Epileptiker Uthyres
Efter att jag såg Aliens vs Predator, som var ingenting annat än en fet, skamlös snorloska rakt i ansiktet på fansen, trodde jag att filmbranschen inte kunde sjunka lägre i sitt pengakåta tänkande. Jag hade fel.
Jag trodde aldrig jag skulle titulera mig själv som feminist, men nu är jag beredd att konvertera! Ja, idag vill jag hoppa över det långa utlägget innan det slutgiltiga omdömet. Tillåt mig istället få gå rakt på sak: Instängd levererar - med besked!
Sedan 1979, då Alien hade premiär och visade var skåpet skulle stå, har otaliga horrorfilmare försökt skrämma skiten ur sin publik med mörka gångar och blodtörstiga monster, men ingen har lyckats komma ens i närheten av den gastkramande skräck som Ridley Scott skapade, hur fantasifullt eller fult monstret än varit.
Förrän nu, och medlen är genialt enkla! Glöm rymden, glöm andra dimensioner och glöm bort alla bleka, japanska snorungar. Skräcken finns i berggrunden.
Sex starka väninnor som delat allt i livet ger sig ut på en grottexpedition. Naturligtvis går saker snett och plötsligt finner de sig fångade utom räckhåll för all tänkbar hjälp. I takt med att sökandet efter en öppning till dagsljuset ser ut att bli alltmer hopplös, blir vänskapen alltmer tveksam. Samtidigt står det klart att de inte är ensamma i mörkret och att instängdheten inte är det enda hotet mot deras överlevnad.
Aliens skräckfaktor byggde inte på den undermedvetna orala ångest som den visserligen mycket uppfinningsrika idén om ett monster som tar sig in genom offrets mun och växer inuti dess kropp gav upphov till. Obehaget bestod i den klaustrofobiska känslan. Instängd utnyttjar grottornas naturliga, mörka och trånga miljö som dekor. Det är mycket intelligent, för detta torde ge alla med någon sorts inlevelseförmåga en intensiv cellskräck.
I likhet med Alien har Instängd ett feministiskt tema (även om Ridley Scott i första hand ville att också Ripley skulle slaktas och att hans rymdutflykt skulle sluta med att monstret allena styrde vad som fanns kvar av Sigourney Weavers dekapiterade kropp och The Nostromo mot jorden). De här kickass-brudarna klår vilken manlig actionikon som helst i risbastu och i slutstriden pryglar de fornt fabeldjurarsle så det står härliga till.
Förvisso utstrålar monstren lågbudget och är stundtals nästan skrattretande, men det hindrade ju inte Alien från att bli en klassiker?
Var nu observanta, Thor-Gudrun Schyman & släptåg. Skrota sånt där som att demokratisera Luciatågen och använd Instängd som introduktionsvideo på partimötena framöver. Åstadkommer ni en lika underhållande mano to mano (...) med sossarna under valåret så är det fullt möjligt att ni vinner min röst!
Det var länge sedan Samuel L. Jackson kändes cool. Han har nog i snart ett årtionde struntat fullständigt i bra manus och valt att gå Gene Hackmans väg och bara vara med i så många filmer som möjligt. The Man är ännu en skitfilm som bygger på den ack så utnötta idén om att det är latjolajban när en av rättvisans män tvingar med en tafatt civilist på sin i vanliga fall enmanskamp mot den undre världen.
Regelmässigt ska civilisten var en riktig tönt och behandlas mycket illa av den hårdnackade hjälten, innan de mot sluten börjar lära av varann och råskinnet till lagens väktare kommer i kontakt med sitt känsliga jag medan jönsen får självförtroende som ett lejon och utvecklas till den person som räddar hela uppdraget.
Förutom att den sortens "komik" just är jävligt trött så har man i The Man valt att låta farsan från American Pie-filmerna spela den ofrivillige partnern. Humor? Använd The Man som kaffekoppunderlägg och ge mig (skepp ohoj, se upp för filmtitelhumor!) Real Men med James Belushi & John Ritter istället.
Regelmässigt ska civilisten var en riktig tönt och behandlas mycket illa av den hårdnackade hjälten, innan de mot sluten börjar lära av varann och råskinnet till lagens väktare kommer i kontakt med sitt känsliga jag medan jönsen får självförtroende som ett lejon och utvecklas till den person som räddar hela uppdraget.
Förutom att den sortens "komik" just är jävligt trött så har man i The Man valt att låta farsan från American Pie-filmerna spela den ofrivillige partnern. Humor? Använd The Man som kaffekoppunderlägg och ge mig (skepp ohoj, se upp för filmtitelhumor!) Real Men med James Belushi & John Ritter istället.
Crash? Jag förstår verkligen inte alla lovorden. Emellertid, en film om rashat som kan vara så oengagerande förtjänar nåt slags pris. Tack så mycket för timmarna som gick, får jag be om lite extra Romper Stomper?
"Wellcome to the suck!" kärkomnas Jake Gyllenhaal efter nollningen av nya kompaniet och på något vis känns repliken ganska sammanfattande för Jarhead.
Filmen bygger på marinsoldaten Anthony Swoffords självbiografi om soldaternas uppdrag under Gulfkriget som mest gick ut på att sitta i öknen och vänta på att få skjuta på någonting. Och det är precis vad som händer i filmen. Soldaterna skickas ut i öknen och väntar. Om vartannat visar man passningar till eller raka filmklipp från tidigare krigsfilmer såsom Full Metal Jacket och Acopalypse Now. Varför? Hade jag velat se de filmerna hade jag väl satt på dem istället?
Efter drygt två timmar är filmen slut och knappt någon har ens sett skymten av fienden.
Visst kan man hävda att filmen har goda intentioner att visa att i krig finns inget heroiskt, men att soldatens tristess är verklighetsbaserad behöver inte betyda att det är underhållande.
Min kommentar blir lika påhittig som filmen själv: Jarhead , en öken film. Notera särstavelsen.
Filmen bygger på marinsoldaten Anthony Swoffords självbiografi om soldaternas uppdrag under Gulfkriget som mest gick ut på att sitta i öknen och vänta på att få skjuta på någonting. Och det är precis vad som händer i filmen. Soldaterna skickas ut i öknen och väntar. Om vartannat visar man passningar till eller raka filmklipp från tidigare krigsfilmer såsom Full Metal Jacket och Acopalypse Now. Varför? Hade jag velat se de filmerna hade jag väl satt på dem istället?
Efter drygt två timmar är filmen slut och knappt någon har ens sett skymten av fienden.
Visst kan man hävda att filmen har goda intentioner att visa att i krig finns inget heroiskt, men att soldatens tristess är verklighetsbaserad behöver inte betyda att det är underhållande.
Min kommentar blir lika påhittig som filmen själv: Jarhead , en öken film. Notera särstavelsen.
Ong-Bak stod högt på prioritetlistan. En ren besvikelse. Jag orkar inte ens såga den utan remitterar slött till Skeptikern.
Australiska roadmovie-thrillern Wolf Creek bjuder på vad som känns som den mest segdragna inledningen på år och dar.
Vi möter en ung man som skaffar sig en skrotbil. Killen får problem med sin skrotbil. Killen får sin skrotbil lagad. Killens två unga tjejkompisar solar på en strand. Killen plockar upp sina unga tjejkompisar med sin skrotbil. Killen och hans unga tjejkompisar festar som aldrig förr. Ny dag och killen och hans unga tjejkompisar åker iväg med skrotbilen mot ödemarken och mytomspunna turistattraktionen Wolf Creek. Allting filmat inom ramarna för Svensson semestervideo. Sedan kommer förtexterna.
Att det så småningom skall utvecklas till tortyr, äckel och allmän mänsklig förnedring i en otrolig historia som påstås bygga på verkliga händelser gör varken av eller till. Det är ju fortfarande precis som vilken semestervideo som helst.
Vi möter en ung man som skaffar sig en skrotbil. Killen får problem med sin skrotbil. Killen får sin skrotbil lagad. Killens två unga tjejkompisar solar på en strand. Killen plockar upp sina unga tjejkompisar med sin skrotbil. Killen och hans unga tjejkompisar festar som aldrig förr. Ny dag och killen och hans unga tjejkompisar åker iväg med skrotbilen mot ödemarken och mytomspunna turistattraktionen Wolf Creek. Allting filmat inom ramarna för Svensson semestervideo. Sedan kommer förtexterna.
Att det så småningom skall utvecklas till tortyr, äckel och allmän mänsklig förnedring i en otrolig historia som påstås bygga på verkliga händelser gör varken av eller till. Det är ju fortfarande precis som vilken semestervideo som helst.
Ok, jag medger - den rubriken var låg som Jenny. Anysnootch! I väntan på att filmen Ghost Rider, som bygger på marvelhjälten med samma namn (och alltså inte löken), ska komma upp på duken försöker jag hitta andra intressanta motorcykeltitlar. Förstklassig ?högoktanig action? är någonting som filmälskare inte är direkt bortskämda med, utan vi får oftast nöja oss med push dakota. Torque, exempelvis, var ett tappert försök. Synd bara att man glömde bort manus och riktiga skådisar (vem fan har Ice-Cube pistolwhippat för att kunna fortsätta få roller?). Det är lite tråkigt tycker jag, för frågar ni mig knäcker motorcykeljakter biljakter med häst... krafter!
Vet inte hur, men lyckades på något sätt upptäcka denna förstapristitel som säger allt: Samurai Vampire Bikers From Hell!
Här hittar ni fler roliga titlar på motorcykelfilmer. Samtliga har fått mindre skrytsamma betyg på imdb, men hey, en film behöver ju inte vara kass bara för att den är dålig?
Vet inte hur, men lyckades på något sätt upptäcka denna förstapristitel som säger allt: Samurai Vampire Bikers From Hell!
Här hittar ni fler roliga titlar på motorcykelfilmer. Samtliga har fått mindre skrytsamma betyg på imdb, men hey, en film behöver ju inte vara kass bara för att den är dålig?
Det var någon gång under tidiga nittiotalet, när jag var i mellanstadieåldern, som jag upptäckte serieboden i Gamla Stan och genom Batman: Dark Night Returns gjorde konnässans och tillika djävulsk romans med Frank Miller. Miller vände helt upp och ned på min serievärld och kastade mig ner i den allra djupaste - och skitigaste - av avgrunder. Superhjältar var inte längre de ädla, ofelbara varelser som de alltid varit. De var lika beräknande, falska och hatfyllda som vi vanliga människor, men med deras övermänskliga förmågor kapabla att åstadkomma bara än mer ont! Jag förtrollades av det nya djup som Miller gav alla dessa gamla läderlappenkaraktärer, såsom Supermans högfärdighet och Jokerns homosexuella kärlek för den klart sinnessjuke pedofilen Batman. Samtidigt som Miller tog död på allt serien någonsin handlat om lyckades han tillföra berättelsen om hämnaren nytt liv. Detta skulle komma att bli Millers adelsmärke, att ge var figur och serie en unik förhistoria och innanmäte. Det, och ett fantastiskt tecknarspråk.
Jag var ett åttiotalsbarn och vi var vana vid definitiva val; Synt eller Rock, Hockeybilder eller Garbage Pail Kids, nämnda Batman eller Superman. I val av vikta hundöron porlade Dean R Koontz mardrömslika skildringar som vattenfall för mina uttorkade läsarögon. Stephen King var inte tillräcklig, även om det i slutändan skulle visa sig att King var en långt bättre författare. Jag hängav mig åt varje roman som bar Koontzs namn, samt hans pseudonym Brian Coffee. Jag älskade Koontz finurlighet när det kom till att få läsaren att börja tvivla på "sanningen2, exempelvis att hjälten verkligen var god. I Skymningsögon jagar huvudpersonen troll som är maskerade till människor. Han är den enda som ser genom köttskalet och de ohyggliga kreaturen som vandrar mitt bland oss. Flera gånger om balanserar man ostadigt i ovishet om det är det en ockult historia, eller om huvudpersonen är en psykopat som har ihjäl oskyldiga?
King, Koontz och Miller har även varit delaktiga i filmskapande, men i dessa fall förvånas jag av författarnas tendens att försumma sina egna verk. Ta till exempel Millers senaste projekt med filmatiseringen av Sin City. Jag reser tillbaka i tiden, tillbaka till serieboden i Gamla Stan, där jag står framför kassan med Dark Night Returns i händerna och ser omslaget till Sin City-serien sticka ut bland alla de andra tidningarna. Jag köpte den aldrig, vilket jag ångrar idag. Jag hade gärna jämfört serien med filmen, något som man egentligen aldrig ska göra då en bok är en bok och en film är en film och en filmatisering av en bok ska kunna stå för sig själv. Men bara så att jag haft lite mer kött på benen när jag nu paralyseras av förundran över hur Miller (Frank Miller!) kunnat göra precis tvärt emot vad han alltid gjort. Rent visuellt är filmen Sin City ett av de häftigaste bländverk som gjorts på flera år. Innehållsmässigt lika genomskinlig som ett blankt overheadblad. Var finns de intressanta karaktärerna? Var finns djupet? Allt är bara yta. Inte ens det överdrivna våldet är engagerande. Snart sitter jag där med porslinsögon lika döda som filmens skurkar. Syftet med filmen tycks aldrig vara att hylla originalet, utan mer av en uppvisning av hur övergången från serieruta till bioduk ska gå till. Någon annan mening verkar osannolik. Eller?
Filmatiseringen av Koontzs Väktare har gjorts två gånger om. Den första sög purjo. Rakt av. Den andra versionen, med en fetlagd och tillsynes försupen Mark Hamill i huvudrollen, var till och med värre. Men ingen av dem var så usel som Koontzs egen produktion av sin egen Phantoms, där han våldfört sig på sitt eget ursprungsmanus så illa att man kunnat tro att han skänkt filmen till ett gäng lama, blinda dyslektiker.
King var inte bättre han när han skulle ?förbättra? Kubriks tolkning av The Shining. Kings version stämde i och för sig bättre överens med hans bok, men sjönk som en sten av följet dumknullade skådespelare som King ändå måste haft inflytande över?
Var bland dessa författare finns självrespekten? Vad är det som driver dem till denna frivilliga kastrering av kreativitet?
Jag var ett åttiotalsbarn och vi var vana vid definitiva val; Synt eller Rock, Hockeybilder eller Garbage Pail Kids, nämnda Batman eller Superman. I val av vikta hundöron porlade Dean R Koontz mardrömslika skildringar som vattenfall för mina uttorkade läsarögon. Stephen King var inte tillräcklig, även om det i slutändan skulle visa sig att King var en långt bättre författare. Jag hängav mig åt varje roman som bar Koontzs namn, samt hans pseudonym Brian Coffee. Jag älskade Koontz finurlighet när det kom till att få läsaren att börja tvivla på "sanningen2, exempelvis att hjälten verkligen var god. I Skymningsögon jagar huvudpersonen troll som är maskerade till människor. Han är den enda som ser genom köttskalet och de ohyggliga kreaturen som vandrar mitt bland oss. Flera gånger om balanserar man ostadigt i ovishet om det är det en ockult historia, eller om huvudpersonen är en psykopat som har ihjäl oskyldiga?
King, Koontz och Miller har även varit delaktiga i filmskapande, men i dessa fall förvånas jag av författarnas tendens att försumma sina egna verk. Ta till exempel Millers senaste projekt med filmatiseringen av Sin City. Jag reser tillbaka i tiden, tillbaka till serieboden i Gamla Stan, där jag står framför kassan med Dark Night Returns i händerna och ser omslaget till Sin City-serien sticka ut bland alla de andra tidningarna. Jag köpte den aldrig, vilket jag ångrar idag. Jag hade gärna jämfört serien med filmen, något som man egentligen aldrig ska göra då en bok är en bok och en film är en film och en filmatisering av en bok ska kunna stå för sig själv. Men bara så att jag haft lite mer kött på benen när jag nu paralyseras av förundran över hur Miller (Frank Miller!) kunnat göra precis tvärt emot vad han alltid gjort. Rent visuellt är filmen Sin City ett av de häftigaste bländverk som gjorts på flera år. Innehållsmässigt lika genomskinlig som ett blankt overheadblad. Var finns de intressanta karaktärerna? Var finns djupet? Allt är bara yta. Inte ens det överdrivna våldet är engagerande. Snart sitter jag där med porslinsögon lika döda som filmens skurkar. Syftet med filmen tycks aldrig vara att hylla originalet, utan mer av en uppvisning av hur övergången från serieruta till bioduk ska gå till. Någon annan mening verkar osannolik. Eller?
Filmatiseringen av Koontzs Väktare har gjorts två gånger om. Den första sög purjo. Rakt av. Den andra versionen, med en fetlagd och tillsynes försupen Mark Hamill i huvudrollen, var till och med värre. Men ingen av dem var så usel som Koontzs egen produktion av sin egen Phantoms, där han våldfört sig på sitt eget ursprungsmanus så illa att man kunnat tro att han skänkt filmen till ett gäng lama, blinda dyslektiker.
King var inte bättre han när han skulle ?förbättra? Kubriks tolkning av The Shining. Kings version stämde i och för sig bättre överens med hans bok, men sjönk som en sten av följet dumknullade skådespelare som King ändå måste haft inflytande över?
Var bland dessa författare finns självrespekten? Vad är det som driver dem till denna frivilliga kastrering av kreativitet?
Håller på att redigera/uppdatera min dvdlista, som ligger ute¨på discshop.se. Än har jag ett par filmer att lägga till, då jag inte alltid handlar på discshop. Men vill ni kolla så hittar ni länken bland mina bokmärken. Lösenordet är, som ni ser, "filmer".
... var är maharadjan?
- Mina bokmärken
- min dvdlista: kod "filmer"
Senaste kommentarer
- Snygga hästar!!!
- Råkade halka in på denna...
- att bli drogad,av ett...
- vilken söt stor kluns !...
- åy¨pweypåiweyiåïpeyr¨+pwe...
- Se7en och Saw i samma...
- Snyft snyft snyft Hur...
- Jag vill ha riktig kinkyp...
- Håller med. Dessutom...
- Det där finns ju redan....
Senaste inläggen
Sidvisningar idag: 3
