Edman, Dahlman och Jonsson

Maj stormar vidare, med sina julidagar. Lite lagom med värme, lite blåst, till och från samt en skvätt regn då och då, som om det vore fruntimmersveckan. Men det är maj, inte juli.

Dahlman tycker sig se att det är ett snigel-år i år. Han ser sniglar överallt. Speciellt vinbärssnäckor. Dessa ätliga sniglar, som en del lagar till, förmodat, inlagda med vitlök. Dahlman ryser av tanken på att äta dessa djur. De är ju i princip råa, tänker han. Han skulle aldrig ens få för sig att ens smaka. Inte för all punsch i Småland.

Hellre att jag äter den där kråkan, tänker han. Den går ju i alla fall att tillaga på ett mindre vidrigt sätt.

 

När han kommer hem till Jonsson så ser han att Jonsson är vaken. Han har nämligen hämtat sin tidning när Dahlman tittar i brevlådan. Dahlman går in, fortfarande med sniglar och kråkor i tankarna.

Jonsson sitter med sin tidning vid sitt köksbord och bläddrar lite ivrigare än vanligt.

– Vet du varför man inte äter kråkor, Jonsson?

– De är väl asätare, det är väl därför, svarade Jonsson, som normalt sätt inte svarade på första tilltal, utan styrde över samtalet, till sina egna tankar.

– Skulle det inte gå att äta asätare?

– Det är därför vi inte är kannibaler, svarade Jonsson, vi är ju asätare. Äter vi varandra så äter vi ju asätare. Och det vill vi ju inte.

– Så kråkor äts inte, för att de äter andra djur? Det tror jag inte på. Det måste finnas en annan anledning. Vi äter ju ål. Vem vet, vi kanske har ätit en ål, som varit och smaskat på folk som förlist, till sjöss?

– Sprid inte ut det till folk, sa Jonsson och lyfte blicken mot Dahlman.

– Det finns väl flera fiskarter som nog kunde tänka sig att smaka på en förlist människa, tillade Dahlman.

Ingen ville säga det, men båda tänkte det. Att det fanns en viss risk för att ål och andra fiskar har varit på det förlista fartyget M/S Estonia, där det finns gott om människor. De sa inget, för det gillade ju ål. De ville inte sluta att äta ål. Speciellt inte rökt ål, och nubbe.

 

– Var du på något evenemang i helgen, undrade Jonsson för att byta samtalsämne. Men också för att det var något som ockuperade hans huvud. Några funderingar, som fått sitt ursprung, i dagens tidning, dagens Folkbladet.

– Nej, det var jag ju inte. Om du inte räknar provsmakning av ost, i affären, från i fredags.

– Vet du vilket som var det mest publikdragande evenemanget i Norrköpingstrakten, i helgen?

– Få se nu, det var ju ingen match för IFK Norrköping, så det kan det ju inte vara. Sleipner spelade hemma, men inte IF Sylvia, i division 1. Var inte den där Miss Li Norrköping? Det var nog hon som drog mest folk.

– Miss Li? Hon hade ju bara 320 personer i publiken. Sleipner hade lite över 500. Nej, det var Odenstomta gård. De släppte ut korna på sommarbete där. Det var över 2000 personer som såg detta.

– Drog korna fyra gånger mera folk än Sleipner?

– Ja, är det inte fantastiskt att det finns saker, som inte är fabricerade i kommersiellt syfte, som lockar folk?

– De kanske skulle släppa ut dem på grönbete, på Idrottsparken, så att de 300 miljoner kronorna kommer till nytta, och att folk får valuta för entrébiljetten, skrattade Dahlman.

– Ja, synd bara att de numera har konstgräs på Idrottsparken.