Edman, Dahlman och Jonsson

Det piper i Dahlmans mobiltelefon när han går mot Bråvikens strand, tidigt på morgonen, denna junidag. Han reagerar lite över det, men registrerar inte att det kommer från hans telefon. Han vet inte att han just har fått ett SMS. Han vet inget om SMS. Han kan inte ta fram ett SMS. Han kan inte skicka SMS. han vet knappt om att han har en mobiltelefon, som kan ta emot SMS. Dessa pip är endast något som andra befattar sig med, och som stör i Dahlmans omgivning.

Längs vägen så möter han Hjalmar Björk. Hjalmar är gammal fiskare som lagt sina nät, sina skötar på samma sätt, och på samma platser, i alla år. Hos Hjalmar så står tiden stilla.
Hjalmar bryr sig inte om att man tar bort lärartjänster inom skolorna i kommunen. Han bryr sig inte om sparkraven vid stadsbiblioteket. Han vet inte ens om att det har kostat 300 miljoner kronor att renovera Norrköpings Idrottspark och att oppositionen ställer sparkraven mot utgifterna inom idrotten, för att vinna politiska poäng. Han har levt under goda tider. Och han lever fortfarande under dessa goda tider. Han har sin pension, och sina små extra inkomster i form av såld fisk. Strömmingen kostar 5 kronor per kilo. Det räcker gott till att köpa en liter mjölk. I alla fall om han lägger till ett par kronor från sin kaffeburk med mynt i. Mynten kommer också från försäljningen av fisk.

Men mycket av fisken äter han själv.
– Tack ska du ha Dahlman, säger han när de bägge möts på vägen.
– Varsågod, svarar Dahlman lite förvånat. Men han anar vad det handlar om.
– Om den första man möter på morgonen är ett fruntimmer, då blir det dåligt fiske.
Det var precis det som Dahlman misstänkte. Han kände till Hjalmars vidskeplighet, om fisket, och om kvinnor i samband med fisket.
– Både igår, och i förrgår så mötte jag ett fruntimmer på morgonen. Då kunde jag egentligen lika bra ha gått hem igen. Men det gjorde jag inte. Så blev det inget vidare fiske heller. Det slår aldrig fel.
– Men nu finns det väl så mycket strömming inne, att det väl nästan är omöjligt att bli utan.
– Fruntimrens krafter är större än de tjockaste stimmen av fisk, svarade Hjalmar med alvarlig min.
– Men hur får fisken veta att du mött ett fruntimmer då?
– Säg det. Men den informationen sprids väl som en löpeld, på samma sätt som det sprids dynga så fort man tar sig en pilsner. Det finns väl skvallerkärringar både på land och i vattnet. Det är ett utbrett nätverk, utan en enda maska. Och skulle det bli en maska i nätet så är det genast en massa fruntimmer där med sina verbala stoppnålar, och lagar den direkt, så att det inte missas någon information. Och jag vet allt vem det är som organiserar lagandet av maskor i nätet, samt styr fisketillgången med fast hand.
– Vem skulle det kunna vara, skrattade Dahlman som väl anade vem det handlade om.
– Kärringen Krok! Hon är överhönset i skaran. Det var hon som uppfann Blåkulla.
– Men idag har du lurat dem, genom att träffa mig.
– Jo, jag gick i skogen, tills jag fick syn på dig, Dahlman. Jag har mina trix, även jag.

Hjalmar sätter sig på en cement-mur. Han tar fram en smörgås från sin väska. Det är stekt strömming på den. Han tar en tugga, rakt över strömmingen, som har benen kvar. Han tuggar i sig även dessa.
– Vill du ha lite kaffe, Dahlman?
– Ja tack, lite kaffe säger man ju inte nej till.
Hjalmar tar upp sin termos. Det är kok-kaffe, med sump i. Men innan han öppnar termosen så skakar han om den. Han anser att om man dricker kaffe, då ska det smaka kaffe också, och då ska sumpen vara med.
– Använder du socker?
– Jo, det händer allt, svarade Dahlman.
– Fint, då ska du få lite gammalt socker i.
Hjalmar tar fram en flaska brännvin, utan etikett. Han häller lite av brännvinet i kaffet.
– Så där. Du anar inte hur mycket socker det går åt för att framställa detta.
Dahlman tar koppen. Han tittar på Hjalmar, men väntar lite med kaffet tills även han har fått lite kaffe med ”socker”.
– God fiskelycka, säger han och höjer sin mugg.
– Hej!

Jonsson sitter med dagens Folkbladet. Han läser lite slött. Han känner sig lite trött, och är mer eller mindre oengagerad i vad som skrivs.

– Står det något intressant, undrade Dahlman som var upphovet till Jonsson trötthet. Dahlman hade kommit och väckt Jonsson, alldeles för tidigt på morgonen.

– De har gett klartecken nu, för muddringen i Bråviken. Men det kostar en del, och de får avsätta 10 % av pengarna till delfinerna.

– Delfinerna?

– Ja, det står så.

– Finns det delfiner i Bråviken? Har de rymt från Kolmårdens Djurpark? Eller är de måhända utsläppta av Grönpissande terrorister?

- Va?

– Ja, Green-piss!

Jonsson skakade på huvudet.

– Inte vet väl jag, sa han, det är väl en gammal senil delfin som tagit sig in i Bråviken, och som har korsats med en ål. Det kanske blir ett sjöodjur, hälften delfin, och hälften ål.

– Nej du, jag tror inte att det finns vare sig delfiner eller sjöodjur i Bråviken. Får jag se vad det står.

Dahlman tog till sig tidningen och läste. Sedan gav han ifrån sig ett stönande ljud, samt fick en grimage i ansiktet som talade om att inte allt stod rätt till med Jonssons återgivning om Bråvikens muddring.

– Du, Jonsson, det står ju faktiskt ”det kommer att delfinansierar till 10 % av EU”

– Ja, det är väl ett EU-projekt, för att rädda delfinerna i Bråviken, svarade Jonsson, som inte förstod vart Dahlman ville komma.

– Det är ett sammanslaget ord. Två ord. Och inget av orden är delfin.

– Jo, det står delfin där, sa Jonsson.

– Nej, det är ”del” och ”finansierat”. Du vet, en del av finansieringen.

– Får jag se? Ja, ta mig tusan. Så det finns inga delfiner i Bråviken då?

– Nej, det gör det inte. Men efter muddringen så kanske det kan komma fram lite nya arter. I alla fall om man ska tro på domedagsprofeterna, som är emot det hela.

– Så trevligt. Då får Hjalmar nya grannar. En delfin, korsad med en ål. Han kommer att gå omvägar för att få ge sig ut för att fiska. Han är ju så vidskeplig.

Det grävs, och det skyfflas. Det stängs av halva vägar och det läggs ut farthinder. Det är stora svarta 30-skyltar, som placerats halvvägs ute i vägbanorna. Det är stora ombyggnader på gång.
Det ska bli nya busshållplatser. Det ska i alla fall bli en ordentlig trottoar, vid varje busshållplats. Och när det är klart, ja då sätts de gamla busskurerna tillbaka.

Edman kommer körandes, som han så ofta har gjort. Han får vänta lite, till dess att de bilar som kommer från andra hållet har passerat. Halva vägen är avstängd, för att de bygger om hållplatsen. Så har det varit ett tag nu. Men på olika platser i samhället. När den ena hållplatsen blivit klar, så är det dags för nästa hållplats.
Edman guppar sig långsamt över de farthinder som lagts ut på vägen, och som väl ingen egentligen tycker om.
De flesta har väl en viss förstålelse för dem, men tror sig inte köra för fort själva. De är nog också rätt så övertygade om att det finns bättre medel, än dessa farthinder, som mest förstör deras fina bilar.

Märkligt, tänker Edman, att man är mera rädd för att ens bil inte ska klara av att köra över hindren, om man har en ny bil. Medan den som har en äldre bil är mindre rädd om den. Det borde ju vara tvärt om, då ju de äldre bilarna borde gå sönder lättare.

Edman kör vidare, och funderar på hur det skulle ha varit om Dahlman hade kört bil. Han gör ju inte det.
Han hade nog svurit en hel del, över att det lagas, något som inte är trasigt.

Edman känner av stressen. Han rycks med i det stressande av att behöva vänta i flera sekunder, och endast kunna köra i 30 km/h. Han inser att han inte behöver vara stressad. Det får honom att stanna bilen vid Bråvikens strand, mitt emot den glasskiosk som funnits på platsen sedan några år tillbaka. Nu är den på gång att öppnas igen, bara sommaren tränger sig på lite mera. Den behöver axla sig fram, mellan våren, och vinterns efterdyningar.

Samtidigt som några sjöfåglar, som inte Edman känner igen dyker och simmar omkring i vattnet framför honom så stannar det en annan bil, bakom Edmans. I bilen så sitter det en äldre man. Han tar ner fönstret på bilen och frågar Edman om det finns någon strömming än.

Strömmingen går ju in i Bråviken för att leka, på våren. Men än är det kanske för tidigt för att kunna fiska den från land. Edman förklarade situationen, om strömmingstillgången.
– Men i båt går det säkert bra. Den är nog en bit ut, konstaterade Edman.
– Hur länge har du stått här idag då, undrade mannen i bilen, som fortfarande inte ville gå ur den, utan att först vara säker på att det verkligen fanns strömming att få på sina fiskeredskap.
– Tja, jag har väl stått här i 55 sekunder ungefär, svarade Edman och flinade lite.
– Så du fiskar inte då?
– Nej, det finns ju ändå ingen strömming.
– Vem har sagt det?
– Ingen, men om man ska vara säker, då får man nog allt kliva ur bilen och prova själv.

Mannen i bilen tyckte inte att Edman var särskilt hjälpsam. Än mindre särskilt rolig. Han åkte därifrån med rutan fortfarande nedvevad. Precis som om han förväntade sig att få höra nyheten, om strömmingen skulle ha ändrat sig, och fått för sig att nappa.

Edman gick mot sin bil. Han skulle fara vidare. Men innan han hann sätta sig i bilen så stannade det en annan bil. Ytterligare en man vevade ner sin bilruta, och frågade om det fanns någon strömming.
– Oh, ja, det är precis tjockt med strömming. Men nu måste jag skynda mig hem och rensa. Hej då!

Solen strålade. Det hade varit minus 12 grader under natten. En hinna, motsvarande en fönsterruta i tjocklek hade lagt sig i form av is på

Bråviken. Ett faryg har nyligen passerat ute i farleden. Dess svall börjar nu närma sig land. Ett smattrande ljud kommer allt närmare och närmare. Ljudet av krossad is som slår mot varnadras ytor. Ljudet blir högre och högre ju närmare land vågorna kommer. Isen kan inte hålla emot fartygets svall, den brister. Hela vattnet i den lilla viken ser ut som om det vore en dumpningsplats för fönsterglas. En plats där glasmästaren slängt det trasiga glaset som han har bytt ut.

Det är inte lätt att vara is. Inte lätt att bilda ett istäcke, på ett vatten som nästan aldrig är stilla, och stort nog för att inte vilja kylas ner tillräckligt snabbt.

Dahlman hade satt sig i solen, på en bänk, vid ett bord. han hade stranden några meter framför sig, Bråvikens strand.
Han drack lite från muggen med glögg i. Det var locket till termosen som även fungerade som mugg. Den termos som han förberätt med glögg, innan han gick ut.

Och han ångrade inte att han gick ut. Han ångrade inte att han gick ner till stranden. Det var varmt i solen. Skönt.

Plötsligt så ringer hans mobiltelefon.

- Hallå!

Det var Edman som ringde. Han tyckte att han kunde komma förbi framåt kvällen. Det var ju lördag, och melodifestival på TV. De kunde väl sitta och se på den över en öl, eller två.

- Jo, men det låter väl bra. Jaså, Jonsson kommer också. Jo, men jag kommer. Ska vi säga vid 18-tiden. Så att vi hinner att smörja öronen lite först? OK, vi ses.

Klocksan 18:00 så hade det blivit mörkt. Ja, solen hade i alla fall gått ner. Det passade Dahlman bra. Nu kunde han hinna med att vara ute så länge som solen värmde. Det gjorde den nog till bortåt 16:00 i alla fall. Sedan kunde han gå hem till Jonsson, så kunde de göra sällskap till Edman.
Lördagen var utstakad. Det var bara att följa spåret.

Dahlman och Jonsson är ute och går. Jonsson vill inte gå så långt. Men en tur till Bråvikens strand blir det i alla fall. När de kommer fram så stöter de på tre andra gubbar. De står och tittar ut över den is som bildades igår, och inatt. Den är inte tjock då den liksom kom av sig i förrgår. Det var tillräckligt kallt då, men det blåste upp lite på eftermiddagen. Det förstörde isläggningen den dagen. Men igår så var det bättre förutsättningar.

Solen skiner och bländar den som tittar i den nylagda ishinnan. I alla fall om man tittar i den riktning som solen är. Det är rätt så behagligt ute. Kylan har avtagit lite och värmen i solen gör att det känns som några plusgrader. Det är i själva verket på nollan.

Gubbarna ojar sig en smula över att det inte är lite kallare. De vill så gärna ge sig ut på isen och pimpla strömming.

– Ett par dagar till med kallt väder, då hade det kanske gått att gå ut på isen, säger en av dem.

– Ja, ett par dagar till, då hade det gått.

De andra två håller med. Och så där håller de på. De spekulerar över hur det skulle kunna vara vid olika temperaturer. Om det är fem grader kall, sex grader kallt eller rent av tio grader kallt.

– Står de och väntar på att isen ska bli tjockare, viskar Jonsson till Edman.

– Ja, ett gammalt hederligt nöje, vid sidan om att sitta på ljugarbänken utanför affären eller gå till Clas Ohlson. Att stå och titta på hur isen fryser.
Dahlman tycker nog att man kan göra annat i livet än att se på isar, eller för den delen vänta på att gräset skall växa.
– Det måste vara en hemsk period på året för dem, fortsatte han. Tänk, ingen is att titta på, mer än att se hur den smälter i solen. Och inget gräs att klippa, eller se hur det växer, millimeter för millimeter. Ta Erik där t.ex. Han skottar halva sin väg innan plogbilen har kommit. Det räcker inte med gången in och uppfarten till hans garage. Han måste skotta på vägen också. Och det spelar ingen roll om det bara är en centimeter tjockt snötäcke. Han ska skotta i alla fall. Sedan sandar han så att det börjar gå kameler på hans uppfart. Beduinerna blir desorienterade. Anticimex får rycka ut och ta hand om alla skorpioner som frodas gott i hans lilla öken som bildas av hans sandningar.

– Jag skulle då inte vilja riskera livet för några fiskpinnar, sa Jonsson. Då köper jag hellre fisken i affären, eller av fiskaren, när den tiden kommer. Det är ju faktiskt ett under att inte fler personer drunknar de åren som det är is.

– Ja, och kallt är det också. Dahlman fryser av bara tanken att stå på isen, ute i blåsten som gärna blidas på isen och som pinande biter tag i kinder och fingrar. För en strömmingsfiskare pimplar på känn, och måste hålla i linan, utan vantar eller handskar.

Dahlman och Jonsson går vidare. De ser sig inte om. De har ingen lust att ge sig ut på isen och rädda de tre gubbarna, ifall att de fick för sig att gå ut och prova på lite strömming. Dahlman vill ha kaffe nu. Och det vill Jonsson också. Han tar upp sin mobil och ringer till Edman för att se om han har kaffet på gång till dess att de kommer hem till honom.

– Hej, har du kaffet på? Jaha, det säger du? Jo, vi får väl göra det. Eller så går vi hem till Edman istället.
Ella säger att vi måste köpa kaffe i så fall. För hennes var slut.

– Men Dahlman, när ska du lära dig den där mobiltelefonen. Ringde du fel nu igen?

– Jo, men nu vet vi ju i alla fall att Ella inte har något kaffe hemma, så det är ingen mening med att vi går dit.

Solen skiner, och det är en frisk februaridag. Det är ingen snö men någon grad kallt. Den stiltje som var på vattnet har bytts mot en liten eftermiddagsbris. Isen som var på väg att lägga sig på Bråviken har bytts mot små vågor. Är det måhända väderomslag på gång?

Dahlman spekulerar i hur vädret kommer att bli under de närmsta dagarna. Han går en runda längs med Bråviken. Han är på väg mot Edman.

Väl framme hos Edman så stampar han av sig den snö som inte finns. Det gör han jämt. Det spelar ingen roll om det är januari och femton grader varmt, eller om det är februari och minus sex grader kallt. Möjligen så beror det på att han har sina vinterkängor på sig.
Edman har kommit på detta fenomen rätt så nyligen. Han väntar med spänning på hur det kommer att bli i vår, när vår-skorna kommer fram. Stampar han av sig snön då också, eller är det bara när han har vinterkängorna på sig?

– Hörde du på radion Edman? Dahlman lät ivrig att få berätta något.

– Jo, var det något speciellt du menade.

– Ja, det var visst en kvinna som blivit arg och anmält en affär till konsumentverket, eller vad det nu var. Hon hade fått betala kilopris för sin papperspåse. Det blev samma kilopris som för räkorna. Hon fick betala 7 kronor för påsen. Hon var visst skitförbannad.
Dahlman log med hela ansiktet när han berättade det hela om kvinnan och hennes sjukronors påse.

– Nej, det hörde jag inte. Men det var ju en dyr påse. Då hade de väl inte så mycket att rapportera idag då, om de tog upp detta.

– Men det är mera förstår du, sa Dahlman när han satte sig vid Edmans köksbord. De erbjöd sig att kompensera henne, och ersätta henne med två räkor, motsvarande vad hon betalat för mycket. Två räkor!

Lillemor var väl inte lika entusiastisk över den märkliga nyheten, men lät Dahlman få ha sin lilla stund i det lokala rampljuset. För det här var en högtidsstund, att få vara först med en tämligen oviktig nyhet.

– Kommer inte Jonsson hit snart, så att jag får berätta det för honom också. Jag undrar föresten om han har hört det?

– Nej, sa Lillemor, då hade han varit här redan, för länge sedan. En sådan nyhet sitter han nog inte inne med för länge.

Dahlman och Edman sitter framför TV:n hemma hos Edman. Det är morgonnyheter på SVT 1.
De har just konstaterat, via de små lokala nyhetssändningarna från Östnytt att en säl har blivit skjuten i Bråviken. Sälen blev skjuten i huvudet och hittades vid Bodaviken på Bråvikens norra sida.

– Undrar varför det är så viktigt att tala om att sälen blev skjuten i huvudet, undrade Edman.

– Tja, det låter väl lite mera dramatiskt då. Man vill förstärka nyheten förstås. Det ska väl låta som om det är mera brutalt att skjuta en säl i huvudet jämfört med att skjuta den någon annanstans.

– Men har de aldrig sett en säl som simmar i vattnet, fortsatte Edman sina undranden, om man ser en säl, så är det ju bara huvudet man ser. Resten är ju under vattnet. Om man nu ska skjuta en säl så finns det väl inte något alternativ än att skjuta den just i huvudet. Det finns ju inget annat att sikta på.

Dahlman lutade sig bakåt efter att ha sörplat i sig lite kaffe.

– Det är säkert någon fiskare som har skjutit den. Dessa sälar är ett jätteproblem för dem. Jag tror inte att det handlar om någon allmän skadegörelse av någon som ville prova sin nya julklapps-bössa. Hade det varit det så hade den inte skjutits i huvudet.

Dahlman ironiserade över Östnytts sätt att bevaka denna enorma nyhet som gjorde att den nyhet om den man som sköts av polisen i Trelleborg hamnade helt i skymundan. Sälar som skjuts är viktigare, rent massmedialt än människor som skjuts. Det är alltid mera synd om djur än om människor. Dahlman tyckte naturligtvis att detta var fel, att rapportera på detta vis men gjorde, som så många andra inte mycket åt det mer än att gnälla lite framför TV:n.

– Sa de något om var mannen i Trelleborg blev skjuten? Lillemor hade snappat upp konversationen.

– Nej, det var nog inte lika intressant, svarade Dahlman.