Edman, Dahlman och Jonsson

För vem arrangerade Norrköpings Kommun de saker som inträffade på stadens gator torg, under Nationaldagen?
Den frågan ställde sig Dahlman efter att ha åkt bussen in till Norrköping och sett att det vimlade av flaggor, och ballonger, hos barn – och vuxna.

Nu kom Dahlman kanske lite senare än de flesta in till Norrköping. Han stannade också till för att ta sig en öl, dagen till ära. Men det var inte på något sätt sent på kvällen. Det var trots allt bara eftermiddag. Klockan var bara halv tre.
Att det upplevdes som sent av Dahlman berodd på att han mötte så mycket människor. De verkade vara på väg hem. Han funderade på om han hade missat något speciellt. Men tio minuters tal av Marcus Birro kunde väl inte vara något att missa, i förhållande till att sinka sig med en öl på någon av stadens stationära, eller mobila uteserveringar.

Vid Tyska Torget, framför Rådhusets trappa var det ett öltält. Det fanns även en scen, samt en storbilds-TV. De skulle visa VM-kvalmatchen Sverige-Danmark, senare på kvällen.
Det stod ett par människor på trappan till Rådhuset. Dahlman fick känslan av att det hade varit någon form av aktivitet där, som nyss hade avslutats. Det kunde förklara alla människor som gick åt andra hållet, med sina flaggor, och sina ballonger.
Det har nog varit officiell flaggutdelning här, tänkte Dahlman. Skit samma. Vad är det för högtidligt med det, förutom för dem som får flaggorna. Det kanske stärker deras ego, men för oss andra så är det väl mest en påminnelse om att vi inte är något värt, mer än den skatt vi betalar, som kan finansiera detta spektakel.

Dahlman hade en inställning till nationaldagen, som han väl egentligen inte borde ha. Han låg ju till höger, rent politiskt, och borde kanske hylla nationaldagen mera än vad han gjorde. Fast, hade Jonsson varit med, som ju är mera röd i sina åsikter, då hade han nog tagit till sig nationaldagen mera. Bara för att reta, och vara tvärt emot Jonsson. Så fungerade de tillsammans, i alla fall när det gällde något som kunde definieras, politiskt.

Dahlman skulle aldrig erkänna det, men han saknade Jonsson lite vid sin sida, denna nationaldag, lördagen den 6:e juni, 2009.

Efter att ha inspekterat det som inte fanns att inspektera, vid Tyska Torget så gick han vidare. Han hade läst att det skulle bli lite aktiviteter i Hörsalsparken, på Drottninggatan. Hörsalen är den byggnad som fungerade som konserthus, innan man byggde De Geer-hallen. Ja, den är väl fortfarande en konserthall, men inte den som är nummer ett längre. Dahlman funderade en liten stund på vad den används till nu, när Norrköpings Symfoniorkester spelar i De Geer-hallen. Men han slog strax bort den tanken, då han fick se att det var allsång i Hörsalsparken, ledd från scenen av de människor som satt upp en revy, på Kråkholmen, som ironiskt nog ligger vid just, De Geer-hallen.
”Sent skola syndarna ångra sig”, tänkte Dahlman utan att väl egentligen förstå själv vad han menade. Han tänkte nog på att de ångrade att de flyttade Norrköpings Symfoniorkester, från Hörsalen, till De Geer-hallen. Men det hade ju inte revygänget med att göra, så den tanken var tämligen obefogad, och rörigt uttänkt.

Dahlman gick inte längst fram bland publiken. Han ställde sig lite vid sida, och lite längre bak. Då fick han se, på första bänk, längst fram så satt Ella Lagerbäck. Hon gestikulerade och klappade taken. Vilken takt det var, det framgick inte, men det var definitivt inte den takt som musikern spelade. Bredvid Ella satt hennes man, Nils Lagerbäck. Han försökte att göra sig så liten, och röra sig si lite som det någonsin var möjligt. Tänk om någon kände igen honom, där han satt i vinddraget av Ellas yviga rörelser, och falska sång. Men det var redan för sent. Det stod reden en som kände igen honom, och tittade. Och han började skratta spontant, åt Nils och Ella Lagerbäck. Dahlman kunde bara inte låta bli att skratta. Han tyckte att det hela så vansinnigt roligt ut. Speciellt Nils, som mycket hellre skulle vilja sitta i ett hörn i något av öltälten i staden.

Dahlman kunde inte annat än att tycka synd om Lagerbäck. Och inte blev det bättre av att det skulle hållas en tävling. De spelade en låt, som man skulle gissa på vad det var för bit. Man skulle skrika titeln rakt ut, eller springa fram till scenen och tala om det. Det hela var lite oorganiserat. Ella blev eld och lågor, och dunkade till Nils i ryggen varje gång som de spelade en låt. Först en gång för att hon inte kom på vad det var. Sedan en gång när hon kom fram till ett svar. Tredje gången, per låt som Nils Lagerbäck fick en smäll i ryggen av Ellas kraftiga armar var när hon insåg att hon gissade fel, och kom på rätt låt. Då var det dags att springa fram till scenen. Men hon sprang inte fram själv. Hon fullkomligt kastade fram Nils mot scenen som halvvägs vände om för att ta reda på vad det var som han skulle svara. För det hade han inte registrerat, vad Ella sa att det skulle vara. Men då var det för sent. Då hade redan någon annan tagit sig fram till scenen, med rätt svar. Till sist så fick Nils Lagerbäck en femte smäll. Men denna gång, inte i ryggen, utan i huvudet.
– Klantskalle. Du får väl vara lite mer alert, syntes det från Dahlmans håll att Ella sa till Nils, när han satte sig ner efter att ha missat att få vara med i finalen, på scenen.
Dahlman skrattade så att han håll på att kikna. Och för att klara av det hela, innan han fick en hjärtinfarkt av skratt, och innan Lagebäck fick se att han såg honom i sina försök till att vinna ”Ellas tävling” så gick han där ifrån.

Efter att ha gått nedför Drottninggatan, mot bussen, för att ta den hem så tyckte han nog att det var rätt så mycket folk ute, och att det gjorts en del försök till att känna pengar på nationaldagen, från i första hand krögarnas sida. Men inte var det mycket till nationell yra direkt.
En musikkår hade han stött på. Det var den enda. Och han var glad för det. För han hade varit i Oslo, 17:e maj. Där kom det den ena musikkåren efter den andra genom Oslo. Och efter 43:e musikkåren så började, om det inte redan hade gjort det tidigare att bli lite tjatigt, och tröttsamt. Och efter musikkår numer 83 så började det att blev rent hälsovådligt. Så Dahlman var nöjd över att bara ha sett, och hört en musikkår. Han ville inte att vi i Sverige skulle snegla på vårt västra grannland, och försöka att ta efter deras firande. Vi kunde fira med allsång, och underhållning av Nils och Ella Lagerbäck. Det var mycket bättre.