Edman, Dahlman och Jonsson

– Sitter du och twittrar, Dahlman?

– Jag har inte sagt ett ljud!

Jonsson hade iakttagit Dahlman, och att han satt med sin, gamla mobiltelefon. Han såg koncentrerad ut. Det verkade vara något tidsödande.

– Jo, men jag tror allt att du sitter och twittrar va?

Jonsson flinade lite.

– Fan, tyst nu. Jag är helt tyst, och det borde du också kunna vara. Jag har inte visslat sedan 1985, då Michelle Pfeiffer visade sig på film för första gången.
– Var det så länge sedan? Så då sitter du och pfiffar? Hittar du några nakenbilder på henne i din mobil då?

Nu hade flinet förvandlats till ett skratt.

– Alltså, ibland är du precis obegriplig, Jonsson, vad är det för något du hört nu då? Jag är, eller i alla fall var tyst tills du fick för dig att börja tala i tungor.

– Du vet inte vad Twitter är för något va?

– Twitter? Är det när en tonårsundulat börjar fnittra åt allt och alla som inte lägger ägg?

Dahlman hade verkligen inte en aning om vad Jonsson talade om. Han hade inte hört talas om denna typ av mini-blog, som man skrev med mobiltelefonen, och som skickade via SMS, direkt upp till Internet.

– Tja, det var inte långt ifrån, svarade Jonsson, där han satt, som han brukade göra, på sin stol, vid sitt köksbord.

– Jag försöker bara att ställa om klockan i mobilen, till sommartid.
– Sommartid? Det är ju för fan september nu! Har du hållit på med det, i fem månader?

– Men, vad fan, det är inte så himla lätt. Jag har ju inte haft mobilen särskilt länge.
– Du, Dahlman. Skit i att ställa om den. Det är bara några veckor kvar till att det blir vintertid igen. Lär dig twittra istället.

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.

Det piper i Dahlmans mobiltelefon när han går mot Bråvikens strand, tidigt på morgonen, denna junidag. Han reagerar lite över det, men registrerar inte att det kommer från hans telefon. Han vet inte att han just har fått ett SMS. Han vet inget om SMS. Han kan inte ta fram ett SMS. Han kan inte skicka SMS. han vet knappt om att han har en mobiltelefon, som kan ta emot SMS. Dessa pip är endast något som andra befattar sig med, och som stör i Dahlmans omgivning.

Längs vägen så möter han Hjalmar Björk. Hjalmar är gammal fiskare som lagt sina nät, sina skötar på samma sätt, och på samma platser, i alla år. Hos Hjalmar så står tiden stilla.
Hjalmar bryr sig inte om att man tar bort lärartjänster inom skolorna i kommunen. Han bryr sig inte om sparkraven vid stadsbiblioteket. Han vet inte ens om att det har kostat 300 miljoner kronor att renovera Norrköpings Idrottspark och att oppositionen ställer sparkraven mot utgifterna inom idrotten, för att vinna politiska poäng. Han har levt under goda tider. Och han lever fortfarande under dessa goda tider. Han har sin pension, och sina små extra inkomster i form av såld fisk. Strömmingen kostar 5 kronor per kilo. Det räcker gott till att köpa en liter mjölk. I alla fall om han lägger till ett par kronor från sin kaffeburk med mynt i. Mynten kommer också från försäljningen av fisk.

Men mycket av fisken äter han själv.
– Tack ska du ha Dahlman, säger han när de bägge möts på vägen.
– Varsågod, svarar Dahlman lite förvånat. Men han anar vad det handlar om.
– Om den första man möter på morgonen är ett fruntimmer, då blir det dåligt fiske.
Det var precis det som Dahlman misstänkte. Han kände till Hjalmars vidskeplighet, om fisket, och om kvinnor i samband med fisket.
– Både igår, och i förrgår så mötte jag ett fruntimmer på morgonen. Då kunde jag egentligen lika bra ha gått hem igen. Men det gjorde jag inte. Så blev det inget vidare fiske heller. Det slår aldrig fel.
– Men nu finns det väl så mycket strömming inne, att det väl nästan är omöjligt att bli utan.
– Fruntimrens krafter är större än de tjockaste stimmen av fisk, svarade Hjalmar med alvarlig min.
– Men hur får fisken veta att du mött ett fruntimmer då?
– Säg det. Men den informationen sprids väl som en löpeld, på samma sätt som det sprids dynga så fort man tar sig en pilsner. Det finns väl skvallerkärringar både på land och i vattnet. Det är ett utbrett nätverk, utan en enda maska. Och skulle det bli en maska i nätet så är det genast en massa fruntimmer där med sina verbala stoppnålar, och lagar den direkt, så att det inte missas någon information. Och jag vet allt vem det är som organiserar lagandet av maskor i nätet, samt styr fisketillgången med fast hand.
– Vem skulle det kunna vara, skrattade Dahlman som väl anade vem det handlade om.
– Kärringen Krok! Hon är överhönset i skaran. Det var hon som uppfann Blåkulla.
– Men idag har du lurat dem, genom att träffa mig.
– Jo, jag gick i skogen, tills jag fick syn på dig, Dahlman. Jag har mina trix, även jag.

Hjalmar sätter sig på en cement-mur. Han tar fram en smörgås från sin väska. Det är stekt strömming på den. Han tar en tugga, rakt över strömmingen, som har benen kvar. Han tuggar i sig även dessa.
– Vill du ha lite kaffe, Dahlman?
– Ja tack, lite kaffe säger man ju inte nej till.
Hjalmar tar upp sin termos. Det är kok-kaffe, med sump i. Men innan han öppnar termosen så skakar han om den. Han anser att om man dricker kaffe, då ska det smaka kaffe också, och då ska sumpen vara med.
– Använder du socker?
– Jo, det händer allt, svarade Dahlman.
– Fint, då ska du få lite gammalt socker i.
Hjalmar tar fram en flaska brännvin, utan etikett. Han häller lite av brännvinet i kaffet.
– Så där. Du anar inte hur mycket socker det går åt för att framställa detta.
Dahlman tar koppen. Han tittar på Hjalmar, men väntar lite med kaffet tills även han har fått lite kaffe med ”socker”.
– God fiskelycka, säger han och höjer sin mugg.
– Hej!

Bankerna stänger lite tidigare vissa dagar. En del stänger tidigare alla dagar. Vissa banker stänger för gott. Andra banker har öppet dygnet runt, på Internet.
För Dahlmans del så har detta inneburit lite omständligare rutiner, de dagar som han behöver komma till en bank. Han har inte Internet, och hans bank är nedlagd. Den närmsta banken är krånglig att ta sig till, samtidigt som den har väldigt begränsade öppettider numera.

Denna dag är han i alla fall i staden. I Norrköping. Norrköping har fortfarande några bankkontor kvar. Dahlman borde kanske vara tacksam för det, men inser det i så fall inte. Dagarna då han beger sig till Norrköping för att gå till en bank börjar med negativa tankar, och fortsätter i den stilen tills dagen är till ända.

Dahlman gick till fots från den hållplats där han steg av spårvagnen. Han hade gått av en hållplats innan den hållplatsen som ligger närmast den bank han skulle gå till. Han ville se sig lite om, i staden, innan han gick in till banken. Han ville även gå förbi Systembolaget, som ligger längs vägen. Han ville inspireras till att gå in dit, på tillbakavägen. För han ville ju förena nytta med nöje, och passa på att köpa sig lite punsch, när han ändå var i staden. Punschen var nyttan, och banken, tja, den fick väl anses som nöjet då. Ändamålen helgar medlen.

Innan han kom fram till Systembolaget, för att gå förbi det med intresserad blick, riktad åt dess skyltfönster så stötta han ihop med en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon hade det halvlånga håret knutet i en hästsvans och viftade med någon form av broschyr i ena handen. I den andra handen så hade hon en bunt, med samma typ av broschyrer som hon viftade med.

Hon stegade fram mor Dahlman, med broschyren i riktning mot honom.

– Det är snart val till EU, sa hon och tittade på Dahlman. Hon såg uppåt, för hon var inte speciellt lång.

– Och banken stänger också snart, sedan så får jag nog röstkortet på posten, sa han och stannade till, men drog åt sig händerna för att slippa ta emot broschyren. Han hade ju nog att bära på sedan, efter att han hade varit på banken, och efter att han hade köpt sin punsch.

– Det är viktigt att just du röstar, sa kvinnan vidare.

– Jaha, och vad ska man rösta på då, undrade Dahlman.
– En röst på vänsterpartiet är en röst för ett demokratiskare Europa.

– Är du kommunist?

– Jag är vänsterpartist, savade kvinnan.

– Då är du kommunist. Det var både C.H. Hermansson och Lars Verner. Det är väl den där Lars Ohly också?

– Vi i Vänsterpartiet är det enda parti som vill gå ur EU, nu när Miljöpartiet har ändrat sig.

– Jaha, men då måste jag ju rösta på er, sa Dahlman.

– Vi tycker inte att Sverige ska vara med i EU.

– Men säg mig, Fröken Kommunist, hur hade ni tänkt er att det skulle gå till. Inte kan ni väl sitta i EU-parlamentet, och utesluta Sverige ur EU?

– Nej, det går ju inte.

– Men varför i helvete ska jag då rösta in er i något som ni inte vill vara med i, samtidigt som ni inte kan göra ett skvatt åt det hela, så att ni åker ur. Då är det väl bättre att ni inte röstas in i EU-parlamentet, så slipper ni ju vara där, eftersom ni ju inte vill vara där, från första början.

– Ja, men vi tycker….

Kvinnan avbröts av Dahlman.

– Tycker du om dig själv, så Fröken Kommunist du är? Skulle du vilja umgås med dig själv? Skulle du vilja ha en vän, och en granne, och arbetskamrater, och ovänner, som är en precis avbild av dig själv? Skulle du vilja umgås med dig själv?

– Nej, det tror jag inte.

– Och ändå vill ni att alla ska vara lika, och stöpas i samma form. Alla ska tycka som ni, vara som ni och se ut som ni?

– Nej, nej, men det är ju fel.

– Det kunde ju kanske vara värre, sa Dahlman, innan han gick ifrån kvinnan med broschyrerna, alla kunde ju vara likadana som mig.

Eller ännu värre, tänkte han när han gått en bit. De kunde vara likadana som Jonsson.

Kvinnan tycktes skaka av sig Dahlmans påhopp och hoppade i sin tur på nästa person som gick förbi. Hon verkade helt oberörd av att Dahlman faktiskt gjort narr av allt hon stod för.
– Hej, det är val till EU snart, sa hon till en äldre dam.

– Va? Jaha, men jag är inte intresserad, sa damen och drog åt sig handväskan för att sedan skynda vidare, så gott hon nu kunde med sin rollator.

Dahlman gick vidare mot sin bank.
Det fanns faktiskt något positivt med att gå till Nordea, och behöva köa, som privatperson, medan den ena företags- och förmånskunden efter den andre gick före. De bjöd nämligen på kaffe.

Dahlman stannade upp, halvvägs till banken. Han tittade lite på Systembolagets skyltfönster och tänkte på hur det skulle vara att gå in dit först, innan banken, och köpa med sig punsch, som han kunde ha till kaffet. Var det genomförbart? Han ville ju inte väcka uppseende. Han ville ju inte bli utslängd.

Det var ett illa dekorerat skyltfönster, tänkte han. Men det är ju bra att det fortfarande finns affärer som har ett så pass bra sortiment att de inte behöver en massa kosmetisk reklam för att dölja sina undermåliga produkter.

I samma ögonblick så fick han se den unga vänsterpartisten igen, lite på avstånd.
Jävlar, nu resonerar jag ju som hon, tänkte han med en viss förskräckelse över hur han betedde sig i sina tankar. Det händer inte så ofta, men ibland inser både Dahlman och Jonsson att de talar runt sig själva. Dahlman hade tur den här gången. Tur att inte Jonsson var med, och att han inte kunde höra Dahlmans tankar. Då skulle Jonsson bli för besvärlig.

Dahlman gick nöjt vidare. Nöjd över att inte Jonsson visst något om Dahlmans lilla tanke-snedsprång. Men innan han hann fram till banken så blev han onyo stoppad.
– Hej, har du tänkt rösta i EU-valet, undrade en man i kostym, som så lite varm ut. Det var ju ändå nästan sommarvärme ute.

– Ska du på begravning, undrade Dahlman.

– Tänker du rösta till EU-parlamentet?

– Ja, jag tänkte nog det, svarade Dahlman. Jag är själv EU-parlamentariker för ett litet land som heter Luxemburg. Jag blev invald av mina släktingar och deras förmyndare. Vilket parti företräder du?

– Kristdemokraterna.

– Aha, så Gud är med oss ända in i Bryssels finrum?

Dahlman orkade inte lyssna mera på kristdemokraten. Han gick vidare utan att registrera vad den kostymprydde unga mannen hade att säga.

Efter ytterligare några steg så kom det fram ytterligare en person. Han hälsade och frågade något som inte gick att urskönja eftersom han talade så pass fort att det blev sluddrigt.

– Det ligger där borta, sa Dahlman och pekade på Systembolaget.

– Va? Nej, jag frågade vad du ringer med, sa den sluddrande killen med den vita skjortan.

– Med min telefon förstås, svarade Dahlman och försökte gå vidare.

– Men vad har du för abonnemang?

– Ett vanligt telefonabonnemang förstås. Men vad tusan har det med EU att göra.

– Vaddå? Det har inget med EU att göra.

– Nähej? Vad gör du då här, utanför KDS:s valstuga. Har du direktlinje till Gud?

Dahlman gick vidare. Nu hade han blivit stannad tre gånger sedan han gick av spårvagnen. Han närmade sig nu banken. Han öppnade dörren, och gick in. Men väl inne på banken så möttes han av en glasdörr. Den brukade inte vara där. Det brukade vara öppet, rakt in mot disken.

Varför har de satt upp denna glasvägg, tänkte Dahlman. Är det för att man inte ska ta med sig kaffet ut?

Dahlman försökte att forcera glasdörren. Men det gick inte. Det var stängt. Att ytterdörren var öppen berodde på att man tillät folk att komma åt bankomaten som låg innanför dörren, men inte inne i själva banken. Banken var stängd.
Dahlman tittade på sin klocka. Den var två minuter över tre. Han hade kommit för sent.

– Jävla EU-val!

En del har börjat att vänja sig vid var saker och ting har placerats sedan ombyggnaden av hyllorna i COOP Konsum blev klart. Andra lär sig, eller accepterar det aldrig. Sylten frågar många efter. Men så har den fått en undanskymd plats längst inne i butiken, vid pantmaskinerna.

Dahlman skulle bara ha en mjölk, men sneglade lite på den skylt, där det stod att man fick två paket riskakor, av COOP:s egna märke, för 18 kronor. Han noterade att två av smakerna kostade 11:90, medan den med ost, som förmodligen var den smak som var populärast kostade 15:90.

Varför ska den vara dyrare, tänkte han först, men efter att ha insett att om han tog en sådan, så skulle han lura affären på mera pengar, än om han tog två av de andra smakerna. Han bestämde sig för att ta två paket, med ostsmak.
En kvinna i yngre pensionsåldern tog också två paket, men nöjde sig med ett paket ostsmak. Det andra paketet fick bli vanliga, saltade riskakor.

– Gillar du inte de med ostsmak, undrade Dahlman.

Kvinnan stirrade på skylten, utan att svara. Hon höll sina paket i handen medan hon studerade skylten, noga.

– Är de salta lika goda som de med ost, undrade han lite mera tydligt.

– Va? Nej, men man måste ju passa på att ta en ost, nu när man får två paket, för 18 kronor, svarade kvinnan.

– Så du gillar de med ost då?

– Ja, det är ju finare, än de andra.

– Men varför tar du inte två paket, med ost?

– Nej, det står ju, ”olika sorter”. Då sår man ju ta en av varje sort.

– Men det är ju tre sorter.

– Är de där riskakorna med ost med i det där, med två för 18 kronor, undrade kvinnan.

– Ja, det är klart. Man får välja två paket, vilka man vill, av de tre sorterna som finns.

– Men de med ostsmak är ju dyrare, sa kvinnan.

– Nej, det är de andra som är billigare, svarade Dahlman innan han fortsatte bort till mjölkdisken, där han tog ett paket mellanmjölk.

Väl framme i kassan så hamnade han bakom samma kvinna, i kön. När det blev hennes tur så lade hon upp sina riskakor på bandet, samt två flaskor med något rengöringsmedel, i sprayflaskor. Hon tog tillbaka det paketet med ostsmak i. Hon höll det bort från kassörskan som om hon inte ville att hon skulle skanna in det. Inte än.

– Är det två för 18 kronor, även för de med ost, frågade hon kassörskan?

– Ja, vi ska se, men det är det nog sa kassörskan och skannade det ena paketet, det med saltade, vanliga riskakor, utan ostsmak.

– Ge henne paketet, sa Dahlman.

Kvinnan gav paketet med riskakor med ostsmak till kassörskan och lutade sig långt över bandet, för varorna, föra att se noga vad som hände med priset, i displayen. Hon slog då omkull en av sprayflaskorna, med rengöringsmedel. Det var en så kallad ”köksrent”.

– Jo, det gick in, med rabatt, sa kassörskan.

I samma veva så fick kvinnan se att det satt något fast, under den omkullvälta sprayflaskan.

– Nej, men vad är det där, sa hon med en besvärad min.

Det var en mosad vindruva som hade fastnat under sprayflaskan.

– Oj, det där måste vi ta bort, sa kassörskan och tig fram lite papper för att torka av flaskan.

– Det är det du ska ha den andra flaskan till, sa Dahlman, du ska spraya på den där flaskan, med den andra.

Kvinnan överraskade Dahlman med att tycka att det var ganska roligt sagt. Hon log och höll med.

När Dahlman sedan hade betalat, och gått ut ur affären, så funderade han å varför man köper två flaskor rengöringsspray, och inte tre. Det fanns ju inte en enda sprayflaska med ostsmak.

Det var 16 grader varmt igår. Folk stod som flugor mot väggarna, och trängdes med andra insekter, som också ville ha lite sol. Men när natten kom så blev det ånyo vinter, och frost.
Dahlman har gått ner till Bråviken, för att göra, just ingenting. Han såg på de gäss som kommer tillbaka varje vår, och som stannar en liten tid, för att para sig. De stannar inte kvar efter parningen. De lägger sina ägg någon annanstans.
Det började med ett par gäss, som blev till två året därpå. Numera så är det sju-åtta par som stannar till vid den lilla gräsplätten varje vår, för att sedan flytta vidare, för att lägga och kläcka sina ägg, någon annanstans.
Men det finns en gås som aldrig har någon partner. Den är alltid ensam. Den blir bortföst av de andra, när den kommer för nära.

Jag undrar varför den kommer hit, tänker Dahlman. Om den inte har någon att para sig med, vad får den att vara här, och inte flyga direkt till sommarstället?

Måsarna sträcker ut sina halsar, och skriker rakt ut.

Kan detta ha effekt på honorna, tänker Dahlman. Gör de varandra till viljes, för att få slut på oväsendet.
Dahlman brydde sig inte om att gå ut på bryggan. Det var för mycket fåglar där, som han inte ville störa. Han nöjde sig med att betrakta dem från land. Fiskebåten var borta, och fiskarens bil stod parkerad en bit från bryggan. Han fiskade gös, på andra sidan av Bråviken. En del ortsbor kommer ner till bryggan för att köpa gös av fiskaren. Det händer titt som tätt. Dahlman har inte köpt gös på en tid nu, men skulle nog kunna tänka sig en liten firre till middag. Problemet är att det kanske är lite för tidigt på dagen, för att vänta in att fiskaren i fråga ska komma iland. Det går ju inte att veta när han kommer tillbaka.

Dahlman går vidare, men stannar till då han får se en märkligt ruvande varelse. Men det är ingen fågel. Det är Lagerbäck som sitter i gräset, strax ovanför stranden av sand, som separerar grässlänten och vattnet, på andra sidan om hamnområdet.

– Hej lagerbäck, sitter du här och häckar? Blir det några ägg värpta till påsk?

– Om det blir ägg, så blir det nog fiskägg, sa Lagerbäck, för jag väntar på att fiskaren ska komma in. Ella vill ha gös till påsk.

– Men det är ju så tidigt. Fiskaren kommer ju inte in förrän senare, förmodligen i eftermiddag.
– Precis. Är det inte otroligt praktiskt uträknat av vår herre, svarade Lagerbäck.

– Smiter du undan, för Ella?

– Låt oss säga så här, att om fiskaren inte kommer in på åtta timmar. Det är ett helt dygnsbehov av vila förstår du Dahlman.
Han reste sig lite upp från sin lite halvliggande stil. Han satte in handen innanför jackan. Ur innefickan tog han fram en ölburk, som han öppnade medan han vände blicken ut mot vattnet.

– Varför vill jag skynda på denna stund? Det är vindstilla, inte ett moln på himlen, samt Ella är hemma i tron om att jag väntar på fiskaren.

– Jo, men det gör du ju faktiskt.

– Inte då. Jag tänker inte köpa någon fisk. Jag säger bara att han inte hade fått något idag. Eller att de han fick var beställda. Sedan går jag tillbaka hit imorgon igen, om det är bra väder, och om andan faller på. Det är ett nytt dygn imorgon. Ett nytt dygn som behöver sin dygnsvila.

Dahlman skrattade. Han begrep sig inte på paret Lagerbäcks relation, men tyckte att den stundom var mycket underhållande att betrakta på avstånd. Han gick vidare. Denna morgon skulle han gå till Edman. Han gör ju det ibland, de dagar som han inte väljer att gå till Jonsson. Men Jonsson fick sovmorgon denna morgon. Och om Jonsson var glad för att få sova, eller om han egentligen tyckte om att bli väckt av Dahlman, det vet väl bara Jonsson själv.

Återigen är det en kall natt, följd av en dag, med strålande solsken. Människorna tar till sig det kalla, från natten, eller solen, från dagen. Ingen ser bägge företeelserna.

Dahlman går till affären. Han vrider till på huvudet, medan han går. Han följer något på marken, med blicken. När han kommer lite för långt från det på marken, så måste han stanna, och vända sig om för att fortfarande se det.

En fimp, tänker han. Det var en fimp. Tänk, det ser man inte på vintern. De försvinner i snön. Om det nu är någon snö förstås. En fimp på marken är inte bara fult, äckligt för barnen, som kan stoppa det i munnen samt eldfarligt. Det är ett vårtecken också.

Fimpen stör inte Dahlman tillräckligt mycket för att han ska plocka upp den, och slänga den i någon soptunna.

Lika bra att den får ligga kvar där, tänkte han. Den kanske kan ta fyr igen, och sätta eld på papperskorgen. Vilket dilemma det måste vara för dem som röker. Var ska de göra av sina fimpar. Var de än hamnar så finns det en risk att någon far illa. Antingen av att någon kan stoppa den i munnen, eller också att det börjar att brinna. Och en hund kan ju kanske knapra i sig fimpen i fråga.

Dahlman gick vidare mot affären. Han stannade till vid kundvagnarna som stod utanför. Han funderade på om han verkligen behövde en.
Det finns ju korgar, med hjul på numera, tänkte han. Det borde räcka med en sådan.
Men han gick inte in i affären direkt. Han stannade utanför och satte sig på ett cykelställ som var gjort i betong, och som liknade en låg mur, med veck i, där man kunde köra in framhjulet på sin cykel, och parkera den.

Egentligen så gör ju A-lagarna ett bra arbete när de plockar upp fimpar för att få sig ett bloss, funderade han. De borde premieras på något vis. De tar hand om fimpar på marken, och i papperskorgarna. Det är ju jättebra för småbarn, hundar och att det inte börjar att brinna i papperskorgarna. De gör samhället en tjänst.

En bit från Dahlmans rastplats stod en bil. Dahlman kände igen bilen, för den står där ibland, mitt på den del av planen framför affären, där folk går med sina kundvagnar, och sina påsar med varor i.
Den platsen tillhör inte parkeringen. Man får inte parkera där.
Jasså, hon är här idag, tänkte Dahlman som visst vem som ägde bilen, men inte vad hon heter. Hon är så tjock, tänkte han, att hon inte kan gå tio meter extra från parkeringsplatsen. Och så var det nog.

Om hon bara gick dessa tio meter, istället för att göra sin egen drive-in, funderade han vidare, så kunde hon kanske få lite motion, och på så vis bli lite rörligare, och smidigare. Men hon är väl för bekväm, och tycker att allt är en plåga. Hon är väl som Jonsson, och tror att alla sjukdomar är sammankopplade med fetman. Sedan kan man skylla på det, antingen åt det ena hållet, eller åt det andra, oavsett vad det handlar om.
En annan dam i pensionsåldern gick just in i affären. Hon band sin hund någon meter från Dahlman. Den kunde komma fram till honom, om den hade haft lust med det. Men den var lite för avvaktande. Den tittade på Dahlman. Dahlman tittade tillbaka.
– Har du fått i dig någon fimp idag, eller hann A-lagarna före?

Hunden svarade inte. Den viftade inte ens på svansen. Den satt helt stilla.

– Vill du ha mat?

Nu viftade den lite på svansen. Ytterst lite, men den hade tydligen känt igen, ordet mat.

Bilens ägarinna, den rejält överviktiga kvinnan kom nu ut ur butiken. Hon gick sakta, sakta hängandes på en vagn. Dahlman kunde inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om vagnen gick sönder, eller om den åkte iväg, framåt. Det skulle nog bli en otäck scen.
Ett par ungdomar, två grabbar i sextonårsåldern kom ut från butiken, bakom henne. De provade först att gå åt vänster om henne, men när inte det gick så provade de till höger. Men de fick allt, otåligt vänta till det att hon sakta, sakta tagit sig ut en bit från butiken. Vid de två dörrarna, och det lilla utrymmet mellan dessa, där fanns det ingen plats. Kvinnan stannade en bit utanför dörren, strax innan sin bil. Hon sträckte på sig efter att ha gått hängd över vagnen under hela sin affärsvistelse. Hon pustade, och flåsade. Hon visade att hon minsann hade det jobbigt. Hon ville visa det.

Dahlman hade vid det här laget glömt vad det var han skulle köpa i affären. Han funderade på om han kanske skulle gå in ändå, och köpa lite mjölk, eller kaffe eller något som väl kanske ändå skulle gå åt. Men han bestämde sig för att gå där ifrån. Han tog några steg, men stannade till vid fimpen. Han tog fram en pappersnäsduk ur fickan. Han böjde sig ner, och plockade upp fimpen med hjälp av pappersnäsduken. Han gick tillbaka mot affären med den. Han stannade till vid hunden, som nu reste sig upp när Dahlman kom efter att ha suttit ner hela tiden.

– Tro mig, du vill ändå inte ha den, sa han och kastade den i papperskorgen.

– Men lova att du skäller, om det skulle börja brinna. Då blir du säkert belönad med ett fint köttben.

Det är den 25:e mars. Det är Maria Bebådelsedag. Det ser ut att bli en solig, och tämligen behaglig dag, efter en kall natt. I den lilla stugan, bredvid Dahlmans hem lyser det allt som oftast tidigt på morgonen. Maria Olsson är tidigt uppe, av gammal vana. Hon är änka, och pensionär sedan många år.
Denna morgon så knackar det på dörren hemma hos Maria Olsson. När hon öppnar dörren så får hon se sin granne, Malcolm Dahlman stå utanför, med något i handen, som såg ut som en inslagen blomma.

– God morgon, Maria. Jag tänkte bara gratulera till bebådelsen, sa han innan han överlämnade blomman.

– Hur det gått till vet jag inte, sa Maria, jag är både för gammal, samt änka numera. Men tack ska han ha i alla fall.

– Det gick ju bra utan Josef förra gången, så det ska väl lösa sig den här gången också, svarade Dahlman.

– Vill han ha lite kaffe, frågade Maria.

– Jo, inte investerar jag väl i blommor, om man inte räknar med att få utdelning.

– Det är ju våffeldagen idag med. Om han inte har för bråttom, så kunde vi ju blanda ihop en smet, och grädda lite.

– Jo tack, det kan jag allt tänka mig kunde smaka gott. Klart att vi ska ha lite våfflor, till Josefs ära.

– Josef? Det är ju Marias dag idag. Var kommer Josef in i bilden.

– Tja, rent tekniskt så kommer han väl inte in i bilden, förrän om nio månader, som tidernas första plastpappa. Men med tanke på att det är våffeldag, samma dag som Maria bebådelsedag, så måste man väl anta att Josef sysslade med något annat. Han måste ha varit fullt sysselsatt med att grädda våfflor. Detta medan Maria tog emot främmande, i bebådelsens tecken.

– Hon behövde nog kolhydraterna, efteråt, skrattade Maria. Maria hade börjat med att blanda ihop våffelsmeten. Dahlman gjorde små antydningar till att hjälpa till. Han låtsades leta efter porslin. Och när han väl hittade ett par kaffekoppar så ställde han fram dem på bordet. Han flyttade omkring dem lite. Några millimeter i taget. Allt för att det skulle ta lite extra tid, så att han slapp leta efter övriga saker.
– Enligt bondepraktikan så ska det frysa i 40 nätter, om det fryser natten till den 25:e, sa Maria.
– Jaha, det kunde man ju förstå, svarade Dahlman, men var det tvunget att markeras så här in i helvete. Det hade väl räckt med en minusgrad. I natt var det ju tretton minusgrader ute. Men 40 nätter, var hamnar vi då? Blir inte det midsommar?
– Nej, tok, inte kan vi väl ha frusna nätter, till midsommar. Vi bor väl inte i polartrakterna. Det blir väl till 5:e maj, ungefär.
– 4:e, rättade Dahlman, det är 31 dagar i mars.
– Se där, du kan ju räkna. Varför gjorde du inte det från början? Jag gör lite extra smet, så kan du ta med lite våfflor hem till Jonsson också. Han är säkert för lat för att göra några själv.
– Ja, eller så går han hem till Edman och tigger. Det låter bra det. Jag ska dit sedan, och då tar jag med mig dem.

Söndag, innebär ofta tipspromenad på mindre orter. Ja, även inne i städerna också. Ofta så är det vid de lokala motionsspåren som det traskas och knallas runt med vita lappar, gula pennor samt lite småfrusna fingrar.

Dahlman stötte på en hel familj som var ute på tipspromenad. Det hade snöat hela natten. Det var lite kallt, lite blött och allmänt tråkigt vinterväder. Sådant väder som inte gillas av personer, typ Jonsson.

Det var tre vuxna, förmodligen mamma och pappa samt mormor, eller eventuellt farmor. Det fanns även fyra barn med, i familjen. Ja, det var inte säkert att det var deras barn. Det kunde lika gärna vara två barn, samt två kompisar, till familjens barn. Hur det egentligen var, det visste inte Dahlman.

Det var alltså sju personer sammanlagt i det sällskap som gick denna tipspromenad. Barnen sysslade med allt annat, utom att bry sig om vad det var för frågor som skulle besvaras. Mamman i sällskapet hade fem tipslappar i handen, och eftersom mannen i familjen hade en hund, som gärna sprang efter barnens snöbollar, så fick även han lämna ifrån sig sin tipslapp. Kvinnan hade nu sex lappar i handen. Hon läste en fråga, konfererade med sin mamma, eller om det nu var svärmor, för att sedan fylla i det förmodade svaret, på alla sex tipslapparna.
Dahlman kom att tänka på den tiden då det var Tipsextra på TV varje lördag. Det var den tiden då engelsk fotboll var det tråkigaste som fanns. Det var även samma tid som svensk fotboll hade väldigt låga publiksiffror. Dahlman, Edman och Jonsson var tämligen övertygade om att det berodde på att det visades tråkig, engelsk fotboll på TV. Folk gick inte på svensk fotboll, för de trodde att den var lika tråkig som den engelska.

– Tippar du system, undrade Dahlman när han kom nära kvinnan med de sex tipslapparna i handen.

– Va?

– Jo, förr när vi tippade stryktips, Edman, Jonsson och jag, då tippade vi reducerade system. Det blev en jäkla massa olika lappar. Det var innan de införde reducerade system på kupongen. Det gick väl bättre att ha det på kupongen efter att datorerna gjort sitt inträde i den svenska spelbranschen.

– Jo, man kan kanske tro det, sa kvinnan, men jag skriver allt samma på alla lapparna.

– Är det smart? Skulle det inte vara bättre att variera sig lite. Om en fråga blir fel, då blir det ju fel på alla lapparna.

– Men om det blir rätt, då har vi ju rätt på alla.

Dahlman skakade på huvudet och gick vidare.
Varför utgår folk alltid från att de ska vinna, tänkte han. Majoriteten av de som tippar, spelar eller tar lotter förlorar ju. Det är ju bara minoriteten som har rätt.

När Dahlman kommit en bit till så får han se ett par barn som bygger en snögubbe. De har satt dit en morot som näsa, och låtit snögubben ha en spelkontroll till ett Playstation i handen.

– Vad är det där? Vad har hänt med hans kvast? När jag var barn så hade alltid snögubbarna en kvast i handen.

Barnen tittade på Dahlman. Sedan tittade de på snögubben, innan en av dem tog till orda.

– Den har just fått sitt hundrade hjärta. Den har ett extraliv nu. Sedan så ska den samla fyra stjärnor till, samt en lila livsflaska, så kommer den att kunna flyga.

– En kvast?
Det andra barnen såg frågande, både på snögubben och på Dahlman.

– Det är väl för helvete inte påsk än. Det är ju bara sportlov ännu?

– Vad har ni ägnat er åt för sport då, den här veckan, undrade Dahlman.

– Amerikansk fotboll, svarade de båda, ungefär samtidigt.

– Var har ni spelat amerikansk fotboll, det är ju snö och en massa minusgrader nu.

– Vi spelade det på X-box. Men jag kommer inte ihåg vilken arena det var. Det var en stor arena i alla fall.
65 000 åskådare, och strålande sol.

Nu tappade Dahlman kontakten med barnen, kändes det som. Det var lika bra att bara gå vidare, att inte fråga om vad det var frågan om. Han skulle nog inte begripa i alla fall. Han ställde in riktningen på Jonssons hus. Jonsson hade kanske inte skottat sin uppfart, men han hade säkert kaffet på. Till kaffe behövdes inga skottade uppfarter. Till kaffe behövdes ingen spelkontroll. Och till kaffet behövdes inget extraliv. Kaffet var som det alltid hade varit, och fortfarande kommer att vara, ett tag framöver. I alla fall i Edman, Dahlman och Jonssons värld.

Solen strålade. Det hade varit minus 12 grader under natten. En hinna, motsvarande en fönsterruta i tjocklek hade lagt sig i form av is på

Bråviken. Ett faryg har nyligen passerat ute i farleden. Dess svall börjar nu närma sig land. Ett smattrande ljud kommer allt närmare och närmare. Ljudet av krossad is som slår mot varnadras ytor. Ljudet blir högre och högre ju närmare land vågorna kommer. Isen kan inte hålla emot fartygets svall, den brister. Hela vattnet i den lilla viken ser ut som om det vore en dumpningsplats för fönsterglas. En plats där glasmästaren slängt det trasiga glaset som han har bytt ut.

Det är inte lätt att vara is. Inte lätt att bilda ett istäcke, på ett vatten som nästan aldrig är stilla, och stort nog för att inte vilja kylas ner tillräckligt snabbt.

Dahlman hade satt sig i solen, på en bänk, vid ett bord. han hade stranden några meter framför sig, Bråvikens strand.
Han drack lite från muggen med glögg i. Det var locket till termosen som även fungerade som mugg. Den termos som han förberätt med glögg, innan han gick ut.

Och han ångrade inte att han gick ut. Han ångrade inte att han gick ner till stranden. Det var varmt i solen. Skönt.

Plötsligt så ringer hans mobiltelefon.

- Hallå!

Det var Edman som ringde. Han tyckte att han kunde komma förbi framåt kvällen. Det var ju lördag, och melodifestival på TV. De kunde väl sitta och se på den över en öl, eller två.

- Jo, men det låter väl bra. Jaså, Jonsson kommer också. Jo, men jag kommer. Ska vi säga vid 18-tiden. Så att vi hinner att smörja öronen lite först? OK, vi ses.

Klocksan 18:00 så hade det blivit mörkt. Ja, solen hade i alla fall gått ner. Det passade Dahlman bra. Nu kunde han hinna med att vara ute så länge som solen värmde. Det gjorde den nog till bortåt 16:00 i alla fall. Sedan kunde han gå hem till Jonsson, så kunde de göra sällskap till Edman.
Lördagen var utstakad. Det var bara att följa spåret.

Morgonen var kall. Det var minus fem grader. Jonsson sov nog fortfarande. Han skulle i alla fall bara ha klagat på kylan.

Dahlman däremot var uppe som vanligt. Han gick hem till Edman som också brukade vara relativt morgonpigg av sig. När han kom fram så mötte han Edman. Edman var på väg ut till brevlådan för att hämta dagens morgontidning. Dahlman stegade fram mot Edman. Han sträckte fram sin hand. God morgon Edman, sa han medan han hade sin hand framsträckt, som om han ville handhälsa. Edman svarade med samma hälsningsfras och sträckte fram sin hand. Dahlman fattade den med höger hand varpå han tog vänster hand på Edmans axel.
– God morgon Edman, strålande väder, inte sant?

Nu visste Edman att det inte var som det skulle. De handhälsade aldrig på varandra. Dahlman var inte den som tog initiativ till kroppskontakt, även om det bara var en hand på axeln. Och framför allt, det var inte något ”strålande väder”

Edman tog sin tidning. De båda gick mot huset. De gick in i hallen. Och när Lillemor gick förbi i hallen så sträckte Dahlman fram sin hand igen. – God morgon, Lillemor. Lillemor ryggade tillbaka lite, men sträckte fram sin hand, även hon, samtidigt som hon tittade frågande på Edman som bara ryckte på axlarna. Dahlman tog tag i Lillemors axel med den vänstra handen, precis som han hade gjort lite tidigare med Edman.

– Värst vad vi blivit formella med varandra, sa Edman, ska vi gå tillbaka till titlarna också?

När Dahlman hade satt sig i soffan, framför TV:n inväntande en kopp kaffe till morgonnyheterna så försökte han på dig en förklaring. Han insåg nog att det verkade en smula märkligt. Och han kände sig nog inte så bekväm i sin nya stil.

– Jag har sett på Obama, sa han. Obama gör så när han hälsar. Alla personer i maktpositioner gör så. Den som tar tag i axeln på den han hälsar på har ett överläge. Han visar att han står över den som han hälsar på. Det innebär att om det är två maktpersoner som hälsar så gäller det att få upp handen på axeln först. För om den andra också gör det så blir det ju en kram, och det ger motsatt effekt. Som när Obama träffade Bush, innan han blev president. Då var han först. Bush kunde bara stå där med armen rakt ner. Det syntes vem som var i överläge, enbart genom att Obama hade en hand på Bushs axel.

– Så nu vill du visa din makt över oss då, undrade Lillemor.

– Nja, jag ville bara testa hur det var. Om det kändes någon skillnad. Men min auktoritet över dig, Lillemor, den är nog lika med noll, oavsett händer, oavsett plats för handen.

– Nåja, det finns ställen där du plattas till mera av att stoppa din händer, kom ihåg det!

COOP Konsum bygger om.
Det är lite rörigt i den lokala affären, den ena av dem. De organiserar om hela butiken.
Det ska bli nya hyllor, nya kylar och lite nya utrymmen. Detta sker successivt medan affären är öppen. Det flyttas om varor från det ena till det andra stället, och fram och tillbaka igen. Folk springer runt i flera varv i affären för att hitta det de ska. De letar, och de frågar personalen. Hela situationen är som det gamla talesättet, ”först så blir det sämre, sedan så blir det bättre”. Så stod det för övrigt på skyltarna vid en korsning i Norrköping då de byggde en ny rondell istället för den gamla korsningen. Då var det också rörigt ett tag, till dess att trafiken flöt på bättre än den gjort tidigare.

Dahlman hade inga större problem med att finna det han skulle ha i affären. Han skulle bara ha ett paket mjölk, och en liten flaska med jordgubbsdryck. Den heter så, COOP:s egen cider. De får väl antagligen inte kalla den för cider, för att den inte innehåller alkohol, eller något i den stilen. Men de flesta kallar den nog för cider i alla fall.

När Dahlman kom fram till kassan så stod det två damer framför honom. Den ena var märkbart yngre än den andra. Hon hade precis plockat upp sina varor ur en kundvagn. Den andra skulle just börja med att plocka upp sina varor, ur samma vagn. Hon stod lite halvt böjd över vagnen för att ta upp sina varor då hon tittade upp och fick se Dahlman som just ställts sig bakom henne, och hennes vagn. Hon gav Dahlman en blängande blick.

Dahlman ryggade nästan bakåt. Vik hädan, tänkte han. Vad är det med dig? Han hade precis innan han kom fram hört någon säga ”– Det är ju ett bra sätt att få folk på dåligt humör.”

Han förstod nu vem det var som sagt de orden. Men frågan var om det verkligen behövdes någon anledning för den där människan att bli på dåligt humör. Var det inte tatuerat i hennes huvud, det dåliga humöret?

I samma ögonblick så åkte plastpåsen som den yngre damen hade lagt på bandet till kassan bak till hennes varor. Hon hade nämligen lagt upp en ”pinne” som visade var hennes varor började och var den yngre damens varor slutade. Men hon hade inte lagt upp någon pinne bakom sina egna varor.
Dahlman tycker att man ska lägga upp en pinne efter sina varor, då det är den personen som har sina varor på bandet som når pinnen i sin lilla fåra som den ligger i längs varu-bandet. Nästa kund kanske inte når den. Dahlman väntade sig nu att det skulle komma gnäll från den äldre damen, att det inte var hennes påse. Men hon nöjde sig med att kasta fram påsen mot kassan, utan att säga något.
Dahlman lade upp sina varor på bandet, utan att markera med en pinne. Han undrade lite över kvinnans reaktion, men återigen så tycktes hon bemästra sitt dåliga, för att inte säga urusla humör.

När det då blev hennes tur vid kassan så muttrade hon lite om att det var så rörigt. Det är klart att det är, de bygger ju om, tänkte Dahlman men höll sig på behörigt avstånd om än riktad mot damen i fråga som väl inte var så hemskt glad över att ha någon stående, vänd mot sig när hon knappade in sin kod. Han kanske kunde ta hennes kort, komma ihåg koden, och ta ut alla hennes pengar.

– Det blir nog bra när det är klart, ska du se, sa expediten efter att hon klagat på röran och att hon inte hittade något i affären.

– NEJ, det blir det INTE!

Kvinnan hade redan bestämt sig. Hon ville inte se resultatet. Förändringen var inget som tilltalade henne, oavsett hur det såg ut. Hon ville ha det som hon alltid hade haft det. Hon var van vid var saker och ting fanns, och alltid hade funnits. I alla fall sedan förra ombyggnationen.

Solen skiner, och det är en frisk februaridag. Det är ingen snö men någon grad kallt. Den stiltje som var på vattnet har bytts mot en liten eftermiddagsbris. Isen som var på väg att lägga sig på Bråviken har bytts mot små vågor. Är det måhända väderomslag på gång?

Dahlman spekulerar i hur vädret kommer att bli under de närmsta dagarna. Han går en runda längs med Bråviken. Han är på väg mot Edman.

Väl framme hos Edman så stampar han av sig den snö som inte finns. Det gör han jämt. Det spelar ingen roll om det är januari och femton grader varmt, eller om det är februari och minus sex grader kallt. Möjligen så beror det på att han har sina vinterkängor på sig.
Edman har kommit på detta fenomen rätt så nyligen. Han väntar med spänning på hur det kommer att bli i vår, när vår-skorna kommer fram. Stampar han av sig snön då också, eller är det bara när han har vinterkängorna på sig?

– Hörde du på radion Edman? Dahlman lät ivrig att få berätta något.

– Jo, var det något speciellt du menade.

– Ja, det var visst en kvinna som blivit arg och anmält en affär till konsumentverket, eller vad det nu var. Hon hade fått betala kilopris för sin papperspåse. Det blev samma kilopris som för räkorna. Hon fick betala 7 kronor för påsen. Hon var visst skitförbannad.
Dahlman log med hela ansiktet när han berättade det hela om kvinnan och hennes sjukronors påse.

– Nej, det hörde jag inte. Men det var ju en dyr påse. Då hade de väl inte så mycket att rapportera idag då, om de tog upp detta.

– Men det är mera förstår du, sa Dahlman när han satte sig vid Edmans köksbord. De erbjöd sig att kompensera henne, och ersätta henne med två räkor, motsvarande vad hon betalat för mycket. Två räkor!

Lillemor var väl inte lika entusiastisk över den märkliga nyheten, men lät Dahlman få ha sin lilla stund i det lokala rampljuset. För det här var en högtidsstund, att få vara först med en tämligen oviktig nyhet.

– Kommer inte Jonsson hit snart, så att jag får berätta det för honom också. Jag undrar föresten om han har hört det?

– Nej, sa Lillemor, då hade han varit här redan, för länge sedan. En sådan nyhet sitter han nog inte inne med för länge.

Det är en vanlig torsdag eftermiddag. Malcolm Dahlman har tagit sig in till Norrköping för att flanera stadens gator, samt kanske ta sig en kopp kaffe på något trevligt fik. Problemet är att det som är fik idag inte är vad Dahlman kallar för fik. Han har även ett annat lite, inofficiellt ärende också. Han ska gå till Systembolaget och köpa med sig något att hälla i kaffet, göra grogg på eller rent av ta som det är, i små spetsiga glas under tonerna av ”Helan går” eller ”När gäddorna lekar i vik och vass. Ja, då är det våååår!”

Vad sjutton är det där för något, tänkte han när han fick se ett ställe som annonserade kaffe. Han gick in och fick tankarna på en gammal biljardhall. Men det fanns inga biljardbord. Nåja, tänkte ha, de har ju i alla fall kaffe, det är ju huvudsaken. Pappa Grappa lät annars mera som någon förklädd bordell i hans tycke. Han förväntade sig ett draperi, eller några ”pip-bås” av något slag men visste innerst inne att detta inte var fallet. Då skulle han aldrig ha gått in.

– En kopp kaffe tack.

Dahlman stoppade sin vänliga ton i munnen och beställde enligt högst ordinär tradition. Inget konstigt med det. På detta följde något, en märklig melodi, med en märklig text som kom ur expeditens mun. Dahlman uppfattade inte hälften av vad som sades. Kunde det månntro vara en utlänning, som inte kunde svenska.

– Ska det vara latte, espresso, cappuccino, XL, liten, mellan, frappe eller kanske en trendfika?

– Excuse Me?

– Vad ska det vara för sort?

– Kaffe – med socker.

Dahlman blev förvånad över att han ju faktiskt kunde tala svenska. Varför gjorde han inte det men en gång?

Till sist, när det gått upp för killen bakom disken att Dahlman bara ville ha en kopp kaffe, svart kaffe med en sockerbit i så fick han det.
Det blir 19 kronor, tack!

Dahlman ryggade tillbaka men betalade sitt kaffe. När han sedan satte sig vid sitt bord så rörde han lite med skeden och kände efter om det möjligen låg någon liten guldbit i botten av koppen som gav kaffet sitt värde av, för Dahlman tycke, hutlösa priset, 19 kronor.

Vid bordet bredvid så sitter det sex unga killar i tonåren. De talar högt men ganska svårbegripligt. Dahlman tycker att det mest låter, ”Öh”, ”Äh” eller ”aråå”. Han får inget vettigt sammanhang i vad som sägs.
Plötsligt så piper det till i någons mobiltelefon. Någon har fått ett SMS. Grabbarna börjar nu titta på varandra.

– Är det du?
– Är det jag?

– Var det min?

– Nej, det är nog du?

– Eller är det du?

– Jag?

Nej, din idiot, det är inte du, tänker Dahlman, det är ju en mobiltelefon. Och inte du heller, eller han.
En av killarna tar upp sin telefon efter att alla har satt sina händer på sina byxfickor och känt efter om det vibrerar. Det var som om de hade en revolverduell eller som om de satt vid ett pokerbord i vilda västern när någon helt plötsligt blev avslöjad för fusk. Det var som om alla drog efter sina vapen.

När killen som fick SMS tittar på sitt SMS och samtidigt börjar med att knappa på mobilen för att svara så är detta som en signal till alla de andra att ta fram sina mobiler, böja ner huvudet för att göra likadant. Det är som om de måste hjälpa den som skriver, genom att skriva också de. Bordet blir helt plötsligt knäpptyst. Alla sitter med böjda huvuden som om de ber bordsbön. Alla är inne i sin bikt med sin mobiltelefon.

När de sedan återgår till sina stönande och stånkande samtal så dröjer det inte länge innan den ena mobiltelefonen efter den andra börjar ljuda. Det är svaren på de SMS som de skickade i sympati med den som fick det första. Åter igen så bildas denna bordsbönsliknande sympatiaktivitet med mobiltelefonerna. Alla gör likadant.

Efter en stund när det om vart annat var knäpptyst eller ett himla pipande så har Dahlman fått nog. Han reser sig, ger sig ut på staden och tar sats mot Systembolaget. Där kanske han kan slippa bordsbönen och koncentrera sig på nattvarden.

När Dahlman gick på vägen som leder hem till Edman så träffade han en kvinna med sin son. Sonen kånkade på en kasse med tomma toa- och hushållspappersrullar.

Dahlman tittade lite konstigt på deras last. Han förstod inte varför de inte hade plattat till rullarna så att de inte tog så stor plats.
När han sedan berättade om det hela för Clas och Lillemor Edman så konstaterade Lillemor att det rörde sig om att de på fritidshemmen och dagis behövde tomma pappersrullar till att pyssla med.

– Men inte får man väl ta med sig tomma toarullar till dagis, undrade Dahlman.
– Jo, de tar emot hur mycket som helst på en del ställen. Det beror ju på hur pass pyssliga de är på respektive dagis, eller för den delen på fritidshemmen, svarade Lillemor.

– OK, det här går över mitt förstånd, sa Dahlman, i andra fall så får de ju inte göra det ena eller det andra för att inte barn ska riskera att bli sjuka eller skada sig. Jag menar, när har man som flest med toapappersrullar? Jo, det är när man har maginfluensa. Då går det ju åt mera toapapper än annars. Varje gång som man då får en tom rulle så har den används av en magsjuk person. Är inte det att utsätta barnen för smitta så vet jag inte vad som är det.

Edman skakade på huvudet. Lillemor suckade.

– Finns det mera kaffe föresten?

Det är annandag jul och Dahlman har åkt med bussen in till Norrköping där mellandagsrean är i full gång. Dahlman är inte där för att hitta billiga varor och trängas samt stå i kö halva dagen. Han är hos en gammal vän som i många år haft en liten butik mitt i centrum men som numera överlåtit den till sin son.

– Det var fruktansvärt vad folk det var på vägen in mot staden, sa Dahlman när de satt framför varsin kopp kaffe i rummet bakom disken i butiken. Han hade sett hur det var långa köer, mellan de olika butikskomplexen och varuhusliknande hangarer som finns på den norra sidan av staden i form av vad som kallas för köpcentrum.

– Jo, du, folk jagar iväg dessa dagar och tror att de lurar affärerna på varor för billiga priser, när det egentligen är tvärt om. Ta OnOff t.ex, på Ingelstad. De hade olika former och prislägen på små datorer, du vet de där med en skär på sju till nio tum. Nu när det blev mellandagsrea så plockade de bort de billigaste och låtsades att de var slut. Sedan hade de bara en dyr modell kvar som de sänkte priset på med 500 spänn. Eftersom de andra var slut och den dyra var nedsatt pris på så tror folk att de gjort ett klipp, i bästa förmåga. Men egentligen så har det bara köpt en apparat som är för dyr, bara inte lika mycket för dyr som den var innan jul.

– Får man göra så, undrade Dahlman, är det tillåtet?
– Visst är det väl det. Man kan antingen reglera det hela via finstilt i annonserna eller också helt enkelt hålla sig till ett mindre lager, även om man har ett annat lager vägg i vägg med det som man har som officiellt lager. Fast visst styrs det mycket från myndigheterna. Nog borde det vara mera en sak mellan säljare och kund om hur man ska göra affärer. Myndigheter, konsumentorganisationer och fackföreningar lägger sig i alldeles för mycket.

– Konsumentorganisationer säger väl bara att man ska ”bestrida” vilket väl inte är det allra lättaste om det inte går att få kontakt med företag via telefon. Det är ju inte alltid som man kan skriva brev heller. Hur vet man att de tar emot det? Man får ju aldrig något delgivningskvitto eller annat som bevisar att man bestrider ett avtal. Man sitter allt där med sin produkt, och sitt hål i plånboken, sa Dahlman konstaterande.

Dahlmans vän nickade och höll med även om det som Dahlman beskrev kanske mera handlade om att lura folk till abonnemang samtidigt som man säljer något på avbetalning utan att folk vet om det. Han reste sig upp och gick fram mot kylskåpet som han öppnade och tog ut lite bröd, smör samt en korv.

– Vi ska väl ha en smörgås också till kaffet, sa han, detta är en viltkorv som vi låtit göra i jaktlaget. Rökt hjortkorv, sa han

– Det låter bra det, för nog är det väl svårt att komma åt någon trevligt fik för en matbit denna dag. Alla dessa människor ska väl äta mat också.

– Jo, du Malcolm, men för deras del så blir det nog mest McDonalds så om du har tänkt dig att gå dit så får du nog räkna med att köa, sa vännen.

Det var nu inte aktuellt med McDonalds för Dahlman, ej heller något annat ställe, även om det skulle finnas något bra ställe där man kunde få sig en macka och en kaffe, eller en macka och en öl eftersom hans vän i butiken nu gav honom en korvsmörgås, med korv gjord på hjortkött.

Malcolm Dahlman går in i en leksaksaffär. Han är på jakt efter en julklapp till ett barn, en släkting till honom. Han visste att barnet i fråga ville ha LEGO, men inte vad för LEGO.

Han går fram till en kvinna som står och plockar upp saker på en hylla. – God dag, jag skulle vilja köpa lite LEGO, sa han så artigt han kunde.

– Jaha, då får du nog tala med någon annan, för jag jobbar inte här, jag bara plockar upp saker på hyllan.

– Jaha tack, då gör jag väl det då. Han fick syn på ytterligare en person som plockade upp varor. – Ursäkta, jobbar ni här, jag skulle vilja köpa lite LEGO.

– Vad ska det vara för LEGO, ska det vara Bionicle, LEGO City, Agents, Duplo eller är det möjligen Belville du vill ha?

– Nej nej, det är små klossar av plast som man sätter ihop och gör alla möjliga saker av, svarade Dahlman, lite konfunderad över det märkliga tilltalet och dess innebörd. Visste hon verkligen inte vad LEGO var för något.

– Jo, men var det något särskilt LEGO du letade efter?

Dahlman började fundera på i vilken rännsten de druckit duskål i men sa inget om detta oförskämda etikettsbrott av en liten unge som väl knappt slutat att leka med LEGO själv.

– Jag tänkte nog inget speciellt så, det går bra med lite olika färger på bitarna. Det blir lite roligare för barnet att bygga då, om det finns lite att välja på.

– Du, jag har inte tid med dig. Jag måste fortsätta här.

Den unga kvinnan fortsatte med det hon höll på med och lämnade en förvånad Dahlman åt sitt öde. Han blev en smula stött, gick mot kassa och röt i. – Jag ska inget ha! Adjö!

Dahlman är helt slut. Han var på julmarknad och gick runt bland saftsåsiga glöggstånd och halvt vidbrända pepparkakor.

– Vill du inte köpa lite glögg Dahlman?
En kvinna som gjort sin glögg själv på sina vinbär från i somras försökte få Dahlman att öppna plånboken. – Smaka lite här, den är hemgjord, fortsatte hon.

– Är den spetsad med brännvin, undrade Dahlman, jag menar, är den god?

– Klart att det inte är sprit i den, det får man ju inte sälja.

– Då får det allt vara, sa Dahlman och fortsatte någon meter till. – Lite julbröd?

– Ja tack, till jul, sa Dahlman. Men om du hade haft en sillsmörgås med en öl och en snaps, då skulle vi kunnat tala affärer.

Dahlman var en svårflirtad kund.

– Men en hemgjord talgbollhängare då. De stackars fåglarna behöver ju mat på vintern. De kan ju inte få tag på mat under all snö.

– Vilken snö? Det har ju inte varit en ordentlig vinter på tio år. Föresten, vad gjorde fåglarna innan det fanns talgbollar, hur överlevde de vintern då? Det är ju s varma vintrar och så mycket folk som matar dem att de blir för feta för att orka flyga söderut. Inte fan har någon fågelart utrotats p.g.a. att det saknats talgbollar.

Dahlman gick vidare. Han förkastade alla inviter om att köpa glögg, pepparkakor, saffransbröd eller honung.

– Vem vill köpa gran en månad innan jul? Är det underligt att de barrar. Dahlman mumlade för sig själv.

– Julkärvar, också en onaturlig del i den svenska floran som gör småfåglarna livegna och lätta att fånga för katterna.

När Dahlman började på att tröttna på allt som han inte ville ha men ändå försöktes att pracka på honom och när han var nära att strypa den där hemska tomten som svansade efter honom med ett dragspel som spelade ”hej tomtegubbar” så hittade han i alla fall en kopp kaffe att köpa.

– Vill du ha en lussekatt till, eller en nybakad pepparkaka?

– Nej tack, jag vill bara ha en kopp kaffe.

– Inte en sockerkaka också då?

– NEJ, en kopp kaffe, kan man få köpa det utan en massa krångel?

Dahlman fick sin kopp kaffe till slut. Han gick runt hörnet på den provisoriska bod som fungerade som kaffeservering. Han tog fram en liten plunta ur innerfickan och serverade sig en egenhändigt gjort kaffekask. – Så där, nu blir det lite bättre julstämning.

Dahlman tog med sig sin kopp med det spetsade kaffet i. Nu var han redo för ytterligare ett varv på julmarknaden.

Dahlman gick in i en butik i som huserade i bygden, bara ett par kilometer från hans hem. Tre äldre personer kommer in i butiken, medan Dahlman ser sig omkring. Han tittar upp och är redo att möta de tre med en hälsning. Men ingen av dem ser Dahlman, de är mitt uppe i ett samtal. Det är två kvinnor och en man, alla tre är minst 75 år gamla och är mest ute för att se sig om, för att slippa att vara hemma liksom.

– Jag drömde om henne en natt, det var riktigt verkligt, sa mannen i fråga.
– Drömmer du om andra kvinnor, sa en av damerna, den som hade färgat sitt hår i en blandning mellan lila och mörkt.

– Jag har för mig att det var en dödsannons för henne, sa nu den andra damen, hon med grått hår.
 Jo, det stämmer, hon är död, sa mannen.

Dahlman förundrades över hur de tre kunde gå och titta på saker utan att registrera vare sig det de tittade på eller människorna runt ikring sig. Han undrade vad det var där för. De kunde ju lika gärna sitta hemma och tala om hur de drömmer om de döda, och en bättre, de kan se dödsannonserna samtidigt.

Dahlman gick nu ut. En fiskebåt sköt en pråm framför sig ute i vattnet framför butiken, eller bakom butiken om man ser det från den sidan. Han spatserade vidare i riktning mot sitt hem. En bit fram så mötte han en överviktig man med hund. Hunden ville lukta på allting och när han sedan bajsade i gräset så drog hans husse bort honom direkt efter att han var färdig. Dahlman blängde en stund efter mannen och hans hund. Han tog inte upp sitt bajs som man ska göra. Det tyckte Dahlman var dålig stil. Jonsson hade nog rätt i att han inte skulle skaffa hund, inte med Jonssons fysik. Man ska inte, som mannen med hunden ha hund om man har för dålig fysik för att orka ta upp hundbajset. Dahlman hade sin åsikt klar för sig. Jonsson hade sin också, men hans vilja talade om något annat. Jonsson ville ha hund, men ansåg sig inte kunna sköta den.

Malcolm Dahlman sitter hemma och har tråkigt. Han vet inte vad han ska göra åt det heller.

– Inte fasiken att jag tänker sätta på TV:n och nedlåta mig till skit som sänds nu. Dokusåpor och smetserier som ”Andra Avenyn”, det får andra hålla uppe tittarsiffrorna genom att se på.

Dahlman tittar ut genom fönstret. Det regnar och är mörkt ute. – Inget väder för en promenad, inte ens om det varit ljust ute. Nej, jag får nog ta och läsa lite i en bok. Det kanske kan ge ett något i samtalen med Jonsson och Edman imorgon, eller någon annan dag.

Dahlman ser sig omkring, som om böckerna skulle varit utspridda i huset. – Märkligt, säger han för sig själv, det har inte varit någon och sålt jultidningar här i år. Det brukar det ju alltid göra. När Jacob var liten så kom han alltid först och var han inte först, då fick man allt säga till de andra att man hade köpt redan, för annars fick man inte bara Jacob på sig, man fick även Lillemors vrede över sig. Tänk, på den tiden var det som om man hade två fruar, man hade två vakande ögon på sig, sin egen fru och Lillemor.

Dahlman är skiljd sedan en hel del år tillbaka. Hans fru gav sig av, och kom liksom inte tillbaka. Hon fastnade, som en katt i ett träd, som inte kommer ner. Ändå s ser man sällan några döda katter nedanför träd, så ner kommer de alltid till slut. Dahlmans fru kom också ner, hon kom tillbaka. Men då var det för sent.

Men Dahlman är vare sig långsint, eller var bitter. Vore han långsint så skulle han aldrig kunna umgås med Jonsson, eller ens Edman.

– Jag måste i alla fall få tag på årets ”När, var, hur”, den kan vara rolig att ha dagar som denna. Jag tror att jag ska titta lite i den från förra julen. Det är mycket bättre än ”Andra Avenyn”.