Edman, Dahlman och Jonsson

– Sitter du och twittrar, Dahlman?

– Jag har inte sagt ett ljud!

Jonsson hade iakttagit Dahlman, och att han satt med sin, gamla mobiltelefon. Han såg koncentrerad ut. Det verkade vara något tidsödande.

– Jo, men jag tror allt att du sitter och twittrar va?

Jonsson flinade lite.

– Fan, tyst nu. Jag är helt tyst, och det borde du också kunna vara. Jag har inte visslat sedan 1985, då Michelle Pfeiffer visade sig på film för första gången.
– Var det så länge sedan? Så då sitter du och pfiffar? Hittar du några nakenbilder på henne i din mobil då?

Nu hade flinet förvandlats till ett skratt.

– Alltså, ibland är du precis obegriplig, Jonsson, vad är det för något du hört nu då? Jag är, eller i alla fall var tyst tills du fick för dig att börja tala i tungor.

– Du vet inte vad Twitter är för något va?

– Twitter? Är det när en tonårsundulat börjar fnittra åt allt och alla som inte lägger ägg?

Dahlman hade verkligen inte en aning om vad Jonsson talade om. Han hade inte hört talas om denna typ av mini-blog, som man skrev med mobiltelefonen, och som skickade via SMS, direkt upp till Internet.

– Tja, det var inte långt ifrån, svarade Jonsson, där han satt, som han brukade göra, på sin stol, vid sitt köksbord.

– Jag försöker bara att ställa om klockan i mobilen, till sommartid.
– Sommartid? Det är ju för fan september nu! Har du hållit på med det, i fem månader?

– Men, vad fan, det är inte så himla lätt. Jag har ju inte haft mobilen särskilt länge.
– Du, Dahlman. Skit i att ställa om den. Det är bara några veckor kvar till att det blir vintertid igen. Lär dig twittra istället.