar säkert bara), det viktiga är ju att vi har bra skolor och annat. Meningen med den här modellen är alltså att peka på samband så att det även i framtiden blir möjligt att ha bra stödprocesser (skolor, sjukvård, poliser och så vidare). Något som för många av oss upplevs som väsentligt.

Men vad vi vill ha beror ju mycket på hur vi tänker. Tänker vi som högern så tenderar vi att se det som att människorna är till för företagen och företagarna - man ser saker ur företagens synvinkel. Tänker man som vänstern där människan och hennes behov sätts i första fokus blir det att vi ser att företagen ska vara till för människan. Det blir då naturligt att se det som att välstånd/välfärd i form av goda jobb, bra skolor, sjukvård och så vidare är det centrala och endast om företag kan hjälpa till med att vi får det så är ett företag intressant. Stödprocesser kommer då mer i centrum.

Sättet att tänka i käll och stödprocesser gör också att man klart ser det felaktiga i pratet om den närande respektive den tärande sektorn. Visserligen är det oftast privata företag som står som källprocesser – även om tex ett landstingsdrivet sjukhus ju kan fungera som en källprocess om de också säljer sina tjänster utanför landstinget – men vi hittar ju stödprocesser både som privat drivna och kommunalt drivna verksamheter!

En reklambyrå eller en resebyrå må vara privata men de är lika mycket stödprocesser till en fabrik som en vårdcentral eller ett kommunalt VA bolag. Det är alltså i det fallet helt fel att prata om företagen (reklambyrå, resebyrå ) som närande medan de andra (vårdcentral, kommunalt VA bolag) är tärande. Istället kan vi se dom som privata respektive icke-privata stödprocesser. En stödprocess kan ses som både närande (den stöder andra processer) och tärande (den är beroende av ett inflöde av välstånd från en källprocess). Men det negativa respektive positiva klassificerandet son ligger i tärande respektive närande försvinner för det handlar istället om komplexa förhållanden där vi behöver varandra istället för att det finns något motsattsförhållanden mellan olika aktiviteter.

Och då det visat sig att privat drivna verksamheter blir dyrare – inte billigare som högern påstår – borde vi med alla medel stoppa överföringen av samhällsägda bolag till privata fickor eftersom vinstfokuseringen lockar fram girigheten hos människor och gör att fokus blir ett annat än att ge bra samhällsservice. Ta privatiseringen av elbolag tex:

 ”Tidigare hade vi ett självförsörjningsansvar, vi skulle se till att våra kunder fick den el som de behövde. Sedan avregleringen är ju uppdraget ett annat; nämligen att vi ska se till att våra produktionsanläggningar producerar så att vi tjänar så mycket pengar som möjligt, och det gör att man måste titta på helt andra saker för att uppnå sina mål. Det är inte så att vi måste producera mest elkraft när Sverige behöver som mest el, utan vi ska titta på när är det bäst pris på elen, då ska vi försöka producera mest, och det blir en helt annan komplexitet i hur man ska tänka om framtiden, hur man ska planera.” En elproducent. [Kapitel 6 "Forskningsfråga 1: Hur tolkar aktörerna investeringsförutsättningarna och hur översätts tolkningarna till investeringar i produktionskapacitet? Elforsk rapport 09:80]

”Tidigare . . . se till att våra kunder fick den el som de behövde. Sedan avregleringen är ju uppdraget ett annat; nämligen att vi . . . tjänar så mycket pengar som möjligt,”

Kan det uttryckas klarare? (Se även Vinstmonstrets natur). Se också detta med att privatiseringar med vinstsyfte leder till dyrare service klart dokumenterat i Sälj hela skiten!

Men som sagt, målet för en politik som vill skapa mer välfärd i Sverige måste vara att ge förutsättningar för att fler källprocesser kan skapas i Sverige. Idéer som Innovationsbolaget (se Nya bolagsformer tar oss in i framtiden) är då väsentliga och naturligtvis en storsatsning på utbildning men då måste vi också få en fungerande skola.