Edman, Dahlman och Jonsson

Det är två dagar kvar till valet, till EU-parlamentet. Det är en dag kvar till Sveriges nationaldag. Två företeelser som har haft lite svårt att ta sig in i den svenska folksjälen.
Dahlman har fått sig en kopp kaffe av Lillemor och sitter nu i soffan hemma hos paret Edman.
– Aj, jag bet mg i tungan. Fan, det var nog det längsta in jag bitit mig i tungan, någonsin.
Dahlman tog sig för kinden.
– ”Det längsta in”? Vad är det för språk, undrade Edman.
– Ja, vad säger man då? Jag har ju aldrig bitit mig i tungan, så långt in.
– Se där, du kunde ju uttrycka dig korrekt.
– Vad var det de sa på Östnytt snuttifieringssändning? Skulle man lära sig att känna skillnad på ätliga, och oätliga grodor? Det låter ju som en svampkurs.
– Ja, nu blir det nog ABF- och PRO-kurser i grodor också, på samma sätt som de har svampkurser, skrattade Edman.
– Jag fattade inte det hela, sa Dahlman, de är ju så amatörmässiga på Östnytt. De klipper ju inslagen, för att de inte hinner med sändningen, inom utsatt tid. Förstod du något Edman?
– Jag får väl erkänna att jag inte hade så stort intresse i just det inslaget. Så jag lyssnade väl inte så noga, oavsett om det var hela inslaget, eller bara en del av det.
– Vet du varför du inte lyssnade?
– För att det inte intresserade mig förstås.
– Ja, förvisso, men det kan även vara så att du blivit så trött på Östnytts usla sändningar, att du helt enkelt inte bryr dig om dem. Inget av inslagen. För du kommer väl inte ihåg något av de andra inslagen heller? Inte med någon högre entusiasm.
– Det kan så vara. Men vi kom ju ihåg grodorna, inte sant?
– Nej, jag kom ihåg grodorna, inte du. Det var jag som planterade den nyheten i ditt huvud. Eller gjorde jag inte det? Kommer du ihåg om det var en nyhet i Östnytt om skillnaden mellan ätliga och oätliga grodor? Eller var det bara något som jag hittade på, för att få till ett resonemang?
– Var vill du komma med det där då?
– Jo, Östnytt har förstört för sig själva. Östnytt har blivit som en reklampaus, mitt i Morgonnyheterna. Man kopplar bort sig, som om det var reklam i en av de kommersiella kanalerna. Jag menar, det är ju i alla fall Sveriges Television det handlar om. Man har alltså lyckats med att få människorna till att inte reagera, eller ens bry sig om att det är reklam. Ändå registrerar vi budskapet, utan att vi vet om det.
– Men grodorna var väl ingen reklam. Vad är det för vits med att låta mig få reda på om det finns ätliga grodor i min omgivning, omedvetet?
– Ingen vits alls. Det var en ren tillfällighet. Men det visar hur vi, när vi ser på TV har förändrats, mentalt. Men säg mig. Var det ett inslag om grodor, eller var det inte det?
– Tja svaret får vi väl vid nästa regionala sändning. För om inget oförutsätt inträffar så sitter vi väl här med vårt kaffe, även då. Det är ju trots allt bara en halvtimme till dess.
– Om du inte tror att det är reklam då, och går på muggen, ja.
– Partiledardebatten kommer jag i alla fall ihåg, sa Edman.
– Äsch, det var ju bara Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En massa tjafs. Vad ska de vara där för? De ska väl inte väljas in i EU? Föresten, det ör ju rätt så meningslöst att ha Marita Ulvskog, och Gunnar Hökmark i en debatt också, bara för att de råkar stå överst på deras vallistor. De blir ju invalda i alla fall. Vore det inte mera intressant, för de som faktiskt intresserar sig för valet, att ha de som står som nummer 20 på listan?
– Ella Bohlin är ju ett nytt namn, svarade Edman, hon kanske behöver lite mera presentation, än Hökmark och Ulvskog?
– Ella Bohlin! Halleluja! Är det Carola? Vore inte Göran Hägglund så kort, och lik Angus Young i AC/DC så skulle man kunna tro att det var Ulf Ekman, i Livets ord som, likt en hallik föste fram en nyfrälst Carola Sörgaard. Eller heter hon Carola Häggkvist numera?
– Heter han Hägglund? Är det inte Häggroth?
– Häggkvist heter hon, sa Dahlman.
– Carola ja, men han, Göran, heter han Hägglund?
– Carola heter väl Sörgaard? Inte heter hon Göran!

Lillemor kom just in i rummet, men vände då hon fick höra hur det debatterades namn på Pastor Ekmans kompisar, huruvida de heter något med ”hägg” eller ens ”syren”.

Jonsson sitter med dagens Folkbladet. Han läser lite slött. Han känner sig lite trött, och är mer eller mindre oengagerad i vad som skrivs.

– Står det något intressant, undrade Dahlman som var upphovet till Jonsson trötthet. Dahlman hade kommit och väckt Jonsson, alldeles för tidigt på morgonen.

– De har gett klartecken nu, för muddringen i Bråviken. Men det kostar en del, och de får avsätta 10 % av pengarna till delfinerna.

– Delfinerna?

– Ja, det står så.

– Finns det delfiner i Bråviken? Har de rymt från Kolmårdens Djurpark? Eller är de måhända utsläppta av Grönpissande terrorister?

- Va?

– Ja, Green-piss!

Jonsson skakade på huvudet.

– Inte vet väl jag, sa han, det är väl en gammal senil delfin som tagit sig in i Bråviken, och som har korsats med en ål. Det kanske blir ett sjöodjur, hälften delfin, och hälften ål.

– Nej du, jag tror inte att det finns vare sig delfiner eller sjöodjur i Bråviken. Får jag se vad det står.

Dahlman tog till sig tidningen och läste. Sedan gav han ifrån sig ett stönande ljud, samt fick en grimage i ansiktet som talade om att inte allt stod rätt till med Jonssons återgivning om Bråvikens muddring.

– Du, Jonsson, det står ju faktiskt ”det kommer att delfinansierar till 10 % av EU”

– Ja, det är väl ett EU-projekt, för att rädda delfinerna i Bråviken, svarade Jonsson, som inte förstod vart Dahlman ville komma.

– Det är ett sammanslaget ord. Två ord. Och inget av orden är delfin.

– Jo, det står delfin där, sa Jonsson.

– Nej, det är ”del” och ”finansierat”. Du vet, en del av finansieringen.

– Får jag se? Ja, ta mig tusan. Så det finns inga delfiner i Bråviken då?

– Nej, det gör det inte. Men efter muddringen så kanske det kan komma fram lite nya arter. I alla fall om man ska tro på domedagsprofeterna, som är emot det hela.

– Så trevligt. Då får Hjalmar nya grannar. En delfin, korsad med en ål. Han kommer att gå omvägar för att få ge sig ut för att fiska. Han är ju så vidskeplig.

Det talades om regn, på nyheterna i radion på morgonen. Men morgonen var varm, med strålande sol. Inte så varmt att man ville läsa tidningen ute. Men när Lillemor tittade ut genom fönstret så såg hon hennes man, Clas Edman ute på gården, med tidningen i handen. Det var en bra stund efter att han hade gått ut, som han alltid gör. Men han brukar komma in rätt så snart.

Ytterligare lite senare så hade han fortfarande inte kommit in. Lillemor tittade ut. Denna gång fick hon se Edman, gestikulerande, tillsammans med Malcolm Dahlman. Lillemor funderade inte någon lång stund över vad de talade om. Hon var van. Hon hade nog reagerat mera ifall de två inte alls hade hittat något att diskutera.

När sedan Dahlman och Edman kom in så undrade Lillemor om det inte var lite kallt på morgnarna än, för att läsa morgontidningen utomhus.
– Jag har inte läst tidningen, svarade Edman.
– Men du var ju ute länge. Jag såg ju att du stod där med tidningen.
– Jag tittade lite på baksidan av tidningen. Men jag läste inte mycket. Jag betraktade konst.
– Jag också, inflikade Dahlman, jag såg Jonsson fara iväg med sin bil förut. Det är ovanligt att han kör sin bil. Det är ovanligt att han är uppe på morgonen, självmant. Det är faktiskt lite konstigt att bilen över huvud taget går igång. Allt är konstigt med Jonsson. Konstig konst!
– Vad var det för konst som du betraktade, undrade Lillemor.
– Titta här, sa Edman och visade baksidan på dagens Folkbladet. Det var en bild på två små statyer, som föreställde två nakna kvinnor, tämligen överviktiga. De var nakna och hade stora bröst, men ett litet huvud.
– Vad är det där för trams, undrade Lillemor.
– Det är 35 000 år gamla föremål, som anses som de äldsta Venusfigurerna i världen.
– Det ser ut som en slaktad kyckling sa Lillemor utan att imponeras.
Dahlman föll i skratt.
– Ja, ta mig tusan. Det är ju kycklingar. Och det analyserar de till leda, som konst, skrattade Dahlman.
– Det är en som påstår att den är ”nästan aggressivt sexuell” helt fokuserat på de sexuella attributen hos kvinnokroppen. Paul Mellars heter han visst, sa Edman med ett flin.
– Aggressivt sexuell kyckling?
Lillemor tyckte att det var en fånig beskrivning. Ja, det tyckte väl alla tre.
– De sexuella attributen då? Har män sexuella attribut också, undrade Dahlman.
– Du, jag sitter på mina sexuella attribut, och kommer det någon jäkla konstkännare så ska jag sparka honom i hans sexuella attribut, så att han kommer ner på jorden, svarade Lillemor.

De tre satte sig i soffan, för att se det som återstod av SVT:s morgonnyheter. Edman hällde upp varsin kopp kaffe, utan att fråga Dahlman om han ville ha. Han tog det för givet. Lillemor hade nog frågat, om hon hade hällt upp, men inte för att hon trodde att han inte ville ha kaffe, utan mest som en rutin.
– Jag undrar hur de människor som levde för 35 000 år sedan såg på saken. De var nog inte lika analytiska över sin konst som dagens människor är, sa Dahlman och tog sin kopp till munnen.
– De hade nog inte förmågan att analysera sönder saker, svarade Edman.
– Nej, och det är möjligt att de skulle göra det, om de hade haft den förmågan.
Dahlman tog en skorpa från bordet. Men han lät bli att ta marmelad på den, även om det fanns tillgängligt på bordet.

Lillemor tog tag i tidningen, för att titta på de hemska figurerna, som av vissa kallades Venusfigurer, men av andra kallades för slaktade kycklingar.
– Carl Philip fyllde trettio år igår, sa hon efter någon minut.
– Nej, det är idag, sa Dahlman.
– Men det står här att de firade honom igår, på Slottets borggård.
– Jag har inte koll på vilket datum det är, sa Dahlman, men jag såg att bussarna hade flaggor i morse. Det brukar betyda att någon kunglig fyller år.
– Kungen kanske har lite svårt att hålla reda på sina barns födelsedagar, sa Edman med ett leende.
– Ja, det skulle ju inte vara första gången som han blandade ihop saker, sa Dahlman med en lite grumlig röst. Han hade skorpor i munnen.
– Carl Philip, sa Lillemor, det är resultatet av en gemensam aktion, mellan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvias sexuella attribut.

Maj stormar vidare, med sina julidagar. Lite lagom med värme, lite blåst, till och från samt en skvätt regn då och då, som om det vore fruntimmersveckan. Men det är maj, inte juli.

Dahlman tycker sig se att det är ett snigel-år i år. Han ser sniglar överallt. Speciellt vinbärssnäckor. Dessa ätliga sniglar, som en del lagar till, förmodat, inlagda med vitlök. Dahlman ryser av tanken på att äta dessa djur. De är ju i princip råa, tänker han. Han skulle aldrig ens få för sig att ens smaka. Inte för all punsch i Småland.

Hellre att jag äter den där kråkan, tänker han. Den går ju i alla fall att tillaga på ett mindre vidrigt sätt.

När han kommer hem till Jonsson så ser han att Jonsson är vaken. Han har nämligen hämtat sin tidning när Dahlman tittar i brevlådan. Dahlman går in, fortfarande med sniglar och kråkor i tankarna.

Jonsson sitter med sin tidning vid sitt köksbord och bläddrar lite ivrigare än vanligt.

– Vet du varför man inte äter kråkor, Jonsson?

– De är väl asätare, det är väl därför, svarade Jonsson, som normalt sätt inte svarade på första tilltal, utan styrde över samtalet, till sina egna tankar.

– Skulle det inte gå att äta asätare?

– Det är därför vi inte är kannibaler, svarade Jonsson, vi är ju asätare. Äter vi varandra så äter vi ju asätare. Och det vill vi ju inte.

– Så kråkor äts inte, för att de äter andra djur? Det tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Vi äter ju ål. Vem vet, vi kanske har ätit en ål, som varit och smaskat på folk som förlist, till sjöss?

– Sprid inte ut det till folk, sa Jonsson och lyfte blicken mot Dahlman.

– Det finns väl flera fiskarter som nog kunde tänka sig att smaka på en förlist människa, tillade Dahlman.

Ingen ville säga det, men båda tänkte det. Att det fanns en viss risk för att ål och andra fiskar har varit på det förlista fartyget M/S Estonia, där det finns gott om människor. De sa inget, för det gillade ju ål. De ville inte sluta att äta ål. Speciellt inte rökt ål, och nubbe.

– Var du på något evenemang i helgen, undrade Jonsson för att byta samtalsämne. Men också för att det var något som ockuperade hans huvud. Några funderingar, som fått sitt ursprung, i dagens tidning, dagens Folkbladet.

– Nej, det var jag ju inte. Om du inte räknar provsmakning av ost, i affären, från i fredags.

– Vet du vilket som var det mest publikdragande evenemanget i Norrköpingstrakten, i helgen?

– Få se nu, det var ju ingen match för IFK Norrköping, så det kan det ju inte vara. Sleipner spelade hemma, men inte IF Sylvia, i division 1. Var inte den där Miss Li Norrköping? Det var nog hon som drog mest folk.

– Miss Li? Hon hade ju bara 320 personer i publiken. Sleipner hade lite över 500. Nej, det var Odenstomta gård. De släppte ut korna på sommarbete där. Det var över 2000 personer som såg detta.

– Drog korna fyra gånger mera folk än Sleipner?

– Ja, är det inte fantastiskt att det finns saker, som inte är fabricerade i kommersiellt syfte, som lockar folk?

– De kanske skulle släppa ut dem på grönbete, på Idrottsparken, så att de 300 miljoner kronorna kommer till nytta, och att folk får valuta för entrébiljetten, skrattade Dahlman.

– Ja, synd bara att de numera har konstgräs på Idrottsparken.

SMHI börjar på att bli en maktfaktor i Sverige. Speedwaytävlingarna ställs in, p.g.a. felaktiga prognoser. Folk byter samtalsämnen, och talar om ”rejäla skurar” istället för hur varmt det är, och hur vegetationen exploderar när allt spricker ut i blom, och grönskan står som en meteorit i skallen på moder jord. Planerade aktiviteter, och ogjorda sysslor i trädgårdarna får sig en uppskjutning. Folk blir nervösa, deprimerade och allmänt förvirrade över sin planerings raserade scheman.

Alla är ju inte så himla väderberoende. Inte så länge det inte snöar. All aktivitet avstannar inte, tack vare ett skyfall, eller, som det kanske mera var, en liten skur. Det finns de som sitter med sin tidning på morgonen ändå. Det kanske muttras lite mera än vanligt över att behöva gå ut, när det regnar. Men det muttrandet finns där alltid ändå.

Jonsson provade att låta tidningen vara kvar i brevlådan. Han chansade på att Dahlman skulle komma på besök, och ta med sig tidningen. På så vis slapp han att göra det själv. Han skulle inte behöva gå ut i regnet. Det regn som väl hade torkat innan han kommit in igen. Mera var det inte.
Att Dahlman skulle dyka upp var ingen vild gissning. Chansningen hade ganska goda möjligheter att lyckas. Och under tiden som Jonsson väntade så satt han som han brukade, med sin kopp kaffe, vid sitt köksbord. Men med gårdagens tidning. Gårdagens Folkbladet.

Dahlman dök till sist upp. Som väntat. Han hade även tagit med sig Jonssons tidning in. Han brukade göra det de dagar som Jonsson sov länge, eller när han kom onödigt tidigt. I alla fall onödigt tidigt, enligt Jonssons tycke.

– Jaså, är du vaken? Jag trodde att du sov, när du inte hade hämtat din tidning.

– Det regnar ju!

– Aha, så du väntade tills jag kom. Tänk om jag inte hade kommit idag då?

– Du dyker allt upp. Som ett regnväder på midsommarafton. Ofrånkomligt, och oönskat. Men accepterat, som ett faktum.

– Tack, det värmde!

– Har du grillat något ännu, denna vår Dahlman?

– Jo, jag var ju med Clas och Lillemor när de grillade. Men själv så grillar jag ju inte så mycket, över huvud taget.

– Det är bra för dig. Man ska inte grilla för mycket. Det är inte bra för hälsan. Det är större chans att fara illa vid grillning, än att bli utsatt för ett terroristangrepp.

– Jaha, sa Dahlman lite frågande. Han visste ju att Jonsson inte hade fått sin tidning än. Det var oftast den som gav upphov till dylika typer av funderingar. De kom lika överraskande som regelbundet.

– Om jag förstår det hela rätt, så är grillolyckor likställda med terroristangrepp.

– Hur kan de vara det?

– Inte min idé. Men det står här, i gårdagens tidning. Inte rakt ut, men underförstått.

– Terroristangrepp måste väl ändå vara farligare än att grilla. Det där förstår jag inte, sa Dahlman.

– Men det står här att 150 personer skadas varje år av grillning, och att 30 människor har dött under perioden 1987 till 2008. Hur många har dött av terroristangrepp i Sverige, under samma period?

– Men det går väl inte att jämföra?

– Jo, det lyder väl under samma myndighet, MSB.

– Det har jag aldrig hört talas om Vad är det för myndighet?

– Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det är de som tagit fram statistiken och som informerar om att man inte ska tända grillen med bensin.

– Inte fan är det väl någon som tänder sin grill med bensin?

– Jo, tydligen. Och han, den där Jan Schylander, på MSB menar också att man inte ska blåsa på glöden, samt att man ska vara nykter när man grillar.

– Vad är det för mening med att grilla då? Klart att man måste ha sig en öl när man grillar. Annars kan det väl kvitta.

– Låt oss kompromissa, Dahlman, vi tar en öl, men ger fan i att tända med bensin, eller att blåsa på glöden.

Svininfluensan sätter skräck i människorna världen om. I alla fall om massmedia får som de vill. På dagens löpsedel, från Expressen står det, i ett försök att skrämma upp folk, som ska spendera sina sista slantar på att köpa deras tidning, att 2 miljoner svenskar kan bli smittade.

2 miljoner Svenskar. Det skulle lösa arbetslösheten i Sverige, samt ska en massa jobb, bland sjukvård, begravningsbyråer samt munskyddstillverkare.
Det är naturligtvis bara skitsnack, från Expressens sida, tänker Jonsson när han ser det hela. Det är hemska människor som jobbar där. Prostitutionen bland så kallade journalister ser inte ut att ha några gränser. Att sälja lösnummer tillhör ju det yrket, i alla fall inom kvällspressen.

Dahlman sitter bredvid Jonsson, där de satt sig utanför affären i byn. De sitter där, för att de råkade hamna där. Det var ingalunda planerat. Ej heller självklart, att de skulle hamna på den betongmur, som även fungerade som cykelställ.

– Det är lite otäckt ändå, även om det nog inte kommer att bli de proportioner, som Expressen vill påskina, sa Dahlman, som också hade läst löpsedeln som hängde utanför affären.

– 2 miljoner? Varför inte tre miljoner, när de ändå är igång, undrade Jonsson ifrågasättande.

– Det finns vissa likheter med Spanska sjukan, när seklet var ungt.

– Vaddå ungt?

– I början av seklet, svarade Dahlman.

– Hur länge är ett sekel ungt då?
Jonsson hade fastnat på ordet ungt i sammanhanget.

– Va? Inte fan vet jag. Men Spanska sjukan härjade i Sverige 1918. 18 000 svenskar dog då.

– Var seklet ungt 1918?

– Spelar det någon roll?

– Klart att det spelar en roll. Man vill ju veta om ens sekel, som man lever i har kommit i puberteten, eller om det är i medelåldern. 1950 borde väl i alla fall vara medelåldern för det seklet? 1999, ja, då är seklet gammalt.

– Jag tror inte att sekler har, vare sig medelålder, eller pubertet.

Dahlman tittade upp mot skylten, där det stod COOP Konsum, som om han försökte se förbi den, eller genom den, för att ta hjälp i resonemanget av någon högre makt.

– Så du tror att det är Spanska sjukan som kommit tillbaka, och som de har i Mexico? Varför det? Är det för att Mexico är ett spansktalande land?

– Nja, jag tror ju att de där vanliga influenserna som kommer varje vinter, från Asien är det samma som Spanska sjukan. De hade bara inte rätt behandling på den tiden. De hade väl kanske ingen behandling. Det var ju ganska fattigt i första världskrigets slutskede.

– Asien? Där talar de väl inte spanska?

Dahlman himlade med ögonen.

– Förvisso inte, men det finns ju varianter av influenserna. Hong Kong är ju en av dem.

– Hong Kong är en stad, sa Jonsson och skrattade. Han hade fått diskussionen dit han ville.

– Föresten, det kanske är apinfluensa, inte svininfluensa, fortsatte han, King Kong-virus!

Tre arbetsklädda män kom ut från affären. De hade köpt sig varsin mikrovågs-lunch. Jonsson noterade att den ena hade köpt kycklingsnitsel och den andra hade fläskkarré. Den tredje registrerade han inte vad han hade köpt.

– Se upp där, du får svininfluensa, sa han till mannen med fläskkarrén och pekade på honom, medan du får nöja dig med fågelinfluensan.
Jonsson pekade även på mannen med kycklingrätten.

– Va?
Männen fattade inte först, men förstod sedan att han menade maten.

– Vad har du köpt då, undrade han efter att han hade vänt sig till den tredje.

– Mammas köttbullar, svarade den tredje mannen.

– Aha, dig finns det hopp och behandling för. Synd bara att Freud är död.

Männen gick vidare till sin väntande minibuss. Det stod något firmanamn på sidan. Janssons Rör. Jonsson och Dahlman tittade på minibussen när den åkte iväg.

– Janssons frestelse kanske går att äta, sa Dahlman.

– Ja, den innehåller ju inte fågel, eller svin. Inte heller nötkött, så galna kosjukan slipper man.

– Det enda man riskerar med Janssons frestelse är väl att bli predikad till döds, av Doktor Dahlkvist, skrattade Dahlman strax innan han reste sig.
Jonsson reste sig också. Det var dags att gå hem, och dricka lite virusfritt kaffe.

Dagen efter ”Earth hour” var samma dag som dagen efter den natt som det var dags att ställa om kockan till sommartid. Det vara samma dag som tidningarnas löpsedlar pryddes av ett jubel, över att Sverige inte hade lyckats att göra mål, i en fotbollsmatch, i Portugal.

”Earth hour” vara ett påhitt för att få folk att släcka sina lampor, för att manifestera mot klimathotet.

Jag undrar om klimathotet lyssnar, tänkte Jonsson när han skruvade lite på sin väckarklocka.
Han satt i köket, vid köksbordet. Han var inte hundraprocentigt säker på att han skruvade åt rätt håll, men det skulle nog lösa sig, funderade han medan han skruvade klockan – framåt.

I samma ögonblick så klev Dahlman in genom hans dörr. Han stampade av sig det som inte fanns på hans fötter, och gick in i köket.

– Du glömde att knacka, sa Jonsson.

– Jo, men jag visste ju inte om du hade vaknat ännu. Det var ju dags att ställa fram klockan inatt.

– Aha, så det är framåt den ska alltså. Vad bra, då gjorde jag rätt ed den här väckarklockan då. Men jag får nog göra om det på köksklockan.

– Ställer du inte klockorna lika?

– Nja, jag visste ju inte åt vilket håll det skulle vara, så jag ställde den ena framåt, och den andra bakåt. På så vis så är det ju alltid någon som blir rätt.

– Spelar det någon roll hur du ställer den där?
Dahlman pekade på väckarklockan som precis blivit omställd till sommartid, och som nu Jonsson ställt på köksbordet.

– Jo, men det gör det väl.

– När ställde du den på ringning senast? Du går väl inte upp, även om den skulle råka ringa, av misstag?

Jonsson reste sig upp från bordet, utan att svara på Dahlmans påstående att han inte skulle kunna komma upp tidigt på morgonen. Han hade ju inget bra att svara ändå. Det störde honom. Han tog några steg mot arbetsbänken i köket. Han tänkte sätta på lite kaffe.

– Hur gick det med släckningen igår kväll då, undrade Dahlman.

– Jo, det gick bra, svarade Jonsson samtidigt som han kom av sig då han räknade hur många mått han hade hällt i kaffefiltret. Han kompenserade detta genom att hälla i några extra, rågade mått. Det blev nog sammanlagt tre mått för mycket.

– Så du satt här i ditt mörker igår då?

– Snarare dimma, sa Jonsson, jag slocknade fint igår kväll, i soffan. Det var en film på TV som fungerade utmärkt att slockna till, efter ett par glas punsch, och en grogg.

– Så du anammade det nya fenomenet, Earth hour då? Men slocknade du redan vid halv nio?

– Det var väl halv nio någonstans i världen. Inte vet jag vad klockan var. Det var ju framställda, och bakåtdragna klockor till höger och vänster. Det har varit ett tidsmässigt rörigt dygn. Hur gjorde du själv då, föresten? Hade du släckt överallt?

– Med tanke på att jag åt middag just då, så fick det vara. Jag är ju inte mycket för släktmiddagar, så jag passade på att skruva fram mina klockor då, för att slippa, just den timmen.

– Vi borde prisa vårdagjämningen, sa Dahlman. Vi borde låta vårdagjämningen få utrymme i morgonsoffan på TV. Vi borde glädjas åt att det snart är varmt, och ljust ute.

– Får det inte utrymme i morgonnyheterna då, undrade Edman, de nämner det ju vid samlingen då de avslutar programmet halv tio, och låter alla programledarna vara med och tycka till om det hela. Det är sportreportern, ekonominyhetsuppläsaren, den vanliga nyhetsuppläsaren samt meteorologen.

– Visst, en liten löjlig enkät innan tiden är slut i programmet. Allt detta medan det persiska nyåret får halva programtiden. Vem fan bryr sig om det persiska nyåret?

– Persierna kanske, och persikorna kanske? Säger man så, om kvinnorna i Persien, persikor?

– Hm, det kanske beror på fruktbarheten hos kvinnorna i fråga, inflikade Jonsson, och flinade lite.

– Men vad har de att fira i Persien, fortsatte Dahlman, de har ju värme året runt. Är det några som har anledning till att fira så är det väl vi, som slipper ur vinterns grepp. Våren räknas ju, rent meterologiskt efter att temperaturen kommit över noll grader. Den ska visst ligga på en dygnsmedeltemperatur på noll till tio grader. Hur gör de där, i Persien? ”Ja, nu har vi en dygnsmedeltemperatur på 35 grader. Då är det vår!” Fungerar det så? Jag menar, enligt våra mått mätt, så har de aldrig vår i Persien. Alltid sommar eller tropisk värme.

– Jag såg några persier igår, sa Jonsson, som hoppade över eldar. Jag visste väl inte att de firade nyår, så här års. Jag sprang fram med en brandsläckare och höll på att bli lynchad för detta. Men de svängde rätt så snart och bjöd mig på lamm. Vilken pärs!

– Nu tror jag att du ljuger, sa Dahlman.

– Varför tror du det, frågade Edman.

– Jag tror inte ett dugg på att Jonsson skulle springa. Inte minst om han har en brandsläckare i handen. Han springer inte om det så skulle brinna i hans egen röv.

– Hur vore det om ni tog reda på lite fakta om det persiska nyåret, undrade Lillemor, så kanske ni kunde vara med och fira. Istället för att gnälla över att det inte firas, bland svenskar, så kunde ni väl fira att det är vårdagjämning.

– Där sa du något, sa Jonsson, ta fram punschen Edman! Klart att vi ska fira.

– Klart att punsch är den universala lösningen på allt, suckade Lillemor.

– Punsch är en kulturellt och etniskt vulkaniserande vätska, svarade Dahlman.

– Punsch är mångkulturellt, tillade Jonsson, det är gjort på arrak. Arrak finns det gott om i Persien. Det finns inte mycket melass i Sverige. Vi tar sådeles till oss det persiska nyåret, och gör det till vår sed, genom att dricka punsch för att hylla vårdagjämningen.

– Tur att ni kan någon fakta, om något, svarade Lillemor.

Det var ingen överraskning för henne att det skulle handla om alkohol för att de skulle få fram lite mer eller mindre relevant fakta.

– Jag tror faktiskt att den arrak som importeras till Sverige, och som görs punsch på är från Indonesien, sa Edman.
– Men det finns även i Mellersta Östern, tillade Jonsson.

– Men i Mellanöstern är det väl anis i? De gör sin arrak lite annorlunda, sa Edman.

– Förstör inte illusionen av att det skulle vara korrekt förfarande att dricka punsch för att hedra både det persiska nyåret, och vårdagjämningen, sa Dahlman, för då får vi kanske börja om hela resonemanget.

– Ja, och det vill vi ju inte, sa Lillemor, vi vill inte att ni ska behöva hitta på en annan anledning till att dricka brännvin.

– Inte brännvin, svarade Jonsson, punsch. Det är en jävla skillnad.

– Visst, det finns säkert en halv procent mera vitaminer i den ena drycken, gentemot den andra, svarade Lillemor.

– Det har jag inte tänkt på, sa Jonsson, men när du säger det så. Klart att den ena är nyttigare än den andra. Det där måste vi också kontrollera. Det kommer att behövas många tester för att se vilken dryck man blir piggast av. Det är lika bra att sätta igång med det samma.

– Jag vill inte förstöra er entusiasm, sa Lillemor, men är inte vårdagjämningen på lördag?

– Visst Lillemor, svarade Dahlman, men man måste ju ha en startsträcka på några dagar.

Dahlman och Jonsson står och väntar på bussen vid den lokala hållplatsen i närheten av där de bor. Det är inte alltid som det kommer någon buss dit. Ibland så får de gå till nästa hållplats eftersom en del bussar vänder där och går tillbaka till Norrköping. Jonsson läser i tidningen där han sitter i busskuren. Dahlman läser också, men på busskurens vägg. ”Tottes hjärna är lika stor som en pungkula” står det på väggen. Dahlman suckar och funderar lite på vilket som var bäst. Den informationen om Tottes neurologiska volym, eller den glasruta som slagits sönder och som saknas helt, mitt i busskuren. Han försöker att hitta något annat att läsa men får annat att tänka på då Jonsson tar till orda.

– Du vet, skiatlon, det där nya påfundet inom skidsporten. Vet du vad jag menar?

– Ja, det är ju när de åker halva distansen i fristil för att sedan byta skidor och åka vidare, i fristil, eller skate, som det väl också kallas.

– Nu har de börjat med det inom simningen också. Men de verkar inte riktigt klara med reglerna ännu.

Dahlman blev lite förvånad. Förvånad över att inte Jonsson visste att detta inte var något nytt.

– Medley heter det, sa han, det har de hållit på med länge. Man simmar bröstsim, ryggsim, fjärilsim samt fristil. Fyra simsätt, sedan är de i mål och kan gå upp, duscha av sig samt sätta på kaffet för att ta sig en liten kask.

– Jo, det vet jag ju, sa Jonsson, men nu ska det bytas baddräkt också. Therese Alshammar hade två baddräkter, men det fick hon inte ha. Så hon blev av med sitt världsrekord. Man måste hålla sig till en baddräkt. Man får inte byta mitt inne i loppet.

– Aha, en fristils-baddräkt, och en ryggsims-baddräkt då? Man undrar hur de ser ut. Det kanske är hål där bak i ryggsims-baddräkten, så att de får lite jet-stream till hjälp, när de fiser.

När bussen sedan kommer och det är dags att gå på bussen så släpper Jonsson av en brakare, precis innan han går ombord.

– Så där ja, nu kommer det att gå lite snabbare att åka in till Norrköping.

Dahlman vänder sig om och flinar.

– Men glöm nu inte att byta kalsonger, så att du inte blir diskad.

Trots att det sagts att det skulle vara tio grader varmt, både söndag och måndag så fick Dahlman gå till Jonsson i minus två grader kall luft. Han anade förstås att det skulle bli varmare, längre fram på dagen. Det fanns nämligen inte ett moln på himlen, denna måndagsmorgon i mitten av mars.
Väl framme hos Jonsson, som han tänkt väcka lite onödigt tidigt så upptäckte han till sin förvåning att han redan var vaken. Han satt med sin gamla dator vid köksbordets ena kant.

– Är du vaken redan Jonsson? Gick du upp tidigt idag, frivilligt? 

– Nej, jag har inte lagt mig ännu, svarade Jonsson, jag har suttit här hela natten och letat efter en sak. De första timmarna gick väl åt till att starta upp datorn, samt att ta mig ut på Internet.

– Vad letar du efter då?

Jag tänkte se vad han heter, den där nya utrikesministern i Israel. Men det går ta mig fan inte. Jag har kollat in en massa olika dagstidningars hemsidor. Och vet du vad? Det finns inga utrikes-rubriker längre. Om man tittar på rubrikerna, oftast placerade i vänsterkanten så kan man hitta allt möjligt, som poker, lagfarter, inredning och så vidare. Men rubriken, ”utrikes” finns inte alls.

– Finns det inte med bland vanliga nyheter då? Kanske på själva framsidan, eller löpsedeln eller vad det kan kallas? 

– Jo, det finns lite nyheter, både inhemska och utländska. En det handlar om Rättegången mot Josef Fritzl, Konkurser för restauranger som ägs av Gordon Ramsey eller varför inte läsa lite om en hjort som ”löper amok” i en ölbutik?

– Ölbutik?

– Ja, jag har inte läst om det men det finns tydligen speciella ölbutiker någonstans. Men var det finns, det vet jag inte.

– Finns det punschbutiker också?

– Det kanske vore något för dig Dahlman?

– Men varför ville du läsa om den nya utrikesministern i Israel?

– Jo, jag fastnade för att de kallade honom för ultranationalist. Jag funderade på vad det var för skillnad på att vara vanlig nationalist, och ultranationalist. Finns det flera typer, eller graderingar av nationalister? Det låter lite som en bröllopsdag. Guldbröllop, silverbröllop och så vidare. Kan man få en uppgradering. Efter 25 år som nationalist, så blir man silvernationalist. Efter ytterligare några år så blir man guldnationalist. Till sist, när man tagit sig till nationalisterna Nirvana, då blir man ultranationalist.

– Det är kanske lite som med Islam, fortsatte Dahlman som om det vore det mest naturliga att jämföra nationalisternas graderingar med Islam.

– Hur menar du då?

– Jo, om en muslim är snäll, eller far illa på något sätt, då tillhör den en muslimsk organisation. Men om samma muslim gör något dumt, ett terrordåd eller liknande, då är han helt plötsligt islamist. För visst måste det väl finnas en skillnad på att vara muslimsk, eller islamist?

– Nej, det där är något som massmedia har uppfunnit. I alla fall betydelsen av de bägge uttrycken.

– Men du, vad heter han nu då, den där nya ultranationalistiska utrikesministern i Israel?

– Inte vet jag, svarade Jonsson, inte vet jag! Det gick inte att få fram på Internet. Men om du vill veta vad hjorten hette, och vad den har för släktingar, så kan jag tala om det mesta om den.

Edman tittar ut över sin trädgård. Han står i hallen, och ser hur den snö som fanns på träden i söndags kväll har smält bort. Nu räcker det. Han vill inte ha mera snö. Speciellt inte denna blötsnö som kom under söndagskvällen.
Edmans katt gillar inte heller den blöta snön. Den har inget emot snö, egentligen. Den har nämligen en tjock päls. Men när den blir våt i pälsen så trivs den mycket bättre vid elementet, inne i det varma huset.

Edman ser Dahlman och Jonsson komma gåendes på vägen. De går in på Edmans tomt och fram till huset, innan de går in. Som vanligt så knackar Dahlman på dörren, men väntar inte på att någon öppnar. Han kliver in strax efter att han stampat av sig om fötterna.
Jonsson kommer strax efter.

– Borde du inte köra lite mera med din bil Jonsson, undrade Edman, så att den inte rostar ihop.
– Nja, det är ju inte så långt att gå hit. Inte behöver man väl starta bilen bara för den här lilla biten?

– Jag menade att bilen kanske skulle må bra av att bli körd ibland. Bromsarna till exempel, de kan ju kärva ihop, och bli rent farliga, när du väl använder bilen till att köra någonstans.

– Jonsson är den enda i hela världen som har ett körkort där han tillåts att köra utan bromsar, sa Dahlman. Man får skjuta på när han ska stanna. Så långsamt kör han.

De tre herrarna satte sig vid köksbordet. Edman hällde upp lite kaffe medan Jonsson ögnade lite i dagens Norrköpings Tidningar.

– Jag förstår inte hur de tänker, sa Jonsson efter att ha tittat lite i tidningen.

– Vem då, undrade Edman.

– Gäddfisket har minskat med 80 %. Man får alltså 80 % mindre i fångst, när det gäller gäddor. Och nu vill man begränsa fisket. Man får som spöfiskare bara ta upp tre gäddor per person. Det blir dessutom bara tillåtet att fånga gäddor som mäter fyrtio till sjuttiofem centimeter.

– Jo, men det låter väl rimligt, svarade Dahlman, som inte såg något konstigt i det, förutom att det kanske var lite märkligt att man inte fick ta upp en gädda som var över sjuttiofem centimeter.

– Men fattar du inte. Om det är 80 % färre gäddor i fångst nu, så lär det ju bli ännu färre i fångst, om man inte får fiska dem som man vill. Inte nog med att det blir en liten fångst. Man måste slänga i den lilla fångst som man får. Ett fiskestopp med restrektioner ger ju faktiskt ännu mindre fångst.

– Tre gäddor per person sa du? Dahlman rynkade pannan. Är det tre gäddor per spö, eller är det per person tro?
– Vet inte, svarade Jonsson, men det borde väl vara per person. Fast det står inget om det. Inte heller om när man får fiska igen, efter att man har tagit upp sina tre gäddor, som då naturligtvis håller måtten.

– Det måste väl vara tre gäddor per dag, sa Edman.

– Nej, varför det, undrade Dahlman, det kan ju vara som vid yrkestrafik, en vilotid på 6 timmar, eller åtta, eller något i den stilen. Vad är det som säger att gäddorna delar in sina återhämtingsperioder i 24-timarsperioder? De kanske har andra tider. 20 timmar per dygn kanske, eller 31 timmar och 46 minuter.

– De kanske inte ens har begreppet dygn i sitt vokabulär, inflikade Lillemor.

Några dagar har gått sedan Kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling satt och talade om för det svenska folket att de var förlovade, och att de ska gifta sig nästa år.

Dahlman kliver in i Jonssons olåsta hus. Han gjorde det som han alltid gör. Han knackar på, tar tag i handtaget. Han öppnar dörren, stampar av sig, och kliver in.
Han stampar av sig varje gång, oavsett om det finns något att stampa av eller ej. Idag var det blött, och det som eventuellt fanns på hans skor, det blev kvar där, även efter att han hade stampat av sig.

– Konstigt!

Jonsson satt framåtlutad, på en stol i köpet.

– Vad är det som är konstigt, Jonsson?

– Nu när Viktoria och Daniel har förlovat sig, så talade de om att det var så bra, med en positiv nyhet bland allt elände om finanskriser och lågkonjunkturer.

Han hade tagit av sig sin strumpa. Han vred och vände på sin fot. Ja, så gott det går, att vrida och vända på en fot, när man har Jonssons fysik.

– Har du blivit spågubbe? Spår du i fotsvett?

– Jag har en spricka här i nageln. Och den har inte blivit ett dugg bättre sedan de förlovade sig. Det kanske krävs ett bröllop för att man ska kunna få del av den nationella lyckan, det positiva skynket som sveper över Sverige.

– Det krävs nog annan typ av svepning, för dina fötter, Jonsson!

Dahlman hade gått hem till Jonsson för att få med honom till Edman. Idag så var det stafett, i skid-VM.

– Ta på dig strumpan nu, och valla dina skor, så gåt vi till Edman och ser på skidorna. Det är ju fredag. Det kanske kan bli en liten kask vid tredje växlingen.

Det är tisdagen den 24 februari 2009. Expressen har läckt ett rykte om att Kronprinsessan Viktoria ska annonsera sin förlovning med Daniel Westling idag.
Det visade sig att vara sant.

Sveriges Television sänder extra nyhetssändningar varje hel- och halvtimme.
Dahlman är just kommen hem till Edman, där Jonsson redan bänkat sig i soffan i vardagsrummet.

– Sätt på TV:n, det är extra nyhetssändning om några minuter, sa Dahlman medan han hastade fram mot fåtöljen, bredvid soffan.
– Är det, sa Edman, hur vet du det?

– De sänder hel- och halvtimme, hela dagen, fortsatte Dahlman, Jag såg det för en timme sedan. Viktoria ska förlova sig med Daniel.

– Låt mig få det här rätt, sa Jonsson, du såg det för en timme sedan, och vill se det igen. En annonsering om en förlovning? De har alltså inte förlovat sig ännu? De ska bara tala om att det ska bli en förlovning. Är det så det ligger till?

– Ja, och Regeringen måste godkänna det också, sa Dahlman.

Jonsson lutade sig tillbaka i soffan. Han lade upp sin arm på ryggstödet.

– Varför vill du se det nu, om du såg det för en timme sedan? Tror du att det är andra nyheter nu? Tror du att han har ångrat sig, den där Daniel?

– Men det är ju extrasändning. Då är det ju viktigt, svarade Dahlman.

– Ja Edman, sätt på TV:n snabbt, skrattade Jonsson, så får vi se om det inte handlar om att Daniel har brutit förlovningen.

Jonsson tyckte att det var trams. Att sända extra för att annonsera en förlovning, som leder till bröllop.
– Kom igen när det väl blir bröllop. Då kan de få några minuter i Rapport. Det här är ju löjligt. Jag hörde att det var något på gång i kungahuset. Jag trodde att det handlade om att Prinsessan Lilian hade dött, eller något i den stilen. Inte för att det väl kanske skulle berättiga till extra nyhetssändningar, men det skulle nog ha högre relevans. Inte mycket, men lite högre relevans, för det svenska folket. Men hon verkar seg, den gamla gumman.

I samma veva så hördes en båt tuta ute på Bråviken. Det var dimma p.g.a. väderomslaget. Dimman kanske kom som en gratulation, postumt, från Gustaf II Adolf. En hälsning från Lützen.

– Vad är det för tid vi lever i, sa Jonsson, där Regeringen måste godkänna vem Viktoria ska gifta sig med. Varför kan hon inte få gifta sig, förlova sig och vara med vem hon vill?

– Det är en del av hennes yrke, svarade Dahlman, titta bara på Drottning Kristina. Hon förblev ogift. Kanske det var för att hon inte fick gifta sig med vem hon ville. Viktoria kan ju, om hon vill göra som hon vill, helt enkelt avgå som regent. Hon kan ju abdikera.

– Ja, men det hade väl varit en intressantare nyhet, sa Jonsson, om Regeringen sagt nej till förlovningen, och Viktoria blivit så arg och ledsen, att hon avsagt sig sin titel. Det vore ju faktiskt en bra test på om Daniel verkligen var den hon ville ha. De kunde säga att, OK, du får gifta dig med Daniel Westling. Du behöver inte avgå. Du har visat att din kärlek till honom var större än din titel.

– Hur hade det sett ut då, undrade Edman, om landet Sverige kom i andra hand?

– Tja, sa Jonsson, då hade vi väl fått förlita oss på Riksdag och Regering. Det har hänt att länder har gjort det förr.

– Ikväll är det final av ”På Spåret”, konstaterade Edman när han kom till TV-tablåerna i dagens morgontidning.

– ”På Spåret, med Ingvar Oldsberg”, heter det, inflikade Dahlman. Det är i alla fall så som folk säger. Det är mera Oldsberg, än På Spåret.

– Ja, hur ska detta gå, om nu inte Oldsberg ska vara med längre.

Edman var lite orolig över det svenska folkhemmets mesta, återkommande inventarier vid sidan av julgranen.

– Han kanske kan vara en av deltagarna. Björn Hellberg gick ju från deltagare, till att bli någon form av domare i programmet. Så, om man nu vill göra något nytt, och ändå låta programmet stå stilla, i stenåldern, då kan man ju låta Ingvar Oldsberg få tävla.

– Ja, så är det ju bara att ”koppla bort buren”, när han kör för många dåliga skämt. Och framför allt, man kan koppla bort honom, när han skrattar åt sina egna hemskheter till skämt.

Dahlman fixerade sin blick på sin kopp med kaffe. Det var hans andra kopp sedan han hade kommit till Edman. Den tredje koppen totalt, sedan han vaknade.

– Det där är ju ett program för de som vill sitta och gissa själva hemma, sa Dahlman, det påminner mig om när de började med Jeopardy i Sverige. Ja, Jeopardy, och dess idé över huvud taget. Det gick ju ut på att deltagarna skulle ge svaret, i form av en fråga. Idén med detta var ju att man skulle få en chans att hinna svara först, hemma, framför TV:n, innan de tävlande på TV hade svarat. Man skulle få en känsla av att man var duktig, när man tittade på det programmet. Idén var väl god. Tanken var fin. Men vad hände? Jo, folk började med att svara hemma, i form av frågor, på samma sätt som de gjorde i TV. Man fick alltså inte det försprång som var ämnat för TV-tittarna. Dessa förbrukades genom att svara på samma sätt som i TV. Hela idén gick ner i sank.

– Tur att man slipper att se detta då. Vem vill sitta och ställa frågor i soffan en fredagskväll?

– Jag vet inte om det var på fredagskvällar som detta sändes. Men jag kan tänka mig att det kanske går fortfarande. I USA så går det garanterat fortfarande. Det tillhör ju på något sätt det amerikanska samhället. Folk lever ju inte bara för sin TV, de lever som om de var på TV.

– Kanske det. Idag är det ju fredag. Vi får inte glömma att byta kanal i våra liv, och knappa över till alkohol-kanalen. Det är punchnytt ikväll.

– Jag tror att jag ska zappa lite. Jag har en skvätt wiskey, och en skvätt vodka. Tillsammans med punschen så kan det bli en diger tablå.

Medan SAAB vinkar med händerna, medan de håller på att drunkna så finns det andra nyheter, som kanske inte tar upp samma utrymme, i alla delar av världen.

– Har du tänkt på hur det ska protesteras mot valfiske?

Dahlman satt tillbakalutad i Edmans soffa. Han hade precis ätit en smörgås med ägg. Stekt ägg.

– Jo, men det är väl egentligen så som det ska vara. Inte måste väl politikerna göra politik av allt. Det är ju inte val varje år.

– Jo, det är det ju nästan, nu när det är EU-val och folkomröstningar om vart annat, tillsammans med det vanliga Riksdags- Landstings- och Kommunalvalet. Men det var inte den typen av fiske som jag tänkte på. Jag menar val, som i fisken, val.

– Valar är inga fiskar, rättade Edman, det är däggdjur.

– Jo, jag vet det, sa Dahlman, och ändå så säger man valfiske. Det borde ju heta valjakt.

– Gör det inte det? Det tror jag nog att det gör.

– Skit samma vad det heter. Fan, vad du krånglar till det!

– Oj, ursäkta. Men vad var det du ville säga med det där om valfiske nu då?

– Jo, om det fiskas, eller jagas val. Då blir det ett jäkla liv på olika aktivister. De har ju till och med sänkt valfångarfartyg. Men när det är fråga om älgjakt eller liknande, då är det inte lika noga. Jag undrar om folk i, låt oss säga Sverige skulle protestera mindre, ifall att vi åt mera valkött här. Jag menar, det är väl inte så vanligt att man äter älg, om man inte har nära kontakt med jakten. Men älgkött är inte direkt exotiskt för oss svenskar.

På något sätt så är valar mera värda som individer, mer än en älg. Dessa människor som gör små terroristdåd mot olika typer av fartyg, de särbehandlar de individer de själva vill skydda.

– Det är väl så lite till mans inom både djurrättsaktivister och i media. Sätt en nål i handen på en människa, och en likadan nål i tassen på en ekorre, så får ekorren utrymme i massmedia, och framför allt, allmänhetens sympati. Men vem bryr sig om den lönnfete, välavlönade medelålders mannen som plågats på samma sätt. Och som säkert har minst lika ont. Jag tror nog inte att så många bryr sig om honom. Men den stackars ekorren, den är det synd om. Men det handlar om inställning, tillsammans med massmedia vinkling, och engagemang i förhållande till relevansen i ämnet. Se bara på den där Nyqvist.

Dahlman pekade på TV:n, där Michel Nyqvist satt i morgonsoffan för att göra reklam för sin film.
– Han sitter där och gör reklam för en film, som om det var det viktigaste i välden. Dessa skådespelare beter sig som om film var det viktigaste som fanns. En dag som denna så borde väl hela morgonsoffan handla om SAAB, inte om någon film? Och att ens ta en halv minut i tid till att rapportera om en unge som vandaliserar en tunnelbanevagn, och sedan filmar det, det är lågt. Där springer massmedia, med Public Service i spetsen, reklammakarna inom galleria-världens ärenden.

Varför kan man inte bara ha vanliga, neutrala tavlor. Tavlor av konstnärer som ingen känner till och som blir kända, först efter sin död? Så har det ju alltid varit.

Edman funderade lite, men sa inget. Han insåg att Dahlman nog hade trasslat in sig i sina egna argument. Men det var helt normalt.

– Har du tänkt på att om SAAB läggs ner så försvinner den industrin från Trollhättan. Men Nyqvist, och hans bransch finns kvar i staden. Filmindustrin har ju ett stort fotfäste där.

– Det borde väl kunna bli en del filmer med biljakter i då, om de skulle ta över SAAB:s lokaler.

Fredagens morgontidning, fredagens Folkblad var lite blek på sina håll. En del sidor hade inte tryckts ordentligt.
Dahlman prenumererar inte på Folkbladet, han har Norrköpings Tidningar, NT. Men det hindrar inte att han tittar lite i Folkbladet om han får chansen.
Denna morgon så fick han chansen, hemma hos Edman.

– Den där Sven Wernström är bra röd, sa han när han läst lite i herr Wernströms krönika.
– Ja, men det är ju en sossetidning som han skriver i, svarade Edman samtidigt som han vände blad i Dahlmans NT.

– Sosse? Han är ju kommunist. Och lika orealistisk som dessa kommunister, med Lars Ohly i spetsen. Ta gärna med Miljöhaveristerna i den högen av oresonabla knäppskallar också.

– Vad skriver han nu då, eftersom du tar till så hårda ord?

– Han skriver att 700 000  människor är arbetslösa. Men ändå fungerar Sverige. Han skriver även att folk ska ha arbete, för att tjäna pengar åt redan rika människor. Som om någon startade ett företag bara för att den tänkte att ”nu ska jag göra mig av med lite pengar, så att någon arbetslös får ett arbete”.

– Vore det inte en vacker värld, undrade Edman.

– Orimligt! Folk anställer folk för att tjäna pengar. Andra tar anställning för att ta del av pengarna, på vägen liksom. De vill tjäna sitt levebröd. Om inte de som anställer tjänar pengar på det, då blir det inga anställningar. Om det inte blir några anställningar, då blir det ingen som blir anställd. Blir de inte anställda, då kan de inte tjäna sitt levebröd. I det läget så kan man bara beskatta den som har pengar, så att man kan ge bidrag till den som inte får anställning. Men när dessa pengar är slut, hos den som har pengar. Ja, då blir det ett U-land av det land där det förr fanns folk med pengar. Och om inte pengarna tar slut så flyr de med pengarna utomlands. De tar med sig sin kompetens och sin utbildning. De tjänar nya pengar på de anställda som de anställer så att de anställda kan tjäna sitt levebröd. Fast nu är det i ett land där det är tillåtet att tjäna pengar genom att anställa folk, istället för att bli beskattade till den dag då Kronofogden är den enda som fortfarande har en anställning.

– Man kanske skulle skola om sig, till arbetsförmedlare? Så kunde du vara Kronofogde.

– Ja, sedan jagar vi skiten ur Jonsson. Vi kan t.o.m. jobba övertid, och ta med oss jobbet hem.

Lillemor tittade upp från sin del av NT.
– Tur att Jonsson fortfarande sover, och inte är här för att höra er. Han hade gått i taket.

.

.

Man visiterar de anställda på Myrorna i Norrköping.

– Klart som tusan att de vill ha betalt för sina saker, kommenterade Dahlman det hela, det är väl ingen välgörenhetsorganisation?

– Nej, det är det ju inte. Frälsningsarmén som äger det hela visar nu varför de valt det namn som de har valt. Lite disciplin kanske man kan förvänta sig av en, folkets armé. För inte är det väl en militärkupp på gång?
Edman höll med om att det lär självklart, att Myrornas anställda blir visiterade av Securitas-vakter.

– De ska ju veta att vara anställd, på Myrorna är ett steg mot att bli, just Securitas-vakt, fortsatte Dahlman, Securitas måste ju rekrytera sina anställda någonstans, inte sant. Nog är det väl ett perfekt sätt att ta reda på om de stjäl, är lojala mot arbetsgivaren eller går till tidningen så fort det är något som de motsätter sig inom företaget. Den där Hussein lär ju inte stå så högt i kurs nu när ha, först säger upp sig från Myrorna och sedan söker jobb på Securitas. Och det kanske är lika bra det. För tänk om han sade upp sig från Myrorna, fick jobb på Securitas och sedan fick stå och visitera sina före detta arbetskamrater?

– Jo, men det skulle ju kanske bli effektivt, inflikade Edman, han skulle ju veta var de gömde det stulna. Han skulle känna till varenda knep bland de anställda på Myrorna.

– Är de anställda på Myrorna, undrade Lillemor som just druckit upp sitt kaffe och såg sig om ifall att det fanns mera kaffe, i kaffebryggaren, jag trodde att det var en ideell verksamhet. Det har det ju talats om den senaste tiden och hur det skulle beskattas, som ideell organisation. Kan ideella organisationer ha anställda. Hur gör det med skatterna där, jag menar med sociala avgifter o.s.v.

– De får väl kalla det för kollekt eller något, så kanske det går att kringgå, svarade Dahlman som nog också gärna ville ha sig lite mera kaffe.

– Hur som helst, sa Edman, så verkar det som om det vinklats till att bli en rasistisk fråga. Översteprästen i det hela talade om att i vissa kulturer så hade de svårt att skilja på mitt och ditt.

– Då kan man förstå att media nappar. De letar ju med eld och låga efter rasistiska uttalanden bland polisen. Och från polisen är ju inte steget så långt till armén. Varför inte Frälsningsarmén?
Ja, du Dahlman, suckade Lillemor, du är nog den första som anklagat Frälsningsarmén för att vara, både millitant och rasistisk.

– Vem? Jag? Nej, men jag refererar ju bara vad som står i tidningen. Inte sant?

– Stod det så då? Jag tror nog att du läser det som står, men tolkar det som du vill. Vill du också ha kaffe, Dahlman?

– Ja tack!

– Demokratin är på väg bort från samhället. Den krymper.

Jonsson lät lite bedrövad då han helt plötsligt öppnade munnen där han satt med sin tidning hemma hos Edman. Han hade tagit sig dit relativt tidigt på dagen. Tidigt för att vara Jonsson. Med sig hade han Dahlman som varit igång lite längre denna dag. Det var måndag. Helgen hade satt sina spår och som vägrade att lämna människornas intrycks-banker i dess huvuden. De människor, Dahlman, Jonsson, Clas och Lillemor Edman som fanns i Edmans hus just denna dag, just denna stund. De hade alla samlade intryck från den gångna helgen, allt lagrat i deras huvuden. Olika intryck, men från samma helg.

– Vad har du nu läst Jonsson?
Edman drog slutsatsen att det handlade om något från morgonens tidning, som fick Jonsson att bli pessimistisk över demokratin i vårt land.

– Det ska alltid röstas om allt. Och när man röstar så ska man ringa eller skicka SMS. Dessa SMS eller telefonsamtal ska kosta en massa pengar. Har man inga pengar så får man inte rösta. Så länge man har råd med detta så är valet fritt, att rösta som man vill, eller avstå från att rösta. Den som har råd ser inte det odemokratiska i detta system, det gäller ju inte dem. Det är de som inte har råd, som inte vill lägga sina pengar på att rösta, det är de som inser att det inte är demokratiskt riktigt att betala en massa pengar för att få rösta.
Jonsson tycktes ha sovit illa inatt. Han verkade ha grubblat på detta inatt. Detta kunde inte ha kommit fram bara av att läsa tidningen. Detta insåg nog de flesta av de som fanns hemma hos Edman denna dag. För att inte säga alla. Men det var ingen som brydde sig om att fråga ifall Jonsson sovit dåligt inatt eller ej. Detta var högst normalt. De var precis som det varit så många gånger tidigare. Det var därför han sällan gick upp tidigt. Han var ju vaken på nätterna. Det fanns ingen anledning till att ifrågasätta detta beteende dåd et ändå inte ledde till någon förändring. Och framför allt, vad skulle det ha för syfte?

– I lördags, fortsatte Jonsson. I lördags så röstade ”svenska folket”, i alla fall valda delar av det, på Melodifestivalen. Vi som vet hur det ska vara. Vi som verkligen kan detta och vet vilka låtar som är bättre än de andra. Vi som sitter inne med svaret. Vi röstade inte. De som röstade var ju de som inte vet bättre. De frågade ju inte oss. Samma sak med Jerringpriset. Vi visste ju vem som skulle få ha fått det. Men vi röstade inte. Vi såg genom denna bluff. Vi kan detta med idrott. Vi kan jämföra bedrifter. Vi vet att tre OS-guld är bättre än en lokaltävling i Tyskland. Men vi ringde inte. Vi röstade inte. De som röstade hade inte bara fel. De var okunniga också. Men de lurade demokratin genom att rösta flera gånger. De betalade helt enkelt mera än oss, mer än oss som förstår oss på idrott.

Standarden är satt i alla dessa program som, Let´s Dance, Idol samt alla dessa dokusåpor där det också går ut på att ringa och rösta. Men begreppen går lite isär. I TV4:s fall så handlar det ju om att de som ringer ska finansiera deras vinster. STV borde inte ha dessa vinstsyften. De borde kunna veta bättre.

– Jag röstade i alla fall på Jerringpriset, sa Lillemor överraskande. Jag betalde inte en krona. Jag röstade, visserligen i ett tidigt stadium av det hela, men jag röstade, via Sveriges Radios Hemsida. På Internet.
Jonsson tänkte även tillbaka på den dag då det var val senast. Då stod det folk från Röda Korset, Frälsningsarmén samt alla andra insamlingsorganisationer utanför röstlokalen. Han tyckte att det var något man skulle kunna få göra, utan att behöva betala för det. Att få rösta.

– Tänk, ett tag så ringde de hem till folk och gjorde s.k. SIFO-undersökningar. Den som var hemma och svarade fick svara på frågan. Det visade sig att det var samma typ av folk som var hemma. De som jobbade 7-16 fick aldrig svara på några frågor. Sjukvårdspersonal, arbetslösa och långtidssjukskrivna svarade på alla frågor. Om nu inte det var katten som svarade förstås. Men det tror jag knappast. Katterna bryr sig nog inte om statistik. Deras matvanor är vad som serveras. De mäter inte hur mycket det är. De bara äter. De sover så länge de vill, de bryr sig inte om hur lång tid det var.

– Nu tycker jag att du svävar iväg i din lilla monolog Jonsson, sa Edman. Han hade väl egentligen kopplat ifrån det realistiska i hans resonemang långt innan han startade. Men en sak höll han med om. Det var fel låt som vann. Melodifestivalen hade blivit krånglig, och framförallt – programledaren var urusel.

Edman sitter vid köksbordet. Dahlman har varit där ett tag nu och Jonsson har anslutit nyligen.

– Det står här, sa Edman, att ” EU-kommissionen varnade på onsdagen för att den globala uppvärmningen mycket väl kan vara ännu mer förödande än vad man tidigare trott.” Tänk om det kunde tala om vad de räknar med för effekter av den där så kallade globala uppvärmningen. Det pratas bara om att den sker, och att man måste göra något åt den. Men vad får den för effekter, för vanligt folk, här i Sverige, Kina eller på Kreta?

– Om man ser det ur sitt eget lilla perspektiv så är det väl bara bra, sa Jonsson. Man slipper en massa snö på vinter. Det går bättre att odla saker i trädgården o.s.v. Synd bara att gräset växer så in i helvete, året runt. Men man får väl uppfinna långsamt växande gräs.

– Ja, eller ett själkrullande gräs, som rullar ihop sig, sa Dahlman som just påbörjat sin sjätte kopp kaffe för dagen.

– Jo, men varför ska vi i Sverige gå i täten för att minska den globala uppvärmningen då, undrade Edman. Om vi mest tjänar, rent klimatmässigt på det hela så borde det väl ligga i andras intressen mera. De som far illa av global uppvärmning borde väl ta tag i rodret, inte vi i Sverige.

– Vilka skulle det vara då menar du? Jonsson rörde i sin kopp.

– Tja, om man ser till I-länderna så borde det väl vara risk för att öknen sprider ut sig i både Spanien och USA. Bara som ett par exempel. I Spanien var det ju en jävla torka för ett par år sedan. Visserligen så kom det väl, om jag inte minns fel ett enormt skyfall i september, men i alla fall.

Dahlman försökte läsa upp och ner i Edmans tidning. Det gick väl sisådär men inget bra.

– Var fan läste du det där någonstans? Föresten, vad är det för fel med att det blir några grader varmare? Och en annan sak, det var fan i mig inte ett dugg varmt i somras, det var ju bara en massa regn och max 16 grader för det mesta. Och i år så är det minst tio grader kallare än i januari förra året. Var är det varmare då någonstans, för denna köldknäpp, rent globaluppvärmningsteoretiskt måste ju få sin statistik någonstans ifrån. Är det minus 70 grader i Sibirien istället för minus 80 grader? Stackars människor, vad de måste svettas.

Byggnadsnämnden i Norrköping har idag möte. Bl.a. så handlar det om ifall Galleri Domino ska behöva byta ut sitt hala golv eller ej. Utredaren har föreslagit att man ska betala 30 000 kronor i månaden i vite så länge som det inte åtgärdas. Golvet anses som halt medan ägarna anser att statens provningsanstalt ska kontrollera det hela.
Nyheten om golvet togs upp i lokalradion, Radio Östergötland. Både Dahlman och Edman hörde det hela. Dahlman har nu kommit hem till Edman för att kanske få sig en kopp kaffe, samt en macka. Han glömde nämligen att äta frukost. Det händer ibland, att han glömmer sin frukost då han hört något på nyheterna som ockuperar hans tankeverksamhet och på så sätt tränger undan saker som att komma ihåg att äta frukost.

– Men Dahlman, du måste ju ät frukost. Ta en macka nu, innan du glömmer bort det. Lillemor tyckte att man borde kunna komma ihåg att äta frukost i alla fall.

Men Dahlman hade annat i tankarna.
– Om man skulle tala med Jonsson om att åka in till Domino och kolla in det där jäkla golvet som de snackade om på radion. De sa att de städar extra när det är mycket folk, som till jul och så. Detta för att det inte ska komma damm på golvet som folk kan halka på. Då är ju frågan. Hur kontrollerar man på Statens Provningsanstalt hur halt dammet är i förhållande till golvet. Jag menar, om nu golvet är halt så kan ju medhavt damm vara ännu halare. Tänk om det inte alls är golvet som är halt, utan dammet. Man skyllde då på golvet och får punga ut med trettio papp, tack vare några dammkorn. Vidare så skulle man då, om det visade sig att dammet var halare än golvet få göra en utredning över hur mycket det blir i vite för att man har för halt damm på golvet. Sedan så får fastighetsägaren stämma den som drog in dammet i fastigheten på motsvarande belopp. Om det visade sig att det var flera som drog in damm så får man göra en procentuell fördelning av stämningsansökan. Och om någon halkar och gör sig illa och kräver skadestånd så måste alltså skadeståndet differentieras i förhållande till hur mycket damm det fanns innan och hur mycket damm den som halkade hade med sig in. Det kan verkligen röra till det.

Edman bet en bit av sin macka. Han sköljde ner med lite kaffe. När han satte ner koppen igen och hade svalt så tog han till orda.
– Och jag som tyckte att det lät krångligt att kolla hur pass halt golvet egentligen var. Vad jag förstår så var det en rätt så godtycklig bedömning av golvet från den som utredde det hela. Han hade, om jag förstod det hela rätt bara varit där och liksom testat det med sina fötter på plats. Han hade väl inte gjort någon vetenskaplig test av det hela. Men om det nu är som du säger så har han väl en bit kvar att undersöka.

Lillemor förundrades över att de bägge kunde tala om detta på det viset och bibehålla sitt allvarsamma uttryck. Det var nästan som om de menade alvar med det de sa.

– Så nu ska ni lägga er i det hela också, och undersöka det själva?

– Ja, man vill ju veta vad ens tjänstemän sysslar med, om de är kompetenta halkgolvsinpektörer, svarade Dahlman på Lillemors frågande påstående.

– Det fanns ju en annan förklaring också, sa Edman. De sa ju att golvet var så blankt och väldigt upplyst vilket gjorde att det såg halt ut.
– De som hade ramlat tyckte nog bara att det såg ut som de ramlade då, för att det var så upplyst, skrattade Dahlman. Nej, antingen är ett golv halt, eller så är det inte halt. Antingen så halkar man, eller så halkar man inte. Föresten, jag undrar vilka normer som gäller för vitet? Vad är det som säger att det just skulle vara 30 000 kronor i månaden och inte 25 000, eller 35 000? Finns det prislistor för vad det kostar att ha olika halt på olika ställen? Är detta verkligen byggnadsnämndens uppgift att se till? De har väl en gång i tiden beviljat bygglov till det, så egentligen så är det väl deras fel. Om de inte hade beviljat detta bygglov så hade det aldrig funnits något halt golv. Alltså så ska de betala dessa 30 000 kronor.

– Vem skulle de betala det till då, sig själva, undrade Lillemor.

– Nja, det kunde väl gå till att fixa till golvet. Dahlman hade väl inget bra svar på detta då han väl egentligen inte visste till vem man betalar vitet då det väl knappast ska gå till byggnadsnämnden självt.

– Jag tror nog att ni ska överlåta det där till dem som det berör, sa Lillemor. Ni skulle nog göra mera skada än nytta och kanske rent av åka på vite själva. Om inte annat så för förargelseveckande beteende.

Dahlman och Edman sitter framför TV:n hemma hos Edman. Det är morgonnyheter på SVT 1.
De har just konstaterat, via de små lokala nyhetssändningarna från Östnytt att en säl har blivit skjuten i Bråviken. Sälen blev skjuten i huvudet och hittades vid Bodaviken på Bråvikens norra sida.

– Undrar varför det är så viktigt att tala om att sälen blev skjuten i huvudet, undrade Edman.

– Tja, det låter väl lite mera dramatiskt då. Man vill förstärka nyheten förstås. Det ska väl låta som om det är mera brutalt att skjuta en säl i huvudet jämfört med att skjuta den någon annanstans.

– Men har de aldrig sett en säl som simmar i vattnet, fortsatte Edman sina undranden, om man ser en säl, så är det ju bara huvudet man ser. Resten är ju under vattnet. Om man nu ska skjuta en säl så finns det väl inte något alternativ än att skjuta den just i huvudet. Det finns ju inget annat att sikta på.

Dahlman lutade sig bakåt efter att ha sörplat i sig lite kaffe.

– Det är säkert någon fiskare som har skjutit den. Dessa sälar är ett jätteproblem för dem. Jag tror inte att det handlar om någon allmän skadegörelse av någon som ville prova sin nya julklapps-bössa. Hade det varit det så hade den inte skjutits i huvudet.

Dahlman ironiserade över Östnytts sätt att bevaka denna enorma nyhet som gjorde att den nyhet om den man som sköts av polisen i Trelleborg hamnade helt i skymundan. Sälar som skjuts är viktigare, rent massmedialt än människor som skjuts. Det är alltid mera synd om djur än om människor. Dahlman tyckte naturligtvis att detta var fel, att rapportera på detta vis men gjorde, som så många andra inte mycket åt det mer än att gnälla lite framför TV:n.

– Sa de något om var mannen i Trelleborg blev skjuten? Lillemor hade snappat upp konversationen.

– Nej, det var nog inte lika intressant, svarade Dahlman.