Stark och skör. Doris Dahlins blogg

Det finns eländesdagar och det finns guldkantade solskensdagar. Ofta handlar det inte om hela dagar utan om stunder. Om det funnes olympiska spel där man tävlade i snabba känsloskiftningar tror jag att jag skulle inneha ett världsrekord. Idag har jag redan hunnit pendla mellan total lycka över fåglarna som kvittrar som galningar och ursinnig ilska över en person som betedde sig illa. Att ha tillgång till alla sina känslor, pratade man om i gestaltterapi som jag gått mycket i. Tillgång till alla mina känslor det har jag sannerligen idag. Men det har inte alltid varit så. Tidigare i livet var det många känslor som jag förnekade och förtryckte. För att flickor födda på femtiotalet inte skulle visa ilska, för att mamma skulle bli ledsen om jag var ledsen, för att ingen skulle tycka om mig om jag visade hur jag egentligen kände. Och kanske inte minst därför att jag nog också själv var rädd för mina starka känslor. Nu har jag lärt mig att om jag tillåter dem att få finnas försvinner de också fortare.

Idag när jag skulle meditera ältade jag i stället. Plötsligt ringde klockan, mina tjugo minuter hade gått och jag hade använt dem till att bekymmersgrubbla. I stället för att fokusera på andningen och bilderna som hjälper mig hade jag ältat och problematiserat. Puh. Ibland blir jag så trött på mig. Men jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att jag är okey ändå. Något har jag ju lärt mig under alla de här åren och all den terapi jag gått. Och nya tag imorgon. Då ska jag använda tiden bättre.

Annars var det en härlig dag idag. Kalla vindar men ändå ljus och sol! Och vi hamnade på förstaplats på Bokustoppen! Den mest sålda boken just nu! Det måste vara alla StarkSköras revansch! Tänk om det nu är så att världen håller på att förändras. 

Här kan du läsa olika artiklar om att vara StarkSkör och om vår bok: (Sidan kommer också att fyllas på med nya artiklar)

http://www.dorisdahlin.se/fack.html

Idag är det allmän flaggdag. Det är väl antagligen därför att jag har namnsdag. Eller möjligen därför att Svenska Dagbladet idag har en stort uppslagen intervju med Maggan och mig utifrån "Drunkna inte i dina känslor"
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/viktigt-hitta-balansen-mellan-stark-och-skor_7123507.svd

Jag minns den där middagen som det står om i artikeln. Det var på tjusiga restaurang Gondolen i Stockholm och vi skulle fira min nära vän LIsa som önskat sig den där middagen i femtioårspresent. Hon skrattade så att hon grät när hon dagen därpå skulle beskriva hur mina ögon bara föll ihop hela tiden. "Inte underligt alls", sa hon sedan och berättade hela historien om allt det där outtalade som jag inte haft en aning om.

Det tål att sägas igen det vi säger flera gånger i boken. Känslan är inte fel. Men tolkningen kan emellanåt vara tokig. I det här fallet tolkade jag inte ens, jag bara drunknade... Och hela natten efteråt gick hjärnan på högvarv.

Jag saknar Lisa, som själv var så StarkSkör, som förstod att man kunde drunkna i sina känslor, som själv ofta gjorde det. Hon finns inte längre här nere på jorden. Men ibland tänker jag att hon sitter där uppe i himlen och vinkar till mig. Hon har de långa svarta handskarna som når ända upp till armbågarna och en tunn svart top, de där kläderna som hon ville att vi båda skulle ha när vi skulle ut och dansa. "Grina", ropar hon. För grina säger man på norrländska när man menar gråta. "Grina på, det är det enda som hjälper. Det vänder sen vet du".

Idag har jag mediterat intill en solvarm vägg. Vilken lisa för en StarkSkör själ! Jag försöker meditera en stund varje morgon, det hjälper mig att rensa huvudet och att stilla känslorna en smula. Och innan jag öppnar ögonen ser jag en bild av mitt staket eller någon annan bild som hjälper mig att sätta mina gränser.

Det har varit några röriga dagar. Och när jag tänkte att jag skulle lugna ned mig och hjälpa mina onda axlar med avkopplande massage så fortsatte röran. Då jag mycket nöjd skulle gå därifrån var mina skor borta! Den som tagit dom måste ha varit i mycket akut behov av skor, för det var ett par rätt nedslitna vanliga jympaskor. Själv fick jag trava hemåt i salongens enorma leopardfärgade tygtofflor. Det var en och annan som tittade...Själv tänkte jag staket, staket, staket.

Dagens HSP-artikel i Svenska Dagbladet handlar om barn. Maskrosbarn som blommar trots dåliga förutsättningar och extra känsliga barn som reagerar starkare än andra. "Vad är vi då?", frågade jag Maggan. "Jag har ju alltid tänkt på mig själv som ett maskrosbarn, som överlevt trots allt som var svårt när jag var liten." "Vi är väl maskrosorkidéer", svarade hon. Maskrosorkidéer! Visst är det ett bra ord? Det är klart att vi StarkSköra är maskrosorkidéer!

Förutom att diskutera detta har vi idag fotograferats för en ny intervju. Precis när jag skulle gå hemifrån kom jag på att jag glömt mascara. Snabbt tillbaka in i badrummet, snabbt måla ögonfransarna. Och HÅRET! I hastigheten lyckades jag nämligen svepa mascaraborsten över håret också. En ett antal svarta ränder prydde plötsligt mitt ljusa hår. (Fråga mig inte hur jag lyckades med detta. Den här typen av incidenter är jag expert på) Det gick åt många blöta toapapperstussar för att försöka få bort det... Och när jag bad Maggan kolla om jag fortfarande var svartrandig berättade hon att hon råkat nysa precis när hon målat sina fransar. Så hon fick svartprickiga kinder... En randig och en prickig maskrosorkidé. Det ni!

Dagens artikel i Svenska Dagbladet:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/orkidebarnen-behover-ratt-naring_7083613.svd

Och här kan man läsa mer om en maskrosorkidés berättelse om sin barndom:

http://www.dorisdahlin.se/skammensboning.html

En dag briserar de som blir illa åtgångna, som mister sitt hopp. Det tänker jag ofta på. Vad gör vi med de som far mest illa? Och vad gör det med oss? Att inte blunda för det svåra har jag skrivit om, fortsätter jag skriva om. Det är en märklig sak att mina huvudpersoner finns i mitt huvud långt efter det att boken är klar. Och när de försvinner vet man aldrig när de dyker upp igen. Som det där med Gotland och Världsbokdagen.

Här är en länk för den som vill läsa mer om Anna, Grace och Tryggvi som spökar i mitt huvud just nu

http://www.dorisdahlin.se/vivet.html

Annars njutningspromenerar jag idag. Sol! Och i Kungsträdgården börjar körsbärsträden blomma.

Det blev snö och storm i helgen. I det vädret badar inte ens jag. I stället har jag kurat i soffan med te och tystnad. Låtit alla intryck samla ihop sig och sjunka till botten. Låtit alla känslor svalna. Ack så svårt för en starksköring. En sådan som har en förhöjd känslighet med en hjärna som är inställd på att reflektera (emellanåt till och med älta...) och att processa intryck lite djupare. En sådan som registrerar fler känslomässiga  intryck och reagerar starkare än de flesta andra. En sådan som dessutom har ett starkt driv utåt och både vill utforska och förändra världen. Det är klart att man behöver extra stillhet och vara-för-sig-själv-tid när man är sådan. Ändå har det tagit mig många år att inse det. Det är roligt med så mycket och jag vill ju!

Jag och alla ni andra som hört av er i samband med boken, har anpassat oss till utmattningens gräns i vår längtan att vara som alla andra. I stället för att skräddarsy ett liv som passar just oss.

Snart fredag! Jag har världens roligaste jobb, ja till och med två världens roligaste jobb, både det som författare och det som konsult. Ändå är det något speciellt med fredagar. Det är som dagen före julafton, den där känslan att nu, nu!

Och nej, jag ska varken skapa det rena vita fräscha visa-upp-hemmet av vår något kaotiska lägenhet eller gå ut till några häftiga storstadsfestligheter. Jag ska packa ned mjukisbyxorna och några böcker och åka norröver, till bastun och skrivarstugan strax utanför Gävle.

Kanske blir det till och med det första badet för i år. I så fall ett mycket snabbt dopp, närmast ett vinterbad, för än är nog havet riktigt kallt. Men om man som jag är uppfödd i Härnösand och har badat i ett hav där det mestadels var 11 grader, så är man rätt härdad vad gäller kalla bad. Den sommaren då jag var 10 år och gick i simskola i Murbergsviken regnade det mest hela sommaren.

Vi var inte så många som ändå cyklade till simlektionerna, men jag och en pojke huttrade där de flesta gångerna. "Har man sagt att man ska göra något så fullföljer man det", sa mamma och körde iväg mig. Jag kan inte påstå att jag gillade det när jag frös på cykeln och på Murbergsklipporna. Men, men, i en del saker har mammorna rätt, senare i livet har jag haft mycken nytta av att jag lärde mig att inte ge upp i första taget. Dessutom fick jag och den där pojken varsitt pris när vi hade avslutning.

Jag har fortfarande kvar silverpokalen där det står "Pris till flitigaste elev". Det är något man borde dela ut lite oftare. En fin pokal till den som försöker, som kanske aldrig dyker från högsta trampolin eller kan simma längst under vattnet men som är flitigaste elev.

Den som i ur och skur stiger upp klockan sex på morgonen och ger sig iväg till ett jobb som kanske inte är världens roligaste. Jubelsång och silverpokaler borde de få. Så där som i Teliareklamen.

 

Vill du gästblogga på Passagen? Klart jag vill svarade jag direkt. Vi vill så mycket, vi som är sådana som jag. Helst vill vi förändra världen. Och gärna nu genast! Det gör vi också vissa dagar. Andra dagar ligger vi under en sten i skogen och gråter. Starksköra kallar min kompis Maggan Hägglund och jag oss.

Och om oss som är sådana har vi skrivit en hel bok Drunkna inte i dina känslor. Överlevnadsguide för sensitivt begåvade. Det kräver en del kaxighet för att kalla sig sensitivt begåvad. Men vi är ju kaxiga. Och ibland nästan hudlösa därför att vi tar in så mycket. Stämningar, intryck, känslor. Mycket av det som inte ska synas, inte får finnas.

Att det är många som är som oss har vi redan fått många bevis på fastän boken nyss kommit ut. Ändå har det varit så tyst om människor med den här extra känsligheten. Varför det? Kanske för att vi skapat ett samhälle där det är styrka som premieras. Kanske för att vi ibland är rädda för svaghet.

Idag sitter två kaxiga starksköra damer på det Kungliga biblioteket i Stockholm. Maggan skriver en av sina krönikor till Tara och jag bloggar. Där utanför särar solstrålarna på molnen, ger sig inte utan tränger sig fram med ljuset. Träden knoppas och Humlegårdens gräsmattor är fyllda av vårlökar trots att snön yrde för bara ett par dagar sedan.

Vi blir alldeles till oss. Och snart kommer vi att bli till oss över en god lunch också. För hos personlighetstypen med en extra känslighet bor även en sann livsnjutare. Och visst vill vi en del dagar bli av med de där jobbiga känslosvallen. Men inte vill vi bli av med de starka lyckokänslorna över sådant som andra kanske tycker är självklart eller inte ens ser.