Epileptiker Uthyres
Som undersjuksköterska har jag ett väldigt stort ansvar för andra människors överlevnad. När den tanken känns tung att bära, brukar jag tänka att jag med detta har stora möjligheter att ta livet av dem och kunna komma undan med det!
Jag arbetar alltså på ett äldreboende. Jag ser till att kärringarna får mat, att de äter den, att de tar sina mediciner, att de går och lägger sig på natten. När som helst kan jag skjuta till dem ett särskilt piller. Ingen skulle fråga något. Var och en av mina kollegor är upptagna med sitt. Pensionärerna själva, tar bara emot och sväljer**. Och alla lever de på övertid. Ingen skulle undra varför Astrid plötsligt gått hädan. Det är ju vad vi alla har väntat på?
Eller, jag behöver inte ens ge dem något. Jag kan låta bli att ge dem de mediciner de behöver. Medicinutdelning sker i de flesta fall i samband med måltid. Vi undersjuksköterskor hjälps åt med att samla in medicinerna från de olika vårdtagarnas lägenheter, där man också signerar sina initialer på en lista att man tagit dem. Dessutom hjälper vi varandra med att ge respektive pensionär sin medicin. Jag kan exempelvis dela ut till någon som jag inte har signerat för. Det är här jag kan låta bli, och även om någon skulle komma på att avvikelse i medicineringen är dödsorsaken, så är det inte mitt namn som står på listan.
Eller, så kan jag skrämma ihjäl dem. Vänta på dem runt hörnet och sedan kasta mig fram och ropa BUUH!! Hjärtattacken har inget vittne.
Plötsligt handlar det inte om ett krävande ansvar. Istället handlar det om makt. Jag har förmågan att bestämma när en annan person ska få hembud. Har du en släkting som sitter på hemmet? Tänk på honom eller henne. Tänk sedan på mig.
**Tänk också på allt jag kan göra med den blinda kvinnan som bor på källarvåningen, där jag arbetar. Det brukar jag göra.
Jag arbetar alltså på ett äldreboende. Jag ser till att kärringarna får mat, att de äter den, att de tar sina mediciner, att de går och lägger sig på natten. När som helst kan jag skjuta till dem ett särskilt piller. Ingen skulle fråga något. Var och en av mina kollegor är upptagna med sitt. Pensionärerna själva, tar bara emot och sväljer**. Och alla lever de på övertid. Ingen skulle undra varför Astrid plötsligt gått hädan. Det är ju vad vi alla har väntat på?
Eller, jag behöver inte ens ge dem något. Jag kan låta bli att ge dem de mediciner de behöver. Medicinutdelning sker i de flesta fall i samband med måltid. Vi undersjuksköterskor hjälps åt med att samla in medicinerna från de olika vårdtagarnas lägenheter, där man också signerar sina initialer på en lista att man tagit dem. Dessutom hjälper vi varandra med att ge respektive pensionär sin medicin. Jag kan exempelvis dela ut till någon som jag inte har signerat för. Det är här jag kan låta bli, och även om någon skulle komma på att avvikelse i medicineringen är dödsorsaken, så är det inte mitt namn som står på listan.
Eller, så kan jag skrämma ihjäl dem. Vänta på dem runt hörnet och sedan kasta mig fram och ropa BUUH!! Hjärtattacken har inget vittne.
Plötsligt handlar det inte om ett krävande ansvar. Istället handlar det om makt. Jag har förmågan att bestämma när en annan person ska få hembud. Har du en släkting som sitter på hemmet? Tänk på honom eller henne. Tänk sedan på mig.
**Tänk också på allt jag kan göra med den blinda kvinnan som bor på källarvåningen, där jag arbetar. Det brukar jag göra.
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/dotq/entry/who_killed_grandma
Skriv en kommentar:
... var är maharadjan?
- Mina bokmärken
- min dvdlista: kod "filmer"
Senaste kommentarer
Senaste inläggen
Sidvisningar idag: 39
Skrivet av RedAngel den 13 februari, 2006 kl. 17:36 #
Skrivet av Ångbåt den 13 februari, 2006 kl. 20:28 #