Edman, Dahlman och Jonsson

Det piper i Dahlmans mobiltelefon när han går mot Bråvikens strand, tidigt på morgonen, denna junidag. Han reagerar lite över det, men registrerar inte att det kommer från hans telefon. Han vet inte att han just har fått ett SMS. Han vet inget om SMS. Han kan inte ta fram ett SMS. Han kan inte skicka SMS. han vet knappt om att han har en mobiltelefon, som kan ta emot SMS. Dessa pip är endast något som andra befattar sig med, och som stör i Dahlmans omgivning.

Längs vägen så möter han Hjalmar Björk. Hjalmar är gammal fiskare som lagt sina nät, sina skötar på samma sätt, och på samma platser, i alla år. Hos Hjalmar så står tiden stilla.
Hjalmar bryr sig inte om att man tar bort lärartjänster inom skolorna i kommunen. Han bryr sig inte om sparkraven vid stadsbiblioteket. Han vet inte ens om att det har kostat 300 miljoner kronor att renovera Norrköpings Idrottspark och att oppositionen ställer sparkraven mot utgifterna inom idrotten, för att vinna politiska poäng. Han har levt under goda tider. Och han lever fortfarande under dessa goda tider. Han har sin pension, och sina små extra inkomster i form av såld fisk. Strömmingen kostar 5 kronor per kilo. Det räcker gott till att köpa en liter mjölk. I alla fall om han lägger till ett par kronor från sin kaffeburk med mynt i. Mynten kommer också från försäljningen av fisk.

Men mycket av fisken äter han själv.
– Tack ska du ha Dahlman, säger han när de bägge möts på vägen.
– Varsågod, svarar Dahlman lite förvånat. Men han anar vad det handlar om.
– Om den första man möter på morgonen är ett fruntimmer, då blir det dåligt fiske.
Det var precis det som Dahlman misstänkte. Han kände till Hjalmars vidskeplighet, om fisket, och om kvinnor i samband med fisket.
– Både igår, och i förrgår så mötte jag ett fruntimmer på morgonen. Då kunde jag egentligen lika bra ha gått hem igen. Men det gjorde jag inte. Så blev det inget vidare fiske heller. Det slår aldrig fel.
– Men nu finns det väl så mycket strömming inne, att det väl nästan är omöjligt att bli utan.
– Fruntimrens krafter är större än de tjockaste stimmen av fisk, svarade Hjalmar med alvarlig min.
– Men hur får fisken veta att du mött ett fruntimmer då?
– Säg det. Men den informationen sprids väl som en löpeld, på samma sätt som det sprids dynga så fort man tar sig en pilsner. Det finns väl skvallerkärringar både på land och i vattnet. Det är ett utbrett nätverk, utan en enda maska. Och skulle det bli en maska i nätet så är det genast en massa fruntimmer där med sina verbala stoppnålar, och lagar den direkt, så att det inte missas någon information. Och jag vet allt vem det är som organiserar lagandet av maskor i nätet, samt styr fisketillgången med fast hand.
– Vem skulle det kunna vara, skrattade Dahlman som väl anade vem det handlade om.
– Kärringen Krok! Hon är överhönset i skaran. Det var hon som uppfann Blåkulla.
– Men idag har du lurat dem, genom att träffa mig.
– Jo, jag gick i skogen, tills jag fick syn på dig, Dahlman. Jag har mina trix, även jag.

Hjalmar sätter sig på en cement-mur. Han tar fram en smörgås från sin väska. Det är stekt strömming på den. Han tar en tugga, rakt över strömmingen, som har benen kvar. Han tuggar i sig även dessa.
– Vill du ha lite kaffe, Dahlman?
– Ja tack, lite kaffe säger man ju inte nej till.
Hjalmar tar upp sin termos. Det är kok-kaffe, med sump i. Men innan han öppnar termosen så skakar han om den. Han anser att om man dricker kaffe, då ska det smaka kaffe också, och då ska sumpen vara med.
– Använder du socker?
– Jo, det händer allt, svarade Dahlman.
– Fint, då ska du få lite gammalt socker i.
Hjalmar tar fram en flaska brännvin, utan etikett. Han häller lite av brännvinet i kaffet.
– Så där. Du anar inte hur mycket socker det går åt för att framställa detta.
Dahlman tar koppen. Han tittar på Hjalmar, men väntar lite med kaffet tills även han har fått lite kaffe med ”socker”.
– God fiskelycka, säger han och höjer sin mugg.
– Hej!