donna

I skolan blev det en turbulent vecka. Fast allt började bra.. ända fram till torsdag... till en bit in på torsdagen... Faktiskt så var det flera som sa att det hade varit mycket lugnt på sistone.. att "min skyddsling" börjat sköta sig riktigt bra... 

Fast jag hade redan pratat med de flesta om att jag inte tyckte att vi skulle försöka längre med att ha honom i helklasser, jag tyckte inte just den biten fungerade. Varken för honom, för hans klasskamrater eller för oss lärare. Däremot fungerade det utmärkt och allt bättre i smågrupper. Och det hade verkligen varit allt mindre bråk sista tiden.

Men i torsdags så var det dags då... Efter en i övrigt mycket bra start på dagen..

Två elever, varav ingen backar... Mängder av lärare som ger sig in i det och försöker dra isär dem... Några lärare får också ta emot en del ordentliga knuffar... Eleverna är i princip ute efter att döda varandra... tja, enligt vad de själva säger...

Jag kommer dit och får syn på tumultet när det är som mest panikartat... Efteråt.. flera timmar senare, när vi satt och skulle gå igenom vad som egentligen hänt, samt våra känslor inför det... Tja, jag kände att de flesta lärarna förstärkte situationen genom sin egen rädsla och vanmakt när de ryckte och slet i ungdomarna... Jag kände att jag önskade att de hade backat undan, och låtit mig ta hand om min skyddsling istället för att bara trappa upp allt mer och mer...

Nu blev det till slut ett polisingripande. Pojkarna kommer den närmaste tiden inte att få vistas samtidigt i skolan, utan ska få gå varannan dag, halva dagar var eller något sådant... Efter någon vecka, när de mest akuta känslorna lagt sig så ska de få medling...

Tja... på ett sätt så kanske det var bra att det hände. Och att rektorn faktiskt reagerade när det hände... Att det var någon som sa stopp. Men samtidigt så höll vi ändå på att göra väldiga framsteg just nu. Och efter den här händelsen så vet jag inte vad som kommer att hända med min skyddsling...

Den andra pojken är också en av dem som hans klassföreståndare höll på att prata med hans föräldrar minst en gång i veckan angående vad han gjort. Veckan innan lovet så räddade jag några sjuor från honom och hans gäng... Men han är bra på att spärra upp ögonen och se oskyldig ut...

Och i den här situationen så är han framför allt svensk... medan min skyddsling kommer från ett krigshärjat område... Jag hörde det gång på gång under dagarna efteråt, även om det oftast uttrycktes med andra ord... Men man är mer rädd för sådant man inte känner till lika bra...

Till och med den läraren som var mest chockad efteråt... han beskrev sin egen rädsla för att min skyddsling är så fysisk på nåt sätt... medan han lättare kan förstå den andre pojken eftersom han själv varit hormonstinn tonårspojke...............!!!!!!! ???????? Men vad? Är min skyddling inte också en pojke? Eller har de inte också hormoner om de inte är svenska? Jag kan verkligen inte förstå ibland... Men trots att vi hade mötet många timmar efter händelsen, så försöker jag nog ändå att förklara hans uttalande med att han måste varit så rädd och chockad att han inte visste vad han sa... Rektor var närvarande, men framför allt kuratorn... jag hoppas att de pratar igenom detta ordentligt med honom...

I vilket fall som helst så innebär det här att vi inte längre är så många lärare som är villiga att arbeta vidare med min skyddsling. Och jag anser inte att de som inte vill eller vågar ska tvingas göra det efter en sån här händelse. Det skulle inte bli bra ändå.. Man känner om andra har förtroende eller inte... så han behöver få arbeta vidare med oss som fortfarande tror på att det finns en framtid för honom...

Men om det fungerar eller inte beror ju mycket på hur övriga lärare och elever reagerar omkring. Just nu är det mest tal om att han ska ut från vår skola helt och hållet... Jag vill inte det. Och jag vet åtminstone en till som också skulle se det som ett misslyckande om vi inte får fortsätta nu när vi är på väg. Sen finns det ytterligare en mycket trygg person som kan tänka sig fortsätta arbeta med honom. Troligen ytterligare en eller två som skulle göra det, men dessa personer har inte riktigt samma eget inre lugn som jag helst hade velat se hos gruppen som arbetar med honom...

Jaja, fast det är ju inte jag som är rektor o bestämmer sånt där... jag vet inte ens om han får vara kvar på skolan efter detta som sagt... Men om vi har riktig, riktig tur... Så var ju ärligt talat jag lite trött på att vara helklasslärare ändå... jag vill hellre vara speciallärare... så kanske kan detta vara en inkörsport dit? För det är ju som sagt inte många längre som är villiga att arbeta med honom... Men rektorn var där, hon såg att jag var den enda som behöll lugnet, och enbart försökte be min skyddsling lugna sig, pratade lugnande, hur mycket panik och kaos det än var omkring mig... Så kanske... om han får stanna...

Lite tumhållning för både mig och pojkarna på skolan den närmaste tiden vore inte fel... Det är inte särskilt svårt att gissa vad som händer med de flesta såna här slags grabbar om man ger upp... Och jag är inte beredd att ge upp..