Edman, Dahlman och Jonsson

Natten hade varit kall. Det hade varit minusgrader. Det var frost på bilrutorna, ända fram till klockan 07:00. I alla fall om bilarna stått i skuggan då solen letade sig upp å himlen. Frosten kom som en överraskning, men är inget onormalt, i början på maj. Men efter några dagar, med sommarvärme, och temperaturer bort mot 20 grader, så var det inget man räknade med. De senaste dagarna hade mera påmint om juli, än om maj. Speciellt då det kom en liten skvätt regn var och varannan dag. Som om det var fruntimmersveckan.

Dahlman och Jonsson går på vägen. De är på väg till Edmans. Det är lite sent, för Dahlman, men oerhört tidigt för Jonsson. Fåglarna har hållit Jonsson vaken under natten. Det är speciellt en fågel som, med ett ihärdigt läte låtit som kinesisk tortyr, i Jonssons huvud.

Jonsson tittade regelbundet upp mot trädtopparna. Han letade efter fågeln.

– Om jag ser den ska jag klättra upp och raka den på huvudet, gnida in den med sin egen hjärnsubstans och mata den till maskarna. Näbben ska jag ta med till Tibet, och låta munkarna gjuta den, tre meter in i ett cementblock.

– Vilka fantasier, sa Dahlman och tittade upp mot träden, som om han förväntade sig att se fågeln i fråga.

– Fantasier? Det finns värre fantasier än så. Tror du på Gud, Dahlman?

– Nej, det gör jag ju inte. Hur så?

– Tror du att vi har haft besök av utomjordiskt liv, här på jorden?

– Nej, det tror jag inte heller. Men vad har det med din fågel att göra?

– Inget, direkt, men du talade om fantasier. Låt oss säga att Jesus verkligen existerat. Vilket skulle då vara mest sannolikt, att han var Guds son, som avlats av en ande, eller att han i själva verket var en utomjording?

– Du menar, vilket jag tror mest på, Gud eller utomjordingar?

– Nja, snarare vilket du tror minst på.

– Då skulle jag nog välja att tro att Jesus var en utomjording. Det skulle kunna förklaras, rent fysiskt. Men det skulle bli en väldigt långsökt förklaring.

– OK, ställ detta, med att Jesus existerade, och var en utomjording, i relation till att jag tar en fågel, till Tibet, för att låta munkarna gjuta in dess näbb, i cement. Vilket är nu mest troligt?

Ett för Jonsson välbekant läte hördes helt plötsligt från ett av träden.

– Där är den jäveln! Det var så det lät inatt. Ihärdigt, hela tiden.

– Det är en bofink, tror jag. Ska du klättra upp nu då?

– Nja, Jesus kanske var Guds son i alla fall.