Edman, Dahlman och Jonsson

Det finns ingen humor kvar på Passagen.

På grund av de reklamannonser som gör att datorn stannar så flyttar Edman, Dahlman och Jonsson till Wordpress.

Passagen ignorerar allt som har med reklam att göra, på denna portal. Det går inte att ha en blog från Passagen framme, i browsern. Därför väljer vi (Edman, Dahlman och Jonsson) att flytta till Wordpress.
Den nya adressen är Edman Dahlman och Jonssons blog http://e1d1j1.wordpress.com/

Edman Dahlman och Jonsson, (genom Lillemor)

Jag har ju hållit på med att skriva om herrarna Edman, Dahlman och Jonsson ett tag nu.
Det hela började med, som jag nämnt förut att jag gjorde ett litet anspråkslöst försök till att skriva en bok. Under tiden så startade jag en blog, och just dessa tre herrar, och deras vardag, med alla bifigurer som förekommer mer eller mindre frekvent.

Jag blev till sist klar med en bok. Men inte den boken som jag startade med, utan en bok med innehåll från bloggen Edman, Dahlman och Jonsson. I den fanns berättelser från slutet av 2008. Den fick titeln "Gott slut 2008"
En tid senare så blev även boken "Samtal under ett äppelträd" klar. Det var alltså den boken som allt startade med. Den texten är inte uppdelad i olika historier. Den är sammanhängande, hela boken igenom. Den texten finns inte att läsa på bloggen om Edman Dahlman och Jonsson.

Nu har jag även blivit klar med en bok, med ytterligare texter från bloggen. "I väntan på våren". Det är texter från det första kvartalet 2009. Den har varit klar ett tag, men skulle finjusteras lite. Ja, så gott det nu går. Man gör så gott man kan.

Så nu, helt plötsligt så har jag gett ut tre böcker. Vem hade trott det för ett år sedan, eller för tio år sedan, eller över huvud taget, någonsin?

Det hade bjudits till fest. En stor fest, med 100 gäster, och inhyrd personal.

Dahlman gillar stora fester. Jonsson också, bara det inte kommer så många människor. Dahlman hade inget emot bordsplacering, för då slapp han ju sitta bredvid Jonsson. Jonsson avskydde att sätta sig bredvid någon som han inte kände. Och här kände han ingen, mer än Dahlman.
– Hur hamnade vi här, undrade Jonsson efter att ha sett sig om bland de gäster som hade kommit till lokalen där festen skulle äga rum.
– Jacob skjutsade ju oss, minns du inte det?
– Nä, jag minns bara att jag stod här helt plötsligt, med ett förvrängt, gigantiskt snapsglas i handen. Fan, det är någon som slängt sin jordgubbe, rakt ner i mitt glas.
– Alla har jordgubbar. Det ska vara det, som dekoration. Det är ju champagne.
– Nej du, det tror jag inte, sa Jonsson och tittade ner i sitt glas. Han smuttade lite på det, innan han svepte allt, utom jordgubben.
– Du ska inte ta det som en snaps, skrattade Dahlman, det ska ju skålas välkommen sedan.
– Det var ju fruktsoda, och lite vinäger, svarade Jonsson som väl ännu inte fått klart för sig hur det fungerade på festen.
– Kom nu, så går vi och hälsar på alla.
– Ska vi hälsa på alla? Hundra personer?
– Bara nittioåtta, mig behöver du inte hälsa på.
– Malcolm Dahlman!
– Mummel mummel!
– Jonsson!
– Mummel mummel.
Jonsson log lite och viskade till Dahlman.
– Det spelar ingen roll vad man säger. Ingen lyssnar, och än mindre så kommer de ihåg vad man säger.
– Mummel mummel, lät det om nästa person som Dahlman och Jonsson tog i hand med.
– Mummel mummel, sa Jonsson och gick vidare.
– Mummel mummel, sa nästa person.
– Aha, då är ni nog släkt va?

När de sedan hade hälsat på alla som kommit in i rummet innan dem så ställde de sig vid väggen för att invänta de som kom senare, och som fick ta samma varv runt om och hälsa på alla.

Först kom en man i 60-årsåldern. Han sträckte fram sin hand till Jonsson.
– Ramström, sa han med stark stämma.
– Lillemor Edman, svarade Jonsson.
– Angenämt!
Han gick sedan vidare till Dahlman för att sedan hälsa på de sista, innan även han fick stå i manöver, vid väggen.
– Du ser, han reagerade inte för fem öre på att jag inte var kvinna, men presenterade mig som Lillemor.
Dahlman synade Jonsson längs hela hans framsida.
– Vad sysslar du med, sa Jonsson en smula besvärad av Dahlmans närgångna studier av hans kropp, eller klädsel, eller vad det nu kunde vara.
– Tänkte bara se om du hade fått hängtuttar. Men magen är i vägen!

– Mummel mummel.
– Malcolm Dahlman.

– Va? Nej, nu skojar han. Det är jag som är Dahlman.
– Ja, visst ja, får jag presentera, min fru, Magdalena Dahlman, sa Jonsson med alvarlig min.
– Kors då, sa kvinnan i 55-årsåldern som var den som stod i tur att gå runt och blanda handsvett.
– Vi ska bli morföräldrar, fortsatte Jonsson och pekade på en av de tre kvinnorna som var gravida.
– Ja, och så ska vi ha en egen också, sa Dahlman och pekade på Jonssons mage.
Kvinnan räddades undan från Jonsson och Dahlman av att det var någon som nu ville hälsa välkomna, samt skåla för jubilaren. Festen kunde börja.

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

Natten hade varit kall. Det hade varit minusgrader. Det var frost på bilrutorna, ända fram till klockan 07:00. I alla fall om bilarna stått i skuggan då solen letade sig upp å himlen. Frosten kom som en överraskning, men är inget onormalt, i början på maj. Men efter några dagar, med sommarvärme, och temperaturer bort mot 20 grader, så var det inget man räknade med. De senaste dagarna hade mera påmint om juli, än om maj. Speciellt då det kom en liten skvätt regn var och varannan dag. Som om det var fruntimmersveckan.

Dahlman och Jonsson går på vägen. De är på väg till Edmans. Det är lite sent, för Dahlman, men oerhört tidigt för Jonsson. Fåglarna har hållit Jonsson vaken under natten. Det är speciellt en fågel som, med ett ihärdigt läte låtit som kinesisk tortyr, i Jonssons huvud.

Jonsson tittade regelbundet upp mot trädtopparna. Han letade efter fågeln.

– Om jag ser den ska jag klättra upp och raka den på huvudet, gnida in den med sin egen hjärnsubstans och mata den till maskarna. Näbben ska jag ta med till Tibet, och låta munkarna gjuta den, tre meter in i ett cementblock.

– Vilka fantasier, sa Dahlman och tittade upp mot träden, som om han förväntade sig att se fågeln i fråga.

– Fantasier? Det finns värre fantasier än så. Tror du på Gud, Dahlman?

– Nej, det gör jag ju inte. Hur så?

– Tror du att vi har haft besök av utomjordiskt liv, här på jorden?

– Nej, det tror jag inte heller. Men vad har det med din fågel att göra?

– Inget, direkt, men du talade om fantasier. Låt oss säga att Jesus verkligen existerat. Vilket skulle då vara mest sannolikt, att han var Guds son, som avlats av en ande, eller att han i själva verket var en utomjording?

– Du menar, vilket jag tror mest på, Gud eller utomjordingar?

– Nja, snarare vilket du tror minst på.

– Då skulle jag nog välja att tro att Jesus var en utomjording. Det skulle kunna förklaras, rent fysiskt. Men det skulle bli en väldigt långsökt förklaring.

– OK, ställ detta, med att Jesus existerade, och var en utomjording, i relation till att jag tar en fågel, till Tibet, för att låta munkarna gjuta in dess näbb, i cement. Vilket är nu mest troligt?

Ett för Jonsson välbekant läte hördes helt plötsligt från ett av träden.

– Där är den jäveln! Det var så det lät inatt. Ihärdigt, hela tiden.

– Det är en bofink, tror jag. Ska du klättra upp nu då?

– Nja, Jesus kanske var Guds son i alla fall.

April månad är förbi. Maj har precis börjat.
Tidningarna talar om april, 2009 som den varmaste aprilmånaden i historien. Maj började som april slutade – med solsken, och värme.

Sommaren kom dock av sig en smula, när ett regnväder drog förbi, över landet. Men brandvarningarna fanns kvar på meteorologernas väderkartor, under morgonnyheterna.

Jonsson bryr sig inte så mycket om, ifall gullvivorna blommar 28/4 eller 17/5. Han noterar det inte ens. Möjligen, om han skulle snava, och köra ned ansiktet i marken, mitt framför en gullviva. Då skulle han nog se den. Men han skulle nog vara för sur, över fallet för att kunna uppskatta det.

Han sitter med sin tidning vid köksbordet denna morgon, som han så ofta gör. Dahlman har just kommit innanför dörren – som även han, så ofta gör. Denna gång så har han Edman med sig – som han inte brukar ha på morgonen. Inte lika ofta. Edman brukar vilja sitta hemma och läsa sin tidning, samt se sina morgonnyheter.

– Du börjar bli en riktig morgonmänniska Jonsson, sa Dahlman med ett litet leende på läpparna.

Jonsson svarade som vanligt inte på det Dahlman sa, som öppningsreplik, när han kom innanför dörren.

– Jag blir inte klok på hur de spelar ishockey-VM, svarade han istället.

– Vad är det du inte förstår, undrade Edman, som nu satt sig vid Jonssons köksbord, medan Dahlman hällde upp två koppar kaffe.

– De får tre poäng för seger, under ordinarie matchtid. Två poäng om de vinner efter förlängning, eller efter straffar, om det blir oavgjort. Men om de förlorar förlängningen, eller straffarna, så får de en poäng. Men kommer de lika i tabellen så avgör inbördes möten. Och är det flera lag som har samma poäng, så gör man en lite minitabell, dessa lag mellan. Detta innebär att om Sverige, Lettland och USA hamnar på samma poäng, så blir USA först, sedan Sverige, och sist Lettland.

– Du tycks ju ha kontroll på det hela. Vad är det som du inte förstår?

Dahlman ställde fram kopparna, med kaffe i.

– I lördags så hade även Schweiz samma poäng. En nysning, så förändras ju hela tabellen.

Jonsson tittade ut genom fönstret. Två skator hade byggt ett nytt bo, i päronträdet, närmast fönstret. De hade nu börjat att få så pass bra ordning på bygget att det inte längre ramlade ner två pinnar, för varje ny pinne de släpade dit.

– Vilka lag som möter vilka, i kvartsfinal, det har jag klart för mig. Ettan i ena gruppen möter fyran i den andra. Så när man väl fått fram inbördes ordning i grupperna, så är den biten klar. Men om nu Sverige kommer tvåa i gruppen, efter Ryssland, kommer de då att kunna få möta dem i semifinal, om de vinner sin kvartsfinal? Eller hamnar de på andra halvan, och kan stöta på Ryssland, först i en eventuell final?

Dahlman var inte så påläst när det gällde årets ishockey-VM, men kunde ju inte låta bli att ta till orda.

– Det har varit värre, sa han. När Sverige var med i den första OS-hockeyn 1920 så vann man först två matcher. Det var mot Belgien, och mot Frankrike. Efter det så väntade en final, om guldet, mot Kanada. När man sedan förlorade den matchen så fick man spela om silvret, mot USA. Den matchen förlorades med 7-0. Det innebar inte att Sverige fick brons i OS 1920. Man fick istället möta Tjeckoslovakien om bronset, som ju vanns av det tjeckiska laget. Sverige slutade fyra. Tjeckerna hade bara spelat tre matcher medan Sverige var uppe i sin sjätte match. De reglerna var totalt obegripliga.

– Det påminner lite om brottningen i senaste OS, med återkval och en massa trams, sa Edman.

– Jo, men detta var betydligt värre, svarade Dahlman, betydligt mera matematiskt virrevarv. Inget för de svenska bandyspelarna som hade skickats till Belgien, för att spela tidernas första OS-hockey. Halva laget hade inte ens spelat en enda match innan. Och inte nog med det. Den första ishockeymatchen i Sverige, spelades först året därpå. Det var för övrigt samma år som Sverige blev europamästare.

– Det var inte dåligt, sa Edman, att bli europamästare direkt, som nybörjare.

– De spelade bara en match, mot tjeckerna, sa Dahlman, som de vann med 7-4. Det kan ju faktiskt tänka sig att de också var nybörjare, och att de också egentligen var bandyspelare. I så fall är det inte så konstigt. Sverige är ju överlägset tjeckerna i bandy.

– Men vad blir jag hjälpt av att få höra din historielektion, när jag vill veta hur årets VM spelas, undrade Jonsson.

– Inte ett dugg, sa Dahlman, men du kan få veta att det var en kanadensisk filmproducent, som jag glömt namnet på, som drog igång det hela. Man spelade visst i april, föresten. OS pågick från 20 april, till 12 september.

– Fanns det is i Belgien, i april?

Edman blev lite fundersam över de datum som Dahlman slängde ur sig.

– Det vet jag inte. Jag tror att de spelade inomhus.

– Inne är det väl ännu varmare, muttrade Jonsson.

Sommaren hade kommit av sig lite. Det var åter kallt på natten, samt lite mulet på morgonen. Dagens temperaturer var visserligen långt från vinterns frysgrader, men inte alls lika varmt som det varit den gångna veckan.
Två lastbilar stod parkerade vid Bråvikens strand. Båda fordonen var tämligen små, för att vara lastbilar. Den ena tillhörde den lokala fiskaren, som fiskade gös. Den andra tillhörde ett företag som sköter om de lokala, kommunala planteringarna. Den hade en stor balja på flaket. Från baljan drogs det en slang, till de penséer som planterats på den kommunala egendomen, och som fungerade som rekreationsplats för befolkningen.

Dahlman hade varit på platsen tidigare. Han gick förbi svanarna som letade mat i vattnet. Han gick förbi gässen som parade sig innan de for vidare för att lägga sina ägg. Han bevittnade storskarven som just anlänt, för att leta fisk, tillsammans med måsar av olika slag. Han gick förbi den pir, där hägern samsades med andra fåglar om att vill sina vingar, innan den sökte sig ut i vattnet för att söka föda. Han gick vidare förbi de kajor som byggt bo, år efter år i några skorstenar. Han konstaterade att sädesärlan kommit i tid, även i år, och att staren ännu inte var utrotad och uppäten av franska gourméer. Allt var sig likt, men ändå nytt för i år.
Även Jonsson var sig lik, då han kom hem till honom några kliv senare. Han satt som han brukade, vid sitt köksbord. Han var insjunken i sina egna funderingar, och gav intryck av att inte notera Dahlmans ankomst.

Dahlman hälsade samt gick fram till kaffebryggaren som stod på, med varmt kaffe. Han hällde upp en kopp till sig själv, samt frågade om han skulle fylla på åt Jonsson.

– Varför kallar de dagens depression för ”finanskris”, undrade Jonsson som svar, vilket väl knappast hade med kaffet att göra.

– Det är väl för att det är dåliga finnanser, och att bankerna går på knäna. Det är ju hela länder som är på ruinens brant.

– Men det handlar ju om hela tiden om bilar. Det är GM i USA som är nära konkurs. Det är Volvo, och framförallt SAAB som sparkar folk och rekonstruerar och håller på. Det är Opel i Tyskland, och så vidare. Bankerna har väl så att de klarar sig ändå?

– Men det handlar väl om en helhet. Det gemensamma är väl att det saknas pengar, överallt.
Dahlman hade satt sig vid bordet. Han försökte att läsa upp och ner vad det var som stod i tidningen, i dagens Folkbladet. Han utgick från att det var därifrån som Jonsson fått sina funderingar ifrån.
Men det handlar mest om att Händelöbron är högt belastad, och att barnen lär sig nödnumret 112, samt att polisen ska kontrollera mopeder, så att de inte är trimmade med mera. Han tyder också i sin upp och ned-läsning att Konstforum är nära konkurs. Det är det närmaste finanskris som han kan se, i dagens tidning.

– Så fort det blir ont om pengar, eller än värre, det blir mindre värt att ha papperslappar, så är det en lågkonjunktur som går till historien, som i detta fallet, som finanskris.
Jonsson menade aktier när han talade om papperslappar.
– Numera är det ju inte ens papperslappar som värderas, fortsatte han, det är ju ettor och nollor. Några rader i en fil, i en databas. När dessa ettor och nollor sjunker i värde, så får befolkningen lida.

– Det är tidens melodi, svarade Dahlman, det är rationalisering. De har rationaliserat så att till och med depressionen ryms i ett USB-minne.

– Jordens resurser blir väl inte mindre, bara för att de nedvärderar en aktie? Ändå får flera svälta, som effekt av detta.

Jonsson tittade ner i sin tidning. ”Jag är inte särskilt vacker” stod det som rubrik i en annons längst ner på förstasidan. Han funderade lite.
– Inte jag heller, mumlade han.

Det var en annons för dejting. ”Här finns guldkornen du missade på krogen”
Aha, det ska vara guldkorn, tänkte han. Den inställningen kan vara ett hot mot hela mänskligheten. Det skulle inte bli många som träffade varandra om det endast var guldkorn som dög.

– Varför sitter ett guldkorn vid datorn, och är inne på en dejtingsajt, undrade han utan att Dahlman egentligen fattade vad det handlade om, då det nyss handlade om finanskrisen.

– Va?

– Om de nu är sådana guldkorn, som dessutom alla missade på krogen. Borde de inte vara tillsammans med någon redan? För deras skull kanske det är dags att införa månggifte, så att alla kvinnor får sin del av guldkornen. För det handlar väl om att det är kvinnor som missat guldkornen på krogen, och att det är männen som är få, som guldkorn betraktat.

– Jo, kanske det, men vad har det med finanskrisen att göra?

– Ingenting. Jag råkade läsa annonsen här. Föresten, på tal om finanskris, så har du väl hört talas om den stora depressionen, runt 1930-talet?

– Jo, då rasade börserna världen över.

– Precis. Exakt som de gör nu. Men då, likt nu så är det bara värderingar, av osålda aktier som är grunden till det hela. Jordens resurser var de samma före, under och efter denna depression. Då tycker jag att det var värre för folket 1917, under första världskriget. Men det står det inte mycket om i historieböckerna. Då var det så kallade potatiskravaller i Sverige.

– Det är väl klart att folk hade det svårt då. Det var ju krig, sa Dahlman och reste sig för att fylla på sin kaffekopp.

– Jo, det var det, svarade Jonsson, men det var även missväxt året innan, samt en väldigt kall vinter, och en extremt torr försommar, vilket ledde till en ny missväxt. Folk fick äta potatis.

– Men det är väl inget konstigt med det. Potatis äter vi ju varje dag.

– Har du hört talas om ”kålrots- och rovdietens onda tid”?

Jonsson sträckte fram sin kopp mot kaffepannan som Dahlman hade i sin han.

– Du förstår, Dahlman, det blev ju brödsädsransoner. De skar ner på ransoneringen till en femtedel. Folk fick då äta potatis. När sedan potatisen tog slut så fick de leva på kålrötter, och rovor. Det blev så kallade potatiskravaller. Folk drog sig inte för att plundra lagerlokaler, eller godsvagnar, för at få tag i lite potatis. Och när sedan arbetslösheten bredde ut sig så blev det ju ännu värre. Här talar vi om att ettor och nollor blir mindre värda, vilket leder till arbetslöshet. 1917 så blev potatisen svindyr, och folk blev arbetslösa. De fick näst intill svälta, eller leva på ensidig kost. De hade varit förbannat tacksamma om deras problem enbart bestått av värdelösa papper, eller ettor och nollor.

– Fattigdomen fick folk att flytta in till städerna, sa Dahlman, vilket skapade industrialismen, som bredde ut sig tack vara urbaniseringen och –– kriget. Samma industrialisering som idag är upphovet till att det bildats ettor och nollor, som blivit värdelösa, och blivit till en finanskris.

– Ungefär så, sa Jonsson, men vem kommer ihåg en potatiskravall?

Den ”blå måndagen” i påskveckan hade börjat lite kyligt. Det talades om åtta till sexton grader under dagen, när det var dags för väderprognosen, på morgonradion.
Det var tämligen fuktigt ute till att börja med. En hel del dagg, från natten hade blött ner det mesta av vegetationen. Till och med stenarna såg blöta ut i slänten, bakom Jonssons hus. Dahlman så dessa, samt de våta träden, och det blöta gräset.
Helt plötsligt så rörde sig en av stenarna.
Det där är ingen sten, tänkte Dahlman, den är för klumpig för att vara en sten. Det måste vara Jonsson.
Och visst var det Jonsson, som stod hukad i slänten, med baken riktad mot Dahlman.
– Har du gjort ett cykelställ, frågade Dahlman och syftade på Jonssons bak.
– Jag plockar blåbärsris, svarade Jonsson innan han rätade på sig, för att ta ytterligare ett par kliv upp i skogbrynet.
– Vad ska du med det till? Inte tror du väl att det skrämmer bort häxorna. Vill Eivor komma hit så gör hon nog det ändå, oavsett om du har blåbärsris eller ej.
– Hon kommer väl inte. Hon är väl i full färd att fara till Blåkulla vid det här laget. Det är ju där allt påskkärringar samlas så här års. Nej, det ska bli till påskris.
Jonsson viftade lite med riset som han hade samlat på sig.
– Det där är ju björkris, sa Dahlman konstaterande.
– Jo, jag vet, men det finns ju inget blåbärsris här. Så jag tog lite vanligt björkris, så länge.
– Du får gå längre in i skogen Jonsson. Det är inne i skogen, i tallskogar och så, som blåbärsriset växer.
– Äh, det är för långt att gå. Men jag ska ta mig ett par kvistar forsythia senare.
– Du har väl ingen forsythia?
– Nej, men det finns inne hos grannen!
Dahlman skattade lite, innan han satte sig på en sten. Han tittade först lite extra på stenen, så att det inte var en okänd tvillingbror, till Jonsson.
– Kan du gå in i huset, och ta fram min vas, undrade Jonsson medan han gick ner från slänten, som leder upp mot skogsbrynet, bakom hans hus.
– Jo, det ska jag göra. Då kommer man kanske lite närmare en kopp kaffe.
– Jag har en påse med fjädrar i boden där. Jag ska hämta dem, sedan kommer jag också in. Så får vi klä riset.
– Klä riset?
Dahlman var inte särskilt nöjd med den beskrivningen, som väl kanske påminde lite för mycket om jul, men som han inte kom på något alternativ till.

Väl inne i huset, och med en kopp kaffe på bordet så var det så dags att sätta i riset i vasen, samt att ”klä” det med fjädrar.
Jonson hade satt riset i vasen, den enda vas som han någonsin ägt. Efter detta s började han att sätta i fjädrarna i sitt blivande påskris.
– Aj som fan!
– Vad var det nu? Det är fjädrar från döda djur. De kan inte bita dig. Inte ens du skulle kunna misslyckas med detta Jonsson.
– Jag stack mig på de här förbannade ståltrådarna som man ska fästa fjäderuslingarna med.
– De ser lite rostiga ut. Var köpte du dem?
– I Konsum.
– Du borde gå tillbaka med dem, och få dem bytta Så där ska inte ett nyköpt paket med fjädrar se ut.
– Jag har inte kvittot kvar. Det har jag slängt för länge sedan.
– När då?
– Tja, jag vet inte så noga. Men det var väl på 1980-talet någon gång.
– Har du sparat ett oöppnat paket med fjädrar i över 20 år?
– Ja, vad är det med det? Hjälp mig istället att sätta dit skiten, så att inte mitt kaffe kallnar.

Dahlman hjälpte Jonsson med att fästa de fjädrar som han tagit från sitt oöppnade paket, och hällt ned i en kartong, som innehöll lite andra påsksaker. Det var en tupp i porslin, som såg ut som om den fått något instucket i baken, samt en påskkärring som såg ut att vara gjord i slöjden. Det var Jonsson som hade gjort den för många, många år sedan.
– Var vill du att jag ska hänga den här, undrade Dahlman.
– Häng den bara på någon gren, svarade Jonsson utan att titta upp då han var upptagen med att ömsom slicka sina sår efter att ha stuckit sig på ståltråden, och ömsom att sätta upp fjädrar.
– OK, jag hänger den väl här då, sa Dahlman innan han hängde upp en sin julgranskula som han hittat i kartongen,

När de ansåg sig vara klara så satt de bägge två bakåtlutade på varsin stol vid köksbordet. De betraktade riset, med fjädrarna och julgrankulan i. Jonsson med en viss lättnad, snarare än en stolthet. Dahlman med en viss skeptisk min, men samtidigt lite munter.
– Det fattas en sak, konstaterade Dahlman.
– Vad då?
– Det ska vara vatten i vasen.
Jonsson tog vasen med det beklädda riset i och försökte att få in det under kranen i köket. Det fick inte plats ritigt. Han tryckte på för att på så vis forcera det hinder som utgjordes av grenar, med fjädrar. Till sist så fick han fram det så pass nära kranen att det gick att få i lite vatten. En tredjedel av granarna hade gått av, och fjädrarna var till viss del mosade, i blandning med vattnet, som väl inte enbart hamnade i vasen.
– Varför tog du inte bara din vattenkanna?
– Tack Dahlman, det kunde du väl ha sagt lite tidigare!

Det andra kvartalet 2009 var bara ett antal timmar gammalt när det bankade på Jonssons dörr. Det var som sig brukar, och som det varit andra kvartal, Dahlman som kom på besök för att få sig en kopp med kaffe.

– Vet om att du har tre älgar i trädgården, Jonsson?

– Jo, och jag vet också att det är första april idag också.

– Inte tror du väl att jag skulle försöka att lura dig Jonsson, svarade Dahlman innan han satte sig ner, som han alltid brukar göra, vid Jonssons köksbord.

En spindel hade tagit sig upp på bordet. Dahlman följde den med blicken, men ansåg inte att han hade befogenhet att störa den i sina förehavanden, vad de nu må vara.

– Har du inte bättre fantasi än att tala om att det finns älgar i trädgården?

– Oftast så handlar det om konstiga maskiner, och märklig teknik. Jag undrar, sa Dahlman, om det någon gång blivit verklighet av någon ”uppfinning” som framkommit första april, som ett skämt. Det kan ju tänka sig att det gett en idé till någon, att uppfinna något.

– Om man tittar på utvecklingen, från det att de började med aprilskämt, så skulle nog många av dagens teknologis produkter inte tagas på allvar, om de presenterades första april, för 50 år sedan. Tänk dig själv, att man introducerade GPS, stegräknare eller musikspelare, utan skivor, i en vanlig telefon, på 1950-talet. Hur skulle detta mottagas? Lägg sedan till att telefonen i fråga inte hade någon sladd, samt att den bars i fickan – av en åttaåring!

– En sådan framtidsinformation skulle man nog få vänta med, till andra april, skrattade Dahlman.

Har du sett någon fästing än, undrade Jonsson helt plötsligt. Förmodligen så kom han att tänka på det i samma ögonblick som han smällde till med tidningen på bordet, och krossade den stackars spindeln, som förskonats från att störas av Dahlman.

– Nej, det är väl för tidigt för dem, svarade Dahlman som fortfarande följde spindelns öde, med sin blick. Det var inte lika svårt längre. Den var inte lika rörlig som för en stund sedan, då den sprang över bordet. Den hade fastnat mellan Norrköping Dolphins förlustmatch i slutspelet i basket, och Helena Lundbäcks rättegång om huruvida hennes lånade häst skulle få åka till Las Vegas, eller ej. Men spindeln brydde sig inte om, vare sig hästhoppning, eller basket. Det hade den nog inte gjort, även om den fortfarande hade haft livet i behåll.

Jonsson tog tidningen, med spindeln på och gick till dörren. Han öppnade dörren och sköt ut spindeln, med pekfingret. Spindeln ramlade ner någon meter utanför dörren. Jonsson tänkte precis vända om, och stänga dörren, när han hörde något braka till. Det var tre älgar som blivit skrämda och fann det bäst att ge sig av, bort från Jonssons trädgård. De kunde äta sina krokusknoppar någon annanstans.

För en tid sedan så lät jag trycka en bok av det jag skrivit i kåseriform om herrarna Edman, Dahlman och Jonsson.
Det hela började med att jag startade ett litet projekt, att skriva en bok, om just Edman, Dahlman och Jonsson. De hette visserligen X, XX och XXX innan jag kom fram till deras namn.
Boken "Edman, Dahlman och Jonsson - Gott slut 2008" kom sedan att bli färdig innan jag blev färdig med den ursprungliga boken. Men nu är även den ursprungliga boken klar. Den är nu inskickad till vulkan.se och kan sådeles tryckas i både pocket, och i hårdpärm. Det blir visserligen ganska dyrt med hårdpärm, men, vem vet, det kanske an kan göra vid något tillfälle.
den nya boken heter "Edman, Dahlman & Jonsson - Samtal under ett äppelträd"

 Det här med att göra böcker är ju ganska kul faktiskt. Jag hoppas att det är fler, som ser detta som gärna skulle vilja trycka sin egen bok, som kan inspireras och koma igång.

Det syntes redan igår att det skulle bli väderomslag idag. Det var sydlig vind som blåste in över Bråvikens vatten. Det vatten som hade varit tämligen stilla de senaste dagarna.

Nu har ostanvinden stört det lugn som det kyliga högtrycket skapat, tidigare i veckan.

– Fan vad det blåser, sa Jonsson när han och Dahlman kom ner till Bråvikens strand.

– Titta på den där ohyran, hur de sopar rent i vattnet.

Dahlman refererade till den flock med Storskarv som flugit in över Bråviken, och likt Astrid Lindgrens vildvittror skrek sig fram, för att fiska i det vindpinade vattnet.

– Varför kom de hit, just idag, undrade Jonsson, är strömningen redan inne i Bråviken.

– Jag tror ju att de tar sig in fortare, om de har medvind, svarade Jonsson. Och medvind, det hade en eventuellt inkommande strömming. Strömmingen kommer in varje år, på våren, för att leka. Men mars är lite för tidigt för att det ska vara riktigt tjockt med den eftertraktade fisken.

– Det är väl inte flygfisk. Det är ju vanlig strömming. Medvind?

– Jo, de flyger in, ed SAS och Ryan Air, sa Jonsson, tror du inte det?

– Måsarna är också intresserade. Eller är det flygvärdinnor?

– Jag menade ju naturligtvis att de simmar fortare, med vågorna, som blir av den kraftiga, ostliga vinden. Stimmen flyter liksom med vågorna.

– Då tror jag snarare att de följer det varma vattnet. Och med vinden så kommer ett uppvärmt ytvatten in. Men än är det nog inte så varmt vatten, ens i ytan.

– Men det passar nog bra, för på sommaren, när strömningen försvinner ut, då är det ju varmare i vattnet. De gånger de har stannat kvar, enda fram i juli, är när det varit kallt i vattnet.

– För du statistik på det där? Har du en liten bok so du skriver ner allt i?

– Huvudet, Dahlman, jag använder huvudet. Du kanske skulle prova det någon gång.

– Jag tycker mest, att de bara flyger omkring, och verkar förvirrade. Vet de vad de sysslar med tror du?

– Tja, om du hamnade i vattnet där ute. Skulle inte du också bli lite förvillad. Inte skulle du väl få för dig att dyka efter strömming då?

– Det beror på. Om det ligger ett förlist fartyg där också, med en last av akvavit. Då kanske an kunde kombinera det till en trevlig måltid.

– Kom Dahlman, så går vi till busshållplatsen, och åker in till Norrköping och köper oss lite strömming, samt en flaska Skåne. Sedan gör vi Storskarvarna sällskap i dess strömmingsfestival.

– Skarvflockar, och hundar som äter fimpar. Vårens intåg är fylld av osmakliga vårtecken. Inget att sträva efter. Ja, Jonsson, nu åker vi iväg och köper brännvin. Det är ett säkert vårtecken, oavsett årstid.

Jonsson stod vid fönstret, med en min som om han hade haft fönstret öppet hade fått småfåglarna att bygga bo, i hans mun. Han knackade lite på termometer. Det var åttonde gången som han gjorde det, inom ett par minuter.

Hur kan det snöa, när det är sex grader varmt ute, tänkte han medan han åter knackade på termometern.

Han accepterade till slut verkligheten och gick till köket. Det knackade på dörren, som öppnades, av Dahlman. Dahlman stampade av sig om skorna, som än så länge inte var särskilt snöiga, eftersom det nyss börjat snöa lite försiktigt, denna söndagseftermiddag.

– Hur kan det snöa när det är sex grader varmt ute, undrade Jonsson när han fick se Dahlman innanför dörren.

– Överkylt regn kanske?

– Vad är det för något? Har du blivit meterologisk innovatör, Malcolm?

– Får du depression nu, Jonsson? Är det vår-depression, sa Dahlman medan han satte sig vid köksbordet. Han drog åt sig korgen med bröd, samt kakor på, och som väl legat framme lite för länge.

– Får man ta en skorpa till kaffet, sa han och pekade på franskbrödet som låg i korgen.

– Här deppas inte i onödan. Jag förstår inte vad det är som gör att folk är så sjuka numera. Så var det ju inte förr.

– Det var ju också ett uttalande – från en sjukpensionär.

– Jag menar alla som är psykiskt sjuka. Inte som jag, som inte kan röra mig normalt.

– Tja, förr så jobbade folk. De som mådde dåligt, det var de som inte trivdes på sin arbetsplats. Idag så mår folk dåligt av att inte ha jobb. Vilken av de två kategorierna får mest tid till att grubbla över sin situation?

– Idag lägger de ju mest jobb på att ge det sjuka namn, istället för att göra något åt det, sa Jonsson, det är ohälsotal, sjuknärvaro, generellt ångestsyndrom eller Fibromyalgi.

– Prosit!

Dahlman hade inte en aning om vad Jonsson talade om. Han visste inte ens om det var svenska eller om det var något annat språk. Det kunde rent av vara Jonsson, som hade börjat tala i tungor.

– Det är så komplicerat idag också, tillade Dahlman som även hade tankarna på varför han inte hade fått något kaffe ännu. Det var hans största bekymmer just nu.

– Jo, förr så hade man ett telefonabonnemang, som man betalade till en gång i kvartalet. Numera ska man ha en massa olika abonnemang. Det är flera mobil abonnemang, fast telefoni, bredband, bredbands-TV samt olika former av andra märkliga ting, som SMS och MMS. Inte undra på att det blir rubbningar i PMS.

– Va?

– Ett skämt, kära Dahlman, det var ett skämt.

– Jaha, men kan man få kaffe någon gång?

– Är du inte frisk nog att ta dig lite kaffe själv?

– Vet inte, vad är det för uppkopplingsavgift, om man ska hälla upp sitt eget kaffe?

– Ja, där har du mera konstigheter. Uppkopplingsavgifter, som döljs i det finstilta i kontrakten. Det är avgifter hit och dit.

– De borde avgiftas, tyckte Dahlman.

– Avavgiftas måste det väl bli.

Det är mars, och fortfarande minusgrader och snöfall i stora delar av Sverige. Men på väderleksrapporten så talas det om lite varmare temperaturer till helgen.
Jonsson och Dahlman har tagit plats i Edmans soffa, som de gjort så många gånger tidigare. De hade inte behövt pulsa i snö för att ta sig dit, men det var heller inte hundraprocentig barmark. Alla tre, inklusive Clas Edmans fru, Lillemor, samt Edmans katt tyckte att det nu räckte med snö och minusgrader. Nu var det dags för lite vår.

– Har ni tänkt på varför det är varmt på sommaren, och kallt på vintern, undrade Jonsson.
– Det borde väl bero på solljuset, svarade Edman, det är mindre soltimmar på vintern, gentemot på sommaren. Inte sant?

Dahlman funderade lite på ämnet. Han tyckte nog att Edman hade tömt frågan på svar. Han ville så gärna blanda sig i frågan, men hade inget att tillföra. I stället så böjde han sig fram och fattade sin kopp. Han tog den till munnen en drog bort den igen. Efter att ha tagit ett djupt andetag, som om han tänkte säga något, så ångrade han sig. Han fick helt enkelt inte fram något bra. Helst av allt skulle han ju vilja hitta något som stjälpte Edmans resonemang.

– Men om det är ljuset, alltså solen som värmer upp atmosfären, borde det inte vara lika varmt på våren, som på sommaren då, undrade Jonsson.

– Våren och hösten är ju en meterologisk term, som har samma gränser. De är ju redan lika varma, eller kalla, rättade Dahlman, som nu såg sin chans att få blanda sig i diskussionen.

– Jo, det är sant, sa Jonsson, men om man går efter kalendern, då stämmer det inte riktigt, i förhållande till solljuset.

– Nu hänger jag inte med, sa Edman och rynkade pannan, helt oförstående till var Jonsson ville komma.

– Jo, den mörkaste dagen är ju 21 december, fortsatte Jonsson, och sex 6 månader tidigare, eller senare, om man så vill, då är det den ljusaste dagen, med mest solljus av årets alla dagar.
Detta innebär att efter tre månader så är det ”halvtid” för ljuset, både framåt i tiden, som bakåt. Men den 21 mars, alltså tre månader in i våren så kan det ofta vara både minusgrader och snö. Men om man går tre månader bakåt, till 21 september, då skulle man bli bra förvånad om det var snö, och minusgrader. September är ju nästan en sommarmånad ibland. Borde det inte vara lika varmt, eller kallt den 21 mars, som den 21 september? Varför är höstens månader, räknat efter solljuset varmare än vårmånaderna? Det kan ju alltså inte ha med solens uppvärmning att göra.

– Det kanske har med att det är tjäle i marken på vintern. Att jorden kyler atmosfären mera än den takt som solljuset hinner med att värma upp den. Edman chansade lite, utan att egentligen veta ett dugg om vad han pratade om. Han blev lite överrumplad av hela resonemanget. Detta var verkligen inte något som han ägnat en enda liten tanke åt tidigare.

– April är ett annat mysterium. Visste ni att det skiljer 70 grader mellan värmerekordet och köldrekordet i Sverige, för april månad. Det varmaste ligger på över 30 grader, medan det kallaste är under -40 grader.

– Oj, det är ju som ett helt brännvinskok, skrattade Dahlman som menade den temperatur då alkoholen förångades och sådeles kunde separeras från vattnet, med sin lite högre kokpunkt.

– Om man då jämför april, med augusti, sa Jonsson, som då är fyra månader från vintersolståndet, så kan det ju absolut vara 30 grader varmt i augusti, men knappast -40 grader, inte sant?

– Under 10 plusminusgrader, då är det kallt i augusti, konstaterade Edman.

– Vet ni vad, sa Dahlman, vi får allt tala om för Lagerbäck att det finns säsonger som är bättre, och sämre att koka brännvin på under året Jag tror inte att kan känner till spritens häckningstider.

Lillemor hade stått en bra stund med telefonen i örat. Det enda hon hade sagt var ”jaha?”, ”Jo, det förstås”, ”jasså?”, och så vidare. Detta upprepades hela tiden, till hon lade på luren med ett ”Jo, du med, hej så länge”

– Vem var det där som höll monolog, var det Ella, undrade Edman.

– Jo, Lagerbäck är försvunnen igen, och det är väl inte så svårt att förstå vad han gör. Frågan är väl bara var.

– Så då blir det inget hembyggdsföreningsmöte för honom idag då, skrattade Edman.

Lagerbäck var väl egentligen inte rädd för Ella men han hade liksom filosofin att om man frågar så kan man få nej, därför frågar man inte. Han var så säker på att Ella skulle svara nej om han frågade om saker, så han gjorde dem i alla fall, utan att fråga. Han var lite konflikträdd. Ella hade ett yvigare och högljutt sätt medan Lagerbäck själv var den tystare typen som ogillade höga röster och tjafsiga gräl. Han drog sig gärna undan istället.
Ella frågade aldrig innan hon bestämde något, det var helt acceptabelt och naturligt. Lagerbäck däremot var tvungen att redovisa sina planer jämt, och det gjorde han, ibland, efteråt. I de flesta fallen så var hans planer fel, allt enligt Ella som var den som bestämde. Men det var aldrig någon som ifrågasatte Ellas planer och som sa nej, till hennes bjudningar, bortbjudningar eller kafferep.

Hon älskade när någon fyllde år, tog studenten eller konfirmerade sig. Då skulle det handlas blommor, presenter och paket. Sedan skulle det uppvaktas. Hon drog sig inte för att acceptera tre kalas på samma dag. Hon uppvaktade folk som nästan var helt främmande för Lagerbäck. Han bara följde med, snällt som en pudel i koppel. Men hans tankar var oftast någon annanstans, som i Edmans kaffekopp, i alla fall om det var lite brännvin i.

Lagerbäck och hans fru, Ella hade ett samspel som för den utomstående inte alls verkade särskilt samspelt, men för dem fungerade det. De visste spelreglerna, de visste sina platser. Det som skulle kunna ställa till det var om Lagerbäck skulle säga ifrån, om han skulle slå näven i bordet. Då vet man aldrig vad om skulle hända. Anledningen till detta var att de inte kände till något annat vis att leva på. En omdaning av äktenskapets rang skulle kunna stjälpa allt.

Ella tyckte att hon hade bra tålamod med Lagerbäck, att hon lät honom ta sig ett järn ibland och såg mellan fingrarna med det, så länge det inte påverkade deras rutiner i livet, vilka var ganska så anspråkslösa enligt hennes mening. Hon tyckte att det var hon som reglerade hans sätt att föra sig och när han fick ta sig ett glas. Om han skulle göra bort sig och bli full eller om han skulle bli alkoholist så ansåg hon att det skulle vara hennes fel. Lagerbäck själv däremot ansåg att han höll igen på sprit och nöje för att blidka henne. Han ansåg att om man var lite mottlig så skulle hon inget märka. Han kompenserade genom att fly ut till sina sysslor. Det var sysslor som båda ansåg sig vara chef över.
De två levde i ett symbios, ett konstigt symbios, men det fungerade och hade så gjort i många år. Så länge ingen blandade sig i deras relation och började att dissekera det så gick det alldeles utmärkt och bägge tyckte att det fungerade utmärkt.

Jonsson sitter framför sin dator. Det händer väl kanske inte så ofta numera. Det var mera förr, när Internet var ungt, som han satt med den. Hans dator är inte särskilt modern. Den var det en gång, men det var evigheter sedan. I alla fall i datorns värld, med datorns evolutionshastighet.

– Letar du efter något, undrade Dahlman som satt vid bordet, lite snett bredvid Jonsson. Han satt lite lagom snett för att se att datorn var på, men inte tillräckligt rakt för att se vad som egentligen hände på skärmen.

– Jag kollar lite på våffeljärn, svarade Jonsson.

– Ska du köpa nytt?

– Jag vet inte. De verkar så himla dyra. Kolla här får du se. 1295 spänn för ett nytt våffeljärn.
Dahlman flyttade stolen lite närare datorn, för att kunna se vad det stod.

– Ruckus MediaFlex! Det var ju också ett namn på ett våffeljärn, konstaterade Dahlman, ja då får den vara bra, om man ska betala dessa pengar.

Jonsson hade tagit fram en bild på något som såg ut som ett halvt öppet våffeljärn, med lampor uppe på locket. Dahlman antog att det var indikatorer som talade om när våfflorna var klara.

– Men du, blir det inte väldigt små våfflor i den där? Den är ju bara 178 millimeter i diameter.
– Ja, det verkar lite litet. Det skulle väl innebära att våfflorna bara blev 12-13 centimeter stora. Men vad är det som är så märkvärdigt med den där då, eftersom att den är så dyr.
– Får jag se vad det står, sa Dahlman och lutade sig ännu mera fram mot skärmen. – Det står att ” Ruckus MediaFlex kan sända i 802.11b/g” Vad betyder det?

– Det står även att den kan hantera höga hastigheter, som krävs för att sända digital-TV. Höga temperaturer, ska det väl ändå vara? Och vad har digital-TV med det hela att göra, undrade Jonsson.

– Vet du vad jag tror, sa Dahlman, jag tror inte att det är ett våffeljärn. Det är något mini-UFO av något slag.

– Ja, den har ju onekligen den formen. Men det har ju ett vanligt våffeljärn också. Låt se vad det står mera. Det här verkar lite konstigt.

Jonsson läste lite noggrannare och fick sedan lite mera klarhet i vad det handlade om.

– Du, det är en sändare. Den sänder digital-TV trådlöst, från manicken som tar emot det från bredbandet, i telefonjacket. Det går inte att få fram en enda sketans våffla i den, inte ens en liten våffla.

– Men det ser fan i mig mera ut som ett våffeljärn än de flesta andra våffeljärn man har sett.

Edman står vid sin brevlåda och sliter i något som sitter fast i den. Det är en massa reklam, blandat med morgontidningen, samt lite post. Han missade att hämta posten igår. Tidningsbudet hade bara knölat ner tidningen, utan att ens försöka att sticka ner den bredvid allt det som redan låg i lådan. Locket hade inte gått igen, det var halvt öppet.
Det hade regnat på natten, vilket gjorde att tidningen nästan höll på att falla sönder när Edman försökte att dra ut den. Men han koncentrerade sig på att få ut telefonkatalogen som också, via ett annat ombud hade kommit denna morgon.

– Vad gör du Edman?
Dahlman hade kommit för att få sig en kopp kaffe som efterrätt till sin frukost.

– Ska man behöva skaffa en brevlåda som är större än soptunnan? Det är ju en jävla massa skräp jämt.

– Du får väl kombinera dem. Låt brevbäraren och reklamkillen lägga sakerna i soptunnan istället. Det går nog bra, så länge inte någon skickar något komposterbart till dig. Då måste han lägga det i den bruna lådan, den för just komposterbart.

– Jag undrar om det finns några regler för vad som får skickas, funderade Edman, jag menar, om det finns en gräns för hur organiskt ett innehåll får vara.

– Ja du, det var en bra fråga, svarade Dahlman, men det skickas ju fröer. Och en gång så fick jag ett chokladogram. Det var en försändelse med en chokladkaka i. Föresten, så är väl papper också ett organiskt material?

– Gränsen kanske går vid djur då, sa Edman, man får nog inte skicka en hamster i ett vadderat kuvert. Men det kanske går att skicka mask. Jag menar, om man skickar efter lite metmask. Vad händer då? Ibland så kan det ju vara hopplöst att hitta lite bra daggmask, att meta med. Tänk att kunna prenumerera på metmask, och få 25 feta daggmaskar, en gång i månaden. Vore inte det perfekt.

– Fan, vilken bra affärsidé! Mask på postorder! Det är ju genialiskt. Folk vill gärna fiska, men har inte tid att fara land och rike runt och leta efter mask. Folk betalar ju numera för att slippa lägga tid på saker och ting. Det går mer och mer åt det hållet. Snart så kostar det till exempel mera att enbart se matchbollen på en tennismatch än det gör att se hela matchen.

– Det där, förstår du Dahlman, det finns redan. Kolla bara på Riksdagen. När det är debatt så är det färre som sitter i sina bänkar, än det är debattörer i den aktuella debatten. Principen är den samma. Här har du folk som får bra betalt, för att vara ständigt frånvarande.

– Det där kan tolkas på flera vis, sa Dahlman med ett leende.
– Jag tror att det är en trend i samhället. Betalt för att hålla sig borta. I idrottens värld så anställs en tränare. Sedan sparkas denna tränare. Han får då betalt ändå, trots att de egentligen inte ville ha honom kvar. Men för att han inte ska bråka, så får han sin lön i alla fall. En del klubbar kan ju ha tre-fyra tränare på lönelista, som inte gör ett dugg för dessa pengar. Det enda de har åstadkommit är en massa förluster, rent idrottsligt alltså.

– Men det är kanske billigare att köpa ut en tränare, än ett helt lag. Det är ju trots allt spelarna som är så pass dåliga, att de förlorar.

– I näringslivet så får man avgångsvederlag. Också där kan det bero på att man gjort något dåligt, att man fått sparken. Men stålar ska de ha. Och i arbetslivet så talas det mer och mer om så kallad ”sjuknärvaro”, det vill säga att man går till jobbet, fast att man är sjuk. Här vill man alltså att de håller sig hemma istället, samtidigt som de får lön.

– Nej, men det är ju sjukpenning, inte lön, rättade Dahlman.

– Vem betalar sjukpenningen då, undrade Edman, det är ju arbetsgivaren. I alla fall de två första veckorna. Eller är det till och med de tre första veckorna?

Dahlman gick lite långsammare, då de två var på väg in mot huset. Han funderade lite innan han sken upp lite för att sedan ta till orda.

– Hur mycket tror du att vi får betala Jonsson, för att han ska hålla sig borta?

– Har du köpt blåbärssoppa nu, till söndag Jonsson?

Jonsson tittade lite underligt på Dahlman, innan han fattade att han menade Vasaloppet som går av stapeln på Söndag.

– Skulle jag ha det när jag ser på TV?

– Ja, för det är väl det närmaste du kommer ett deltagande i den tävlingen?

– Jo, det är nog sant. Ja, vi kanske skulle ta med lite soppa, och gå hem till Edman?

– Om tid finns, samt att vi blir insläppta, då kan vi göra det. Jag köper lite pulver. Det ska väl vara Ekströms blåbärssoppa?

– Inte klokt, sa Jonsson och satte tummen och pekfingret mot halkan. Inte klokt att de får ha ordet ”bärs” inbakat i något som vare sig innehåller malt eller alkohol.

Jonsson hade noterat att ordet ”bärs” fanns i blå”bärs”soppa.

– Jag undrar om man kan spetsa blåbärssoppan, funderade Dahlman, det kanske skulle ge den en lite högre status. Då kanske den skulle klara en granskning från EU-kommissionen. Jag menar, det måste ju finnas en viss mängd alkohol för att det ska få kallas cider. Det borde väl vara samma sak med bärs?

Jonsson tittade ut genom fönstret. En kråka flög förbi med en kvist i näbben. Den talade om att det var vår på gång, utan att ens kraxa.
– Jag undrar hur det skulle se ut i Vasaloppet, om de hade spetsat blåbärssoppan?

– Begreppet öppet spår skulle få en helt annan betydelse, skulle jag tro.
Dahlman försökte föreställa sig hur det skulle se ut.

– Tävlingens framtid skulle nog vara räddad, sa Jonsson, det skulle bli full startlista, i dubbel bemärkelse.

– Vet i tusan om man inte skulle kunna tänka sig en stavgång, vid en barmarksvinter då.

Det är tidig morgon, tidig måndagsmorgon. För Jonsson är det i alla fall tidigt. För Dahlman är det bara kul.

– Säg mig, Dahlman. Vad är det för nöje med att väcka mig på morgonen, innan ens kajorna har flugit ur boet för att leta reda på föda för dagen?

– Tja, så länge som du går upp, och öppnar så finns det väl en liten vilja att kunna gå upp, innan kajorna kryper tillbaka ner i sina bon.

För visst fanns väl det alternativet. Att Jonsson helt enkelt inte behövde gå upp. Han kunde ligga kvar i sängen, och ge tusan i att Dahlman stod och bankade, och stampade utanför dörren. Detta visade på att han nog egentligen uppskattade Dahlmans sällskap på morgonen. Men det är något han aldrig skulle erkänna för vare sig Edman, Dahlman eller någon annan.

– Som du dunkar och bankar så kan man ju ändå inte sova. Någon måste ju få stopp på dig och dina bankanden innan de börjar undra på Seismologiska Institutet vad det är ger 4,6 i utslag på Richterskalan.

Dahlman gick fram till köksbänken. Han började med att sätta på kaffet. Han måttade i lite kaffe i filtret, innan han gick över till att hälla i vatten i bryggaren. Jonsson satte sig vid köksbordet och pustade ut, precis som om han hade genomfört ett dagsverke med en spade, i något dike.

– De är konstiga, de där fåglarna, sa Jonsson helt plötsligt. – De bygger bo, så fort som det blir lite varmare ute. Vore det inte bättre att ha ett bo, att gå in och värma sig i, när det är kallt ute. Sedan, när det blir vår, och varmt, då kunde de väl vara ute lite mera. Jag menar, inte skulle väl en uteliggare vilja komma in i en varm cell, eller en trappuppgång på sommaren. Snarare på vintern.

– Jag tror nog inte att uteliggaren vill ”ligga ute”, vare sig det är sommar eller vinter. Det är inte ett självvalt liv, svarade Dahlman som just gjort Jonsson sällskap vid köksbordet medan han väntade på att kaffet skulle rinna igenom.

– Och vad är det som säger att kajorna har valt, att bli kajor?

Dahlman och Jonsson är ute och går. Jonsson vill inte gå så långt. Men en tur till Bråvikens strand blir det i alla fall. När de kommer fram så stöter de på tre andra gubbar. De står och tittar ut över den is som bildades igår, och inatt. Den är inte tjock då den liksom kom av sig i förrgår. Det var tillräckligt kallt då, men det blåste upp lite på eftermiddagen. Det förstörde isläggningen den dagen. Men igår så var det bättre förutsättningar.

Solen skiner och bländar den som tittar i den nylagda ishinnan. I alla fall om man tittar i den riktning som solen är. Det är rätt så behagligt ute. Kylan har avtagit lite och värmen i solen gör att det känns som några plusgrader. Det är i själva verket på nollan.

Gubbarna ojar sig en smula över att det inte är lite kallare. De vill så gärna ge sig ut på isen och pimpla strömming.

– Ett par dagar till med kallt väder, då hade det kanske gått att gå ut på isen, säger en av dem.

– Ja, ett par dagar till, då hade det gått.

De andra två håller med. Och så där håller de på. De spekulerar över hur det skulle kunna vara vid olika temperaturer. Om det är fem grader kall, sex grader kallt eller rent av tio grader kallt.

– Står de och väntar på att isen ska bli tjockare, viskar Jonsson till Edman.

– Ja, ett gammalt hederligt nöje, vid sidan om att sitta på ljugarbänken utanför affären eller gå till Clas Ohlson. Att stå och titta på hur isen fryser.
Dahlman tycker nog att man kan göra annat i livet än att se på isar, eller för den delen vänta på att gräset skall växa.
– Det måste vara en hemsk period på året för dem, fortsatte han. Tänk, ingen is att titta på, mer än att se hur den smälter i solen. Och inget gräs att klippa, eller se hur det växer, millimeter för millimeter. Ta Erik där t.ex. Han skottar halva sin väg innan plogbilen har kommit. Det räcker inte med gången in och uppfarten till hans garage. Han måste skotta på vägen också. Och det spelar ingen roll om det bara är en centimeter tjockt snötäcke. Han ska skotta i alla fall. Sedan sandar han så att det börjar gå kameler på hans uppfart. Beduinerna blir desorienterade. Anticimex får rycka ut och ta hand om alla skorpioner som frodas gott i hans lilla öken som bildas av hans sandningar.

– Jag skulle då inte vilja riskera livet för några fiskpinnar, sa Jonsson. Då köper jag hellre fisken i affären, eller av fiskaren, när den tiden kommer. Det är ju faktiskt ett under att inte fler personer drunknar de åren som det är is.

– Ja, och kallt är det också. Dahlman fryser av bara tanken att stå på isen, ute i blåsten som gärna blidas på isen och som pinande biter tag i kinder och fingrar. För en strömmingsfiskare pimplar på känn, och måste hålla i linan, utan vantar eller handskar.

Dahlman och Jonsson går vidare. De ser sig inte om. De har ingen lust att ge sig ut på isen och rädda de tre gubbarna, ifall att de fick för sig att gå ut och prova på lite strömming. Dahlman vill ha kaffe nu. Och det vill Jonsson också. Han tar upp sin mobil och ringer till Edman för att se om han har kaffet på gång till dess att de kommer hem till honom.

– Hej, har du kaffet på? Jaha, det säger du? Jo, vi får väl göra det. Eller så går vi hem till Edman istället.
Ella säger att vi måste köpa kaffe i så fall. För hennes var slut.

– Men Dahlman, när ska du lära dig den där mobiltelefonen. Ringde du fel nu igen?

– Jo, men nu vet vi ju i alla fall att Ella inte har något kaffe hemma, så det är ingen mening med att vi går dit.

Telefonen ringer hos Edmans.

Lillemor går och svarar. Clas Edman och Malcolm Dahlman sitter i varsin fåtölj i vardagsrummet.

– Edman! Hallå! Hallå, det är hos Edman!

Det var ingen där. Ingen som sade något. Det var pålagt.

– Vem var det som ringde, undrade Edman som satt med sin tidning framför sig så att han knappt såg vare sig henne eller Lillemor.

– Det var ingen där, förmodligen någon som ringde fel.

I samma ögonblick så ringer det igen.

– Edman!

Samma visa upprepar sig ingen. Det är ingen där. Ingen som säger något.

– Det var ingen där nu heller, sa Lillemor igen.

– Det är väl en sådan där automatisk uppringning. De vill väl att man ska ringa upp numret på som visas i nummerpresentatören. Cancerfonden hade ett sådant nummer förr vet jag. Ringer man upp så svarar det en telefonsvarare. Nej, då är ju faktiskt dessa mojänger bättre i det avseendet. De är inte lika hårt listade i katalogerna ännu.
Han visade upp sin nya mobiltelefon som han fått av sin brorson. Ja, den var ju inte ny direkt och hade inga moderna funktioner. Men för Dahlman så var den hypermodern. Han hade fått en gammal då brorsonen hade köpt sig en ny samt gett sin gamla till sin son vilket ledde till att Dahlman fick överta brorsonens telefon som han tidigare gett till sin son. Det är nämligen så det ofta fungerar. Fast sonen till brorsonen tyckte nog att han var värd en betydligt nyare telefon.

– Jag ska kolla på nummerpresentatören, sa Lillemor.

Hon gick fram till den lilla dosa som fungerade som nummerpresentatör och kollade nära den. Hon måttade lite fram och tillbaka som om hon försökte zooma in den. Den hade inte så bra batterier så det var lite svårt för henne att tyda displayen.

– Det tycks vara ett mobilnummer. Det börjar på 076, sa hon efter att ha fått fokus på vad det står. Sedan rabblade hon numret.

– Vad har du för nummer till din nya mobil då Dahlman, undrade Edman. Man kanske skulle skriva upp det ifall att man skulle vilja ha tag på dig.
Dahlman tog fram en lapp ur sin plånbok och läste numret. Edman repeterade det efter att ha skrivit upp det. Lillemor tittade återigen på nummerpresentatören.

– Vad sa du att det var?

Edman repeterade åter numret.

– Satt du och pillade med mobiltelefonen nyss, Dahlman?

– Ja, det ska visst gå att skicka SMS med den, svarade Dahlman och tittade ner på telefonen i fråga.

– Jaha du, då har du nog skickat SMS till vår nummerpresentatör. Det är nämligen ditt nummer som står i displayen här.

Dahlman böjde sig fram, stoppade ner telefonen i fickan och lutade sig tillbaka igen.

Det tog fyra sekunder, sedan så ringde det hos Edman igen.