Edman, Dahlman och Jonsson

Edman sitter med sin kaffekopp och ser på SVT:s morgonnyheter. Fyra kvinnor sitter i soffan. Programledaren, samt tre gäster. Frågan är: ”Hur får man kvinnorna till valurnorna, i EU-valet”

– Jaha, ska man byta kanal nu, eller ska man gå på muggen, undrade Edman.

Lillemor vände sin blick mot honom.

– Varför då? Vill du inte veta hur du ska göra, för att få kvinnorna till valurnorna.

– Tror du att jag får reda på det genom att dessa människor sitter i en soffa, i TV?

– Är du putt för att det handlar om kvinnor för en gångs skull?

– Jag förutsätter att de ställer motsvarande fråga för män, imorgon. ”Hur får vi männen att gå till valurnorna, i EU-valet”

– Varför skulle de göra det?

– För det är ju ingen som intresserar sig för EU-valet. Problematiken är ju den samma för kvinnor, män, pensionärer eller ungdomar.

– Hur ser statistiken ut för homosexuella män, i förhållande till homosexuella kvinnor, eller transvestiter?

Lillemor förvånade Edman genom att låta väldigt likt Jonsson i sitt resonemang.

– Det får vi kanske se i morgonsoffan, i nästa vecka.

Edman och Lillemor kände sig överrens, men ändå helt oense. Ett märkligt fenomen, som nog får förklaras av experter, i någon morgonsoffa.

Det grävs, och det skyfflas. Det stängs av halva vägar och det läggs ut farthinder. Det är stora svarta 30-skyltar, som placerats halvvägs ute i vägbanorna. Det är stora ombyggnader på gång.
Det ska bli nya busshållplatser. Det ska i alla fall bli en ordentlig trottoar, vid varje busshållplats. Och när det är klart, ja då sätts de gamla busskurerna tillbaka.

Edman kommer körandes, som han så ofta har gjort. Han får vänta lite, till dess att de bilar som kommer från andra hållet har passerat. Halva vägen är avstängd, för att de bygger om hållplatsen. Så har det varit ett tag nu. Men på olika platser i samhället. När den ena hållplatsen blivit klar, så är det dags för nästa hållplats.
Edman guppar sig långsamt över de farthinder som lagts ut på vägen, och som väl ingen egentligen tycker om.
De flesta har väl en viss förstålelse för dem, men tror sig inte köra för fort själva. De är nog också rätt så övertygade om att det finns bättre medel, än dessa farthinder, som mest förstör deras fina bilar.

Märkligt, tänker Edman, att man är mera rädd för att ens bil inte ska klara av att köra över hindren, om man har en ny bil. Medan den som har en äldre bil är mindre rädd om den. Det borde ju vara tvärt om, då ju de äldre bilarna borde gå sönder lättare.

Edman kör vidare, och funderar på hur det skulle ha varit om Dahlman hade kört bil. Han gör ju inte det.
Han hade nog svurit en hel del, över att det lagas, något som inte är trasigt.

Edman känner av stressen. Han rycks med i det stressande av att behöva vänta i flera sekunder, och endast kunna köra i 30 km/h. Han inser att han inte behöver vara stressad. Det får honom att stanna bilen vid Bråvikens strand, mitt emot den glasskiosk som funnits på platsen sedan några år tillbaka. Nu är den på gång att öppnas igen, bara sommaren tränger sig på lite mera. Den behöver axla sig fram, mellan våren, och vinterns efterdyningar.

Samtidigt som några sjöfåglar, som inte Edman känner igen dyker och simmar omkring i vattnet framför honom så stannar det en annan bil, bakom Edmans. I bilen så sitter det en äldre man. Han tar ner fönstret på bilen och frågar Edman om det finns någon strömming än.

Strömmingen går ju in i Bråviken för att leka, på våren. Men än är det kanske för tidigt för att kunna fiska den från land. Edman förklarade situationen, om strömmingstillgången.
– Men i båt går det säkert bra. Den är nog en bit ut, konstaterade Edman.
– Hur länge har du stått här idag då, undrade mannen i bilen, som fortfarande inte ville gå ur den, utan att först vara säker på att det verkligen fanns strömming att få på sina fiskeredskap.
– Tja, jag har väl stått här i 55 sekunder ungefär, svarade Edman och flinade lite.
– Så du fiskar inte då?
– Nej, det finns ju ändå ingen strömming.
– Vem har sagt det?
– Ingen, men om man ska vara säker, då får man nog allt kliva ur bilen och prova själv.

Mannen i bilen tyckte inte att Edman var särskilt hjälpsam. Än mindre särskilt rolig. Han åkte därifrån med rutan fortfarande nedvevad. Precis som om han förväntade sig att få höra nyheten, om strömmingen skulle ha ändrat sig, och fått för sig att nappa.

Edman gick mot sin bil. Han skulle fara vidare. Men innan han hann sätta sig i bilen så stannade det en annan bil. Ytterligare en man vevade ner sin bilruta, och frågade om det fanns någon strömming.
– Oh, ja, det är precis tjockt med strömming. Men nu måste jag skynda mig hem och rensa. Hej då!

Clas Edman sitter med sin fru och dricker morgonkaffe. Han har i vanlig ordning sin tidning framför sig.
Det kan kanske verka lite osocialt att läsa tidningen vid frukostbordet då samtidigt som man har sällskap. Men i Edmans fall så är det kanske lite annorlunda. Han recenserar det han läser högt. Han kn tala med folk, och lyssna på dem även om han sitter och läser. En del människor är ju helt okontaktbara när de läser något, eller t.o.m. ser på TV.

– Nu ska de försöka få flera pojkar att rid genom att klä ut dem till riddare och ge dem varsin hjälm och varsitt svärd, berättade han för Lillemor efter att ha läst ett reportage om just detta i Folkbladet. Det var ett reportage från Ridskolan Skogslotten utanför Svärtinge.

– Men det är väl bra om det kan bli lite flera killar som rider, svarade Lillemor medan hon bredde en smörgås för att sedan lägga på en skiva ost och en bit paprika.

– Men nog rider väl pojkar gärna. Det är väl själva stallarbetet som skiljer pojkars från flickors intresse. En flicka kan mycket väl stå och gosa med en häst. Det gör nog inte pojkar i samma utsträckning. De gillar inte att mocka. De har kanske inte samma behov av att styra med hästen, att visa att de bestämmer över den. De vill rida, inte vårda.

– Så du vill separera pojkars och flickors intressen då?

– Nej, det vill jag ju naturligtvis inte. Jag bara konstaterar hur det förhåller sig. Man ska inte kvotera p.g.a. kön. Speciellt inte barn. Detta påminner om när Sveriges Television ville ha flera kvinnliga tittare till Tipsextra på lördagseftermiddagarna. Janne Jingeryd var programledare. De tog in reportage om Glenn Hyséns son, då ett år gammal. Han stod och gullade med en boll hemma hos Hyséns. Men för att få plats för den typen av reportage så klipptes det i travloppen. Man fick bara se sista varvet. Detta resulterade ju inte i att det blev flera kvinnor som tittade. Den enda effekt det hade var att det blev färre män i publiken. De tappade alltså tittare istället. Det hela slog rejält bakut. Man ska inte försöka att anpassa något till de som inte är intresserade, för då tappar de redan frälsta intresset.

– finns det tjejer som är riddare också?

– Det framgår inte. Men det verkar inte så. De tycks vara så förblindade av att få ut budskapet att killar ska rida, och vara riddare att de totalt har glömt bort att tala om ifall flickorna också får vara riddare. Men de kanske ska vara prinsessor och sitta och vänta på att bli räddade av riddarna.

– Då kanske de får vänta ett tag då, om nu pojkarna ska lära sig att rida först.

– Den där låten, ”jag är frälst” eller vad den heter, det var ju den som Lasse Berghagen gjorde och sjöng om ”min gitarr”. Det blir gitarrer då, på tvåan?

– Ja, inte vet jag något om några frälsningslåtar, sa Edman när Lillemor undrade lite om en av låtarna i Melodikrysset.

– Men vad tusan ska det vara för film, på fyra bokstäver? En film, det kan ju var vad som helst. Melodin kunde man ju inte ta det på.

– Skräckfilm var det ju, sa Edman som förvånade genom att ha registrerat frågan i sina neuroner. Det måste ju bli ”Omen”. Skulle det vara svårt?

– Men skit i Melodikrysset nu, det har hänt saker inom sportens värld. Ingemar Johansson är död.

– Jaha, men vad har det med sport att göra, jag menar, det är väl ingen sport att dö?

– Ja, sa Edman, det är lite märkligt. En person gör något, vinner en VM-titel i boxning eller så. Sedan skapar man endast rubriker när man lägger av, slår någon på käften på krogen eller dör. Ja, det vill säga, om man nu inte är med i någon dokusåpa sedan, där man gör bort sig genom att skälla ut någon avdankad bandyspelare eller en lite smånervös curlingspelare.

I vissa idrotter så kanske man kan bli tränare och rent av bli förbundskapten och börja alla meningar med ”nej” när journalisterna frågar hur det känns att vinna över Rumänien i ishockey med 14-0. ”Nej, det gick bra idag”.

– ”Sommaren” blir det här, sa Lillemor som inte hade hört ett ord av vad han sa då hon koncentrerade sig på Melodikrysset. Kan du vara tyst nu!

– Tänk att de måste börja alla meningar med ”nej”, det är ju så fel, och knäppt, fortsatte Edman.
– Jag undrar om Ella vet att den här operetten heter ”Fågelhandlaren”. Jag får nog ringa henne sedan.

– Ja, annars så dröjer det nog inte länge förrän hon ringer, vare sig det är Melodikryss eller ej. Hon måste ju tala om vem hon blängde på i affären den gångna veckan. Och vem hon hade talat med, och om vem.

Nu började Melodikrysset bli fullt. Lillemor hade klarat alla hittills. Det frågades nu efter ett djur. De spelade ”humlans flykt”, vilket inte var några problem att vare sig veta eller lista ut. Det lät verkligen som en humla, eller möjligen en bisvärm.  Men när Ace of Base spelades så stod det lite still i Lillemors huvud. Hon visste ju vilka det var men kom liksom inte på det. Det blir så ibland, att det liksom står still i skallen. Men efter ett tag så kom det fram. Sedan flöt det på bra med ”Rivers of Babylon” med Boney M då detta var musik som var minst tio år äldre än Ace of Base.

– Visst är det konstigt att man kommer ihåg musik bättre, som är äldre, än lite nyare musik, sa hon till Edman som tittade upp från sin del av tidningen som inte Lillemor hade lagt beslag på.

– Jo, men den äldre musiken borde man ju ha hört flera gånger. Då borde den ju ha impregnerats i hjärnan på ett lite bättre sätt. Är det klart nu?

I samma stund sa programledaren att det var ett litet ord kvar. Edman konstaterade att det handlade om att ”titta in i min lilla kajuta” och fullbordade på det viset den kompletta lösningen på veckans Melodikryss. Någon snabbgenomgång behövdes inte även om nu inte Sveriges Radio brydde sig om detta utan började om från början med Frank Sinatra och hans ”Strangers in the night”.

– Guldgrävarsången, heter den Lillemor, den där frälsislåten som Berghagen gjorde om till ”Min Gitarr”

– Synd att de inte frågade om det istället då, det kanske inte alla hade klarat av. Nu skickar jag in det, via Internet.

– Gör du det så ska jag strax ge katten lite mat.

Edmans katt ger sig inte i första taget på morgonen. Då vill den ha mat. Den vill inte gå ut innan den har ätit. Om den skulle vara ute på morgonen så vill den gärna komma in först, och äta. Sedan kan den gå med Edman till brevlådan och hämta tidningen, men bara om den får gå in igen, när Edman går in. Rubba inte dessa mönster, för då blir katten grinig.

– Nu behöver du allt gå ut, Katt!
Edman föste ut katten efter att den hade ätit. Sedan tog Edman på sig sina träskor och gick ut för att hämta sin tidning. Katten följde med, som han ofta gör. Den hoppade som vanligt upp på brevlådorna. Det finns fyra brevlådor i rad utanför Edmans tomt. Katten bryr sig inte om vilken låda som tillhör vem, men den vet att den andra lådan ofta öppnas då det ju är Edmans låda. Ja, katten vet ju inte att det är Edmans låda men det är ju den som Edman öppnar så om man vill vara i fred, inte låta sig flyttas på så bör man undvika just den lådan. Problemet är ju att det är den låda som är bäst att sitta eller stå på för att bli lite klappad. Det är ju den som är närmast Edman. Varför det är så, det vet inte katten heller men det beror ju naturligtvis på att Edman hämtar sin tidning där. Katten bryr sig inte om tidningar, den tror att brevlådor är något som man ska hoppa upp på för att tigga lite uppmärksamhet, att bli klappad. Det verkar nämligen som om människorna är rätt så lata. De klappar gärna en katt om den är högt upp, i samma nivå som deras armar befinner sig i stående tillstånd. De böjer sig ogärna ner för att klappa en katt. Katten får sådeles hoppa upp, och visa sig. Den visar att den tillåter sig att bli klappad.

– Ska du med in nu då eller ska du vara ute ett tag så att du får kissa. Ja, du kan gott vara ute, gå och kissa med dig!

Katten förstår inte varför den inte får komma in. Men den är van. De där människorna gör så irrationella saker. De slänger ut en när man är hungrig, som om man ville ut och kissa. Speciellt korkat är det när man redan har kissat, bakom soffan. Inte behöver man väl gå ut då?

Edman sitter och tittar på TV. Han zappar lite för det är reklam på TV4. Han ser på Sverige-Kuwait i handbolls-VM.

– Vet du Lillemor, det finns TV-program som handlar enbart om tatueringar. Vem fan ser på det?

– Kanske de som inte ser på Kuwait när de spelar handboll, svarade Lillemor, de är nog flera till antalet. Det finns flera tatueringsprogram, så det är nog populärt.

– Tror du? Ja, man vet ju inte varför de sänder vissa program nu för tiden. Kostnaden för programmen i förhållande till antalet tittar, vilka ger underlaget för inkomsterna för ett program, det ger ju en vinst. Om vinsten för ett billigare program är större, även om inkomsterna är låga så väljer de att sända de programmen. Det är vad jag tror.

– Vad menade du nu, det där lät rörigt.

– Jo, om ett program kostar 50 000 kronor att få sända och ses av 100 000 tittare så kanske det ger en krona per tittare. De tjänar alltså 50 000 kronor. Men ett annat program som kostar 2 000 000 kronor kanske har
2 050 000 tittare vilket ger 2 050 000 kronor så ger detta samma vinst som det billigare programmet, inte sant?

– Jo, enligt den matematiken, ja, svarade Lillemor.
– Då väljer de hellre att sända det billiga, skitprogrammet istället för det dyra, det folk ville se. När dessa sedan blir populära, tittarsiffermässigt så börjar de producera liknande program själv, med en kvällspress som hakar på. Och eftersom folk då trubbats av med originalprogrammen så tror de att detta kommer att bli bra. De är i alla fall så pass nyfikna på vad det är att de tittar på det, vilket ger en hög tittarsiffra. Sedan ser de resten också, av gammal vana. Lägg sedan till de som tittar på TV4 jämt. Som inte byter kanal. De ser det som sänds, oavsett vad de sänder för skit och hur mycket det än går ut på att idiotförklara tittarna med fåniga, enkla frågor som folk ska ringa in och svara på så att TV-bolaget tjänar en massa pengar på de dyra numren som man ska ringa till.

– Fungerar det så tror du, sa Lillemor, tror du inte att en hög tittarsiffra ger goodwill även om de inte tjänar lika mycket på det?

– Om man tittar, rent historiskt på vad folk har svarat på enkäter som görs över vad folk vill se så är det långfilmer som är överlägset populärast. Folk vill se film på TV men får tatueringsprogram. Att folk sedan ser dessa tatueringsprogram beror på att det inte finns någon film att se istället.

– Varför ser du på handboll nu då Clas?

– Det fanns inget annat att se!

Det var en mindre kö vid paketinlämningen på ICA i den ort som Clas Edman bor i. ICA har fungerat som postkontor i form av Svensk Kassaservice en tid efter det att Posten lade ner sitt kontor på orten. Men numera så finns det endast in- och utlämning av paket kvar då Svensk Kassaservice lagt ner sina filialer.

Edman står som nummer två i kön. Han har ett paket med sig som ska skickas till hans son, Jacob som bor i Malmö. Framför honom står det en kvinna som också har ett paket, ett likadant paket som Edman har. Det är Postens egna kartonger som finns att köpa för 29 kronor och som man sedan kan skicka för ytterligare 130 kronor, om man håller sig under fem kilo, annars så blir det lite dyrare.
Kvinnan säger att hon tänkt skicka det till Kanarieöarna och Edman får genast tankarna till Sällskapsresan och Stig-Helmers paket som innehåller utsmugglade pengar i ett knäckebrödspaket.

Kvinnan får en del frågor om hur det ska sändas tillbaka och så, om det inte löses ut på Kanarieöarna. Sedan uppmanas hon att ange ett innehåll och börjar räkna upp det ena efter set andra.

– Det är Toblerone, choklad. Sedan är det en brandbil, och så var det visst en film.

Edman har svårt att inte lägga sig i och tillägga att det förmodligen är ett knäckebrödspaket i också, men tyglar sig och håller tyst.

Det visar sig vara en del mat i också. Till sist så tycks det vara fullt, i alla fall i den vision av hur det ser ut i paketet som Edman fick.

När det sedan blir Edmans tur och expediten ska skriva in adressen i datorn så kommer det en kvinna som frågar efter en penna. – Det ligger en där, sa Edman och pekade på expeditens penna vid kassan.

– Ska det aviseras via sms eller i pappersform, undrade expediten.

Edman tänkte att, om jag velat ha det via sms så hade jag förmodligen skrivit dit ett nummer på den rad där det skulle stå men höll även denna gång tyst.

– Nej, jag har inget mobilnummer, sa han och det fick expediten att dra slutsatsen att det skulle aviseras via pappers-avi.

Edman vände sig om och fick se Dahlman bakom sig.

– Ursäkta, sa Dahlman till expediten, har du några postgiroblanketer, sådana där som man använder när man ska betala, inbetalningskort?

– Nej, vi har slutat med Svensk Kassaservice här, sa expediten.

– Men har ni inga blanketer då, ändå?

– Nej, det finns inget kvar.

– Var får man tag i det då, undrade Dahlman.

– Tja, det får väl bli Nordea i Norrköping tror jag. Någon annanstans finns det nog inte.

– Nej, de har slutat med blanketter på Nordea, rättade Edman, man får gå fram till luckan och säga sitt kontonummer när man ska betala eller ta ut pengar.

– Vad fan, menar ni att det inte ska gå att få tag i ett vanligt inbetalningskort numera? Vart är det här samhället på väg?

– Du får väl skaffa dig en dator Dahlman, skrattade Edman. Men Dahlman tyckte inte att det var ett dugg roligt, han var förbannad över att inte kunna få ett inbetalningskort.

Det blir 130 kronor, sa expediten till Edman.

Edman lämnade fram en hundring och en femtiolapp.

– Ska du betala med kort, frågade expediten efter att ha tagit emot pengarna.

Nu började Edman ifrågasätta expeditens intelligens men höll fortfarande god min. – Nej, jag tänkte betala kontant.

– Då kommer det att ta lite tid, sa expediten, jag måste gå och hämta nyckeln till kassan först.

– Jaha, sa Edman och tänkte att, det får väl ta tid då, inget att göra något åt.

Expediten for iväg in i ett annat rum. Innan han hann komma tillbaka så kom det ytterligare en kvinna som ville låna en penna. – Ta den där, sa Edman och pekade på nytt på expeditens penna.
Kvinnan tog pennan och gick ut i butiken.

Nu upptäckte Edman att hans paket hade gått upp. Klistret var för dåligt. Han sträckte sig in över disken, in till kassan som ju var låst, som tur var. Han fick tag i lite packtejp som han tog en bit av och tejpade ihop sin kartong med, den som nog om det inte hade upptäckts hade havererat på väg till Malmö.

När expediten kom tillbaka så tyckte Edman att det var bäst att tala om att han tog lite tejp, så att inte expediten skulle tro att han försökte komma åt något annat.

– Jag tog lite tejp, det hade gått upp.

– Ja, det är lugnt, sa expediten som om han var van vid att Postens egna paket gärna ville gå upp. – Vi försöker att bli av med alla kontanter här. Det är bättre om folk betalar med kort.

Edman tänkte att det var ju effektivt, att låsa in nyckeln till kassan i något kassaskåp eller var den nu hade varit, det blev ju en hemsk kö bakom. Perfekt för de som väntade där med sina kontokort.

Till slut fick Edman sin tjuga tillbaka och kunde lämna ICA med ett kvitto och ett flin. Ett flin som kom till p.g.a. att det är så krångligt att effektivisera samhället.

Innan han gick så kom kvinnan med pennan tillbaka. Nu hade hon modifierat sin inköpslista. Den var i alla fall analog i sitt utförande. Där hade i alla fall inte digitaliseringen gjort sitt intrång än.

– Nu du Clas, nu börjar det på TV.

Lillemor hade dukat upp för luciakaffe framför TV:n och påkallade Edman som lite tidigare blivit påkallad till att gå in i ett lite mindre rum, för dagen kallat ”Det lilla Staffansrummet”.

– Jag kommer så fort jag kan, som flickan sa.

Efter en stund, lite lagom försenad till Lucias inträde i vardagsrummet via SVT:s sändning så kom då äntligen Edman ut från ”Det lilla Staffansrummet”.

– Men vad är nu detta, varför har inte stjärngossarna strutar på huvudet för. Edman tog sig en pepparkaka och satte sig i soffan förundrad över att det fanns stjärnor som hölls i handen, men inga strutar.

– Tror du att ursprunget, St. Stephane hade strut på huvudet när han, om det nu stämmer vattnade sina fålar? Lillemor tyckte nog att man fick låta det hela bero i rimlighetens namn.

St. Stephane? Hette han så?

– Hon har ju inte levande ljus i håret heller, vilket fusk, gnällde Edman.

– Lugn bara, det kommer. Hon har en live-krona och en resekrona. Resekronan är EU-anpassad då de tänder olika i olika länder. Föresten så tror jag att det handlar om att inte främja rasismen att de inte har strutar. De har bytt ut svenska julsångerna mot portugisiska och så tog de bort struten för att inte förknippas med Klu Klux Klan. Det var ett av kraven för att få in så många utlänningar som möjligt i den skrivarkurs som gjorts för att få fram nya, internationellt gångbara julsånger. De ska slå i hela Östeuropa, speciellt om det blir en omröstning. Då gäller det att få hål på taktikröstande baltiska länder. Ett sätt var att ta det hela på portugisiska. Rena rama kulturella mutan så att säga.

– Kan inte jag också få lite glögg så här på morgonen?

Lillemors redogörelse över luciafirandet fick Edman att tro att hon redan varit på glöggen. Det var alldeles för tidigt för att ge sig in i en diskussion om EU-anpassade Luciakronor.

– Jag går ut och hämtar tidningen. Det är väl inte helg eller något konstigt idag, det kommer väl tidning som vanligt?

Clas Edman sitter med sin fru Lillemor i soffan och tittar på morgonnyheterna på TV. Edman kommenterar inte lika mycket som han brukar göra.

– Vad du är tyst idag då, sa Lillemor.

– Jag funderade på en sak från igår, sa Edman, det var en som jag träffade. Du vet, han som startat en butik i den gamla Velocipedaffären, där cykelmojen håll till förr. Han berättade om den gamla cyckelmojen och hur han hade samtalat om gamla tider i butiken. Han hade sedan lagt en skiva, tror jag att det var med gammalt material från butiken i hans brevlåda. Nu hade den gamla mojen fått en stroke och låg på sjukhus. Han sa att ”Jag tänkte hela tiden att jag skulle höra av mig och tacka men jag sköt på det hela tiden – och nu ligger han på sjukhuset, det känns lite taskigt”
Min första tanke var att ”hur kan du tycka synd om dig själv, det är ju han som ligger på sjukhus” men jag sa inget. Jag tänkte sedan vidare på det där och jag borde nog sagd något i stil med ”tänk inte på det, han vet nog att du är tacksam” men det gjorde jag ju som sagt inte. Jag hoppas inte att han grubblar för mycket på det hela.

– Så du känner lite som han, lite synd om dig själv för att du inte gav honom en uppmuntran, undrade Lillemor, är det nu jag ska tycka synd om mig, för att jag inte uppmuntrar dig? Vem ska glömma bort att säga något uppmuntrande till mig då, för att jag inte sa det till dig?

– Fåna dig inte Lillemor, jag tycker inte alls synd om mig. Jag bara funderade på hans situation. Folk borde besöka varandra mera. Man behöver inte uppmuntra, tacka, ge bort saker, bara besöka varandra. Har man något intressant i bagaget, då kommer det fram i det spontana samtalet.

– Ja, du Clas, det är den typen v umgänge som kommer fram till jul. På julen ses ju folk som kanske inte ses under resten av året. Och ändå jagar folk julklappar, städar, lagar överflödiga mängder med mat. Hälften vore nog. Vem tror du kollar städningen hemma hos folk, när det är jul?

– Det gör nog ingen. Edman satte sig upp, böjde sig fram och sörplade lite på sitt nyupphällda kaffe. – Ska du gå på Midnattsmässan i år?
Lillemor såg lite förvånad ut men förstod att det hade med hans tankegångar om att besöka folk att göra.
– Jag ska nog inte gå dit i alla fall, fortsatte han och nu blev Lillemor verkligen förvånad, det var inte vad hon väntade sig efter den frågan och de tankar som han hade inom sig.

– Nähä, då gör väl inte jag det heller då, inte vill jag väl gå själv.

– Själv? Eivor och Ella lär ju gå dit och om Ella går dit, då lär Lagerbäck få följa med, vare sig han vill eller ej, frivilligt eller dragen i örat av Ella.

– Men varför ska inte du gå då?
– För på kyrkogården finns det bar död släkt och döda vänner. Jag vill umgås med de som lever!

Lillemor stod och måttade i kaffe i filtret till kaffebryggaren. Edman hade just kommit in i köket för att se om han kunde få i sig sin kopp kaffe. Han gick fram till köksskåpet och tog fram två koppar.

– Ska du inte gå hem till Jonsson i helgen och se till att han får lite adventsfint, undrade Lillemor.

– Va, ska jag städa hos Anders?

– Nej, jag menade att du kan väl kolla lite var han har sina ljusstakar och stjärnor och sådant, så kan ni placera ut dem, tror du inte att han skulle uppskatta det?

– Jo, visst kan jag väl det, men borde han inte ta initiativet till det själv? Vi får se vad det blir för väder. Om det blir bra väder så kanske jag ger mig av till någon julmarknad. Vill du följa med då?

– Ja, det gör jag gärna, men även om vi gör det så är väl inte hela helgen uppbokad för det, det hinns väl med bägge sakerna?

Jo, det är sant, man har en tendens till att bara planera en sak per dag, eller helg. Men en del människor är ännu värre. De kan säga ”nej, jag ska tanka, vi får se nästa vecka” eller ”jag kunde inte komma, jag var tvungen att tvätta bilen”. Då är man inte intresserad. Andra människor kan säga ”Jag kanske inte kommer” eller ”vi kan väl ses någon gång”, vilket betyder att man inte kommer och att man inte alls kommer att ses.

– Jo, men om jag ber dig att lova att du går hem till Jonsson och i alla fall erbjuder dig att hjälpa till då? Lillemor gav sig inte.

– Ja, vi får se!

– Åhhhh!

– Ha ha, jag bara skojade, jag lovar att g hem till honom. Jag kan ta med Dahlman, han kanske har en lite flaska glögg att ta med så får Jonsson se till att den inte blir för svag. Lördag eftermiddag passar alldeles utmärkt till detta. Vem behöver julmarknader när man kan botanisera i Jonssons garderob efter julsaker?

– Jag ska se vad Eivor gör imorgon, hon kanske gör korv, jag kunde kanske hjälpa henne med det. Det är alltid lättare att göra korv om man är två. Det är ju inte säkert att Ella kan vara med, Lagerbäck kanske ställer krav på henne att hon ska vara hemma.

Det blev lite tyst ett tag. Sedan bröt båda ut i ett gapskratt. – Visst, Lagerbäck, ställa krav på Ella? Det där var inte snällt Lillemor.

– Oj, förlåt, jag vet inte vad som flög i mig.

– Men så får det bli, vi ska nog få fart på Jonssons stake så kan Eivor få lite korv till jul också.

Edman gick mot dörren efter att ha gett sin katt mat. Katten, liksom Edman själv var på väg ut. Edman tog på sig sina skor och sin tröja. Katten var redan klädd, i sin päls. Katten skulle ut och göra sina behov. Han var mätt efter att ha fått mat serverat i sin skål av Edman. Edman var på väg ut för att hämta sin tidning.

Innan han öppnade dörren så släppte han av en brakare så att det lät i hela huset. – Ahh!

– Kunde du inte gått ut först, sa Lillemor som kom förbi, på väg mot köket för att sätta på lite kaffe, du var ju ändå på väg ut. Nu får vi göra om allt julstök, städa om allt. Vi får ta hit en saneringsfirma.

– Du ska vara glad för att jag inte röker, sa Edman och gick ut, strax efter det att katten stannat till i dörren och sedan gått ut.

Edman hade fått en bok, av en änka vars man rökte. Han rökte, var inne blev sjuk, slutade röka, fick syrgastub och dog. Men röken fanns kvar. Inte röken i sig, men doften. Direkt när Edman öppnade boken så kom det en röklukt som var värre än om det stått någon ovanför honom och blåst röken direkt på honom. Edman funderade på om det gick att vädra en bok. Kunde man få bort röken som satt som en impregnering i boken. Om inte det gick, kunde man kanske köra den i tvättmaskinen, eller diskmaskinen? Man kanske kunde binda ihop den s hårt att inte vattnet kom åt sidorna. Men då skulle den ju å andra sidan inte bli ren. Nej, det bästa var nog att låta bli att läsa den, kanske rent av göra sig av med den. Annars så var det en fin bok. Det var en generell bok om musik. Lite teori, lite historia, och lite av varje liksom. Alla genrer var representerade. Den var skriven av den som var programledare i Kontrapunkt, det programmet som väl mest förknippas med Sten Broman. Han hette Sixten Nordström.

– Ja, du katt, du skulle då aldrig få för dig att klaga på en så simpel sak som att en människa släpper en fjärt. Du håller dig för god för det.
Katten svarade genom att hoppa upp på brevlådan i hopp om att bli klappad. Det blev han också. Då körde han svansen i vädret och spann.

Lillemor satt vid köksbordet med Melodikrysset framför sig. Edman satt bredvid men lyssnade inte särskilt mycket på radion.

– Vad sa han nu, undrade Lillemor, du låter ju så mycket så att man missar frågan. Var det lodrätt 10? Nej, det måste ha varit vågrätt, det finns ju ingen lodrätt 10.

– Det blir i alla fall röda, det kan du skriva dit där, sa Edman utan att titta på krysset i fråga.

– Ja, det blir det, sa Lillemor, tämligen förvånad över att Clas hade registrerat vad som sades, trots att han förde sådant liv. I alla fall tyckte hon att han gjorde det. När det är Melodikryss, då måste alla vara totalt tysta och koncentrerade på uppgiften. Det värsta som kunde hända mellan klockan 10 och 11 på lördagsförmiddagen var att Dahlman och Jonsson kom till dem. Då var det omöjligt att höra något av vad som frågades och om det var lodrätt eller vågrätt.

– Jag känner mig lite förkyld, sa Edman.

– Tyst, nu är det en ny fråga!

Edman satt och tittade på Nyheterna på TV, morgonnyheterna medan Lillemor, hans fru satt med datorn, något som blivit mer och mer vanligt den senaste tiden.
Att Clas satt vid TV:n och tittade på morgonnyheterna, det var inte mera vanligt än förut, det hade han gjort i princip varje morgon, i många år, så länge det hade funnits morgonnyheter.
I början, innan det blev riktig morgon-TV i Sverige då fick han nöja sig med God Morgon Sverige, med Lennart Hyland. Men det sändes bara på lördagsmorgnarna.

– Tänk, nu har Dr Dahlqvist stängt av kommentarerna till sin blogg. Det var väl synd, konstaterade Lillemor.

– Vad är det för något, vad handlar det om, är det en sådan där mobbing-blogg som den där Birro ondgör sig över i Kvällsöppet eller vad det nu heter i TV, du vet, det där med Ekdahl.

– Nej toker, det här är en blogg om mat, vikt och sån´t där GI.

– Jasså, en av GI-sektens medlemmar. Jaha, är det hon som kör samma inlägg om och om igen? Hon som tar ett gammalt inlägg, lägger ut det med ett nytt datum och vill skaffa kunder till sin affärsidé ”Kilokampen”?

Edman hade sett en del om GI och bantning på bloggen. Han hade väl inte läst något direkt men han hade registrerat att det fanns som fenomen.

– Jo du, sa Lillemor, nog kan man väl kalla det för en sekt. Det är lite förkunnande av domedagen, om man inte gör rätt, men jag tror att du tänker på GI-Anna. Det är väl hon som försöker sälja ”Kilokampen”? Det är väl hon som kör samma visa om och om igen? Jag vet inte så noga, det är ju som sagt en sektliknande rörelse, man blir liksom nersprungen av allt de öser ut på nätet, dessa människor. Man kanske skulle prova något av dessa knep, så kanske man kunde ha en fin figur till sommaren?

– Du behöver väl inte banta Lillemor, du är väl inte tjock? Föresten så är det väl inte läge att börja med sådant med mindre än en månad kvar till jul, det vore väl tokigt?

Lillemor hade tagit fasta på att Dr Dahlqvist hade stängt av möjligheten att kommentera hennes inlägg. Hon, som många andra tar fasta på detaljer, som väl egentligen inte är relevanta i sammanhanget, som väl inte har med själva budskapet oh helheten att göra.

– Hon tar visst bort kommentarer också, stod det. Hon ”har vänner som hjälper till med det” så nu skyller hon på dem att det är en del som blivit ledsna över att deras kommentarer försvunnit.

– Det låter som i Kina, tysta kritiken, men erkänn inte dess existens. Skyll på andra. Öststatskommunism, sa Edman utan att tänka igenom saken riktigt.

– Som i Kina? Det var väl att ta i?

– Jo, men att inte ge vika och säga att man har gjort fel och försöka att ställa det till rätta, det skulle väl aldrig en öststatsdiktatur göra?

– Internet är ju fritt, man får skriva, tycka och göra som man vill, det är ju det som har gjort Internet till det forum det är, då ska du väl inte förstöra den bilden med att komma med öststatsdiktatursnack? Om någon inte tycker om det, då får de väl skriva det på sin egen sida.

Edman svarade inte. Han reste sig, tog sin tidning med sig och gick mot hallen. – Jag går på dass!

Edman sitter vid köksbordet hemma i sitt hus. Hans fru, Lillemor sitter mitt emot. De har just påbörjat sin frukost och den första av oräkneliga koppar kaffe under den högst normala dagen som förestod.

– Motala spelade oavgjort mot Gripen, sa han, det blev 3-3. Vet du vad det handlar om?

– Nej, är det ishockey, lokalserien?

– Det är Elitserien i bandy, eller om det nu heter Allsvenskan igen som det gjorde förr. Men varför tjatar de om det flera gånger under morgonen, det är väl ingen mer än spelarnas mammor och pappor som bryr sig om ett bottenmöte i en sport som förhoppningsvis smälter bort snart då jag gärna ser en mild vinter.

Lillemor brydde sig inte heller om bandy, men hon tyckte nog att barnen skulle få ha lite is-planer att åka skridskor på om de ville, innan den konsten glömdes bort.

– Men du måste tänka lite på de barn som spelar, de tyckte säkert att det var jätteroligt, även om nu inget av lagen vann.

Edman suckade och himlade med ögonen. – Det är ju inte barn som spelar, det är ju vuxna människor, sa han, det finns ju de som är över 40 som spelar bandy på elitnivå och som slår både spelare och domare på käften innan de går på krogen efter matchen för att sedan kör bil hem onyktra.

Edman hade hört talas om en viss spelare, en landslagsman som väl inte alltid betett sig exemplariskt och som tydligen led av någon psykisk sjukdom vilket enligt Edman inte var någon förmildrande omständighet, inte om det gällde idrott i alla fall. Idrotten ska fostra, fortsatte han, den ska inte vara ett substitut för ett mentalsjukhus. Vill mentalvården ta del av sponsorpengarna så får de väl låta personalen ställa upp i Korpen, i vilken idrottsgren som helst.

Nu var det Lillemors tur att sucka, men hon sa inget i motsatts till sin man, hon hade lite lättare för att hålla tyst, märkt av att ha lyssnat på Edman, Dahlman och Jonsson en längre tid nu.

Edman förflyttade sig till TV-soffan. Det började att bli dags för morgonnyheterna på TV. Han tog med sig sin kaffekopp, som han nästan alltid gjorde, varje morgon, i alla fall på vardagarna.