Jag drar till annan ort Tack Blogger!

Innan jag tog en paus från den svenska bloggvärlden tyckte jag att det var väldigt roligt att driva med andra bloggare. Detta var alltså på den tiden då inte var och varannan dyslektiker hade en egen blogg. Då präglades den svenska bloggvärlden av ryggdunkningar och få var de som på någotvis stack ut från mängden. Jag såg det som en mycket viktig uppgift att leverera ett alternativ och, om jag får säga det själv, så var jag ganska framgångsrik

Nuförtiden, när jag varken har ork eller tid att föra något sorts bloggkrig och det finns fler bloggar än flugor kring ett berg av koskit, är behovet av elaka krönikörer större än någonsin. Skönt då, att det finns personer som listat ut det på egen hand och som klarar av att vara oförskämda.

Att retas är trots allt en konst. Man kan exempelvis göra som The Skräck of Horror och störa den stora massan med en stor portion politiskt inkorrekt humor. Känner du att du vill irritera andra bloggare, men vet dina begränsningar i komikgrenen? Här kommer ett par tips som fungerat tidigare i bloggvärldens historia:

Var så ful som möjligt
Låt inte det faktum att förmodligen vem som helst skulle stena dig till döds om du visade dig i dagsljus hindra dig. Lägg ut en bild på dig själv. Spetälska har alltid oroat adeln.

Skriv med nydadaism i dess absolut sämsta form
Vare sig sensationellt, kontroversiellt eller ens intressant, men onekligen irriterande och kan möjligtvis håva in lite Röda Rummet-Cred. För har man med "Ett öga rött" förklarat dålig svenska som en konstform så borde väl felstavning vara nästa självklara steg?

Var så mongoloid som möjligt
Fast att morsan lärt dig att inte stirra så kan du inte blå bli, eller hur?

Var så incestuös som möjligt
Ta familjen till hjälp. Tillsammans kan kreativiteten frodas.

Lek språkpolis
Ingen tycker om felfinnarklubben. Bli dess ordförande!

Efter att jag såg Aliens vs Predator, som var ingenting annat än en fet, skamlös snorloska rakt i ansiktet på fansen, trodde jag att filmbranschen inte kunde sjunka lägre i sitt pengakåta tänkande. Jag hade fel.

Jag trodde aldrig jag skulle titulera mig själv som feminist, men nu är jag beredd att konvertera! Ja, idag vill jag hoppa över det långa utlägget innan det slutgiltiga omdömet. Tillåt mig istället få gå rakt på sak: Instängd levererar - med besked!

Sedan 1979, då Alien hade premiär och visade var skåpet skulle stå, har otaliga horrorfilmare försökt skrämma skiten ur sin publik med mörka gångar och blodtörstiga monster, men ingen har lyckats komma ens i närheten av den gastkramande skräck som Ridley Scott skapade, hur fantasifullt eller fult monstret än varit.
Förrän nu, och medlen är genialt enkla! Glöm rymden, glöm andra dimensioner och glöm bort alla bleka, japanska snorungar. Skräcken finns i berggrunden.

Sex starka väninnor som delat allt i livet ger sig ut på en grottexpedition. Naturligtvis går saker snett och plötsligt finner de sig fångade utom räckhåll för all tänkbar hjälp. I takt med att sökandet efter en öppning till dagsljuset ser ut att bli alltmer hopplös, blir vänskapen alltmer tveksam. Samtidigt står det klart att de inte är ensamma i mörkret och att instängdheten inte är det enda hotet mot deras överlevnad.

Aliens skräckfaktor byggde inte på den undermedvetna orala ångest som den visserligen mycket uppfinningsrika idén om ett monster som tar sig in genom offrets mun och växer inuti dess kropp gav upphov till. Obehaget bestod i den klaustrofobiska känslan. Instängd utnyttjar grottornas naturliga, mörka och trånga miljö som dekor. Det är mycket intelligent, för detta torde ge alla med någon sorts inlevelseförmåga en intensiv cellskräck.
I likhet med Alien har Instängd ett feministiskt tema (även om Ridley Scott i första hand ville att också Ripley skulle slaktas och att hans rymdutflykt skulle sluta med att monstret allena styrde vad som fanns kvar av Sigourney Weavers dekapiterade kropp och The Nostromo mot jorden). De här kickass-brudarna klår vilken manlig actionikon som helst i risbastu och i slutstriden pryglar de fornt fabeldjurarsle så det står härliga till.
Förvisso utstrålar monstren lågbudget och är stundtals nästan skrattretande, men det hindrade ju inte Alien från att bli en klassiker?

Var nu observanta, Thor-Gudrun Schyman & släptåg. Skrota sånt där som att demokratisera Luciatågen och använd Instängd som introduktionsvideo på partimötena framöver. Åstadkommer ni en lika underhållande mano to mano (...) med sossarna under valåret så är det fullt möjligt att ni vinner min röst!

Har man bara tråkigt nog, kan sånt här bli hur roligt som helst:
Stackars skunkmembern Ruckman har både problem med kärleken och sitt efternamn.

Det finns bloggar, och det finns roliga bloggar.

Ärade mongoloider, ställ er upp och applådera:
Chewy - en blogg på wookieska!

Det var länge sedan Samuel L. Jackson kändes cool. Han har nog i snart ett årtionde struntat fullständigt i bra manus och valt att gå Gene Hackmans väg och bara vara med i så många filmer som möjligt. The Man är ännu en skitfilm som bygger på den ack så utnötta idén om att det är latjolajban när en av rättvisans män tvingar med en tafatt civilist på sin i vanliga fall enmanskamp mot den undre världen.

Regelmässigt ska civilisten var en riktig tönt och behandlas mycket illa av den hårdnackade hjälten, innan de mot sluten börjar lära av varann och råskinnet till lagens väktare kommer i kontakt med sitt känsliga jag medan jönsen får självförtroende som ett lejon och utvecklas till den person som räddar hela uppdraget.

Förutom att den sortens "komik" just är jävligt trött så har man i The Man valt att låta farsan från American Pie-filmerna spela den ofrivillige partnern. Humor? Använd The Man som kaffekoppunderlägg och ge mig (skepp ohoj, se upp för filmtitelhumor!) Real Men med James Belushi & John Ritter istället.

Crash? Jag förstår verkligen inte alla lovorden. Emellertid, en film om rashat som kan vara så oengagerande förtjänar nåt slags pris. Tack så mycket för timmarna som gick, får jag be om lite extra Romper Stomper?

"Wellcome to the suck!" kärkomnas Jake Gyllenhaal efter nollningen av nya kompaniet och på något vis känns repliken ganska sammanfattande för Jarhead.
Filmen bygger på marinsoldaten Anthony Swoffords självbiografi om soldaternas uppdrag under Gulfkriget som mest gick ut på att sitta i öknen och vänta på att få skjuta på någonting. Och det är precis vad som händer i filmen. Soldaterna skickas ut i öknen och väntar. Om vartannat visar man passningar till eller raka filmklipp från tidigare krigsfilmer såsom Full Metal Jacket och Acopalypse Now. Varför? Hade jag velat se de filmerna hade jag väl satt på dem istället?
Efter drygt två timmar är filmen slut och knappt någon har ens sett skymten av fienden.
Visst kan man hävda att filmen har goda intentioner att visa att i krig finns inget heroiskt, men att soldatens tristess är verklighetsbaserad behöver inte betyda att det är underhållande.
Min kommentar blir lika påhittig som filmen själv: Jarhead , en öken film. Notera särstavelsen.

Ong-Bak stod högt på prioritetlistan. En ren besvikelse. Jag orkar inte ens såga den utan remitterar slött till Skeptikern.

Australiska roadmovie-thrillern Wolf Creek bjuder på vad som känns som den mest segdragna inledningen på år och dar.
Vi möter en ung man som skaffar sig en skrotbil. Killen får problem med sin skrotbil. Killen får sin skrotbil lagad. Killens två unga tjejkompisar solar på en strand. Killen plockar upp sina unga tjejkompisar med sin skrotbil. Killen och hans unga tjejkompisar festar som aldrig förr. Ny dag och killen och hans unga tjejkompisar åker iväg med skrotbilen mot ödemarken och mytomspunna turistattraktionen Wolf Creek. Allting filmat inom ramarna för Svensson semestervideo. Sedan kommer förtexterna.
Att det så småningom skall utvecklas till tortyr, äckel och allmän mänsklig förnedring i en otrolig historia som påstås bygga på verkliga händelser gör varken av eller till. Det är ju fortfarande precis som vilken semestervideo som helst.

En resumé:
Jag lämnade förorten söder om Stockholm för byhålan Göteborg, för att kort därefter flytta ut till tassemarkerna, långt ut i skogen och börja bondelivet utan vare sig Internet eller kabeltv. Jag kunde fortfarande beställa filmer från utlandet då jag extraknäckte som tågvärd för Göteborgs Spårvägar och i avbrotten under alla inställda turer hängde vid "Internetcaféet" på centralstationen. Men så kom lillan och jag fick lägga mitt filmintresse åt sidan. Det fanns helt enkelt ingen tid till att se på film. Nu har hon fyllt ett år och jag kan så sakta återuppta mina dvdstunder i soffan. Men när jag skövlat en hel hög med filmer, tycks det som att jag inte har missat mycket.
Följer gör en inläggsserie om filmer jag sett nyligen.

Har ett minne av en gammal tv-serie från 80-talet om en pojke vars sovrum kunde bli ett rymdskepp och att han flög ut i svarta hål och fightades mot billiga storm trooper-plagierade skurkar. Försökt hitta någonting om denna serie på nätet, om den getts ut på dvd, men det är bra svårt när jag inte kan komma ihåg vad skitserien hette! Någon som minns vad jag dillar om?

Knullbloggar & allmänt hormonstinna fjortiskrönikörer i all ära: Det finns en blogg som skiljer sig från andra!

Mina damer och herrar, tillåt mig presentera:
Tjejer som visat mig fittan!

Hästar, mäktiga varelser. Hur Brokeback Moutain det än må vara att erkänna. Tog sin tid innan jag kom upp på hästryggen men jag har varit såld sedan dess. Lagom till vi byggde upp stallet här ute på gården skaffade jag mig en egen svart nordsvensk som jag kallar för Katla (hon skulle ha passat perfekt som drake om hon bara haft vingar). Sambon har en travare och lilltösen har - givetvis - en shetlandsponny.

Nordsvenskar är muskulösa och vackra. Tinker är som nordsvensken fast ännu ståtligare. Men Shire, oooh boy, det är hästarnas höghet!

Enligt Svenska Shirehästföreningen användes Shirehästarna under medeltiden av engelska armén. Deras storlek och styrka var av stort behov för den tidens fullt och tungt utrustade soldater. Hästarna ska tydligen ha orkat att bära upp till 180 kg när de skulle ut i strid. Javafan, de orkar ju dra 5 ton utan problem.
Förutom traditionellt jordbruksarbete kom rasen till användning under 1950-talet då det var vanligt att Shirehästen fältgjorde som körhäst åt bryggerierna. Med andra ord: De drog lass med öl!
En kraftmaskin med historia om krig och sprit. Det är en matcho häst.