Edman, Dahlman och Jonsson

Jonsson hade fått uppmaningar av både Dahlman och Edman att hänga sin tvätt ute, då det ju var över 25 grader varmt och solsken ute. De tyckte att han kunde spara lite på elen, och ge tusan i att använda torktumlare, samt att stänga av värmen.

– När det är sol, och sommar så hänger man sin tvätt ute. Man använder inte torktumlaren, sa Edman.
– Gör du det annars då, undrade Jonsson, är det inte Lillemor som använder den? Vet du över huvud taget var den finns.
– Man stänger ju av värmen också, på sommaren, svarade Edman, det gör att det blir svårare att torka tvätten inne, den som inte går att torktumla. Då hänger man ut all tvätt istället, så slipper man bry sig om vad som kan tumlas, och vad som inte kan tumlas.
– Vaddå inte tumlas, undrade Jonsson förvånat, disken kör jag inte i torktumlaren.
– Men Jonsson, det vet du väl, att en del kläder inte ska tumlas?
– Jag kör in allt, i tvättmaskinen. Tar ut det och slänger det i torktumlaren. Sedan är ju allt klart.
– Du behöver gå en kurs, i tvättrådslappskunskap, skrattade Dahlman.
– OK, ni får väl som ni vill. Jag ska hänga ut tvätten.

På måndagsförmiddagen så hängde Jonsson ut sin tvätt som han haft i tvättmaskinen sedan förmiddagen, dagen innan. Han svor över att varannan klädnypa gick sönder. Han slängde dem, en efter en upp i skogen. Grannens katt tyckte att det var himla roligt att springa efter dem. Han trodde att det var en lek. Men Jonsson var måttligt road.
– Jävla påhitt. Och dessa förbannade klädnypor håller ju inte mer än några år.
Jonsson hade haft samma klädnypor i flera år. De hängde ute i ur och skur. Och de var sparsamt använda.

När sedan klädsträcket gick av så svor Jonsson lite till. Han var på väg att ge upp och gå in med resten av kläderna när Dahlman kom förbi. De två hjälptes åt att binda ihop klädsträcket igen, så att resten av kläderna kunde hängas upp.
– Egentligen så drar man väl ut ärmar och byxben innan man hänger upp dem, sa Dahlman när han hade studerat kläderna. En del tröjor hade en ärm ut och in, medan den andra var rätt. Det var likadant med några byxor som Jonsson hade hängt upp för att torka.
– Huvudsaken är väl att de blir torra, svarade Jonsson.
– Det man blir lite fundersam över är, hur sjutton du bär dig åt när du klär av dig. Hur kan då få kläderna på det där viset?
Jonsson svarade inte på den frågan. Han tyckte att det räckte med tvättråd för en och samma vecka, även om det rent tekniskt inte var samma vecka. Det var ju måndag.

Idag, två dagar senare så sitter Jonsson vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret. Han ser grannens katt som sitter hopkurad under ett utskjutande tak på en bod. Han ser hur skatorna, som äntligen fick sitt bo färdigt, sitter helt stilla där det är som tätast med blad, i päronträdet. Han ser hur det droppar från hans byxben, som är rättvänt, medan det andra, in- och utvända byxbenet endast samlar vatten. Det regnar för fullt, och är kallt, både inne och ute.
Värmen som var i helgen hade kommit av sig rejält. Lagom till att Jonssons tvätt hade börjat bli torr, på måndagen så började det att regna. Hans tvätt har inte fått någon chans till att torka på två dygn. Den hänger fortfarande där ute.
Jonsson sitter mest och väntar på att det ska börja att blåsa lite mera. Han är övertygad om att hela hans tvätt kommer att rasa ner då. Tvättlinan är alldeles för gammal och skör.
– Så där, då har man sparat på energin då, sa Jonsson för sig själv, om man inte kan ta in tvätten på hela sommaren, så blir det ju ingen ny tvätt, eftersom att man inte har några kläder som är torra. Då behöver man ju inte ens el till tvättmaskinen.

Jonsson var inte ett dugg imponerad av Edmans och Dahlmans energisparförslag som de kom med i söndags. Han tyckte nog att de borde ha sagt att det kanske kunde regna, även om tvätten hängde ute.
– Lika bra att man går och lägger sig igen. Jag ställer klockan på september. Då kan man äntligen få använda sin torktumlare igen.

Bilarna stannar, med jämna mellanrum för det trafikljus som finns mitt i Åby, som ligger utanför Norrköping. Det är det trafikljus som placerats strategiskt mellan vårdlokalerna i centrum, och Apoteket. Meningen är väl att folk som rör sig lite saktare ska kunna ta sig över vägen utan att behöva köpa valium, om och när de kommer fram till Apoteket.
Men det är inte så många, i alla fall inte av de friska människorna som använder sig av den knapp, som får trafikljuset att bli rött för bilisterna, och grönt för den som går över. Det är ett typiskt ställe för att gena snett över gatan, från COOP Konsum, till Apoteket, eller mellan Swedbank och den lilla tobaksaffären, där man kan göra sig av med pengarna som man har plockat ut, antingen inne i banken, under de tre minuter den är öppen varje dag, eller från den uttagsautomat som placerats utanför.
Det finns även en tredje kategori människor. De som trycker på knappen, men går över ändå, trots att det är rött. Detta medför att bilisterna får vänta, när ingen ska gå över gatan.

Jonsson har tagit bussen till Åby. Det är den närmsta ort där han kan komma till en bank, när Nordea stängt Svensk Kassaservice på hans ort. Han tänkte även gå till Apoteket, för att köpa lite värktabletter.

När han klev av bussen så stannade han upp och tittade ut över Åby Centrum. Han hade inte bestämt sig för om han skulle gå till banken först, eller om han kunde ha så pass mycket kontanter på sig, att han rent av kunde börja med Apoteket. Det låg ju på den sidan av vägen som han var på. Han ansåg det onödigt att behöva ta sig över övergångsstället, med trafikljusen, mer än nödvändigt. Bussen hem gick ju från den andra sidan vägen.
Det var ett fasligt fult, och tråkigt centrum, tänkte han. Men det var innan han fick se, och påmindes om att det fanns en krog på den sidan av vägen, där Apoteket låg, och där han just så befann sig. Han fick nu lägga in en rutt till i sin färdplan, till fots. Nämligen att ta sig en öl, inne på krogen.
Det blev för mycket. Han var tvungen att sätta sig en stund, på bänken, vid busshållplatsen, inne i kuren.

Om jag tar mig över gatan, går in på banken, för att sedan gå ut igen, så kan jag ta en öl, efter att jag har varit på Apoteket, tänkte han. Jag är ju ändå på den sidan av vägen då.

Han hade nu börjat se sig sitta och äta en sillsmörgås, samt dricka en öl till den. Men tänk om de inte serverar sillsmörgåsar där, funderade han lite oroligt. Då kanske det vore bättre att ta sig till det lilla konditoriet. De kanske har sillsmörgåsar.
Konditoriet låg på den andra sidan vägen, där banken, och COOP Konsum låg. Frågan var nu i vilken ordning detta skulle kunna tänka ske, utan att det blev för mycket springande över vägen, samt att det skulle kunna koordineras med de olika ärendena.

Men om det har sillmacka på konditoriet, och jag äter en sådan där, så får jag ju ingen öl till. Där serverar de ju inte öl. Varför ska det vara så himla komplicerat att få sig en sillmacka, och en öl, efter att man varit på Apoteket, och på banken.

Jonsson reste sig upp. Han tittade bort mot krogen.
Det är ju själva fan, tänkte han. Det är inga problem att få sig en öl, det är bara att gå in på krogen. Det är heller inga problem att få sig en sillmacka. Det är bara att gå in på konditoriet. Men om man ska få en öl och en sillmacka, samtidigt. Tja, då måste man i princip skriva om grundlagen.

Han bestämde sig till slut att gå över gatan, vidare till banken, först. Han blängde länge på det lilla konditoriet när han gick förbi den lilla gången ner mot dess lokaler. När han kom fram till dörren så tog han tag i den och gick in. Det fanns en dörr till, innanför. Han tog även tag i den, och klev framåt, bara för att köra huvudet rakt in i dörrens ruta.

– Aj som fan. Ja visst i helvete. Det glömde jag ju.

De hade efter ett rån satt lås på dörren, som de öppnade inifrån, med en knapp, efter det att kunden som ville komma in hade tryckt på en knapp. Det glömde Jonsson. Han behövde heller inte trycka på knappen, för att påkalla kassörskans uppmärksamhet. Den hade han redan fått, genom sin bullrande entré.

Väl inne i banken så fick han vänta på en annan kund. Under tiden så tog han fram sin uttagsblankett, som han fyllt i hemma. Den var vikt två gånger, med texten inåt. När det sedan blev hans tur att gå fram till kassan så sköt han fram den hopvikta lappen, på disken, mot kassörskan.

– Ge mig pengar, sa han med alvarlig min.

Kassörskan såg lika allvarlig ut.

– Jag skulle vilja ta ut tusen kronor, fortsatte han efter en liten paus, samtidigt som han log lite mot den blonda kvinnan bakom disken. Han funderade på om smink, parfymer och hårblekningsmedel var avdragsgillt för bankpersonal. Men så kom han på att det nog var därför de stängde banken klockan tre. Ja, eller ett, som det ju numera är. De jobbade ju tre timmar innan öppningstid med att sminka sig, och göra sig i ordning till att bli just bankpersonal, för att sedan använda två timmar, efter stängningsdags till att få av sig det hel, med diverse borttagningsmedel.

– Skulle jag kunna få det i sju tjugor, två femmor, tre tior samt resten i femtiolappar?

– Mm, svarade kassörskan, som var fullt upptagen att knappa in siffror på datorn. När hon var klar med det så tittade hon upp, mot Jonsson.

– Hur ville du ha de det sa du?

– Två femhundringar, tack!

Jonsson fick till slut sina pengar, som han stoppade ner i sin plånbok. Han gick sakta mot dörren.

– Se upp för dörren nu, hördes det från det hörn som man skriver sina blanketter i.

– Ja det ska jag, svarade Jonsson och vände sig mot den välbekanta röstens håll.

– Det är dyrt med glas, ska du veta. Speciellt här i banken, det är specialglas. Du får nog göra betydligt större uttag om du ska ha råd att ersätta en dörr här.

Det var Dahlman som suttit där med en blankett, eller snarare åtta blanketter. Han avskydde blanketter. Han skrev nämligen bara fel på dem, och fick hela tiden börja om.

– Nu skiter jag in det här, sa han och rafsade ner sina hopknölade blanketter i papperskorgen.

– Har du pengar så att det räcker till en öl, undrade Jonsson.

– Jo, annars har ju du det nu, flinade Dahlman som svar.

Ska du med och ta en öl då, på krogen, på andra sidan av vägen?

– Ja, och en sillmacka!

– Nej, då får vi bara blanda in Europadomstolen, och Justitiedepartementet. Vi nöjer oss med en öl.

Dahlman såg lite frågande ut, men kunde acceptera att det endast blev en öl.

– Fan, sa Jonsson, jag har bestämt för mig att jag skulle göra något mera.

– En öl till kanske, efter den första?

– Jo, så var det nog.

Edman visste att Jonsson var ute och gick. Men att han skulle stöta på honom vid kyrkan, ståendes som ett fån och stirra upp på kyrktornet, det trodde han inte.
Det var onsdag, i påskveckan. En del kallar denna dag för askonsdagen, men de flesta föredrar nog att kalla den för dymmelonsdag.

– Tjena Jonsson, har du fått nackspärr?

– Fan, jag blev trött. Jag får sätta mig ned, på stenen här en stund.

– Vad gör du?

– Jag kollar om det är någon aktivitet i kyrktornet, eller om de helt har slutat att byta ut metallkläpparna i kyrkklockorna, till dymmlar. De sa ju vara av trä, från och med idag, så att de inte låter så mycket. Det är en bra sed tycker jag. Den skulle de ha även vid julottan, så att man slapp vakna, och gå dit.

– Det är nog inte många kyrkor som gör det numera, sa Edman innan han satte sig på en annan sten, bredvid Jonsson. Men hur hade du tänkt att du skulle kunna se något, härifrån? Det är ju innanför taket, på kyrktornet som det hela sker, ifall att de nu gör detta byte.

– Vet inte. Men det borde väl låta en del, när de tar bort metallkläpparna. Inte sant?

– Tror du? Det tror inte jag. Då skulle de nog bli döva, de som håller på med det.

Edman klappade Jonsson på ryggen innan han reste sig upp.

– Men nu ska jag gå vidare. Ska du följa med?

– Nej, jag blir nog kvar här, till skymningen. Jag vill veta om det händer något. Sedan så är det nog bra om det är mörkt, när jag går hem. För du satte väl nyss en lapp, eller en strut på min rygg va?

Jonsson hade rätt. På dymmelonsdagen så ska det enligt vissa traditioner sättas lappar på varandras ryggar, och enligt andra traditioner, strutar. Vad som är det rätta, det visste varken Jonsson eller Edman. Men Jonsson tänkte inte låta någon se det. Inte heller kunde han ta bort det. Det var han för ovig för. Det gav honom en bra anledning till att få sitta kvar, på sin sten, och invänta hur metallkläpparna i kyrktornet eventuellt byttes mot trädymmlar. Det var dymmelonsdag 2009.

Priset för de fina dagarna, med sol och blå himmel är att det är ganska så kalla nätter.
Frosten dröjer sig kvar på morgonen, tillräckligt länge för att påminna om nattens köld. Morgonens sängvärme förstärker känslan av att det är en kall dag, när det i själva verket förmodligen kommer att bli riktigt varmt.

Dahlman trotsar kylan, och ger sig ut i solen, som tvingar sig upp på morgonen, likt en busschaufförs första steg utanför sängen, strax innan han ska ge sig iväg till jobbet, för den första morgonrundan, från den ena punkten i staden, till den andra, och tillbaka igen.
Solen och busschauffören är rätt så lika. De är uppe tidigt, direkt i gryningen. De är uppe före alla andra. Folk väntar på dem vid vägkanten, eller vid en husvägg. Man tar dem för givet.

Dahlman förvånas i vanlig ordning, av att Jonsson faktiskt kommit upp p morgonen. Inte för att hinna med någon buss, och inte för att se om solen är framme eller ej. Han går upp, för att man förväntas göra det. Om Jonsson skulle leta efter en anledning till att gå upp, så kanske han inte alltid skulle hitta en. Men han hittar en anledning till att gå upp, rätt så ofta.

Jonsson har inte bara gått upp. Han har hämtat sin tidning också. Han har hämtat sitt Folkblad. Det är den tidning som han vill ha, om han nu ska ha någon tidning alls. Folkbladet är en gammal sossetidning. Och Jonsson är sosse. Det är helt naturligt, att en sosse har en sossetidning.
Fast, om man ska göra ett valresultat i Norrköping, baserat på vilken morgontidning som folk har hemma, så skulle Moderaterna få 85 % av rösterna, medan Socialdemokraterna skulle få 15 %. Men den största delen skulle nog bli blankröster, då det kanske är flera som inte har någon tidning alls.
– Jag såg att din tidning redan var hämtad Jonsson, sa Dahlman efter att han kommit in till Jonsson.

Jonsson satt vid sitt köksbord, med sin tidning, sitt Folkblad. Han svarade inte Dahlman. Istället så reste han sig och gick fram till ett skåp, och drog ut en av lådorna nere vid golvet. Han tog upp en liten plastburk. Han ställde asken på köksbordet, och öppnade den. In den lilla grå plastburken så låg det fröpåsar. Jonsson grymtade lite när han hade tagit upp två av dem, samt tittat på den tredje, som fortfarande låg kvar i burken.
– Ringblommor? Vem fan äter ringblommor? Jävla ogräs!
– Ska du så, Jonsson?
– Jo, jag läste att det var dags att så sparris. Men solrosor, vad fan ska man ha de där stora stjälkarna till?
– Tja, kvinnor gillar ju stjälkar av olika slag, flinade Dahlman medan han blickade mot kaffepannan, för att se om det fanns något nybryggt kaffe.
– Visste du att det finns över ett hundra olika arter av sparris?
– Jo, men jag har bara räknat till 98, svarade Dahlman utan att ha en aning om att det ens fanns två sorters sparris.
– Ska man så sparris, så ska man visst göra det nu. Men jag undrar varför de sätter in en bild, på en som skördar sparris, när det är dags att så den. Det vore ju exempelvis bra att veta om man sår fröer, sticker ner dessa stjälkar, eller om man kan ha någon form av planta, när man ska sätta sparris i sin trädgård. Att skörda den är väl inget att visa? Det är väl bara att repa det hela, eller dra upp sparrisen, eller vad man gör. Man ser väl hur de växer?
– Hade du några sparrisfrön i din burk då?
– Nej, men det kanske finns att köpa på handelsträdgården. Men vad gör vi med dessa ringblommor?
– Kan vi inte strö ut det i Eivors trädgårdsland, där hon brukar så sina grönsaker?
– Dahlman, du är ett geni! Vi gör det på kvällen, i månskenet. Då sover hon säkert. Hon är ju så tidigt uppe på morgonen.
– Vi gör det imorgon, på Skärtorsdagen. Då är hon ju inte hemma. Hon är garanterat på väg till Blåkulla, med de andra häxorna!

Det var måndag, och kallt. Lite ruggigt, och snö. Våren som hade kommit och gett hopp till människorna i det lilla samhället hade gett sig av igen. Det hade blivit vinter igen.

Jonsson sitter hemma hos Edman vid köksbordet och läser tidningen. Edman sitter bredvid. Lillemor kommer och går, till och från köket. Hon är sysselsatt med något. Jonsson registrerar inte vad hon gör. Han är för koncentrerad på sin tidning.

– Jaha. Jaså? Nähä!

Jonsson har små korta läten för sig. Han grymtar, säger konstaterande små ord som ”Jaha” eller ”Nähä”. Edman tittar upp ibland. Han förväntar sig att Jonsson ska ta till orda. Han förväntar sig att få höra en kommentar till det som står i tidningen. Men det blir inget. Även om det låter som om Jonsson är på väg att fälla en kommentar, så blir det inget av det. Det hela liksom avstannar, och blir endast till ett kort ”nähä”.

Till slut kan inte Edman hålla sig.

– Vad är det du grymtar över. Varför säger du inget mera än ”jaha” eller ”nähä”, eller grymtar som en gris i väntan på att det ska blir jul.

– Då får den julfrid, sa Jonsson som svar. Han bläddrade en sida till i sin tidning.

– Nähä?

– Sluta nu med dina grymtanden.

– Världen har visst varit ovanligt vettig denna dag. Eller igår kanske det blir. Det är ju trots allt gamla nyheter som man läser i tidningen. Det är nyheter från igår. Men denna dag, så står det inget alls i tidningen. De kunde lika gärna ha skickat ut en blank tidning, utan text.

– Är världen vettig då?

– Ja, ju mera det står, ju mera elände är det ju i världen. Titta här får du se hur pass mycket det har hänt.

Jonsson pekade på en artikel om två män. Den ene hade ramlat genom isen, i en sjö. Den andre hade räddat honom.

– Visst är det väl så, sa Jonsson, att det är en fin nyhet att en man räddar en annan man från att drunkna. Men att ha en uppföljande artikel ett tag senare, det är att ha utfyllnadsnyheter. Denna artikel handlar om att de möttes igen, långt efter att det hela inträffade. Det är som om man sammanförde en anfallare i fotboll, som gjort mål för en månad sedan, med målvakten i det andra laget. ”Nu möts de igen – målvakten talar ut” ”Jag skulle ha kastat mig i det andra hörnet”

– Tror du inte att folk behöver lite goda nyheter också mellan varven? Det kan ju inte bara vara elände.

– Jo, men tänk om folket i fråga genomskådar det hela. Tänk om folk upptäcker att det är återvunna nyheter som de läser. De kanske genomskådar det faktum att det inte finns några goda nyheter. För så måste det ju vara, att det inte finns några nya, goda nyheter. För om det hade funnits några nya, goda nyheter. Ja, då hade de ju skrivit om dem, och inte återanvänt denna, gamla nyhet, om hur en man räddar en annan man, ur en vak.

– Hoppas att det händer någon ny, god nyhet innan de där två dör, av ålderdom.

Telefonen ringer hos Clas och Lillemor Edman. Clas svarar efter att ha rest sig från soffan och letat sig fram till den plats där telefonen är belägen. Anledningen till att han mer eller minde fick leta sig fram var att det stod mycket saker i vägen. Det var burkar som skulle till återvinningen, burkar som skulle pantas. Plastförpackningar som också skulle till återvinning. Samt en hel del påsar med diverse papper som skulle lämnas till pappersinsamlingen. Allt detta var placerat nära dörren, så att det kunde bäras ut, när den tiden kom.

– Var fan är telefonen? Hallå!

Edman hittade telefonen till slut.

– Tjena Jonsson! Jo, jag hade lite problem att hitta telefonen. Om vi har några apelsiner? Jo, det har vi nog. Jag vet inte riktigt, men jag kan se efter.
Edman tog ett steg mot köket.

– Lillemor! Har vi några apelsiner?

Lillemor som satt vid köksbordet slängde en blick mot fruktskålen som stod på bänken.

– Ja, hur så?

– Det är Jonsson. Han ville veta om vi har apelsiner, han behöver det säger han. Ok, Jonsson, vi ses.

Edman lade på luren och gick tillbaka till soffan. Efter en stund så dök Jonsson upp hemma hos Edmans. Han blev visad de apelsiner som Edmans hade hemma. De satt nu alla tre vid köksbordet, med fruktskålen framställd mitt på bordet.

– Har ni inte flera?

– Det är ju nio apelsiner. Ska inte det räcka, undrade Lillemor.

– Vet inte, men jag tror inte det. Hur mycket blod är det i dem?

– Blod?
Edman höjde på ögonbrynen.

– Ja, för det är väl blodapelsiner? Annars går det inte.

– Nej, det är vanliga, gula apelsiner. Men de smakar likadant.

– Jag får åka och köpa apelsiner sedan, sa Jonsson, riktiga blodapelsiner. Föresten, Lillemor, vet du hur man separerar blodet i blodapelsinerna från själva frukten?

– Det har jag aldrig hört talas om att man kan göra. Jag har heller inte hört talas om att någon ens skulle vilja försöka. Varför vill du göra det?

– Jo, jag tänkte gör blodpudding. Vegetabilisk blodpudding.

– Men det går ju inte, knäppskalle, skrattade Lillemor, det är ju inte ens blod i dem. Inte trodde du väl att det var riktigt blod i en blodapelsin.

– Nej, inte förrän jag såg en förpackning med Ekologisk Blodpudding, i en affär. Det finns väl inget annat som man kan göra det av, förutom blod-grape. Men det är ju ungefär samma sak. Det kanske också skulle kunna fungera, med det blir nog en jäkligt sur blodpudding.

– Ekologisk blodpudding, sa Edman frågande, ja, man kan undra var den växer.

– Att skjuta en gris i pannan, fortsatte Jonsson, och sedan tappa ur den dess blod för att göra blodpudding. Det ser jag inget som helst ekologiskt i. Alltså så måste det röra sig om blodapelsiner.

Jonsson och Dahlman har flytt slasket på hemmaplan. De har bytt ut den, för fötterna våta miljön mot en grådaskig dag på Norrköpings gator, och varuhus.

De kliver av spårvagnen vid Hörsalen på Drottninggatan och går vidare mot stadens varuhus såsom Domino, Linden och Spiran. Deras primära mål är, utan att de har talat om det, en kopp kaffe.

– Vilket varuhus ska vi gå in till, undrade Dahlman samtidigt som han funderade över vilka alternativ det fanns, i form av caféer.
– Varuhus, tänkte Jonsson högt, varför heter det varuhus inne i staden, och köpcentrum utanför staden. Och vad är det för skillnad på ett varuhus och en galleria. Eller för den delen, en galleria och ett köpcentrum?

– Köpcentrum är väl en massa affärer mellan parkeringsplatser. Varuhusens och galleriornas kunder har väl en högre parkeringbötesfrekvens. Skillnaden är parkeringsplatserna. Inne i staden, där galleriorna och varuhusen finns, där finns parkeringsplatserna på taket, eller under jord.

– Så du menar att Maxihuset på Ingelsta kommer att bli ett varuhus, efter att ha varit ett köpcentrum, undrade Jonsson.

– Nej, det är ju ett köpcentrum.

– Jo, men de bygger ju parkeringshus, som går ner under marken. Gör de inte det?

De bägge herrarna hade nu kommit in i Linden. Ett varuhus med olika butiker i, med Åhléns som huvudnummer. En ung kille med två burkar hårgelé i sin blonda kallufs närmar sig dem men en penna i händerna. Han håller pennan med båda händerna. Ett pekfinger i varje ände.

– Hej, vad har du för mobilabonnemang?
– Va, sa Jonsson.

– Ringer du mycket? Vad har du för telefon?

– Det beror på vilket av mina abonnemang du menar, svarade Jonsson, eller vill du veta vad jag har för telefon hemma, till mitt hemnummer? Det är en Lumatron som jag köpte för 299 spänn på COOP Forum.
– Nja, jag menade ditt mobilabonnemang, vad har du för abonnemang.
Dahlman, som stått bredvid tog ett steg tillbaka. Han var rädd att det skulle stänka från grabbens hår, om han skakade på huvudet åt Jonssons okunnighet. Han ville inte ha hårgelé på jackan.
– Jaha, sa Jonsson, jo men jag har fem olika abonnemang, och sju telefoner. Jag fick en ny när jag förlängde ett abonnemang en gång, samt en extra när man köpte den allra senaste modellen. Den är visserligen ingen stegräknare i, men den gå i alla fall att ringa på. Du vet, det är så bra att kunna ha en telefon i varje klädeplagg. Då vet man att man alltid har en telefon med sig. Man behöver inte oroa sig för att glömma att ta med sig sin telefon. Hurså, säljer du telefoner?

– Ja, du kan få en ny telefon, om du tecknar ett abonnemang hos Telenor. Du ringer gratis till 500 000 mobiltelefoner, i heeela Europa.
Grabben drog på ordet ”hela”, precis som om det var något fantastiskt att kunna ringa till en Telenor-kund, i San Marino. Om man nu kände någon i San Marino förstås, som dessutom har Telenor.

– Du, det låter jättebra. Det vill jag gärna ha. Vad har du för telefon?

Den blonderade, solbrända försäljaren tog fram en av de senaste modellerna från Sony Ericson.

– Fint, perfekt, sa Jonsson. Jag ska ha en sådan. Men du får vänta lite. Som jag sa så har jag en telefon till varje klädesplagg. Jag ska gå och köpa mig en jacka nu. Så får jag komma tillbaka och se om den där telefonen passar in i jackfickan. Men om den inte gör det så har du säkert en annan modell som passar. Jag kommer snart.

Jonsson och Dahlman gick vidare, ut mellan Domino och Linden. De gick in i restaurangen i Domino. Här skulle de ha sig en kopp kaffe.

– Du har väl inte sju mobiltelefoner, Jonsson?

– Nä, jag har inte en enda. Och inte ska jag köpa en jacka heller.

Det kom ett brakande ljud inifrån Jonssons hus. Det skrapade och dundrade om vart annat. Dahlman gick in på Jonssons tomt och trodde först att det var Jonsson som trillat i golvet. Men det var för mycket andra ljud för att det skulle stämma.

Dörren till huset stod öppen. Ytterligare ett skrapande ljud, följt av en duns hördes inifrån hallen.

Dahlman gick fram till dörren och tittade in.

– Hallå, Jonsson! Vad gör du för något. Det låter som om det är en lokal jordbävning här inne.

– Kom hit och hjälp till lite istället för att stå där och försöka göra dig lustig. Det här är tungt.

Dahlman gick in och fick se Jonsson stå och flåsa över en träningscykel. En motionscykel som han försökte flytta.
– Var ska du med den där. Stod den inte bra där den stod? Ju längre in i ett hörn av huset du har den, ju mindre är den ju i vägen.

– Jag sak ha ut den, svarade Jonsson medan han viftade illustrerande med handen som manade Dahlman till att ta i, och hjälpa till.

– Ska du äntligen göra dig av med den här jäkla dammsamlaren? Ja, du använder den ju aldrig i alla fall.

– Nej då, det ska jag inte. Jag ska bara ha ut den. Fan vad det var jobbigt. Kom så sätter vi oss ett tag. Att en cykel kan vara så tung. Den borde bäras för motion. Inte cyklas på. Det blir för lätt.

– Var ska du ha den då?

– Jo, jag var hos sjukgymnasten. En hemskt otrevlig människa som inte ger en så mycket som en sekunds lugn stund. Hon kan inte ens se att det är nedförsbacke när man cyklar på en motionscykel. Attans fantasilös person.

I alla fall. Hon tyckta att jag skulle cykla mera. Men eftersom jag väger så mycket som jag gör så finns det inga cyklar som jag kan ha, utan att sitta sönder dem. Specialbeställda cyklar blir svindyrt. Hon tyckte då, att eftersom jag hade en motionscykel så skulle jag använda den regelbundet. Och om jag inte gjorde det så skulle hon komma hem och hjälpa mig med det.

– Var det ett löfte eller ett hot?

– Definitivt ett hot. Se vad det har fått mig till. Jag vill inte ha den människan här hemma för allt smör i Småland.

– Så nu ska du ha ut cykeln för att hon inte ska komma in då?

– Nej, för hon sa även att jag var tvungen att vara ute en viss tid av dagen också. Hon ville ha mig ut och gå. Alltså, eftersom jag inte kunde cykla.
Så nu ska jag ta ut cykeln så att jag kan cykla ute.

Efter att de bägge hade ställt ut cykeln på gården så hämtade Jonsson en trädgårdsstol som han ställde bredvid cykeln.

– Så där, sa han och satte sig i stolen. Nu fattas det bara en kaffe och lite punsch.

Han måttade med handen som om han hade ett glas punsch i den. Samtidigt så vevade han lite med trampan till cykeln.

– Så där, nu kan man låta cykeln rulla, ta en kopp kaffe med punsch samt var ute på en gång.

– Visst Jonsson, visst, men det är ju bara ett problem. Det är ju minusgrader ute. Och föresten så är det snö på gång. Du kommer att blir mera insnöad än du redan är.

Att vara kråka innebär en tämligen begränsad tillvaro. Den insikten kom Jonsson fram till då han satt vid sitt köksbord, med sin frukost, och tittade ut genom fönstret. En kråka hade satt sig på en el-stolpe, där den satt och spanade ut över omgivningen.

Jag undrar om den sitter där för att det är blåsigt, kallt och lite snö i luften, tänkte Jonsson. Jag undrar om den värmer sig genom att inte göra sig av med energi. Den kanske sitter i en viss riktning för att få vinden längs med kroppen, så att den får så lite kyla som möjligt på sig.
Men å andra sidan. Fåglarna får ju rätt så mycket vind, kall vind, när de flyger snabbt, och högt.
Nej, det troligaste är nog att den sitter där och väntar på att något intressant ska dyka upp i hans visuella område. Den väntar nog på att få kontrollera något som eventuellt skulle kunna var något att äta.

Mat, parning och vila. Det är det som en fågels liv går ut på. Skaffa föda, för att överleva. Fortplanta sig. Inte för att den tycker om det, utan för att det är en instinkt. Den vet nog inte varför den gör det. Vila, för att orka med att skaffa föda, så att den får energi till att fortplanta sig.

Men nog ser man en viss nyfikenhet hos vissa djur. Men den nyfikenheten är mest ett utslag av instinkten att skaffa mat och att fortplanta sig. Det som ser ut som nyfikenhet är i själva verket ett sätt att undersöka något som eventuellt skulle kunna vara ett tillfälle till att skaffa föda. Föda som blir till energi och som sedan förbrukas i form av fortplantning, vilket leder till vila.

Är det så vi gör också? Jonsson funderade över sin egen situation. Är vi nyfikna av ren instinkt?
Han reste sig upp från sin stol. Han ställde sin kaffekopp på diskbänken.

– Jaha, då har man fått energi. Och eftersom jag är ensam och inte har någon fru. Tja, då är det väl bara vilan kvar. Lika bra att ta sig en tupplur.

Fredagen kom som en istapp till Jonsson. Som en vass istapp som landade med spetsen i hans huvud. Han vill inte ha den, inte så här i alla fall. Det hade nämligen snöat, och det var just den vita sörjan som han avskydde denna dag. Jonsson var inte uppe så pass tidigt att han hann med att se att det var vanlig, lätt snö som kommit under natten. Han vaknade senare, när snön hade hunnit bli blöt. När han satt vid sitt köksbord med en kopp kaffe och tittade ut genom fönstret så fick han se Dahlman komma gående. Dahlman gick in på Jonssons tomt. Han var på väg in för att även han få sig en kopp kaffe. Det hade han i alla fall tänkt sig. Jonsson öppnade fönstret och ropade till Dahlman.

– Har du tummstock på dig Dahlman?
– Nej, det har jag ju förstås inte. Hur så?
– Ta tummen då, och kolla hur djupt snötäcke det är. Sedan när du har gjort det så kan du göra samma sak i dina fotspår. Kolla hur djupt det är där du har gått.
– Varför då?
– Jo, jag vill veta om det är något att skotta, om det behövs skottas. Jag vill även veta hur mycket det bli av att du trampar ner det. Ifall att det kanske räcker, istället för att skotta.
– Hur djupt ska det vara för att du ska skotta snön då?
Jonsson tittade upp i luften. Han såg att det fortfarande kom några snöflingor. Men han hade hört på väderleksrapporten att det skulle avta. Men det såg inte direkt ut så nu. Men när han tittade lite mera söderut, då såg han att det såg lite trevligare ut. Det såg ut att kunna bli lite ljusare där. Som om det skulle avta, som de ju faktiskt sa på väderleksrapporten. Men vädret brukar inte komma från söder, det brukar komma från väster. Så han var fortfarande lite tveksam. Men återigen så kom han att tänka på vad de hade sagt. Det hade ju kommit från Skåne. Först från Danmark, sedan in över Skåne för att sedan ta sig upp över landet. Så det fanns kanske lite hopp.
– Hur mycket ska det vara nu då, för att du ska gå ut och skotta?
– Det beror på hur mycket som det har kommit. Det är ju ganska dumt att sätta en gräns som är under det mått på snötäcket som det faktiskt är. Då får man ju ge sig ut och skotta. Men om jag får veta hur mycket det är så kan jag sätta gränsen några centimeter över den. Kom in nu så får du dig en kopp kaffe, Dahlman.

Det är onsdag eftermiddag. Dahlman har just kommit hem till Jonsson. Jonsson sitter och lindar ett bandage runt ena benet. Han tittar inte ens upp när Dahlman kommer in i hans kök. Han gick in efter att ha knackat. Han är van vid att inte Jonsson kommer och öppnar på momangen, så han går in direkt, om dörren är olåst.

Innan Dahlman hinner med att fråga vad som har hänt med hans ben så är Jonsson färdig med sitt bandage och har precis vänt sig om och böjt sig ner till en hylla som han har i köket. Hyllan är bara några centimeter ovanför golvet.

– Vad har du gjort med benet, undrade Dahlman, varför har du bandage på det?

Jonsson vänder sig tillbaka mot köksbordet. Han har tagit fram en telefonkatalog från hyllan nere vid golvet. Han lägger den på bordet, framför sig och börjar att bläddra.

– Var letar man upp hjälpmedelscentralen, är det under Landstingets sidor?

– Ja, det är det nog, svarade Dahlman, men är det så illa, att du behöver hjälpmedel.

– Nja, inte än, svarade Jonsson, men kanske snart. Eller snarare, senare i livet. Jag kanske behöver en rollator om ett antal år.

– Menar du att du inte har ont i benet nu, så att du egentligen inte behöver bandage. Jag fattar inte.

– Så här är det, sa Jonsson och bläddrade några sidor till. Från och med första april så kommer folk att få betala sina rollatorer själva. Och jag tänkte, att eftersom jag förmodligen, någon gång i livet kommer att behöva en rollator så är det lika bra att skaffa en nu, innan första april. Men för att göra det så behöver man ju visa att man verkligen behöver en nu. Det är där bandaget kommer in i bilden. En sjukpensionär med bandage. Kan de neka en sådan person att få en rollator?

– Fråga om de inte har en protes åt dig också, när du ändå är där.

– Men det ser de ju, att jag har båda benen. De ser ju att jag inte behöver protes. Nu ska vi inte överdriva det hela.

– Jag menade inte en benprotes, jag menade en hjärn-protes.

Idag var det lite kallt tyckte Jonsson. Det var visserligen solsken och bara ett par minusgrader, men det bet ändå på Jonssons fingrar. Han hade glömt sina handskar hos Edman. Han var på väg dit för att hämta dem.

Det är ju märkligt att man måste gå ut för att kunna hämta handskar som man behöver, för att kunna gå ut, tänkte han. Egentligen så klarar jag mig nog utan dem. Jag behöver ju bara se till att inte behöva gå ut.

Men nu var han ju tvungen att gå ut, för att hämta sina handskar. Annars kunde han ju inte gå ut. Då skulle han frysa om fingrarna. I alla fall om han var tvungen att använda fingrarna när han var ute.

Det gick inte så fort för Jonsson denna dag. Han stannade upp hela tiden för att titta lite på alla de par som var ute och gick i solen. De hade inget mål, tyckte Jonsson. Man kunde se det på dem. Det var onormalt raska steg som om de ville hem snabbt.
Vad ska de då ut och göra, tänkte han. Han funderade också på det faktum att mannen i paren som var ute och viftade med armarna oftast såg ut som han brukar göra. Ja, som folk i allmänhet brukar göra, när det är vardag.

Kvinnan däremot hade färgglada vinterkläder som hon knappast hade till vardags. Hon hade ofta ett stickat pannband där hon säkert hade stått framför spegeln och petat fram vartenda hårstrå, var för sig under pannbandet. Pannbandet hade säkert tagit lika lång tid att få till rätt som det gjorde för mannen att klä på sig alla sina kläder, samt att hinna klä av sig dem också.
Hela fenomenet berättade något. De gav omgivningen ett budskap. ”Se på mig, jag har gjort så gått jag kunnat” samt ”jag vill hem till skidskyttet, se hur jag flaxar med mina armar”.

Men alla flaxade inte med armarna där de gick i den barmarksinramade vintern. Alla hade inte moderiktigt pannband. Speciellt inte han som kom gående mot Jonsson nu.

– Hej på dig Jonsson. Är du på väg till Edman?

– Hallå Dahlman, jo, så är det allt. Jag glömde mina handskar där. Man vill ju inte frysa om händerna så att man måste göra dessa moderna åkarbrasor när man går utanför dörren.

– Vilka?

– Äh, skit i det, jag förklarar senare.

Det är måndag morgon. Det har fallit lite snö. Inte mycket snö, men lite grann. Snön lär inte ligga kvar, inte ifall det milda vädret håller i sig. Det lär i alla fall inte bli varmare på dagen. Dahlman har gått till Jonsson på morgonen och väckt honom. Han tycker att han behöver komma upp på morgnarna, inte ligga och sova hela dagen.

– Fan, du kommer tidigare och tidigare på morgnarna Dahlman. Snart så sover du väl över här.
Jonsson sitter och tittar på sitt paket med ”Jaktkorv” som han köpt på LIDL när han var till Norrköpings stad.

– Om jag inte kom och väckte dig så skulle du vända på dygnet. Det är i längden inte bra, svarade Dahlman som just hade registrerat att Jonsson stirrade lite väl länge på korvpaketet och att han vände och vred på det lite onormalt mycket.

– Tänker du ta någon korv någon gång?

– Jo, det ska jag, men jag funderade på varför det heter Jaktkorv. Det är ju en korv som är gjord på griskött. Försöker de inbilla folk att det skulle vara vildsvin eller är det någon bisarr form av jakt där de släpper ut grisar i skogen för att ge sig ut och jaga dem?

– Det rimligaste, om man nu måste ha en förklaring är väl att det är en korv som passar utmärkt att ha på mackan när man är i skogen, på jakt. När man sitter där och väntar och det inte dyker upp något djur mer än en skata och en talgoxe, då behövs det mackor, termos med kaffe och en lite kask att hälla i kaffet.

Jonsson tyckte inte om det resonemanget. – Så tänker inte folk när de handlar. Om folk vill ha griskött i korven så köper de vanlig lördagskorv eller liknande. Vill de ha vilt i korven så ska de kunna ta en Jaktkorv.

Dahlman började att flina lite. – Ha ha, så kannibalerna då? Ska de känna sig lurade när de äter Falukorv och upptäcker att det inte finns en enda nermald dalmas i korven?

Jonsson tog en korv ur paketet. Han la den på sin macka, tog en tugga och tittade upp på Dahlman innan han fattade sin kopp med kaffe. Han lyfte koppen mot munnen, men stannade upp strax innan. – Även om det skulle vara dalmasar i den här korven så är det en förbannat god korv.

– Ja, sa Dahlman, ibland mår man bättre av att inte veta vad det är i. Man måste väl inte veta det, om man inte tar skada av det.

Anders Jonsson sitter i sitt kök, vid sitt köksbord, med en kopp kaffe, en rostad macka med leverpastej på och tittar ut genom fönstret. Det är ingen snö, trots att det är några minusgrader ute och har så varit i en vecka ungefär. Den snö som kom för ett tag sedan försvann på en och samma dag. Den dagen var det nästan 10 grader varmt. Det räckte för att få bort snön. Sedan dess så har det bara varit kallt. Det har inte kommit någon nederbörd alls.

Jonsson tänker att det allt är bra att det inte kommit någon snö. Han gillar inte snö. Han gillar inte när det blir halt. Han gillar inte att skotta snö. Han gillar inte när hans morgontidning inte kommer i tid p.g.a. att tidningsbudet har kört fast i den nyfallna snön.

Men idag är det söndag. Det kommer ingen morgontidning, oavsett vad det är för väder. Visserligen så kan man få DN eller Svenska Dagbladet på söndagarna, om man så önskar. Men det önskar inte Jonsson. Han vill bara ha lokaltidningarna. Han är inte intresserad av annonsbilagor från Stockholm. Han är heller inte intresserad av nyheter som han kan få via radio och TV. Han vill ha sina lokala nyheter, det räcker.

En kvinna går förbi Jonssons hus. Hon går på vägen med raska steg. Framför sig så skjuter hin en barnvagn. Bredvid barnvagnen går det en hund. Hunden är en collie. I alla fall tror han att det är en collie. Han känner inte till de olika hundraserna så bra, men denna ras känner han till. Han tror sig veta att dessa ibland korsas med schäfer.

När kvinnan traskat förbi så faller vägen i stillhet igen. Rörelsen försvann, men finns kvar i trädtopparna. Det är blåsten som talar om att det finns liv, det finns rörelse. Lövträden på andra sidan vägen, vid bäcken vajar i blåsten. Det ser kallt ut. Det ser kallare ut att titta på trädens toppar än det gjorde att titta på vägen. Jonsson är glad att det inte kom någon tidning idag. Han vill inte gå ut. Han tycker att det ser för kallt ut.

Jonsson funderar på varför han inte ser några fåglar. Att han inte ser några andra djur så som katter, rådjur eller älgar, det kan han förstå. Men fåglarna, det brukar ju vara massor med fåglar i trakten. Är det för kallt för fåglarna? Blåser det för mycket?
Jonsson kommer att tänka på de rapporter om ett mystiskt ljussken som rapporterade av folk från olika platser i hela södra Sverige igår kväll. Själv såg han inget. Gjorde fåglarna det?

Malcolm Dahlman var som vanligt ute relativt tidigt, på väg till antingen Anders Jonsson eller också till Clas Edman. Ibland så gick han till Jonsson för att väcka honom, ibland så var han vaken och kunde följa med vidare till Edman. Men vissa dagar så bjöd Jonsson på morgonkaffet istället så att de blev kvar hemma hos Jonsson en stund.

Denna dag var en dag då Jonsson bjöd på kaffe. Dahlman satt vid Jonssons köksbord och såg sin kopp fyllas med den svarta livskvalitethöjande vätskan.

– Har du funderat på varför du över huvud taget går upp om morgnarna, eller ska vi säga dagarna Jonsson?

– Tja, det är väl för att man blir pinknödig, man vill ju inte pinka i sängen, än mindre ligga kvar i det hela.

– Jo, det är kanske sant, en vad är det som hindrar dig från att gå och lägga dig ingen, efter att du varit på dass?

– Men Dahlman, man måste ju äta också. Man blir helt enkelt hungrig. Man vill ju ha frukost.

– Men sedan då? Jag menar, du har ju din lilla inkomst oavsett om du anstränger dig fysiskt eller ligger i sängen. Du har ju inget som måste göras, inget arbete att åka till?

– Nej, det är sant, jag har min sjukpension, oavsett vad det är för dag och oavsett vad jag gör, svarade Jonsson, men det är väl nyfikenhet som gör att man går vidare i livet liksom. Man vill använda sina sinnen. Om man inte får använda sina sinnen så kan man ju lika gärna ligga i sängen hela dygnet och bara gå upp för att gå på dass eller för att äta. För min del så skulle det vara hemskt att vara slav inför olika TV-program, serier, dokusåpor, Idol, Let´s Dance, Jeopardy, Andra Avenyn eller annat skit som bedövar ens sinnen än utvecklar dem.

– Gillar du konst så, undrade Dahlman.

– Tja, det finns väl konst som jag uppskattar, men på samma sätt som jag uppskattar en snygg tapet mer än en ful tapet. Fast det finns de som utvecklat sina sinnen så mycket när det gäller konst att de blir avtrubbade inför det fina, det som är föreställande konst att de ger sig illusioner av att den icke föreställande konsten skulle föreställa något, kanske rent av ha ett symbolvärde. Men så långt skulle jag aldrig kunna komma i mina konstbetraktelser. Jag kan tycka att ett fotografi är minst lika estetiskt fint som en välmålad tavla med föreställande konst. Men samtidigt så kan jag tycka lika illa om icke föreställande konst som jag tycker om en spya på min hallmatta.

– Då är du en tuff konstkritiker Jonsson.

– Kanske det. Men jag vägrar att uppskatta något bara för att ”rätt” personer som är lite finare att umgås med uppskattar det. Jag menar att det finns de som tycker om viss konst bara för att liksom ”få vara med” i ”det fina gänget” med folk som, företrädesvis har det lite mera gott ställt, s.k. överklass.

Dahlman tog en skorpa, bet lite i den och sköljde ner med lite kaffe. – Du tycks ha tänkt på detta en hel del.

– Nej för fan, aldrig, det var ju du som ställde frågan.

Anders Jonsson, Clas Dahlman, Ella och Nils Lagerbäck är på nyårsmiddag hos Lillemor och Clas Edman. Middagen serveras relativt sent, men så är det ju också en kväll då det gäller att vara vaken, åtminstone till en stund efter midnatt.

– Det här var jättegott. Ella berömde Lillemors matlagning samtidigt som hon inte bara vände huvudet mot henne för att förmedla sitt budskap, hon vände hela överkroppen. Detta som en gest, inte att hon talade till Lillemor utan mera som en markering att hon inte talade till Jonsson som satt på hennes högra sida och sådeles hamnade bakom hennes rygg. Ella valde med omsorg vem som var intressantast att tala med. Visserligen så talade hon så att alla hörde men förde endast dialog med den som det passade henne bäst, och det var minsann inte Jonsson, inte i denna samling människor.

– Vill du ha snaps Ella, undrade Jonsson som var mycket väl medveten om att hon var tämligen måttlig i alkoholintagen samtidigt som hon inte gillade Nils, enligt hennes uppfattning för höga intag av de starka dryckerna.

Ella svarade inte Jonsson. Hon babblade på med sin monolog till Lillemor. För Jonsson lät det som att höra en festplats från 1970-talet, på avstånd där det var fullt med raggare en midsommarafton. Det var som ett sorl där det inte gick att urskilja några detaljer och där väl inte många sa något vettigt.
Han hällde istället upp ett glas till Nils utan att fråga men sträckte sig onödigt långt, framför Ella så att hon skulle se det.

– Tack, tack, sa Nils lite försynt och tittade ner på glaset samtidigt som han tog handen till det, för att liksom stötta upp det, så att det inte ramlade omkull liksom. Han vågade inte titta upp för mitt emot honom satt Ella. Han hade hoppats på en lite mer diskret upphällning, som inte Ella såg. För nog vore det bättre om hon inte satt där som en notarius publicus och räknade varje centiliter som han fick i sig. Han ansåg att han kunde känna det själv, utan förmanande blickar och ilskna kommentarer.

Dahlman hällde också upp, åt sig och Edman, från en annan flaska. – Lillemor, får jag ditt glas så ska jag hälla upp en rackare åt dig.
Lillemor skulle ta sitt glas men fick hjälp av Lagerbäck som tog det och förmedlade det vidare till Dahlman som hällde upp. När Lillemor fått det tillbaka så var herrarna vid bordet inte sena att ta till en skål och tömma det betydligt snabbare än de fyllts på. Nils Lagerbäck hade stirrat på sitt glas hela tiden, endast med ett litet avbrott för när Lillemor skulle få sin snaps.

Att alla, utom Ella skålade betydde inte att Ella var tyst. Hon fortsatte sin monolog om hur Eivor hade så mycket fåglar på sin talgboll och sin upphängda kokosnöt och hur Nils borde knyta upp likadant hemma hos dem o.s.v.

När det så var dags för tolvslaget så hade herrarna fått i sig en ansenlig mängd med snaps och öl. Lillemor var inte långt efter även om hon nog bet av snapsarna betydligt bättre än framförallt Lagerbäck.

– Är ni med nu då? Klockorna ringde på TV:n som stod på. När tolvslaget kom så brakade grannskapet loss i vad som skulle kunna tros vara ett krig. Det kom raketer från alla håll. Himlen lystes upp överallt.

– Fan Jonsson, var har du dina raketer?
Jonsson svarade inte. Han satt och sov i en fåtölj, med en öl i handen som nästan var på väg att spillas ut. Det var dock endast lite kvar i botten och så länge han hade den i handen så klarade den sig.

Edman tog fram Jonssons raketer, de små fjuttiga små sakerna som satt på några lila pinnar som var tunnare än kinesiska ätpinnar. Han tog en av dem och stack ner den i jorden till den amaryllis som stod i fönstret. Sedan band han ett snöre om stjälken till blomman och runt pinnen.

– Så där, visst var det ett bra köp han gjorde? Gott nytt år allesammans.
Edman höjde sitt glas med ena handen. Med den andra tog han tag i Jonssons arm där han hade sin öl och höjde även det en smula.
– Gott nytt 2009!

Jonsson gick aldrig ut idag.
Jo, han gick ut för att hämta tidningen. Men det fanns ingen i brevlådan.

– Jäkla tidningsbud!

Det hade snöat en del på sina håll i landet. Det hade inte snöat särskilt mycket där Jonsson bodde, men det var i alla fall halt på sina håll. Jonsson gick in igen. Det hade blivit dag. Jonsson hade sovit länge denna dag. Morgonen var borta, den hade han sovit förbi.

– Vad sjutton gör man nu då? Det är väl ingen mening med att ge sig i lag med Dahlman och Edman när man inte fått sitt nyhetsflöde serverat i form av en enkel tidning, levererad på ett enkelt sätt av – ett jäkla tidningsbud?

Nog hade Jonsson fått sina nyheter. Han hade fått dem från radion. Men om han inte fick dem av alla media eller i rätt ordning, då var det en dag utan nyheter.

– Jag sätter väl på den där jäkla tvätten då. Det börjar att bli mycket smutsiga kläder här.

Han gick av och an i köket. Till sist så masade han sig in på toaletten där han hade sin tvättmaskin. Han tittade lite p toalettstolen och på den lilla bunt med tidningar som låg på en liten hylla bredvid. – Er har jag ju redan läst, ni är gamla, ni är förbrukade, men ni var i alla fall trogna och kom i tid. Ja, inte du, du kom inte förrän dagen därpå men det var helt och hållet ditt fel.
Han pekade argt på den NT som låg som ett svart får i tidningshögen. Den stack ut på ett för Jonsson retligt sätt.

– Om man skulle torka sig i röven med dig idag, sa han med adress NT-tidningen, så kanske du kan sprida det till dina gelikar, och samtidigt varna alla Folkblad om vad som kan ske om naturen här inne på dass rubbas.

Jonsson suckade och tog upp lite kläder från tvättkorgen. Han slängde in dem i maskinen utan att vare sig titta på vilken temperatur de skulle ha eller vad det var för färg. Han startade maskinen utan att ändra några inställningar. Han hade alltid samma inställning, 40 grader, full centrifugering.

Dagen hade precis börjat för Jonsson. En dag med ytterst lite nyheter, ytterst lite konversation och ytterst lite ljus då det strax skulle börja mörkna ute.

– Jäkla tidningsbud!

Jonsson hade vaknat av ett telefonsamtal.

– HejjagheterJessicaochjagringerpåuppdragavteliaoch-jagundrarvadduharförtelefonabonnemang, rabblade hon i en snabb takt, sluddrigt eftersom hon hade så bråttom.

– Vad sa du?

– Jojagundradevadduharförtelefonabonnemangidag, repeterade hon.

– Jo du, jag har väl samma som igår, svarade Jonsson.

– Jaha, och vad är det då, vadharduförabonnemang?

– Du, jag orkar inte att tjafsa om abonnemang, föresten så hör jag inte vad du säger – adjö!

– Jäkla ungar som ska ringa, man hör ju inte vad de säger, mumlade han innan han gick ut för att hämta tidningen. Han var ju ändå vaken, han blev ju väckt.

Den här dagen så hade han fått två tidningar i sin brevlåda. Den ena var dagens Folkbladet, den som skulle vara där och som skulle komma idag. Den andra var det Folkblad som skulle ha kommit igår men som av någon anledning blivit utbytt mot Norrköpings Tidningar. Han hade nu fått sina tidningar som han skulle ha, plus en extra – NT.

– Jäkla tidningsbud, sa han och blängde längs vägen, åt det håll som tidningsbudet hade åkt, tidigare på morgonen.

Han tittade lite som hastigast i tidningen på vägen in till huset. – Jaså, Mona Sahlin, och de där miljöpartisterna har varit i Norrköping?
Han syftade på Maria Wetterstrand och Peter Eriksson

som flankerade Mona Sahlin på hennes besök i Norrköping.

– Det där blir något för Dahlman att bita i. Han kommer att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Jonsson blev pigg av tanken. – Det här kan bli en rolig dag.

(tacka tidningsbudet för det?)

Anders Jonsson kliver inte gärna upp ur sängen före åtta. Ja, han kliver inte gärna upp över huvud taget. Men när han väl har gjort det så lunkar han på i måttligt tempo, med att göra i princip ingenting.

– Jäkla hallå om de där thailändarna! De borde vara mera rädda om sina turister. Hm, återigen en dag med snö. Det är ju fan också. Jag får ta på mig mina broddar om jag ska komma fram till Edman denna dag.

Jonsson vill ha en hund, men han har inte fysiken till att motionera den, så det är lika bra att han förblir hundlös.