Epileptiker Uthyres
Det var någon gång under tidiga nittiotalet, när jag var i mellanstadieåldern, som jag upptäckte serieboden i Gamla Stan och genom Batman: Dark Night Returns gjorde konnässans och tillika djävulsk romans med Frank Miller. Miller vände helt upp och ned på min serievärld och kastade mig ner i den allra djupaste - och skitigaste - av avgrunder. Superhjältar var inte längre de ädla, ofelbara varelser som de alltid varit. De var lika beräknande, falska och hatfyllda som vi vanliga människor, men med deras övermänskliga förmågor kapabla att åstadkomma bara än mer ont! Jag förtrollades av det nya djup som Miller gav alla dessa gamla läderlappenkaraktärer, såsom Supermans högfärdighet och Jokerns homosexuella kärlek för den klart sinnessjuke pedofilen Batman. Samtidigt som Miller tog död på allt serien någonsin handlat om lyckades han tillföra berättelsen om hämnaren nytt liv. Detta skulle komma att bli Millers adelsmärke, att ge var figur och serie en unik förhistoria och innanmäte. Det, och ett fantastiskt tecknarspråk.
Jag var ett åttiotalsbarn och vi var vana vid definitiva val; Synt eller Rock, Hockeybilder eller Garbage Pail Kids, nämnda Batman eller Superman. I val av vikta hundöron porlade Dean R Koontz mardrömslika skildringar som vattenfall för mina uttorkade läsarögon. Stephen King var inte tillräcklig, även om det i slutändan skulle visa sig att King var en långt bättre författare. Jag hängav mig åt varje roman som bar Koontzs namn, samt hans pseudonym Brian Coffee. Jag älskade Koontz finurlighet när det kom till att få läsaren att börja tvivla på "sanningen2, exempelvis att hjälten verkligen var god. I Skymningsögon jagar huvudpersonen troll som är maskerade till människor. Han är den enda som ser genom köttskalet och de ohyggliga kreaturen som vandrar mitt bland oss. Flera gånger om balanserar man ostadigt i ovishet om det är det en ockult historia, eller om huvudpersonen är en psykopat som har ihjäl oskyldiga?
King, Koontz och Miller har även varit delaktiga i filmskapande, men i dessa fall förvånas jag av författarnas tendens att försumma sina egna verk. Ta till exempel Millers senaste projekt med filmatiseringen av Sin City. Jag reser tillbaka i tiden, tillbaka till serieboden i Gamla Stan, där jag står framför kassan med Dark Night Returns i händerna och ser omslaget till Sin City-serien sticka ut bland alla de andra tidningarna. Jag köpte den aldrig, vilket jag ångrar idag. Jag hade gärna jämfört serien med filmen, något som man egentligen aldrig ska göra då en bok är en bok och en film är en film och en filmatisering av en bok ska kunna stå för sig själv. Men bara så att jag haft lite mer kött på benen när jag nu paralyseras av förundran över hur Miller (Frank Miller!) kunnat göra precis tvärt emot vad han alltid gjort. Rent visuellt är filmen Sin City ett av de häftigaste bländverk som gjorts på flera år. Innehållsmässigt lika genomskinlig som ett blankt overheadblad. Var finns de intressanta karaktärerna? Var finns djupet? Allt är bara yta. Inte ens det överdrivna våldet är engagerande. Snart sitter jag där med porslinsögon lika döda som filmens skurkar. Syftet med filmen tycks aldrig vara att hylla originalet, utan mer av en uppvisning av hur övergången från serieruta till bioduk ska gå till. Någon annan mening verkar osannolik. Eller?
Filmatiseringen av Koontzs Väktare har gjorts två gånger om. Den första sög purjo. Rakt av. Den andra versionen, med en fetlagd och tillsynes försupen Mark Hamill i huvudrollen, var till och med värre. Men ingen av dem var så usel som Koontzs egen produktion av sin egen Phantoms, där han våldfört sig på sitt eget ursprungsmanus så illa att man kunnat tro att han skänkt filmen till ett gäng lama, blinda dyslektiker.
King var inte bättre han när han skulle ?förbättra? Kubriks tolkning av The Shining. Kings version stämde i och för sig bättre överens med hans bok, men sjönk som en sten av följet dumknullade skådespelare som King ändå måste haft inflytande över?
Var bland dessa författare finns självrespekten? Vad är det som driver dem till denna frivilliga kastrering av kreativitet?
Jag var ett åttiotalsbarn och vi var vana vid definitiva val; Synt eller Rock, Hockeybilder eller Garbage Pail Kids, nämnda Batman eller Superman. I val av vikta hundöron porlade Dean R Koontz mardrömslika skildringar som vattenfall för mina uttorkade läsarögon. Stephen King var inte tillräcklig, även om det i slutändan skulle visa sig att King var en långt bättre författare. Jag hängav mig åt varje roman som bar Koontzs namn, samt hans pseudonym Brian Coffee. Jag älskade Koontz finurlighet när det kom till att få läsaren att börja tvivla på "sanningen2, exempelvis att hjälten verkligen var god. I Skymningsögon jagar huvudpersonen troll som är maskerade till människor. Han är den enda som ser genom köttskalet och de ohyggliga kreaturen som vandrar mitt bland oss. Flera gånger om balanserar man ostadigt i ovishet om det är det en ockult historia, eller om huvudpersonen är en psykopat som har ihjäl oskyldiga?
King, Koontz och Miller har även varit delaktiga i filmskapande, men i dessa fall förvånas jag av författarnas tendens att försumma sina egna verk. Ta till exempel Millers senaste projekt med filmatiseringen av Sin City. Jag reser tillbaka i tiden, tillbaka till serieboden i Gamla Stan, där jag står framför kassan med Dark Night Returns i händerna och ser omslaget till Sin City-serien sticka ut bland alla de andra tidningarna. Jag köpte den aldrig, vilket jag ångrar idag. Jag hade gärna jämfört serien med filmen, något som man egentligen aldrig ska göra då en bok är en bok och en film är en film och en filmatisering av en bok ska kunna stå för sig själv. Men bara så att jag haft lite mer kött på benen när jag nu paralyseras av förundran över hur Miller (Frank Miller!) kunnat göra precis tvärt emot vad han alltid gjort. Rent visuellt är filmen Sin City ett av de häftigaste bländverk som gjorts på flera år. Innehållsmässigt lika genomskinlig som ett blankt overheadblad. Var finns de intressanta karaktärerna? Var finns djupet? Allt är bara yta. Inte ens det överdrivna våldet är engagerande. Snart sitter jag där med porslinsögon lika döda som filmens skurkar. Syftet med filmen tycks aldrig vara att hylla originalet, utan mer av en uppvisning av hur övergången från serieruta till bioduk ska gå till. Någon annan mening verkar osannolik. Eller?
Filmatiseringen av Koontzs Väktare har gjorts två gånger om. Den första sög purjo. Rakt av. Den andra versionen, med en fetlagd och tillsynes försupen Mark Hamill i huvudrollen, var till och med värre. Men ingen av dem var så usel som Koontzs egen produktion av sin egen Phantoms, där han våldfört sig på sitt eget ursprungsmanus så illa att man kunnat tro att han skänkt filmen till ett gäng lama, blinda dyslektiker.
King var inte bättre han när han skulle ?förbättra? Kubriks tolkning av The Shining. Kings version stämde i och för sig bättre överens med hans bok, men sjönk som en sten av följet dumknullade skådespelare som King ändå måste haft inflytande över?
Var bland dessa författare finns självrespekten? Vad är det som driver dem till denna frivilliga kastrering av kreativitet?
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/dotq/entry/sin_city_kastrering_av_kreativitet
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
... var är maharadjan?
- Mina bokmärken
- min dvdlista: kod "filmer"
Senaste kommentarer
Senaste inläggen
Sidvisningar idag: 39
