hållpunkt

En oktoberdag som idag, när regnet färgar himlen grå och kastanjerna plötsligt fällt alla sina roströda löv till marken, tänker jag ännu en gång på hur oändligt sorgesamt och tyngande det är ibland med alla dessa ögonblick som kommit och gått och som bara lever i mitt minne.

Jag är inne i en långsam process av samlande och utvärderande. Jag sitter här som i ett bankvalv med alla mina skatter samlade runt omrking mig - men det är något märkligt som hänt, en livskris kom och tog lystern från guldet och färgade silvret svart. Så varenda kärt minne jag har måste jag plocka upp ur högen och putsa rent igen. Rent från bitterhet, skam, agg och sorg.
Syna, värdera på nytt, rata eller behålla.

Är det ens möjligt? Att fylla det förflutna med värde på nytt? Att tillvarata det goda, att vara tacksam?
Jag tror att jag är tvungen helt enkelt. För en lång tid nu har jag varit tömd på det förflutnas glädje och det har gjort mig så främmande för mig själv, i konflikt med mig själv.

Jag börjar förstå ännu tydligare nu hur allt hänger ihop, hur de senkomna erfarenheterna påverkar det övergivna barnet inom mig. Och barnet måste få upprättelse om den vuxna kvinnan ska kunna få det.
Bekräfta barnet, säger min terapeut. Ge henne den kärlek hon behöver för att kunna växa.
Tänk att det ska vara så svårt.

Jag stiger upp efter ännu en sömnlös natt med tankar surrande i mitt huvud. Bilder som inte går att stoppa, ord som ekar gång på gång. En nerv under mitt öga rycker okontrollerat som det gjort under flera månader. Jag har ingen energi och vill bara gråta. Utanför faller regnet i strida strömmar.

Det är andra dagen på jobbet efter semestern. Ska det hålla på så här? Jag får ett plötsligt infall att söka efter samtalsterapeuter på nätet. Innan jag vet ordet av har jag bokat ett möte.

Ett par dagar senare sitter jag i hennes samtalsrum, besluten att vid detta första sammanträffande ge ett sansat intryck och försöka att inte gråta. Men samtalet blir snabbt som en vandring på tunn is, och rätt vad det är så brister hinnan och där sitter jag och försöker hejda den framvällande gråten inför en människa som jag träffat i exakt 20 minuter.

Hon säger: Var ska du gråta om inte här? Här inne är allt tillåtet, utom att slå på mig.
Hon är en liten, mörkhårig kvinna med intelligent ansikte och fina drag. Hon är inte mycket äldre än jag själv, men jag känner mig som en skolflicka med hjärtat på kavajslaget. Det spelar ingen roll. Jag sökte upp henne på grund av det som finns under isen, inte för det som ligger på ytan.

Och så snart skammen gått över, tar nyfikenheten vid. Ett nytt möte är inbokat.

...och det är så mycket att göra. Kläder att stryka, vika ihop och packa. Plocka disk. Fixa lunch, diska igen. För nu bär det strax av till stugan. Köra 30 mil med barnen, planera in en glasspaus på rätt ställe. Sätta på bra musik och sjunga tillsammans. Tänka framåt i mil efter mil, njuta av dagarna som ska komma, med bad, kortspel och braskvällar.

Men det är något som fattas. Han fattas.

Jag tänker, det är en bra chans för mig och barnen att få lite tid för oss själva, på vårt älskade sommarställe som jag alltid längtar till. Så var glad. Tänk inte alltid på det som inte är där, försök att uppskatta det du har. Gör det.

Men familjesemstrar har fått en bitter underton sedan skilsmässan, för just då blir det extra tydligt att min familj inte är hel och att ingenting är sig likt. Jag skulle packat tillsammans med någon, vi skulle turats om att köra, och en av oss skulle passat barnen medan den andra handlade. När barnen somnat skulle vi tagit ett glas vin och pustat ut och tittat ut på den svarta skogen och känt frid i våra hjärtan.

Även om det bara rör sig om några dagar, så handlar det om så mycket mer. Det handlar om känslan jag numera alltid bär med mig: att jag så lätt kan bli bortvald, precis när som helst. Man ser inte slaget innan det faller.

Helt och hållet orättvist av mig, jag vet, och jag vill inte skuldbelägga min sambo. Jag är inte och kan inte vara universums centrum. Att friden saknas i mitt hjärta är knappast hans fel. Det är bara att packa vidare, jag grejar det här själv. Självklart gör jag det.

Det finns vissa dagar när jag verkligen mår dåligt av att sitta still. Idag är en sån dag. Det värker i armarna och i ryggen och en instängd, kvävd känsla i bröstet ropar till mig: spring, ta av dig skorna och spring så långt du kan, gör vad som helst, bara du lämnar de meningslösa sysslorna vid skrivbordet och släpper kroppen och tanken fri.

Det låter kanske som ett lyxproblem, men det är verkligen plågsamt, på gränsen till panikartat. Jag är ett litet djur i bur. Det är en dag när man får tankar som: Är mina armar olika långa, eftersom mina koftärmar alltid måste vikas upp olika långt? Kan det där medlet mot skinnflikar på halsen verkligen fungera och ska jag lägga 449 kronor på det, gå till en läkare eller bara strunta i det och acceptera att jag är medelålders? Ska jag dricka en kopp kaffe till bara för att få röra på mig lite?

Fina tankar medan man väntar på ett systemet ska uppdatera sig. Både det tekniska och det som sitter i min hjärna.

Häromdagen var jag på skolavslutning och tittade på alla fina barn som sjöng i kyrkan. Båda mina två på samma avslutning för sista gången, eftersom den äldste börjar mellanstadiet till hösten. Lite snörp i hjärtat när jag såg deras glädje över att jag var där.
Framträdde i kyrkan gjorde även barnens rektor, hon som skapat så mycket ångest hos mig denna vår.
Min stilla protest: att vägra applådera efter hennes tal.

Men vet ni, vi vann till slut. Min yngste få gå kvar på skolan.
Efter två månader av mejl, telefonsamtal, skrivelser etc visade det sig att man inte få slänga ut ett skolbarn från den skola han går på om man flyttar inom stan. Men ända in i det sista försökte rektorn skuldbelägga mig och antyda att jag inte kan fatta de bästa besluten gällande mitt eget barn. Det verkar även vara mitt fel att kommunen har platsbrist för sjuåringar. Ironiskt, med tanke på att ett skolbyte troligen hade inneburit att vi fått transportera honom ännu längre bort än idag. Men nu fick vi rätt, och allt ordnar sig!

Jag är så glad att den här jobbiga våren har fått ett positivt slut. Nu är det bara att se framåt!

Vilken jobbig vecka. Det har hänt så mycket och som grädde på moset blev jag uppringd av mina barns allt annat än socialt kompetenta rektor som meddelade att hon minsann inte skulle tillåta barnen att gå kvar på sin skola till hösten.

Det är enligt henne inte ens lönt för oss att ansöka, eftersom alla erfarenheter visar att barn mår bättre av att gå i skola där de bor. Punkt.

Så talar en sann byråkrat. Mina barns individuella behov kunde inte vara mindre i fokus - hon vet inte vilka de är eller hur de har det. Det retar mig som bara den att hon ringer och pådyvlar mig sina åsikter om mina barn när det i själva verket är pengar och politik det handlar om. Och vilka signaler sänder hon i sitt ledarskap till sin personal i en miljö där man ska möta och förstå individer - barnen - när hon inte ens kan föra ett hövligt telefonsamtal? Lite mänsklighet i bemötandet till andra hade inte skadat.

Vi har dessutom en skollag som ger oss rätten att åtminstone försöka välja skola: "Vid fördelningen av elever på olika skolor skall kommunen beakta vårdnadshavares önskemål om att deras barn skall tas emot vid en viss skola så långt det är möjligt utan att andra elevers berättigade krav på placering i en skola nära hemmet åsidosätts eller att betydande organisatoriska eller ekonomiska svårigheter uppstår för kommunen."

Jag vill självklart att mina barn ska få vara kvar i en omgivning som de känner till. De har varit med om en skilsmässa, två flyttar och (minst) två nya vuxna i sina respektive hem. Ska de nu tvingas byta skola också? Tänker på den lilles magproblem och slagen han fått utstå. Den store får konstiga utbrott och grubblar och är vaken på nätterna. Det är mycket bråk kring hans beteende och jag oroar mig att han inte mår bra.

Man vill ju tro att de val man gör är de rätta. Och jag ville så gärna vara den stabila faktorn i deras liv, en  mor som utstrålar lugn och orubblig förtröstan. Istället är jag trasig av oro och ångest. Det måste ju påverka dem, hur mycket jag än försöker hålla tillbaka.
Hur ska jag hjälpa mina barn att klara förändringar när jag själv är så dålig på det?

Har på sistone haft anledning att fundera över mobbarbeteenden. Min yngste son, som är sex år, har råkat ut för en äldre, men fysiskt inte mycket större, pojke som uppenbarligen känner behov av att ta ut sin frustration på en liten kille med sina hårda knytnävar.

Det gör mig så kokande arg. Jag är en fridsam person, men blir jag tillräckligt provocerad kan även jag bita ifrån rejält.

Har ni sett filmen Hämnden? Jag tyckte att scenen när pacifisten, spelad av Mikael Persbrandt, lät sig förnedras i bilverkstaden var rent outhärdlig. Han hävdar att han vann när han inte slog tillbaka, men allt den scenen födde hos pojkarna som såg på var hämndlystnad.

Som sagt, jag är fridsam av mig, men en oförrätt är en oförrätt, och jag kan bli väldigt arg och vara oerhört långsint.

Det mobbare har gemensamt, små som stora, är att de gärna vill slå till just där glädjen är som störst, ty de hotas och förminskas av andras segrar och framgångar. Den vuxna mobbarens arena är arbetsplatsen. Här kan översittaren mer eller mindre subtilt leva ut sitt övermänniskoideal, fött ur småaktighet och själslig begränsning, och under sin täckmantel av social status tillåtas knäcka människor som är så oändligt mycket mer kompetenta och fritänkande än mobbaren själv. Varje människa som utsätts för detta måste bort ur ett sådant sammanhang. Det spelar ingen roll hur stark din självkänsla är, ingen är immun mot att stötas ut. Mobbning är ett långsamt verkande gift, och när du märker effekten har det kanske redan gått för långt.
Jag hatar att se det ske.
 

Idag har jag också tagit time-out. Inom sporten brukar det ju handla om den där sista peppningen, omgrupperingen, försvarsstrategin som krävs för att vinna matchen. Om det är något i den stilen jag ägnar mig åt, det vet jag inte. Jag vet bara att jag ligger på soffan, spelar tetris och lyssnar på en massa bra musik i min telefon, plockat lite här hemma och framför allt bara låter tankarna löpa. Känner nästan för att gråta faktiskt. Jag sov så förfärligt dåligt inatt.

Det har varit en helsikes tuff vinter för oss, en lång utdragen tid av ovisshet som tär. Och utanpå det kommer alla dessa små förtretligheter som vardagen har att bjuda på. Igår fick min yngste pojke ett knytnävsslag av en annan pojke, på sin egen födelsedag dessutom, så jag fick prata med hans fröken. Äldsta pojken har förpubertetsfasoner med hiskliga humörsvängningar och läxvägrar så att lärarna får mejla hem.
Och exet har ett nytt förhållande. Hur fick man reda på saker före facebook? Man öppnar datorn, ser hans statusrad och upptäcker att man känner hans nya tjej. Varför det skapar så mycket oro vet jag inte. Det är väl den dumma ovanan man har att jämföra sig med andra och tro att man är så mycket sämre.

Min sambo tror att jag reagerar så här för att jag inte är klar med mina känslor för exet. Själv vet jag inte vad det betyder att vara klar med något. Jag är inte en person som slänger sorgerna i en gammal säck, knyter ihop, kastar och går vidare. Så fungerar inte jag.
Älskar jag min sambo? Ja. Vill jag ha tillbaka exet? Nej. Jag tycker det är det som räknas.

Det här känns bara ganska förvirrande. Jag vet ju vem hon är, hon är jättefin på alla sätt. Jag hoppas han är rädd om henne. Är det hyckleri? 
Och kanske lyckas hon med det jag inte lyckades med, att dra ut honom ur slutenheten. Kanske lirkar hon upp honom som min sambo lirkar upp mig - vi måste ju ut i ljuset. Vi måste våga leva. 
Men just idag så tog jag den enkla vägen och gömde mig.

Idag har vi varit hos mäklaren och tagit emot nycklarna till den nya lägenheten. Nu är den vår!

Som vi har rensat, packat och nyst av damm. Ventilerna i mina väggar har aldrig varit så rena (jag visst inte ens att man kunde skruva ut dem...). I tre månader har jag tagit farväl av min gamla 60-talslägenhet. Sliten men omtyckt, kanske lite ovarsamt älskad ibland, men min och barnens trygga punkt. I nio år har den varit mitt hem.

Jag minns så väl första natten här. Jag hade ammat min pojke, som då var fem månader, och tassade upp för att massera bort en begynnande mjölkstockning. Jag tände lampan i köksfläkten, och det milda ljuset lyste upp terracottakaklet ovanför spisen. Jag förundrades över hur tyst det var. Ingen genomfartsled utanför som i den förra lägenheten mitt i stan. Bara lugnt och vilsamt.

Som jag kommer ihåg det var jag lugn och full av tillförsikt. Att flytta var en nystart. Det är svårt att förstå att det redan gått så lång tid och hänt så väldigt mycket sen dess. Men jag vet att jag kan skatta mig lycklig; jag har fått chansen att börja något nytt igen, mitt uppe i livet. Det kommer att bli bra.

Rensar i skåpen och lyssnar på ett gammalt favoritband, Big Country, och sjunger med i en låt som handlar om den utrensning av prylar som sker efter ett uppbrott: "I walk through the debris of cardboard and clothes, Trying to work out where everything goes..."  Väldigt passande. 

Ta teburkarna till exempel. De har åkt i soporna nu; båda de där två som du köpte på vår resa i Australien, och burkarna från Kina - de har ändå bara stått där på kökshyllorna som blekta reliker sen du flyttade. Jag slängde fotona på oss två som jag hade med mig till Finland. Jag var smal och platinablond och en helt annan person. Du hade klotrunda glasögon och farfarströja. Det var längesen, det var 90-tal, inte ens decenniet före detta. Vi skrattade åt Knesset, vi upptäckte indisk mat och lyssnade på Eggstone. Ja, helt enkelt löjligt längesen.

Längst in i badrumshyllan stod de tantiga parfymerna kvar. Jag slängde dem också. Minns inte att någon av oss gillade dem ändå, du avskydde ju parfym. Woken skänkte jag till välgörande ändamål, liksom din glasgryta, eller var det min; såvitt jag vet blev den aldrig använd. Vem kommer att sakna allt det här? Det är ändå bara du och jag som minns. Förmodligen mest jag.

Kan ändå inte låta bli att känna ett visst vemod när jag skakar om soppåsen och hör skramlet från dessa förkastade attiraljer. Känner mig för en sekund som en förrädare mot mitt förflutna, tills jag kommer ihåg att döda ting bara är bärare av det vi laddar dem med. Att slänga dem blir en symbolisk handling, men jag har inte glömt för det. Jag behöver bara inte påminnas så mycket.
Man måste göra plats för det nya.

Min hjärna är öm. Eftersom mitt jobb till stor del består av skrivande, att formulera mig och skriva om, och om och om, tills allt är korrekt och så perfekt det kan bli både till form och innehåll, har jag ett behov av att skriva något som inte är så styrt. Nånting om känslor kanske. Något med icke kompletta satsdelar.
Kanske med i fel orden ordning.
Nej, det sistnämna stör mitt ordningssinne för mycket.

Känslor är nog att föredra, men inte automatiskt lättare att skriva om. Lagren av transformation från känslan till tanken till händernas rörelse på tangentbordet, måste man också tränga igenom, och varje steg innebär att något går förlorat i censuren.

Men nu vill jag skriva lite om hur det är att fundera på hur det känns(!) att vakna på morgonen och förbanna sina drömmar för att de aldrig kan lämna det förflutna i fred. Jag vill säga till mitt undermedvetna att jag faktiskt gått vidare nu, faktum är att jag står inför en av de största kliven framåt på längeoch jag orkar inte längre kämpa med den sorg och förvirring som präglat tiden efter skilsmässan. Det har för fanken gått två år och jag måste släppa taget.Vem har sagt att det undermedvetna har mer rätt än mitt medvetande? Måste psyket hela tiden vara så efter?!

Jag vill vara här och nu, glädjas åt allt det som finns, inte gräva ner mig i förlusten av det som var. Men det är väl det att jag ska flytta. Kapa förtöjningarna till det gamla. Det vore väl konstigt om inte även denna i sig glada och positiva händelse måste tröskas, rådbråkas, ältas och smulas ner i sina beståndsdelar innan jag kan njuta av det, för det är ju sån jag är. Född ängslig.
Kunde naturen inte gett mig lite sorglöshet?

Jag trodde i min enfald att man med tiden skulle bli mer harmonisk. Att man nu, när man nått typ mitten av livet,skulle ha lärt sig att leva mer i enlighet med sig själv och sin omgivning. Ni vet, samma gamla tugg.
Och visst har man uppnått en viss självinsikt, och visst är det till hjälp. Men jag hade inte räknat med kemin.

För varje år som går växer olusten inför november. Det är då det börjar. Mörkret tar över etc. I min kropp blir det kaos. Det brukar mycket lämpligt sammanfalla med omställningen till vintertid, ungefär när det sägs att man ställer tillbaka utemöblerna i förrådet. Förvirringen kring den där timmen är ingenting mot virrvarret som uppstår när sömn- och vakenhetshormonerna börjar krocka i min hjärnas vindlingar. Det är kanske som hos SJ - ett signalsystem som brakar samman. Och sen får man vänta och vänta på ett sömntåg som aldrig går.

Inatt somnade jag strax efter fem på morgonen. Klockan halv åtta satt jag darrig och blek vid mitt köksbord och försökte tvinga ner lite yoghurt i halsen. Körde till jobbet som i en dröm och deltog i mötena, försökte prata på de rätta ställena. Lyckades sådär.

Jag känner precis igen känslan från andra perioder av dålig sömn. Man går som i en glasbubbla, blir aldrig riktigt en del av världen omkring en. Orkar inte förställa sig tillräckligt mycket för att verka normal. Man mår illa och kan inte äta, förrän man plötsligt drabbas av ett olidligt sug efter saker som pommes frites eller pasta med mycket sås. Det påminner faktiskt lite om att vara gravid. Klimakteriet kan det väl inte vara, än?

Vinterns kemi passar inte ihop med mig. Jag fryser okontrollerat. Min hy löper amok och blir fet och torr på märkliga ställen. Håret känns som död halm och centimetrarna kring magen liksom töjer sig. 
Nej, det är inte kul i novämbäär.....

Jag har tagit ett jättesteg.
Häromkvällen, medan regnet öste ner i mörkret utanför, satt jag och min blivande sambo hos en mäklare och skrev på papper efter papper - dokument som visar att vi är ägare till en bostadsrätt!
Ok, strängt taget är det banken som äger den. Men tänk, från och med nu blir vårt gemensamma liv ett faktum även juridiskt. Det har varit något av en uppförsbacke. Hopp och besvikelser om vartannat. Hur ska det blir med barnens skola, var ska vi kunna trivas, olika åsikter och olika krav.
Men så föll det plötsligt på plats, på mindre än en vecka. Annons söndag, visning måndag, budgivning tisdag, besked onsdag, kontraktskrivning torsdag. Det ändade på fredagen med total utmattning. Men glädje och hopp!Jag tror ju knappt det är sant. Det är så fint! Slut med iskalla golv, flagnande tapeter och kärvande balkongdörr. Men framför allt: slut på ovissheten.
Vi åkte dit igår, pekade och visade barnen: Där ska vi bo! Där på fjärde våningen!

Och parkens stora träd höll sina beskyddande kronor över vårt beslut och viskade: allt blir bra, allt ordnar sig. Något nytt tar sin början.

Jag känner att det är dags för en riktig powerpopballad med Jason Falkner (och der gör ju inget att den handlar om livet i ett träd :) ).

Träd har alltid haft en speciell betydelse för mig. Trädets stam utstrålar trygghet; en stabilitet och omutbarhet som är unik för träd. När en dåligt uppstagad trädstam, som det unga körsbärsträdet här utanför, böjs i den hårda vinden, lider jag med trädet. Jag tycker om att röra vid skrovlig bark. Vågade jag skulle jag mycket oftare omfamna en lönn eller en alm.

Men trädet påminner också om det eviga kretsloppet - naturens skiftningar och skönheten i de olika faserna. Betraktar man ett träd under en längre tid inser man att de fyra årstiderna är en konstruktion. Ett träd befinner sig i ständig förändring. Till och med efter sin död kan det stå kvar, med ett myller av liv i sin kropp.

På mitt jobb har jag förmånen att se ett träd från min plats, någon typ av japanskt sort som jag inte vet namnet på. Jag betraktar det alltid när jag tänker. Idag lyser höstsolen genom bladen så att de skiftar i syrliga ljusgrön-gula färger, och ett och annat blad har redan gått över i rött. Egentligen var det alldeles nyss mer en buske än ett träd. Det har två parallella stammar som dansar en svajig pardans hit och dit i oktoberblåsten, men det ser ändå segt ut, förankrat i jorden med djupa rötter.

Jag kan inte tänka mig att bo någonstans där jag inte får titta ut över träd, uppvuxen som jag är med skogen runt hela horisonten och med träfabriken och sågverket inom synhåll. Men jag hade också en liten björk utanför mitt fönster som barn. Nu har jag björken på ett tyg på väggen i mitt sovrum, ett motiv jag aldrig tröttnar på. Från min balkong hörs suset av vildvuxna pilträd och utanför mitt köksfönster rufsar vinden om i stora askar, de träd som får blad sist av alla och tappar dem först av alla, så det gäller att njuta av deras lövverk medan tid är.

Jag har suttit där så många helgmorgnar med min kaffekopp och tittat ut och funderat, som invid en föränderlig tavla, en port utåt för mina tankar. Sena sommarkvällar har jag med blicken följt de enorma popplarnas kronor mot en djupblå, svartnande himmel och låtit sanningar sjunka in i mig.

Jo, jag har nog slagit en liten rot här invid hyreshusets gröna plätt, intill ett åldrande jasminträd med blodlönnens grenverk skuggande ovanför mig. När jag nu går och funderar på var vi ska bo i framtiden, är åtminstone en sak säker: ska jag omplanteras måste det vara på en plats där träd växer.

I don't care if I ever talk to you again.
This is not about emotion,
I don't need a reason not to care what you say,
Or what happened in the end.
This is my interpretation,
And it don't, don't make sense.

Lyssnade på Mikas låt i bilen och började fundera över tolkning och tolkningsföreträden. En av mina ständiga stötestenar är att jag tror att jag måste vara så objektiv. Jag måste förstå, inbillar jag mig, alla olika sidor av saken. Och eftersom det är dömt att misslyckas, blir jag osäker på mig själv och vad jag egentligen tycker.

Om det hade varit fråga om att analysera en text, hade min handledare bett mig välja en teori. Ett par glasögon genom vilka jag väljer att betrakta föremålet för mina studier. Kanske hade det behövts flera teorier för att täcka in så många aspekter som möjligt av saken, men resultatet hade aldrig kunnat bli heltäckande. Min analys hade enbart varit en av pusselbitarna.

Ja, det som verkar uppenbart för mig, kan gå någon annan helt förbi och vice versa. Helt enkelt för att varje människa är ett subjekt, med sin unika uppsättning tankar, känslor och erfarenheter.

Teorier kan hjälpa en att se utanför sina egna ramar. Att lära känna olika sorters människor kan ändra ens sätt att se, så att man en vacker dag upptäcker att man måste byta ut sina glasögon.

Det kan också ske obarmhärtigt och snabbt, genom händelser som får ens illusioner att slitas sönder. Det hände mig (som det händer de flesta vid någon eller några tillfällen i livet) att världen, som jag kände den, brast. Den som bär glasögon vet vad som händer när de plötsligt slits av: man ser ingenting klart. Sedan det hände har jag varit tvungen att orientera mig på nytt, och det är ju just det den här bloggen handlar om.

Men vissa dagar orkar jag inte se allt med nya ögon. Orkar inte känna in, förstå, vidga vyerna, diskutera, utvecklas och förnyas. Jag behöver istället välja en teori, mitt subjektiva tolkningsföreträde, rätta till glasögonen och känna att det är ok att tycka som jag gör, vara som jag är. Värna om något som är mitt.

Det är mycket möjligt att det handlar om att jag känner mig hotad. Men än sen? Jag får ta det i min takt.
Min rättskänsla, min moral, mina värderingar. Allt måste inte alltid ifrågasättas.

Å andra sidan...