Edman, Dahlman och Jonsson

 

 

Jonsson sitter med dagens Folkbladet. Han läser lite slött. Han känner sig lite trött, och är mer eller mindre oengagerad i vad som skrivs.

– Står det något intressant, undrade Dahlman som var upphovet till Jonsson trötthet. Dahlman hade kommit och väckt Jonsson, alldeles för tidigt på morgonen.

– De har gett klartecken nu, för muddringen i Bråviken. Men det kostar en del, och de får avsätta 10 % av pengarna till delfinerna.

– Delfinerna?

– Ja, det står så.

– Finns det delfiner i Bråviken? Har de rymt från Kolmårdens Djurpark? Eller är de måhända utsläppta av Grönpissande terrorister?

- Va?

– Ja, Green-piss!

Jonsson skakade på huvudet.

– Inte vet väl jag, sa han, det är väl en gammal senil delfin som tagit sig in i Bråviken, och som har korsats med en ål. Det kanske blir ett sjöodjur, hälften delfin, och hälften ål.

– Nej du, jag tror inte att det finns vare sig delfiner eller sjöodjur i Bråviken. Får jag se vad det står.

Dahlman tog till sig tidningen och läste. Sedan gav han ifrån sig ett stönande ljud, samt fick en grimage i ansiktet som talade om att inte allt stod rätt till med Jonssons återgivning om Bråvikens muddring.

– Du, Jonsson, det står ju faktiskt ”det kommer att delfinansierar till 10 % av EU”

– Ja, det är väl ett EU-projekt, för att rädda delfinerna i Bråviken, svarade Jonsson, som inte förstod vart Dahlman ville komma.

– Det är ett sammanslaget ord. Två ord. Och inget av orden är delfin.

– Jo, det står delfin där, sa Jonsson.

– Nej, det är ”del” och ”finansierat”. Du vet, en del av finansieringen.

– Får jag se? Ja, ta mig tusan. Så det finns inga delfiner i Bråviken då?

– Nej, det gör det inte. Men efter muddringen så kanske det kan komma fram lite nya arter. I alla fall om man ska tro på domedagsprofeterna, som är emot det hela.

– Så trevligt. Då får Hjalmar nya grannar. En delfin, korsad med en ål. Han kommer att gå omvägar för att få ge sig ut för att fiska. Han är ju så vidskeplig.