Djurhomeopatens blogg

 Ignatia är det ena av två stora homeopatmedel vid sorg, det andra heter Natrium muriaticum. Ignatia är gjort av St Ignatius bönan som är giftig om du skulle äta den rakt av. Detta är ett medel som kan användas vid nyligen uppkommen sorg. Tex:

* När mor och avkomma ska skiljas åt, tex ko - kalv, tik - valp mm. Ge båda mor och avkomma.

* Vid omplacering av djur

* Kränkande behandling

* Individer som uppvisar ett trotsigt och besvärligt beteende efter att dom upplevt någon form av sorg

* Om någon i familjen dör eller är allvarligt sjuk

Individen som behöver Ignatia visar sin sorg öppet, gråter, skriker, ser ledsen ut, till skillnad från Natrium muriaticum som döljer sin sorg. Ignatiaindivider suckar ofta och kissar ofta ovanligt mycket.

 För mig är det självklart att alltid välja kravmärkt före annat när jag går och handlar. Man vet ju att djuren haft det bättre och att det blir utsläpp av färre gifter. Eller?

Om vi tar och tittar på mjölkkornas situation. För att en ko ska kunna producera mjölk ett helt liv (vilket tyvärr inte är så många år i dagens produktion) så måste hon få en kalv varje år. Hos en KRAV-bonde så måste kalven få gå tillsammans med sin mamma genom hela råmjölksperioden, vilken oftast är 3-4 dagar. Hos andra icke-KRAV bönder så låter man kalven gå hos kon i ett dygn eller så föder kon kalven helt sonika i skitrännan och den tas direkt ifrån sin mamma. Råmjölk får numer alla kalvar, då man kommit på att det ger ett så bra immunförsvar att det inte är försvarbart att låta bli. Men hos konventionella bönder mjölkar man ur kon och ger kalven råmjölken i en hink med gummispene. 

Dom allra flesta djurälskare borde ju tycka att det är bättre för både ko och kalv att få gå tillsammans så länge som möjligt innan man separerar dom. Så tyckte jag också. Det var innan jag pratade med en kollega till mig som varit mjölkbonde i 20 år. Det hon berättade och det flera studier pekar på är att desto längre kon och kalven får gå ihop och "lära känna" varandra ju mer stressade blir dom när man sen måste separera dom. 

En ko som fått gå några dagar med sin kalv och sedan separerats från den råmar oftare, ligger mindre och idisslar mindre än en ko som separeras från sin kalv inom 24 timmar, visar bland annat en studie av Lena Lidfors från SLU. Samma studie visar på att även kalvarna blir oroligare. Däremot påverkas inte tillväxten men antalet behandlade kalvdiarréer (mycket vanligt problem) verkar minska om man väntar med att ta kalven från sin mamma. 

Jag har läst flera studier kring detta. Slutsatsen jag drar är att för kon må det vara bättre om kalven tas direkt, rent psykiskt. Det händer ju ofta i det vilda att djur mister sina nyfödda ungar och dom brukar, oftast, inte reagera nämnvärt på detta. Ibland reagerar dom med en kort sorgeperiod - jo för jag är övertygad om att djur kan sörja - men sen släpper dom det. Kalven å andra sidan är ju beroende av kon. Detta är ju självklart inprogrammerat i hjärnan. Våra tamdjurs hjärnor, liksom våra, har ändrats mycket lite från den tid då dom var vilda. Studier av människobarn som tas från sin mamma och sen inte får ordentlig kontakt med vuxna visar att vissa delar av deras hjärnor blir underutvecklade. Vågar du satsa på att djurungar fungerar annorlunda?

Det här är självklart väldigt knepiga frågor. Bönderna måste se en ekonomisk vinning och djuren måste få det som är bäst och naturligast för dom. Finns det en lösning på det? Ett förslag kan vara att titta på hur andra länder löst problemet. Det har Sofie Fröberg gjort. Hon har studerat hur dom gör i Mexico, där kalven få ha viss kontakt med mamman varje dag under kontrollerade former, och hur det påverkar ko respektive kalv.

Jag köper fortfarande uteslutande KRAV-märkta mjölkprodukter. Dels för att dom djuren får mindre allopatiska mediciner, vilka jag är övertygad till viss del påverkar både ko, kalv och mjölk. Och sen för att jag praktiserat hos flera bönder och jag har blivit övertygad om att KRAV är ett steg i rätt riktning även om det är väldigt lång väg kvar.

Hur tänker du? Avstår du helt från mjölkprodukter, och vad dricker du istället? Eller tycker du att din personliga ekonomi är viktigare och väljer den billigaste mjölken? Eller har du aldrig tänkt på hur mjölkkor och kalvar hålls? Det här tycker jag är värt att starta en debatt kring, så vi inte bara går omkring och inte ens ägnar en tanke åt dom djur som används i vår industri.

 Idag går mina tankar till min vän som natten till idag miste sin älskade hund. Mycket plötsligt insjuknade hon i livmoderinflammation och hennes liv gick inte att rädda...

 I Aftonbladet kunde man här om dagen läsa om det märkliga beteendet som en flock  schimpanser visade när en i flocken dog. För mig är det självklart att djur kan känna sorg, och många andra känslor som vetenskapen säger att bara människor har. Jag tycker att det är förmätet att säga att det inte finns några bevis på att djur kan känna. Alla som har djur runt sig vet hur det ligger till, om dom inte är helt avstängda. 

Det var inte längesen vetenskapen sa att djur inte har känsel. Något som nu anses överbevisat. Inte heller spädbarn kunde känna smärta sas det för inte alls många år sedan. Jag skulle vilja höra den förälder som håller med om det. När ska vi människor komma på att vi kanske inte har alla svar? Och kanske inte behöver det heller? Och kan någon förklara för mig varför vi behandlar djuren som om dom inte har känslor istället för att ta det säkra för det osäkra?

Stefan Stenudd har skrivit ett mycket bra inlägg om det här på sin blogg.

Vad har du för tankar kring detta? Har du några egna erfarenheter/upplevelser att dela med dig av? Är det så att vi som älskar djur är blödiga eller kan det helt enkelt vara så att allt inte går att mäta vetenskapligt?