Edman, Dahlman och Jonsson

 

Bankerna stänger lite tidigare vissa dagar. En del stänger tidigare alla dagar. Vissa banker stänger för gott. Andra banker har öppet dygnet runt, på Internet.
För Dahlmans del så har detta inneburit lite omständligare rutiner, de dagar som han behöver komma till en bank. Han har inte Internet, och hans bank är nedlagd. Den närmsta banken är krånglig att ta sig till, samtidigt som den har väldigt begränsade öppettider numera.

Denna dag är han i alla fall i staden. I Norrköping. Norrköping har fortfarande några bankkontor kvar. Dahlman borde kanske vara tacksam för det, men inser det i så fall inte. Dagarna då han beger sig till Norrköping för att gå till en bank börjar med negativa tankar, och fortsätter i den stilen tills dagen är till ända.

 

Dahlman gick till fots från den hållplats där han steg av spårvagnen. Han hade gått av en hållplats innan den hållplatsen som ligger närmast den bank han skulle gå till. Han ville se sig lite om, i staden, innan han gick in till banken. Han ville även gå förbi Systembolaget, som ligger längs vägen. Han ville inspireras till att gå in dit, på tillbakavägen. För han ville ju förena nytta med nöje, och passa på att köpa sig lite punsch, när han ändå var i staden. Punschen var nyttan, och banken, tja, den fick väl anses som nöjet då. Ändamålen helgar medlen.

 

Innan han kom fram till Systembolaget, för att gå förbi det med intresserad blick, riktad åt dess skyltfönster så stötta han ihop med en ung kvinna i 25-årsåldern. Hon hade det halvlånga håret knutet i en hästsvans och viftade med någon form av broschyr i ena handen. I den andra handen så hade hon en bunt, med samma typ av broschyrer som hon viftade med.

Hon stegade fram mor Dahlman, med broschyren i riktning mot honom.

– Det är snart val till EU, sa hon och tittade på Dahlman. Hon såg uppåt, för hon var inte speciellt lång.

– Och banken stänger också snart, sedan så får jag nog röstkortet på posten, sa han och stannade till, men drog åt sig händerna för att slippa ta emot broschyren. Han hade ju nog att bära på sedan, efter att han hade varit på banken, och efter att han hade köpt sin punsch.

– Det är viktigt att just du röstar, sa kvinnan vidare.

– Jaha, och vad ska man rösta på då, undrade Dahlman.
– En röst på vänsterpartiet är en röst för ett demokratiskare Europa.

– Är du kommunist?

– Jag är vänsterpartist, savade kvinnan.

– Då är du kommunist. Det var både C.H. Hermansson och Lars Verner. Det är väl den där Lars Ohly också?

– Vi i Vänsterpartiet är det enda parti som vill gå ur EU, nu när Miljöpartiet har ändrat sig.

– Jaha, men då måste jag ju rösta på er, sa Dahlman.

– Vi tycker inte att Sverige ska vara med i EU.

– Men säg mig, Fröken Kommunist, hur hade ni tänkt er att det skulle gå till. Inte kan ni väl sitta i EU-parlamentet, och utesluta Sverige ur EU?

– Nej, det går ju inte.

– Men varför i helvete ska jag då rösta in er i något som ni inte vill vara med i, samtidigt som ni inte kan göra ett skvatt åt det hela, så att ni åker ur. Då är det väl bättre att ni inte röstas in i EU-parlamentet, så slipper ni ju vara där, eftersom ni ju inte vill vara där, från första början.

– Ja, men vi tycker….

Kvinnan avbröts av Dahlman.

– Tycker du om dig själv, så Fröken Kommunist du är? Skulle du vilja umgås med dig själv? Skulle du vilja ha en vän, och en granne, och arbetskamrater, och ovänner, som är en precis avbild av dig själv? Skulle du vilja umgås med dig själv?

– Nej, det tror jag inte.

– Och ändå vill ni att alla ska vara lika, och stöpas i samma form. Alla ska tycka som ni, vara som ni och se ut som ni?

– Nej, nej, men det är ju fel.

– Det kunde ju kanske vara värre, sa Dahlman, innan han gick ifrån kvinnan med broschyrerna, alla kunde ju vara likadana som mig.

Eller ännu värre, tänkte han när han gått en bit. De kunde vara likadana som Jonsson.

 

Kvinnan tycktes skaka av sig Dahlmans påhopp och hoppade i sin tur på nästa person som gick förbi. Hon verkade helt oberörd av att Dahlman faktiskt gjort narr av allt hon stod för.
– Hej, det är val till EU snart, sa hon till en äldre dam.

– Va? Jaha, men jag är inte intresserad, sa damen och drog åt sig handväskan för att sedan skynda vidare, så gott hon nu kunde med sin rollator.

 

Dahlman gick vidare mot sin bank.
Det fanns faktiskt något positivt med att gå till Nordea, och behöva köa, som privatperson, medan den ena företags- och förmånskunden efter den andre gick före. De bjöd nämligen på kaffe.

Dahlman stannade upp, halvvägs till banken. Han tittade lite på Systembolagets skyltfönster och tänkte på hur det skulle vara att gå in dit först, innan banken, och köpa med sig punsch, som han kunde ha till kaffet. Var det genomförbart? Han ville ju inte väcka uppseende. Han ville ju inte bli utslängd.

Det var ett illa dekorerat skyltfönster, tänkte han. Men det är ju bra att det fortfarande finns affärer som har ett så pass bra sortiment att de inte behöver en massa kosmetisk reklam för att dölja sina undermåliga produkter.

I samma ögonblick så fick han se den unga vänsterpartisten igen, lite på avstånd.
Jävlar, nu resonerar jag ju som hon, tänkte han med en viss förskräckelse över hur han betedde sig i sina tankar. Det händer inte så ofta, men ibland inser både Dahlman och Jonsson att de talar runt sig själva. Dahlman hade tur den här gången. Tur att inte Jonsson var med, och att han inte kunde höra Dahlmans tankar. Då skulle Jonsson bli för besvärlig.

 

Dahlman gick nöjt vidare. Nöjd över att inte Jonsson visst något om Dahlmans lilla tanke-snedsprång. Men innan han hann fram till banken så blev han onyo stoppad.
– Hej, har du tänkt rösta i EU-valet, undrade en man i kostym, som så lite varm ut. Det var ju ändå nästan sommarvärme ute.

– Ska du på begravning, undrade Dahlman.

– Tänker du rösta till EU-parlamentet?

– Ja, jag tänkte nog det, svarade Dahlman. Jag är själv EU-parlamentariker för ett litet land som heter Luxemburg. Jag blev invald av mina släktingar och deras förmyndare. Vilket parti företräder du?

– Kristdemokraterna.

– Aha, så Gud är med oss ända in i Bryssels finrum?

 

Dahlman orkade inte lyssna mera på kristdemokraten. Han gick vidare utan att registrera vad den kostymprydde unga mannen hade att säga.

Efter ytterligare några steg så kom det fram ytterligare en person. Han hälsade och frågade något som inte gick att urskönja eftersom han talade så pass fort att det blev sluddrigt.

– Det ligger där borta, sa Dahlman och pekade på Systembolaget.

– Va? Nej, jag frågade vad du ringer med, sa den sluddrande killen med den vita skjortan.

– Med min telefon förstås, svarade Dahlman och försökte gå vidare.

– Men vad har du för abonnemang?

– Ett vanligt telefonabonnemang förstås. Men vad tusan har det med EU att göra.

– Vaddå? Det har inget med EU att göra.

– Nähej? Vad gör du då här, utanför KDS:s valstuga. Har du direktlinje till Gud?

 

Dahlman gick vidare. Nu hade han blivit stannad tre gånger sedan han gick av spårvagnen. Han närmade sig nu banken. Han öppnade dörren, och gick in. Men väl inne på banken så möttes han av en glasdörr. Den brukade inte vara där. Det brukade vara öppet, rakt in mot disken.

Varför har de satt upp denna glasvägg, tänkte Dahlman. Är det för att man inte ska ta med sig kaffet ut?

 

Dahlman försökte att forcera glasdörren. Men det gick inte. Det var stängt. Att ytterdörren var öppen berodde på att man tillät folk att komma åt bankomaten som låg innanför dörren, men inte inne i själva banken. Banken var stängd.
Dahlman tittade på sin klocka. Den var två minuter över tre. Han hade kommit för sent.

– Jävla EU-val!

 

 

 

 

 

 

 

 

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

 

 

 

 

 

 

Anders Jonsson, Clas Dahlman, Ella och Nils Lagerbäck är på nyårsmiddag hos Lillemor och Clas Edman. Middagen serveras relativt sent, men så är det ju också en kväll då det gäller att vara vaken, åtminstone till en stund efter midnatt.

 

 

 

– Det här var jättegott. Ella berömde Lillemors matlagning samtidigt som hon inte bara vände huvudet mot henne för att förmedla sitt budskap, hon vände hela överkroppen. Detta som en gest, inte att hon talade till Lillemor utan mera som en markering att hon inte talade till Jonsson som satt på hennes högra sida och sådeles hamnade bakom hennes rygg. Ella valde med omsorg vem som var intressantast att tala med. Visserligen så talade hon så att alla hörde men förde endast dialog med den som det passade henne bäst, och det var minsann inte Jonsson, inte i denna samling människor.

– Vill du ha snaps Ella, undrade Jonsson som var mycket väl medveten om att hon var tämligen måttlig i alkoholintagen samtidigt som hon inte gillade Nils, enligt hennes uppfattning för höga intag av de starka dryckerna.

 

 

 

Ella svarade inte Jonsson. Hon babblade på med sin monolog till Lillemor. För Jonsson lät det som att höra en festplats från 1970-talet, på avstånd där det var fullt med raggare en midsommarafton. Det var som ett sorl där det inte gick att urskilja några detaljer och där väl inte många sa något vettigt.
Han hällde istället upp ett glas till Nils utan att fråga men sträckte sig onödigt långt, framför Ella så att hon skulle se det.

– Tack, tack, sa Nils lite försynt och tittade ner på glaset samtidigt som han tog handen till det, för att liksom stötta upp det, så att det inte ramlade omkull liksom. Han vågade inte titta upp för mitt emot honom satt Ella. Han hade hoppats på en lite mer diskret upphällning, som inte Ella såg. För nog vore det bättre om hon inte satt där som en notarius publicus och räknade varje centiliter som han fick i sig. Han ansåg att han kunde känna det själv, utan förmanande blickar och ilskna kommentarer.

 

 

 

Dahlman hällde också upp, åt sig och Edman, från en annan flaska. – Lillemor, får jag ditt glas så ska jag hälla upp en rackare åt dig.
Lillemor skulle ta sitt glas men fick hjälp av Lagerbäck som tog det och förmedlade det vidare till Dahlman som hällde upp. När Lillemor fått det tillbaka så var herrarna vid bordet inte sena att ta till en skål och tömma det betydligt snabbare än de fyllts på. Nils Lagerbäck hade stirrat på sitt glas hela tiden, endast med ett litet avbrott för när Lillemor skulle få sin snaps.

Att alla, utom Ella skålade betydde inte att Ella var tyst. Hon fortsatte sin monolog om hur Eivor hade så mycket fåglar på sin talgboll och sin upphängda kokosnöt och hur Nils borde knyta upp likadant hemma hos dem o.s.v.

 

 

 

När det så var dags för tolvslaget så hade herrarna fått i sig en ansenlig mängd med snaps och öl. Lillemor var inte långt efter även om hon nog bet av snapsarna betydligt bättre än framförallt Lagerbäck.

 

 

 

– Är ni med nu då? Klockorna ringde på TV:n som stod på. När tolvslaget kom så brakade grannskapet loss i vad som skulle kunna tros vara ett krig. Det kom raketer från alla håll. Himlen lystes upp överallt.

– Fan Jonsson, var har du dina raketer?
Jonsson svarade inte. Han satt och sov i en fåtölj, med en öl i handen som nästan var på väg att spillas ut. Det var dock endast lite kvar i botten och så länge han hade den i handen så klarade den sig.

 

 

 

Edman tog fram Jonssons raketer, de små fjuttiga små sakerna som satt på några lila pinnar som var tunnare än kinesiska ätpinnar. Han tog en av dem och stack ner den i jorden till den amaryllis som stod i fönstret. Sedan band han ett snöre om stjälken till blomman och runt pinnen.

– Så där, visst var det ett bra köp han gjorde? Gott nytt år allesammans.
Edman höjde sitt glas med ena handen. Med den andra tog han tag i Jonssons arm där han hade sin öl och höjde även det en smula.
– Gott nytt 2009!