eddysblogg hos Passagen Blogg

« maj 2013
må	ti	on	to	fr	lö	sö
		1	2	3	4	5
6	7	8	9	10	11	12
13	14	15	16	17	18	19
20	21	22	23	24	25	26
27	28	29	30	31

Idag

bioklubben: 127 hours

17 februari kl. 20:59

Det var ett par veckor sedan det var bioklubbssammankomst, det blir ju så ibland. Men i tisdags slöt vi upp igen nyfikna på den omtalade filmen 127 hours. Och kanske lite skräckslagna också...

Vad tyckte jag då. Ja, till att börja med måste jag bara klargöra att filmen är baserad på en verklig händelse där äventyrren Aron Ralston olyckligt kläms fast i en klippskreva under en av sina dagliga expeditioner. Hela filmen, 94minuter lång, utspelar sig sedan i just denna klippskreva där vi får följa Arons (eller James Francos) fysiska och psykiska kamp för att ta sig loss och behålla fattningen. Jag är otroligt kluven när det gäller den här filmen. På ett sätt var den så himla bra, den berörde, fick håren på armarna att resa sig, mina hjärnspöken att vakna och en eftertanke att ta form. På ett annat sätt var den lite långsam, otrevlig och fick det rent av att vända sig i magen på mig. Så säga vad man vill men det var länge sedan jag blev så påverkad av en film jag sett på bio. Men det blir nog en trea trots allt... eller möjligtvis en fyra.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: the tourist

7 januari kl. 19:13

Igårkväll samlades gänget för årets första bioklubb. Kvällen till ära anslöt sig en 18-armad skara, på premiärvisning och ny biograf. Behöver jag säga att tämningen var på topp inför storfilmen the tourist.

Som olyckligtvis blev en total besvikelse. Filmen var helt plan, innehöll ett par halvhjärtade försök till komik och den twist som skulle föreställa klimax räknades ut redan halvägs in. Istället var the tourist en reklam för vackra platser, magnifika foton och storslagna skådespelare. Förmodligen var det därför den saknade story. Det blev helt enkelt inga pengar över till att ta in en manusförfattare. Det är med sorg i hjärtat jag härmed även kan bokföra Depps första lama skådespelarinsats. Jag trodde att gudar stod över sådant. Nä, the tourist får två bananer. Och då har jag ändå tagit hänsyn till det magnifika fotot och eleganta kostymerna. Totalt överreklamerad film.

Nej, nu blire andra sorgligheter. Det är nämligen dags för en sista hej-då-öl på scenen med vettan, cappan och diana som har fått för sig att de ska leva loppan i sydostasien istället för här på västkusten. Ett fullkomligt onödigt påhitt. Det hade allt varit bättre om de stannat här hos mig.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: dricker glögg och spelar tp

28 december kl. 10:31

Igår var det dags för bioklubb igen, men inte för att gå på bio. Nej istället samlades vi hemma i mitt kök med uppdrag att ta taberas på alla fat med julgodis, glöggflaskor och julmust. Tidsmarginalen var en omgång trivial pursuit (som jag och grymme-diana för överigt kammade hem). Uppdraget lyckades. Till vår hjälp hade vi också tre outsiders rent bioklubbsmässigt men såväl janne som cappan och diana hade jag saknat sådär oerhört att de var välkomna de också. Och oj vad kul det var att även träffa alla bioklubbare igen. En månad i det franska landet sätter sina spår i bioklubbsaknar-genen. Men "en bamse kommer sällan ensam" som finrattan en gång så vackert myntade. För ikväll samlas bioklubben återigen för att inte bara se en, utan två filmer i ett naffs. Det blir ett riktigt filmmaraton det!.

Högaktningsfullt, eddy

förra året spelade vi mellandagsspel hemma hos david

nästan som bioklubben

29 november kl. 22:06

Bioklubben: Himlen är oskyldigt blå

21 oktober kl. 22:14

I måndags var det bioklubb i höstrusket. Dessutom var det Davids födelsedag vilket han firade genom att gå på en helt annan film. Men bioklubbens kärna stod starka och höll sig till agendan. Och på agendan, Himlen är oskyldigt blå.

Jag var inte beredd på det stora åskmoln som under hela filmen hängde oroväckande över den. Det var en ångestfylld och mörk film men den berörde och därför var den också väldigt bra. Jag vågar säga att en stjärna tänts på himlen då yngsta brodern skarsgård mot sin tanke ändå bestämde sig att bli skådespelare. Äpplet faller inte långt från trädet som man säger och det märks vilken pappa han brås på. Dessutom känner jag en slags personlig förtjusning över att 70-talshistorien om knarkkungen tagits upp och paketerats i en förpackning skör som en fjärilsvinge. En film som helt enkelt framkallar hjärteångest i höstmörkret, en ångest man liksom behöver. Himlen är oskyldigt blå får fyra moln och rekommendationen att inte ses utan lite sällskap.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: I rymden finns inga känslor

22 september kl. 20:02

I måndags satt jag i ett fyrtiofemminutersmöte sisådär på eftermiddagen. Då jag efteråt satte på mobilen hade jag bombarderats med 3 meddelanden från mina älskade vänner i bioklubben som alla ville försäkra sig om att jag verkligen skulle följa med på kvällens film. Utöver detta hade jag fått ytterligare ett av en av de inblandade som undrade varför jag inte svarade på de föregående meddelanden. Så ja, jag hade liksom inget att sätta emot, det var bara att vackert följa med på veckans bioklubb.

Och det är ingenting jag ångrar. Denna veckas film var en magisk lyckoträff där jag skrattade och grät om vart annat - och det var verkligen länge sedan jag grät på bio! Men Bill Skarsgård var helt enkelt genial i rollen som aspergerssjuka Simon och jag glömde helt enkelt att det var en film - förutom de gångerna som jag kom på mig själv med att önska att den inte skulle ta slut riktigt än. Och trots att jag inte har en aning om hur det är att ha en neuropsykiatrisk diagnos så visste jag på något sätt det ändå. Jag gick helt in i filmen, kände med karaktärerna och upplevde med dem. Jag säger bara: se den, se den, se den! Den får en klockren femma och ja vad kan jag säga? Den gick rakt in i hjärtat helt enkelt.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Toy Story 3

10 september kl. 19:55

I måndags återinvigdes bioklubben efter sommaruppehållet med pompa och ståt och chokladkola. Ett troget och uppspelt gäng samlades plikttroget i höstmörkret och drog på 3Dglarrorna. Det var dags att avnjuta Toy Story 3.

Jag brukar inte gilla filmer som inte har något direkt budskap. Javisst, ett underliggande budskap i filmen var ju att motverka slit-och-släng, återanvänad, miljösynpunkt blahablaha men det var inte direkt det som var filmens statement. Jag skulle snarare säga att filmen saknade detta huvudstatement som brukar vara det jag personligen fastnar för och nästan kräver för att filmen ska fungera hos mig. Döm om min förvåning då filmen (utan statement) var en ren njutning. Jag skrattade oavbrutet och hejdlöst! När de visade butterclownen, när potatohead var en tortilla, åt övervakningsapan, när buzz blev spanskinställd och när igelkotten spelade hamlet. Det gick helt enkelt inte att sluta skratta och för en gång skull var jag en sådan där biobesökare som alla andra i salongen stör sig på. Om det inte varit för den lilla petitess att alla andra också skrattade så att de fick kippa efter luft. En helt enkelt galet galant måbra film som alla måste se. Den får fyra solklara cowboystövlar med skinande stjärnsporrar på. Skynda dit!

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Inception

25 augusti kl. 11:00

Medan jag strövar okända gator upp och ner i främmande land tänkte jag passa på att berätta lite om vår senaste bioklubb under tiden. Bioklubben har haft sommaruppehåll, semesterstängt och varit hemma och vabbat (vård av sjukt barn). Om ett par veckor är det dags igen, men eftersom det inte går att ha en sommar utan film gjorde jag och calle en liten mjukstart i onsdags. På agendan - Inception.

Förväntningarna var galet höga med förkommentarer som: "I likhet med Shutter Island fast vassare och med mer action" eller: "Se den! Det är fan det bästa jag sett!". Det är farligt att gå in i en biograf med allt för höga förväntningar, det leder oftast till en besvikelse. Det gjorde det även i onsdags. Filmen var galet bra. Galet bra. Men förväntningarna var helt enkelt högre. Dessutom gillade jag inte riktigt den lite väl höga graden av oresonlighet. Nolan var verkligen nytänkande, men för att jag ska bli helt övertygad krävs det lite mer verklighet. Stundtals tog han helt enkelt den enkla vägen ut genom att uppfinna en lösning som helt enkelt inte finns på riktigt. Bortser man från detta så var filmen självklart fantastisk. Den satte hjärncellerna i arbete vilket uppskattas av mig när det gäller en såpass stillasittandeaktivitet och Leo har återigen bevisat för hela världen att han är tvåtusentalets vassaste skådis. Detta ger fyra skarpa bananer till Nolans nya mästerverk.

Se den.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: SATC 2

13 juni kl. 10:34

Ja, då var det gjort. Sex and the city 2 är sedd. Egentligen skulle jag gått på premiären på Bio 3an i Pite med tjejgänget. Men icke sa nicke, det fick jag inte för calle, för vem skulle han då gå och se den med? Nåväl, igår travade vi in i en fullsatt salong och det var säkert i alla fall två killar till på plats.

Och vad ska man säga då? I GP fick den en överstryken fyr och jag måste säga att det är förståeligt. Filmen hade inte mycket till handling, den var mycket mer löjligt materialistisk än vad serien någonsin varit och det känns helt enkelt som om manusförfattaren drabbats av svår skrivkramp (är det ens samma snubbe som skrivit serien?). Nu låter det ju som om jag också kommer såga filmen med en överstryken och avbruten manoloklack men så är det inte. För det finns andra värden i filmen som man inte kan frånkomma. Det faktum att jag njuter av att bara se karraktärerna igen och genast kastas tillbaka till högstadiet genom deras rappa repliker och fantastiska klänningar. Det var ju Carries liv i NY som var varje liten högstadieflickas dröm då. Nej, vänner. SATC 2 är helt värdelös filmtekniskt, men den lockar fram en nostalgisk flicka i både mig och alla andra som hade tio år mellan nutid och högstadiet. Du bör se den. Den får 2,5 jimmy choos.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Fantastic Mr. Fox

28 april kl. 15:56

Det var allt ett bra tag sedan alla åtta platserna i bioklubben var uppvärmda men igår när Fantastic Mr Fox stod på agendan var det fullsatt. Själv har jag missat de två senaste bioklubbsammanträdena på grund av uppsatsmissbruk, men efter 12 timmar teoretisk tankeverksamhet under gårdagen tyckte jag att jag kunde unna mig en bioklubb. Delvis för att de andra inte skulle utesluta mig ur sällskapet och ersätta mig med en sällskapligare sacosäck.

Jag hade galet höga förväntningar på räven och hans poolare så därför var jag nästan lite förvånad över att de inte sprack. Filmen höll hela vägen. Det var en fantastisk skildring av Roald Dahls barnbok skapad med en stor dos humor men samtidigt med ett mycket starkt och budskap. Som alltid när det gäller Wes Andersens filmer så hade även denna en total avsaknad av handling men det är inte heller det som är det viktiga. Istället var filmen var otroligt estetisk med sina murriga färger och bruna 50-tals snitt. Dessutom, som alltid när man gestaltar djur med mänskligt uppträdande får man den där osmakliga känslan av hur bisarrt vi faktiskt uppför oss. Och återigen, ett ytterst vasst budskap. Nåväl, i två timmar lyckades Wes flytta mig till en helt annan värld en den ganska tråkiga biosalong som jag befann mig i och det är det som bär vikt. Inte för ett ögonblick mindes jag hostande grannar och trångt fotutrymme utan fascinerades istället av denna minst sagt förbryllande och egna film. Fem stulna fasaner för Wes och hans helt fantastiska räv. Filmen är minst sagt en jackpott.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Änglavakt

7 april kl. 09:38

Igår var det äntligen bioklubb igen och jag måste medge att jag saknade vår lilla ensemble under förra veckan. För första gången sedan Spread vs Pellham 1,2,3 splittrades bioklubben upp för att se olika filmer. Jag har tjatat om varje vecka då vi sett trailern på bio så när The bounty hunter stod på schemat övertalade jag en svag utbrytargrupp (calle) att gå med mig på Änglavakt istället.

Filmen var en lightversion av Underbara älskade. Brisinger använde sig av samma framgångsrecept, bara med lite mildare kryddor. Borta var cayennepeppar och istället ersatt med paprikapulver. Kryddliknelser åt sidan så var filmen vacker, välspelad och hade en härligt skav med det gedigna franska inslaget Tchéky Karyo som gjorde filmen unikt till sin egen. Utan honom hade det varit lite överblivet spån i någons fromage. Men trots Karyo så lyfte aldrig filmen. Den var vågrät hela tiden. Bra, men vågrät. Dock tar jag hatten av för Nyqvist som efter en otrolig scen knäande på krykogårsbacken kan lägga ytterligare en karaktär till sin kollektion. Och som tidigare sagt, svenskt drama utan Michael Nyqvist verkar helt enkelt inte uppfunnet ännu. Fast varför borde det? Han gör det bra. 3,5 små dansande nyqvistar för detta drama.

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Un Prophète

24 mars kl. 13:49

Jag har tjatat och tjatat om att bioklubben ska ta in Änglavakt men övriga medlemmar har varit tveksamma. När den dessutom fick en 1:a i GP hade den satt sin sista potatis och valet föll istället på den franska fängelsefilmen Un prophète som dessutom hade lyckats roffa åt sig en hel femma. Behöver jag säga att förväntningarna var ganska höga?

Filmen var en väldigt lång två och en halv-timmes skildring av en fransk snubbe som satt i fängelse i och hans liv där. Punkt. Det var väääldigt långa två och en halv timme. Efteråt var jag ungefär lika berörd som om jag suttit hemma och ätit en tallrik slät a-fil. Skillnaden i att jag hade varit mindre hungrig. Filmen får en tvåa, den var okej och jag recenserade den med ett ord då jag klev ut ur salongen. Änglavakt!

Högaktningsfullt, eddy

Bioklubben: Shutter Island

10 mars kl. 13:29

Märk noga rubriken. Det är ingen idé att låtsas längre. Vettans och Rosens bioklubb är dödare än Karl XIIs karoliner. Men inte gör det väl något när jag blivit adopterad av världens skönaste storkoncern?

Nåväl, igår besökte bioklubben Shutter Island en film jag var ytterst tveksam till. För det första är jag galet rädd för skräckfilmer och för det andra var detta min uppfattning av filmen: Ett antal mentalpatienter är inlåsta på ett fängelse på nån ö. En av dem är en osynlig zombi. End of story.

Istället föreslog jag beatlesfilmen, how i met your Morgans samt I love you Chuck Norris, vilken ingendera visade sig existera i verkligheten. Så det var bara att vackert traska med på Shutter Island.

Det visade sig vara ett bra beslut. Herregud vad bra den var! Den förde tankarna till A beutiful mind och för alla ni som älskade den är Shutter Island ett måste. Filmen var inte alls som jag föreställt mig och jag satt som klistrad i alla de hundratrettioåtta minuterna, tryckt mot stolen rädd som en rädisa! Den var genomtänkt, välspelad och med ett galet snyggt foto. Här fanns även allt det jag saknade i Alice, Scorsese vände på alla stenar ytterligare en gång, och sedan ytterligare en gång till. Sluttwisten var magnifik och precis det som krävdes för att man skulle diskutera filmen hela vägen hem. Vad var det egentligen som hände? Hatten av för DiCaprio som nu kan räkna sig till en av tvåtusentalets bästa manliga skådisar och filmen? Ja, den får en full femma i all dess prakt. Detta var helt enkelt ett mästerverk.

Högaktningsfullt, eddy

Vettans och Rosens bioklubb: Alice in wounderland

5 mars kl. 10:22

Jag har hittat upp ur kaninhålet. Jag antar att jag behövde en dag att samla mig, men här kommer recentionen av filmen som eddy väntat på i över två år. Biljetten var en födelsedagspresent från Jonte som dessutom sett till att jag fick den bästa platsen (efter honom naturligtvis) av de 6 som besökte Alice denna onsdagskväll. Han är ju för gullig. Efter en kort tjitttjatt var det glarror på och vi kastades ut i underlandets magiska 3Dvärld.

Jag måste för det första erkänna att jag är otroligt partisk. Jag är nämligen fullkomligt förälskad i berättelsen om Alice, och den nervkittlande spänningen att trilla ner i ett kaninhål och komma till en förtrollad värld. Det är en historia och läst om igen... i vuxen ålder. Burtons underland var precis så sagolikt som jag föreställt mig. Färgsättningen, känslan av magi, de udda men perfekt illustrerade karaktärerna och denna Depp som med sitt pillemariska leende kan charma vilken kritiker som helst. Klädd till Hattmakaren förde han tankarna till den tidigare karaktären Willy Wonka, men föga gjorde det då hans sluga mimspel var lika briljant som alltid. Dessutom är jag kär i cheshire-katten. Visst låter det perfekt, men på något sätt kände jag ändå ett sting av besvikelse. Det som fanns var helt perfekt, men det kunde funnits mer. Burton kunde vridit på historien ytterligare en gång, lyft ännu en sten och skapat den där makalösa känslan av att man själv föll ner i kaninhålet och befann sig i det magiska underlandet. Nu var jag väl medveten om halvslitna biofotöljer, de osexiga 3D-glarrorna och killarna bakom som tuggade högljudda snax. Men missförstå mig rätt, Burton är ett onaturligt geni. Det var bara det där sista körsbäret som saknades, det som får kakan att smaka himmel och moln. Och jag som inte ens gillar körsbär....

Filmen får fyra skarpa röda spelkort. Å vad jag önskar att jag kunde ge den en straight flush.

Dessutom var det jättegoda tacos... som egentligen var fajitas.

Högaktningsfullt, eddy

nu faller jag ner i kaninhålet...

3 mars kl. 21:06

...vi ses på andra sidan... förhoppningsvis.

Högaktningsfullt, eddy

Senaste kommentarer

Senaste inläggen

Navigering

Sidvisningar idag: 131