donna

Livet i skolan går vidare för min så kallade värsting. Tja, jag kallar honom inte det, men många andra anser att han är det... Jag ser bara en pojke som är ett typexempel på att barnen lever upp till de förväntningar som vuxna ställer på dem. Och på honom ställer vuxenvärlden helt fel förväntningar, tyvärr... 

Så ofta är han väl lite busig... eller så... gör saker han inte borde... gör inte det han borde gjort... Så han är fortfarande mer eller mindre isolerad... får nästan bara enskild undervisning... Känns faktiskt inte rätt... känns som om han blir bestraffad sedan månader nu... han har försökt sköta sig länge, men helt perfekt tycker jag knappast man kan begära att han ska bli... 

Nåja, eftersom jag nu tycker att rektorn har gått för långt i sin bestraffning så får han istället ha det lite roligare på de lektioner vi har. Vi har börjat åka små rundor. Ofta så diskuterar vi ju mest under svenska2 ändå, använder dialog som sätt att lära. Det fungerar lika bra att göra i bilen. Och i smyg så har han också fått övningsköra på små avlägsna grusvägar ibland. Egentligen fattas det ett halvår tills övningskörningsåldern, men han kör verkligen riktigt bra redan... *ler*

Vi ska leta upp trafikregler och börja plugga sånt också. Det ville han gärna. Han har också redan bett om mitt telefonnummer... till sedan... när jag slutar... så att han kan höra av sig ibland och låta mig få veta att allt är bara bra. Något alternativ vill jag inte veta av... Vill inte tänka mig att det skulle gå snett för honom... Har kämpat så nu för att allt skulle rätta till sig ju...

Jag misstänker förresten att han förr eller senare också kommer fråga om jag har lust att övningsköra på riktigt med honom när det blir dags. Det vore faktiskt roligt. Men det är lite svårt att veta redan nu vad jag kommer att syssla med sedan, när det blir dags för det... Men redan nu undrade han en hel del om hur de där kurserna gick till, om de var dyra, att hans mamma inte kunde köra och att hans pappa inte förstod svenska... *ler* ...så jag bara väntade på att frågan skulle komma när som helst...

Tja, som ni kanske kan läsa så är "min problempojke" inte direkt någon problempojke när han är med mig ivarjefall... Och jag tror att om vi har lyckats skapa så här starka bindningar så känner han sig värdefull. Han vet att jag litar tillräckligt på honom för att låta honom köra... och han tar faktiskt ansvaret när han får det, och kör försiktigt...