Maten är slut, pengarna är slut, förhållandet är slut.... osv osv bara elände!

Nu när vi hittat till slutet, så började jag fundera lite på själva ordet, ligger det inte ganska mycket negativt över ordet "SLUT"
Det finns ju saker som är bra oxå med att det är slut, men ju mer jag tänkte det så insåg jag att egentligen gillar jag nog inte ordet speciellt mycket.
Jag gillar inte när saker tar slut, jag tycker om att ha det kvar.
Kanske beror det på att vi människor är lite av "samlare" vi har svårt att släppa taget.

Ett exempelt är hur jag menar så när jag läser en bok, så längtar jag till att få veta hur det går i boken, är jätte nyfiken. Och nej jag tjuvläser inte slutet för det vore ju fusk, nej jag vill suga på karamellen så länge som möjligt, men ändå har jag liksom bråttom att nå målet. När man närmar sig de sista kapitlen så bromsar jag upp och vill inte riktigt att boken ska ta slut, för jag vill ha den där känslan kvar, "hur ska det gå" även när det egentligen är förutsägbara slut.

Jag tycker om när maten går åt tex som jag lagat, det är ju ett bevis på att maten troligtvis var god och jag largar ofta ganska mycket, oftast för mycket, därför tycker jag det känns lite skönt när det blir tex mat så det räcker till en matlåda kvar, då känns det bäst. Det räckte och det tog inte slut liksom.

Lite som att äta kakan men ändå ha den kvar!

Undra varför jag tycker så här? För jag vet att det går inte att både äta och ha det kvar..... hm...  kan det vara så att jag är rädd för vad som händer när det tar slut? Att det kanske inte uppgår till mina egna förväntningar?
Jag vill inte se hur filmen släcks ner med ett olyckligt slut, man kanske sitter med gråten i halsen och mår jätte dåligt, jag vill inte att någon ska behöva gå hungrig bara för att maten inte räckte, jag vill inte att sommar ska ta slut och vi ska behöva genomgå den långa kalla vintern eller jag vill inte avsluta den ömma kyssen utan svepas iväg i all oändlighet.

Jag vill fånga dagen, varje ögonblick  som får mig att må bra ett litet tag till!

Ibland blir det så påtagligt och det känns nästan som det knackar på din egen dörr och man påminns om hur skört livet är och hur lätt är det inte att ta det för givet.
Det finns så många saker som man inte kan påverka själv som tar våra nära och kära ifrån oss.
Man fylls av så många tankar och känslor som griper tag om hjärtat och håller det hårt i grepp och det känns som du har en stor kall sten inom dig, som tynger och trycker i bröstet, livet är ju så kort.
Varför skjuter man upp de där sakerna som man ville göra, varför säger man inte det där man ville sagt? 
Varför vårdar man inte sitt liv bättre?

Visst känner man lite att mörkret liksom sluter sig sakta runt en, de ljusa timmarna blir allt kortare.
Men hösten har vart fin i år, massor av sol och det är helt underbara färger ute nu.
När man går längs vissa vägar så är det fullt av färgglada löv som prasslar när fötterna forcerar fram bland dem.
Det är inte bara negativa saker med hösten, det gäller att hitta de där små ljuspunkterna som livar upp.

Ibland känner man bara hur luften går ur en och man bara faller allt djupare och djupare in i ett tillstånd som är bortom denna värld.
Ens innersta blottas och man känner sig ensam och kall.
Orken rinner av och man fylls med trötthet och uppgivenhet.
Jag faller likt ett höstlöv i vinden, orken att hålla sig fast tar slut, trött och utan livgnista.
Inte min dag och jag tar en vilopaus.

^{En kall vind drar in och jag försöker fånga de soliga dagarna som sakta försvinner ur mitt grepp.
Inte än, vänta!
Jag vill känna de varma strålarna ännu en gång smeka min hud.
Gå barfota i det gröna gräset och känna hur det kittlar mellan tårna.
Snälla, du var så kort!}

En hand kramar hårt mitt hjärta.
Får det nästan att stanna.

Åren har duktigt smugits sig på.
Smugit så tyst att jag inte märkt dom.

Ser mig i spegeln, ser linjer som plötsligt,
från ingenstans, har landat i mitt ansikte.
Ser i spegeln en kropp där årens spår
börjar bli tydligare.

EN hand kramar hårt mitt hjärta.
Får det nästan att stanna.

En oro dyker upp.
En rädsla att bli lämnad.
En rädsla att bli utbytt mot någon yngre.

Ingen är perfekt.
Jag är det absolut inte.
Men jag gör mitt bästa.
Mitt bästa med mina förutsättningar.

En hand kramar hårt mitt hjärta.
Får det nästan att stanna.

Jag är JAG och jag kan inte ändra den jag är.
Allt jag kan göra är att be till högre

makter att det är nog.

Mitt hjärta lämnade jag för länge
sedan i min mans

vakande ömma händer.
Där hoppas jag det får ligga tryggt

tills vi båda är riktigt gamla

Sen går vi vidare, hand i hand, in i nästa liv.

Ha en fin dag och var nöjda
med den ni är!
Christa

Jag fann den här vackra texten och fick lov att kopiera den utav Christa (länk)
Och jag kunde inte låta bli för det kändes som om det var jag själv som formulerat orden. Besök gärna hennes sida, det finns massor av smått och gott att både läsa och kika på.

Sluta aldrig hoppas, sluta aldrig be, sluta aldirg drömma, ett under kan ju ske

Ljuvliga sommarnätter där blommorna lyser förtrollande i månskenet, om sakta vajar i den ljumna sommarvinden.
Det doftar sommar.

Midsommarnatt

Dansa med mig över ängen
min älskade
natten skimrar av ljus
rodnande aklejor nickar blygt

Vill du älska mig
på en bädd av mossa och doftande nattviol
kyssa silverdagg från min hud?

Vila i min famn
och låta ljumma vindar sjunga oss till ro
Lena Fernstedt

Livet kan vara som en vacker såpbubbla tunnt, opålitligt och skört.
Men oftast är det nog färgglatt, skimrande och lätt.

Låter tungan leka över den heta huden
Kysser hettan med brännande läppar
Elden går som en signal genom kroppen
Värmen stiger i en svindlande sprial.
En glöd har tänts, en låga måste släckas.
Kärlekens kraft brinner.

Ännu en gång tar den sitt frostiga grepp över landskap och luft.
Det vita täcket sprider begraver allt som lever.
Vindens iskalla kår sliter och rister kärvt
Den isande kylan tränger allt djupare in i min själ.
Andedräkten förvandlas till vita kristaller,
och drar ner en kall luft som skoningslöst river,
den biter och tär på kroppens värme.

Med en ilande känsla livets slut,

skyndar jag hem mot värmens välkomnande famn,
som väcker liv i kropp och lem.

Nasse gick fram till Puh
-Puh, viskade han.
-Ja, Nasse?
-Ingenting, sa Nasse och tog Puhs tass. Jag ville bara veta var jag har dig.

Ett bra relation uppstår inte när "det perfekta paret" träffas.
Det uppstår när ett inte fullt så perfekt par lär sig att uppskatta varandras olikheter.


glitter-graphics.com

En ocean av glittrande, strålande, glimmande stjärnor
likt gnistrande diamanter på svart sammet
Miljoner skimrande små solar som visar oss vägen
i det djupa mörkret.
Aldrig ensam, men ändå så långt borta
blinka lilla stjärna så jag ser var du är

Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

"Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
Erik Lindorm

(första gången jag läste denna dikt, var 1982 i samband med en plansch som jag fick i Veckorevyn, där en ung Pierce Brosnan stod ungefär som på bilden.
I samma veva som de började visa Remington Steel i svensk tv.
Jag har fastnade för den och den har följt mig hela livet, jag har fortfarande planschen kvar, fast den börjar gå i bitar där den är ihopvikt)