Djurhomeopatens blogg

 En ung kvinna kontaktade mig och berättade om en av hennes råttor som hade en kindböld. Den hade dykt upp helt plötsligt och råttan, en hona på 1 år, hade nu fått två olika antibiotikakurer utan resultat. Kindbölden hade suttit där i 2 månader och veterinären kunde nu bara rekommendera att söva råttan och skära upp bölden. Matten ville helst undvika detta då hon var rädd att råttan inte skulle överleva sövningen. Jag skickade homeopatmedlet Hepar, känt för att öppna upp bölder och dra ut varet.

Efter en vecka får jag ett mail där hon överlyckligt berättar att endast 2 dagar efter att råttan fått medlet så öppnar sig bölden och varet börjar rinna ut. Och nu såg det väldigt fint ut och höll på att läka ihop. Hon var jätteglad att en sån enkel behandling kunde ge så gott resultat. Och det var självklart jag också 

 Hepar är väldigt effektivt när det gäller att få ut var ur sår. Oavsett om det är ett sår som är öppet och varfyllt eller en inkapslad varhärd så drar Hepar ut varet så att såret läker fint. Den engelska veterinären Christopher Day kallar Hepar för "homeopatins antibiotika" på grund av dess förmåga att vara till hjälp vid både led-och navelinfektioner, variga mastiter och klövinfektioner. Hepar är även bra vid tex:

* Hovböld 

* Klövspalt

* Kvarka

* Tandfickor

* Varfyllda bölder

* Sår med fickor där det finns var (uppstår ofta vid hund- och kattbett)

* Varbildning runt leder med svullnad och ömhet

Hepar är en blandning av kalcium och svavel. 

 En bok av Dr John McKenna där han berättar om hur det kom sig att antibiotikan blev en "mirakelmedicin" och vad som följer i spåren av för frekvent användning av den. Han tar upp olika alternativa metoder man kan testa med först, tex örtmedicin, homeopati, näringstillskott mm, innan man sätter in antibiotika, men säger också att det ibland är nödvändigt att gå in med antibiotikan. Boken är knappt 150 sidor och känns mer som en översikt och även om jag långt ifrån håller med honom i allt han skriver så gör boken mig nyfiken att leta vidare i detta ämne. Tyvärr är den bitvis dåligt översatt men det är inga problem att förstå vad som menas.

En spännande, norsk, studie kring homeopati till mjölkkor slår fast att om inte annat så medförde det i varje fall lägre antibiotikaförbrukning. Detta är mycket positivt då det är ett stort problem för många bönder eftersom dom måste kassera den mjölken kon mjölkar när hon går på antibiotika och mastit är det överlägset vanligaste problemet bland våra mjölkkor.

 Ls ägare kontaktade mig när L var 8 veckor gammal. Hennes mage var extremt uppsvälld och hon var slö och frånvarande. Matten hade varit hos tre olika veterinärer som sagt olika saker och L hade fått Flagyl (antibiotika) och paraffinolja utan resultat. Efter röntgen som konstaterade gaskolik fick hon Minifom (bryter ner skum och bubblor orsakat av nedsvald luft). Även det utan resultat.

Redan när L var 4 veckor började hennes mage svullna och matte tyckte att hon inte riktigt hängde med så som hennes kullbröder gjorde. Svullnaden gick lite fram och tillbaka i några veckor men sen förblev magen svullen hela tiden. Hon reagerar inte med någon smärta när man rör vid henne eller masserar/trycker på magen. Hon leker glatt fast bara ett litet tag sen måste hon vila.

Eftersom jag aldrig hört talas om gaskolik hos katt tidigare (hos häst är det inte helt ovanligt och hos nöt och får finns en liknande åkomma som kallas för trumsjuka) så pratar jag med flera av mina kollegor och även med ett par veterinärer men ingen av dom har heller stött på det tidigare. Så jag ger det medel som är väldigt specifikt vid just gaskolik och jag och matten har nästan daglig kontakt just för att Ls tillstånd verkar vara rätt allvarligt, inte minst för att hon är så ung.

L blir lite piggare och skuttigare men magen är oförändrad och L verkar behöva bajsa men kan inte, sitter och trycker men inget kommer. Ett allvarligt problem hos en kattunge. Hon får då ett annat medel som ska lösa upp proppen som verkar sitta i tarmarna. Dagen efter bajsar hon normalt igen.

En vecka senare får hon ett tredje medel som har visat sig framgångsrikt hos djur med akuta magproblem. Hon bajsar bra och magen verkar inte lika superspänd längre. 

Några dagar senare så ringer matten mig och säger att hon nu känner en knöl på vänster sida i Ls mage. Jag säger åt henne att hon måste åka till veterinären och röntga henne igen eftersom det inte finns en möjlighet att säga vad det kan vara utan det. Hon hör av sig nästa dag och berättar att denna fjärde veterinär upptäckt en medfödd missbildning på Ls tarmar. L har fått somna in.

Det här fallet visar hur viktigt det är att alternativare samarbetar med veterinärer och vise versa. Hur mycket jag än hade behandlat L så hade hon inte kunnat bli frisk. Synd bara att dom första tre veterinärerna missade denna missbildning. Märk väl att om L på något sätt visat smärta så hade jag inte tagit mig an fallet utan skickat henne direkt till veterinär!

K är en dvärgpudel som har haft urinvägsinfektion 2 ggr trots att hon bara är drygt ett år. Hon har också problem med att hon hetsdricker, enorma mängder för hennes storlek. Ibland dricker hon så hetsigt och så mycket att hon kräks.

Det hela började med att hon fick rinnande diarré. Hon fick stoppande medel av veterinären men efter några veckor började hon kräkas. Veterinären gjorde då UL (ultraljud) och kontraströntgen men hittade inget fel, så dom misstänkte magsår. Hon fick då magsårsmedicin, när den inte hjälpte så bytte dom till en annan som fick stopp på kräkningarna. Några månader senare började detta hetsdrickande och hon fick antibiotika mot urinvägsinfektion efter att veterinären upptäckt en obalans i urinens pH-värde. Hon blev bra från urinvägsinfektionen men efter ett tag kom den tillbaka och hon fick en till dos antibiotika. Hetsdrickandet med kräkningar kom och gick. Här söker matten upp mig och undrar om jag kan göra något.

Det här är några av dom saker jag får reda på om K:

* Har ätit dåligt ända sen hon var liten

* Ligger oftast på vänster sida när hon vilar/sover

* Hade början till öroninflammation som valp, fick veterinärmedicin mot det

* Hostar och harklar sig rätt mycket, äter gräs ofta (då börjar jag direkt tänka på att det kan vara problem med tonsillerna)

*Hon är mattig, trots att dom är 4 st människor i familjen så vill hon helst vara med matte

* Hon vill vara i centrum hela tiden, lägger sig gärna så att dom nästan snubblar över henne

* Är lite försiktig med främmlingar, framför allt män

* Har inga kända rädslor

*Älskar att bli klappad och pillad med

* Blir lite stött om hon får en tillsägelse

Eftersom det här är, för mig som djurhomeopat, ett klassiskt fall av att veterinärmedicinen har undertryckt problemen så väljer jag att ge konstitutionsmedlet. K får en liten förstförsämring och kräks och blir lös i magen ett dygn efter att hon fått medlet. Men sen börjar hon må bättre. Efter ett par veckor gör dom en koll hos veterinären. Urinvägsinfektionen är då utläkt och Ks pH i urinen har normaliserats. Eftersom allt går så bra med K så bestämmer vi att matte ska höra av sig när det verkar som om K behöver påfyllning av medlet. 

Tre månader senare så ringer matte och säger att Ks ögon rinner en del och när hon fick ett nytt hundgodis härom veckan så fick hon diarré och problem med analsäckarna. Hon hade väldigt ont när hon bajsade så dom åkte in akut till veterinären och tömde analsäckarna. Men sån tur var behövde hon inte äta antibiotika. Hetsdrickandet och kräkandet har helt försvunnit och hon har inte haft ens något tecken på urinvägsinfektion sen hon fick homeopatmedlet. Hon äter bättre nu och har nästan helt slutat äta gräs också. K får en till dos av samma medel men lite högre potens. Jag skickar också recept på ingefärsvatten och instruktion om hur hon ska använda det på analsäckarna om K i framtiden får mer problem med dom.  Uppdatering på detta fall kommer senare.

 Några veckor efter att jag fött mitt andra barn så fick jag ett litet, litet sår på basen av mitt högra långfinger. Jag vet inte ens vad jag gjorde mig illa på och såret gjorde inte ett dugg ont. Ett par dagar senare så hade en ordentlig sårskorpa bildats och jag ägnade det inte en tanke. Efter några dagar till så tyckte jag att såret började uppföra sig lite märkligt. Om man kan säga så om ett sår. Det började göra lite ont och svullnade lite och fick en ljust lilaaktig ton. Dan efter så var det små färgglada "flammor" upp över halva handen. Det första jag tänkte var förstås blodförgiftning. Men när jag läste på om det och pratade med folk som jag känner som haft blodförgiftning så kändes det inte helt självklart. Och dessutom, om det var blodförgiftning, så skulle man få stark antibiotika. Något jag gärna ville undvika eftersom jag hade ett litet spädbarn som jag ammade. Så jag avvaktade lite. Nästa dag var flammorna betydligt större och gick längst utsidan på underarmen nästan ända upp till armbågen. Då började jag känna att det här kanske var rätt allvarligt ivarjefall, så jag började leta efter homeopatmedel som skulle kunna hjälpa. Den dagen tog jag två doser av ett medel som skulle kunna häva blodförgiftningen, men inget hände och på natten hade jag frossa - något som är vanligt vid blodförgiftning. Och flammorna gick nu upp till axeln. Tidigt på morgonen slog det mig att jag hade hört talas om att ett annat vanligt medel var bra vid blodförgiftning. Jag tog en dos Echinacea och gick och la mig igen. Några timmar senare tyckte jag att flammorna såg lite ljusare ut, men jag var inte säker. Jag tog en dos till. Jo, flammorna började dra sig tillbaka. I tre dygn tog jag 4 doser per dag och för varje dag så såg armen bättre och bättre ut och min ork började återvända. Tillslut var jag frisk och så här i efterhand så känner jag att det var väl kanske lite väl dumdristigt att vänta så länge som jag gjorde innan jag gjorde något. Men hade jag inte gjort det så hade jag ju inte lärt mig så mycket på det ;) Men det är självklart inte något jag rekommenderar andra att göra! Jag tycker bara att det är intressant att hitta alternativ, speciellt när läkarvården säger att det är omöjligt.

Och pga detta så är jag en erfarenhet rikare. Som minne har jag ett litet, litet ärr på långfingret.