donna

Åkte med in till stan idag när maken skrev kontrakt... Och senare tog vi med dottern också och åt jättegott på lite finare resturang.. Sådant som vi inte kunnat unna oss på åratal.. 

Fast när jag föreslog att vi skulle fira att maken fått jobb, så erkände han ju att han, precis som jag, inte har kunnat förstå det än.. Vi har gått hemma och arbetslösa alldeles för lång tid.. Vant oss vid att ha det så här..  

Nu kommer maken plötsligt tjäna gott om pengar.. Ingen av oss kan riktigt fatta det. Har inte hjälpt hur mycket vi än berättat om det.. hjälpte heller inte idag, varken med kontraktet som skrevs eller att gå ut och fira det.. Nåja, förr eller senare kommer vi väl inse att vi har pengar igen, och att maken har ett jobb att gå till...

Men första sex månaderna är provanställning.. så jag tänker ivarjefall vänta till dess innan jag läser alla kurser jag skulle vilja.. Har ju ingen möjlighet att få godkänt mer än halvtid från a-kassan. Och efter alls som varit senaste åren.. vågar inte chansa och klara mig utan kassan ifall det skulle köra sig med makens jobb igen.. Vågar inte riktigt lita på att någonting är riktigt sant än... Det verkar alldeles för bra...

Lovat att hjälpa till nu och leta efter mobil.. förtaget bjuder.. med alla samtal betalda, även privat.. maken vill gärna ha nån med v-lan och stor skärm.. Hos tidigare arbetsgivare har han oftast haft någon kommunikator.. sån med litet tangentbord.. Får se vad det blir den här gången.. Allt går så fruktansvärt snabbt...
 

Maken var ju på intervju hos en konsult i tisdags medan jag var i Ullared. Och konsulten skickar, som vanligt, vidare hans CV till kunden som efterfrågar tjänsterna. Den här kunden har redan svarat positivt, och vill träffa maken. Han är på väg in till intervjun med kunden precis nu, tillsammans med konsulten som "säljer" honom...  

Just det. Höll ju på att glömma det viktigaste. Fick äntligen reda på att jag är godkänd på hela specialpedagogiken igår. Ingenting som behövde kompletteras eller så. Skönt!! Inser av det som vår lärare skrivit att en del av de andra har såpass att komplettera att hon lugnar dem med att de kan börja höstterminen även om de inte hunnit helt färdigt... 

Samtidigt tycker jag att vår lärare kunde gjort mer för hela kursen... Som det var nu så gjorde vi kursdeltagare allt själva... Lärde oss genom att läsa böcker och diskutera i grupper. Det var meningen att hon skulle ge respons på våra grupparbeten åtminstone, men det var lite si och så med det... Våra slutarbeten skulle hon ha läst igenom och givit oss respons på innan midsommar... Och det resultatet fick jag alltså reda på idag. Så jag är väl ärligt talat inte helt nöjd med hennes insatser som vår lärare...

En annan viktig grej var en rekryterare som hade letat upp maken och bett honom skicka in en ansökan till ett särskilt jobb! De verkar gärna vilja ha någon äldre och självlärd. Han ska tydligen ha mycket med lagerpersonal och liknande att göra, även för sådant är ju allt numera datoriserat, men jag kan tänka mig att det kan bli vissa problem ibland om där kommer nyutexaminerade akademiker som försöker sätta sig på sina höga hästar... Medan maken däremot skulle smälta in där hur väl som helst. Och han har dessutom jobbat mycket med service åt sådana ställen förut. Tja, det kanske kan vara på väg att lösa sig. Han ska dit på intervju på fredag. Vi håller tummarna såklart!

Däremot skulle ju min rektor hört av sig idag... men det har han inte gjort. Så jag antar att det väl inte blev något. Kanske borde jag inte ha sagt något om bildläraren? Okej, det kändes inte helt okej att "skvallra" på att hon kallar elever för dumskallar och idioter... och bad mig peta på dem som inte skötte sig med pekpinnen... Men jag försökte prata med henne direkt och hon fortsatte ändå. Och jag tror det hade kännts värre att ha låtit henne fortsätta utan att ha sagt till... att istället låta hundratals elever må dåligt hos henne varje år...

Eller kunde jag ha sagt att det inte rörde mig? Att jag bara var där på intervju? För mitt eget samvetes skull...? Jobbat på den skolan och blundat för hur eleverna hade det där inne...? Nej... Faktiskt avstår jag nog hellre från arbetet än från min heder... Jag måste få kunna vara ärlig... Och eleverna måste få veta att jag är där för dem. Att de kan lita på mig...

Dags att sova nu känner jag. Hade tänkt söka lite jobb, men det verkar inte som om arbetsförmedlingens server fungerar som den ska idag. Spelar inte så stor roll, jobben brukar ligga ute minst ett par veckor. Bara man kollar igenom vad det finns nån gång i veckan så missar man inga. 

Har så smått också börjat plocka upp boken jag en gång skrev, dels känner jag numera när jag läser att jag vill redigera rätt mycket, och dels tror jag att jag är mogen att skriva dit några kapitel till på slutet. Ska bli intressant att se vad det blir av den. Uppskattar nog trots allt den här lediga tiden i sommar, förutsatt att jag använder tiden till något vettigt...

Har också både läst tyska nyheter på nätet och sett den tyska deckaren på tv i ett led att fräscha upp kunskaperna. Fast där fattas det nog inte speciellt mycket... Det är nog en repetition av en massa grammatik jag behöver. Vilket egentligen inte borde vara något problem, eftersom svensk grammatik är jättekul ju...  

 Natti nu, sov gott alla där ute!
 

Så var även den intervjun över... Fantastiskt att de ville ha in mig till intervju ändå... Jag trodde ju att de inte hade någon behörig sökande, men det visade sig att de båda andra som intervjuas för samma tjänst är behöriga!! Fast en av dem är visserligen behörig i tyska-engelska istället för tyska-svenska. Men den andra har rätt kombination. Och båda de andra är helt färdiga... 

Men rektorn var inte riktigt nöjd med deras referenser... Så därför funderade han på mig istället! Fast jag har inte riktigt hunnit visa vem jag är på den här tiden. Speciellt eftersom rektorn knappt varit medveten om att jag varit där, så jag har ju inte direkt fått några lärarsysslor förrän jag själv bett om det nu på slutet...

Nåja, han skulle fundera tills onsdag nästa vecka. Men som sagt, jag känner nu att det inte spelar så värst stor roll. När jag nu vet vad jag vill göra så kommer jag alltid att kunna få korttidsvikariat i vilket fall som helst med den utbildning som jag redan har.

Handlade lite när jag ändå var där nere. Det var mycket folk inför midsommar nu. Färskpotatis för 98 öre kilot... äntligen... längtar... det är så gott.... Jordgubbarna var fruktansvärt dyra fortfarande, men jag såg att jordgubbsodlingen här intill hade öppnat självplockningen! Hoppas det är öppet imorgon. Tänkte stanna till då och plocka lite. Riktigt färska till midsommar... mmm...

Planterade lite här hemma sen också. Vinrankan som jag tänkt ska klättra upp till altanen. En grön staketdruva. Och den ena minikiwin. Druvor har jag ju sedan tidigare, men minikiwi ska verkligen bli spännande att odla!  

Alldeles strax dags att åka. Dags för intervjun... Känns en aning pirrigt... Fast nu vet jag som sagt vad jag vill. Och vad jag kan. Och nu har jag dessutom insett sista dagarna att tyskan som jag har faktiskt räcker för undervisning på grundskolan! Så då kan jag ju ändra lite i mina ansökningshandlingar också... Vilket borde innebära att jag allra minst har tjänst som vikarie nånstans från och med hösten...

Men en fast tjänst på ett ställe där jag redan känner till de andra lärarna och trivs med eleverna... det vore ju förstås toppen... men vågar inte riktigt räkna med det... Fast de ville ju faktiskt intervjua mig! Fastän det stod i min ansökan att det fattades poäng i tyskan... Och tjänsten är ju i tyska och svenska...

Jag hade en liten down-period igår. Det blir väl så ibland när det känns som om saker och ting inte går som man vill. Det är ju likadant för alla, inte bara för mig. 

Men inte nog med att det ännu inte löst sig med arbete för varken maken eller mig. Sådant är jättesvårt för ekonomin, och det har tagit lång tid och mycket nedskärningar för att vi ska få inkomster och utgifter att stämma någorlunda i slutet av månaden... Skitjobbigt.

Hade det bara varit det hade det väl ändå gått an. Men det känns inte som om det här är något vi går igenom tillsammans ens... Jag känner mig ensam under samma tak. När jag någon gång påpekar något så får jag höra att jag inte förstår vad HAN går igenom... som om det här bara är något som påverkar honom... Första året fick jag kramar... Men det är uppenbarligen inte hans stil med ömhetsbetygelser senare... Och jag vet inte hur länge jag klarar det... Jag förklarade att jag inte känner att jag passar ihop med honom längre... Och det enda svaret var ett ilsket att jag väl vill ha en toffel som gör precis som jag säger... Men jag orkar inte leva resten av livet utan ömhet, utan ens kramar längre...

Det jobbiga igår var när jag började tänka på att det är så många situationer som jag har svårt för att passa in i. När jag är med ungdomar så brukar de uppskatta att man är sig själv, då fungerar det. Men även i skolans värld behöver man ju komma överens med de andra vuxna... Och då är det inte alltid bra att vara så öppen och ärlig som jag... och man ska helst inte säga rent ut vad man tycker...

De andra lärarna märkte ju att jag inte kom överens med bildläraren. Och hon är ju med i allt sånt som antimobbinggruppen, värdegrundsgruppen och så vidare. Och hon har varit lärare på skolan i en väldig massa år. Vad de flesta aldrig hörde var när hon kallade elever för idioter och dumhuvuden, och när jag till slut tog upp med henne att det är sådant som kallas psykisk misshandel... Men det är ju henne som alla andra där känner... inte mig... och de märker att hon inte gillar mig...

Fast visst fanns det en och annan där som jag kände att det verkligen stämde med. Precis som jag då och då hittar någon här och där som det stämmer med. Men det är sällsynt... Oftast känner jag det som att jag är lite utanför. Som att jag inte riktigt förstår mig på andra, och de inte förstår sig på mig... som om vi inte pratade samma språk...

Jag längtar efter en plats där jag känner att jag passar in... både privat och yrkesmässigt... men vet inte om det är möjligt...

Blev nyss lite ledsen. Sommarjobbet på LSS-boendet somresursperson lät ju så bra. Intervjun lät ju toppen. De till och med bad mig att ringa upp, och hur ofta händer det i en intervju...? Nä, det var verkligen positivt. Men idag när jag ringde så blev det inget...

Så vad hände? Vad är det som mina referenser säger om mig...?? På förra jobbet var jag sjuk mycket. Är det det som är fel...?? Men det var ju på förra jobbet... På den här praktikplatsen så har jag inte varit sjukskriven en tiondel av vad jag var förr... Men med migrän och de medicinerna man har då, och förarjobbet jag hade förr... så kunde jag inte köra när jag tagit min medicin...

Nåja... det tjänar väl ingenting till att grubbla mer... Men kanske skulle jag fråga mina referenser vad de säger egentligen... Men någon mening finns det väl att jag inte fick jobbet där. Kanske för att jag ska kunna jobba vidare inom skolan istället...?? Ifall jag inte får det jobbet heller, så kanske som vikarie här och där istället...

Det här var väl inte riktigt meningen... Det var faktiskt lite skönt att INTE skriva nåt särskilt på väldigt länge. För det blev inte mycket skrivet på andra ställen... Att skriva hemligt fördärvade liksom hela lusten för att skriva alls. Sen har jag ju haft en massa att göra. Läst psykologi. Sedan specialpedagogik. Fast jag fortsatte med psykologin lite vid sidan av ändå... Och så skickade arbetsförmedlingen ut mig på praktik på en skola också. Heltid som lärare plus två halvtids högskolekurser. Knappt haft tid att umgås med familjen ens...

Ännu inget jobb. Men jag var på en intervju i måndags. Som resursperson åt en brukare på ett LSS-boende. Verkade mycket lovande. De skulle intervjua några till, men bad att jag skulle ringa upp dem ifall de inte hört av sig innan fredag!!

Sedan blev det helt plötsligt också en tjänst ledig på skolan där jag praktiserar i tyska och svenska. Just de ämnena som jag läste en gång för en miljon år sen då det hette ämneslärarlinje... jag vet inte hur många gånger utbildningen ändrats sedan dess... Men jag kan ju aldrig förlora något jag inte har, så jag sökte tjänsten... och de ville gärna prata med mig... Det var lite lustigt när rektorn ringde upp mig. De var alltid så upptagna så jag skickade in ansökan via mail... Det tog mig några minuter att få honom förstå vem det var som han pratade med... Att jag redan fanns på skolan. Att de mest lät mig gå bredvid bildläraren där som praktik... För att ingen visste att jag hade någon lärarutbildning... *suck*

Nåja, efter en tid så insåg jag ju att ingen visste. Och att min mentor i bilden, hon som visste, inte var intresserad av att jag skulle göra så mycket annat än att vara hos henne. För där gjorde jag ju mest nytta för henne... Så till sist satte jag upp ett litet anslag där jag presenterade mig själv och förklarade att jag gärna ville ha mer och vettigare arbetsuppgifter. Och då började jag få förfrågningar från de andra lärarna nästan varenda dag, och nästan vartenda ämne... Men det har varit jätteroligt!! Mycket roligare än jag förväntade mig. Älskar verkligen ungarna!!

Det finns lärare som inte alls älskar ungarna. Och det finns dem som bara älskar de duktiga. De flesta lärarna verkar ändå tycka om de flesta eleverna, nästan alla. Men många säger att det finns somliga som de bara inte kan tycka om. Ibland undrar jag nästan om det är lite fel på mig... Men eleverna är ju bara barn än... Även om en del av dem är stora och starka och huvudet längre än mig... De är ändå bara barn än... Och hur kan man låta bli att tycka det är charmigt att se på när våra barn tar sina första stapplande steg i livet...? De håller fortfarande bara på att lära sig... Och jag njuter av att få vara med...

Håll tummarna för att jag får jobbet inom skolan!!