Djurhomeopatens blogg

 Många homeopater hävdar, felaktigt, att homeopati inte har några biverkningar. Men ger du doser för tätt eller i för hög potens så finns det alltid en risk att individen får en prövning på medlet. Det betyder i värsta fall att individen blir mycket sjuk. Det är därför mycket viktigt att man som homeopat har en ordentlig utbildning, där man lär sig om dom olika homeopatiska medlen, vad dom är gjorda av, hur man ska dosera, hur medlet betett sig under prövningar och hur man ser att individen fått en prövning som omedelbart måste brytas.

Som djurhomeopat måste du också läsa veterinärmedicin för att du ska veta hur en frisk individ av en speciell art normalt beter sig. Annars kan du ju inte veta när den uppvisar ett sjukt beteende.

Man räknar med att homeopatmedlet ska "jobba" i kroppen x antal veckor, beroende på vilken potens (styrka) det har. Men det beror inte bara på potensen utan också på vad djuret har för personlighet. Ett djur som är segt, trött och makligt tar det ofta lite längre tid innan du ser resultat på efter att du gett medlet, och du behöver kanske inte upprepa dosen lika ofta som på en lättstressad, snabbtänkt och hajpad individ som ofta använder upp medlet fortare. Men om du märker att djuret efter bara några veckor verkar behöva påfyllning av samma medel så får du inte ge en ny full dos eftersom du då kan råka ge djuret en prövning. Då kan man lägga en dos (3-5 piller) i en 30 ml glasflaska och fylla flaskan med destillerat eller kokat avsvalnat vatten. Djuret ska sen ha ½ - 1 tsk av lösningen x antal gånger i veckan. Innan varje dos ska du dunka flaskan hårt i tex en tjock telefonkatalog, detta potenserar upp medlet och gör det alltså lite starkare för varje gång djuret får det. Det innebär att djurets behandling kan fortsätta men utan att man riskerar att det får en prövning på medlet vilket är risken om man ger en full dos på en gång.

Det kan liknas vid ett trapphus, där varje potens av medlet är en våning och PLUS-dosen är en trappa från en våning till en annan. Varje gång du dunkar flaskan potenseras den upp ett trappsteg och på så vis tar sig djuret på ett mjukt och smidigt sätt upp till nästa våningsplan i stället för att kastas direkt upp dit.

 Okej. Så här var det. I slutet av 1700-talet  började homeopatins utveckling, även om vissa grundläggande idéer har varit kända tidigare i orientalisk medicin och har nämnts av medicinska personligheter som Hippokrates och Paracelsus. Så, där på 1700-talets andra hälft satt det en man som hette Samuel Hahnemann och översatte medicinska böcker. Det gjorde han för att dryga ut kassan lite eftersom han var en fattig medicinstudent. När han satt där i vaxljusets sken så snubblade han över det faktum att ämnet kinin (bark från Chinaträdet), som på den tiden i stor utsträckning användes till att behandla malariasjuka personer, gav samma förgiftningssymtom som personer drabbade av malaria uppvisade. Och han började fundera. Om ett ämne i naturen, i liten mängd, kan ta bort samma symtom som det i stor mängd skapar, kanske fler ämnen kan göra det? Och så började han experimentera. Både han själv, hans familj och hans kollegor fick pröva olika ämnen och anteckna vilka symtom dom hade innan dom tog ämnet och vilka symtom som uppstod efter att dom tagit ämnet. Det är detta man kallar för att man prövat upp det ämnet. Om du ger för mycket, för ofta och/eller för hög potens av ett medel till en individ kan denna få en prövning av medlet. Det innebär att individen FÅR symptom av medlet istället för att bli av med dom. Oftast är det mindre allvarliga symtom men det kan bli livshotande beroende på vilket ursprungsämne medlet bygger på.

Efter ett tag började Hahnemann även märka att ju mer han spädde ut ett ämne ju snabbare och skonsammare läkte sjukdomen ut. I homeopatin pratar vi om potenser. Ju mer utspätt ett ämne är ju HÖGRE potens har homeopatmedlet. Kan vara lite knepigt att komma ihåg om du inte är van att tänka så.

Alltså, Similia similibus curentur - liknande botar liknande, är grundstommen i homeopati.