Edman, Dahlman och Jonsson

Det är två dagar kvar till valet, till EU-parlamentet. Det är en dag kvar till Sveriges nationaldag. Två företeelser som har haft lite svårt att ta sig in i den svenska folksjälen.
Dahlman har fått sig en kopp kaffe av Lillemor och sitter nu i soffan hemma hos paret Edman.
– Aj, jag bet mg i tungan. Fan, det var nog det längsta in jag bitit mig i tungan, någonsin.
Dahlman tog sig för kinden.
– ”Det längsta in”? Vad är det för språk, undrade Edman.
– Ja, vad säger man då? Jag har ju aldrig bitit mig i tungan, så långt in.
– Se där, du kunde ju uttrycka dig korrekt.
– Vad var det de sa på Östnytt snuttifieringssändning? Skulle man lära sig att känna skillnad på ätliga, och oätliga grodor? Det låter ju som en svampkurs.
– Ja, nu blir det nog ABF- och PRO-kurser i grodor också, på samma sätt som de har svampkurser, skrattade Edman.
– Jag fattade inte det hela, sa Dahlman, de är ju så amatörmässiga på Östnytt. De klipper ju inslagen, för att de inte hinner med sändningen, inom utsatt tid. Förstod du något Edman?
– Jag får väl erkänna att jag inte hade så stort intresse i just det inslaget. Så jag lyssnade väl inte så noga, oavsett om det var hela inslaget, eller bara en del av det.
– Vet du varför du inte lyssnade?
– För att det inte intresserade mig förstås.
– Ja, förvisso, men det kan även vara så att du blivit så trött på Östnytts usla sändningar, att du helt enkelt inte bryr dig om dem. Inget av inslagen. För du kommer väl inte ihåg något av de andra inslagen heller? Inte med någon högre entusiasm.
– Det kan så vara. Men vi kom ju ihåg grodorna, inte sant?
– Nej, jag kom ihåg grodorna, inte du. Det var jag som planterade den nyheten i ditt huvud. Eller gjorde jag inte det? Kommer du ihåg om det var en nyhet i Östnytt om skillnaden mellan ätliga och oätliga grodor? Eller var det bara något som jag hittade på, för att få till ett resonemang?
– Var vill du komma med det där då?
– Jo, Östnytt har förstört för sig själva. Östnytt har blivit som en reklampaus, mitt i Morgonnyheterna. Man kopplar bort sig, som om det var reklam i en av de kommersiella kanalerna. Jag menar, det är ju i alla fall Sveriges Television det handlar om. Man har alltså lyckats med att få människorna till att inte reagera, eller ens bry sig om att det är reklam. Ändå registrerar vi budskapet, utan att vi vet om det.
– Men grodorna var väl ingen reklam. Vad är det för vits med att låta mig få reda på om det finns ätliga grodor i min omgivning, omedvetet?
– Ingen vits alls. Det var en ren tillfällighet. Men det visar hur vi, när vi ser på TV har förändrats, mentalt. Men säg mig. Var det ett inslag om grodor, eller var det inte det?
– Tja svaret får vi väl vid nästa regionala sändning. För om inget oförutsätt inträffar så sitter vi väl här med vårt kaffe, även då. Det är ju trots allt bara en halvtimme till dess.
– Om du inte tror att det är reklam då, och går på muggen, ja.
– Partiledardebatten kommer jag i alla fall ihåg, sa Edman.
– Äsch, det var ju bara Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. En massa tjafs. Vad ska de vara där för? De ska väl inte väljas in i EU? Föresten, det ör ju rätt så meningslöst att ha Marita Ulvskog, och Gunnar Hökmark i en debatt också, bara för att de råkar stå överst på deras vallistor. De blir ju invalda i alla fall. Vore det inte mera intressant, för de som faktiskt intresserar sig för valet, att ha de som står som nummer 20 på listan?
– Ella Bohlin är ju ett nytt namn, svarade Edman, hon kanske behöver lite mera presentation, än Hökmark och Ulvskog?
– Ella Bohlin! Halleluja! Är det Carola? Vore inte Göran Hägglund så kort, och lik Angus Young i AC/DC så skulle man kunna tro att det var Ulf Ekman, i Livets ord som, likt en hallik föste fram en nyfrälst Carola Sörgaard. Eller heter hon Carola Häggkvist numera?
– Heter han Hägglund? Är det inte Häggroth?
– Häggkvist heter hon, sa Dahlman.
– Carola ja, men han, Göran, heter han Hägglund?
– Carola heter väl Sörgaard? Inte heter hon Göran!

Lillemor kom just in i rummet, men vände då hon fick höra hur det debatterades namn på Pastor Ekmans kompisar, huruvida de heter något med ”hägg” eller ens ”syren”.

Jag har ju hållit på med att skriva om herrarna Edman, Dahlman och Jonsson ett tag nu.
Det hela började med, som jag nämnt förut att jag gjorde ett litet anspråkslöst försök till att skriva en bok. Under tiden så startade jag en blog, och just dessa tre herrar, och deras vardag, med alla bifigurer som förekommer mer eller mindre frekvent.

Jag blev till sist klar med en bok. Men inte den boken som jag startade med, utan en bok med innehåll från bloggen Edman, Dahlman och Jonsson. I den fanns berättelser från slutet av 2008. Den fick titeln "Gott slut 2008"
En tid senare så blev även boken "Samtal under ett äppelträd" klar. Det var alltså den boken som allt startade med. Den texten är inte uppdelad i olika historier. Den är sammanhängande, hela boken igenom. Den texten finns inte att läsa på bloggen om Edman Dahlman och Jonsson.

Nu har jag även blivit klar med en bok, med ytterligare texter från bloggen. "I väntan på våren". Det är texter från det första kvartalet 2009. Den har varit klar ett tag, men skulle finjusteras lite. Ja, så gott det nu går. Man gör så gott man kan.

Så nu, helt plötsligt så har jag gett ut tre böcker. Vem hade trott det för ett år sedan, eller för tio år sedan, eller över huvud taget, någonsin?

Jonsson hade fått uppmaningar av både Dahlman och Edman att hänga sin tvätt ute, då det ju var över 25 grader varmt och solsken ute. De tyckte att han kunde spara lite på elen, och ge tusan i att använda torktumlare, samt att stänga av värmen.

– När det är sol, och sommar så hänger man sin tvätt ute. Man använder inte torktumlaren, sa Edman.
– Gör du det annars då, undrade Jonsson, är det inte Lillemor som använder den? Vet du över huvud taget var den finns.
– Man stänger ju av värmen också, på sommaren, svarade Edman, det gör att det blir svårare att torka tvätten inne, den som inte går att torktumla. Då hänger man ut all tvätt istället, så slipper man bry sig om vad som kan tumlas, och vad som inte kan tumlas.
– Vaddå inte tumlas, undrade Jonsson förvånat, disken kör jag inte i torktumlaren.
– Men Jonsson, det vet du väl, att en del kläder inte ska tumlas?
– Jag kör in allt, i tvättmaskinen. Tar ut det och slänger det i torktumlaren. Sedan är ju allt klart.
– Du behöver gå en kurs, i tvättrådslappskunskap, skrattade Dahlman.
– OK, ni får väl som ni vill. Jag ska hänga ut tvätten.

På måndagsförmiddagen så hängde Jonsson ut sin tvätt som han haft i tvättmaskinen sedan förmiddagen, dagen innan. Han svor över att varannan klädnypa gick sönder. Han slängde dem, en efter en upp i skogen. Grannens katt tyckte att det var himla roligt att springa efter dem. Han trodde att det var en lek. Men Jonsson var måttligt road.
– Jävla påhitt. Och dessa förbannade klädnypor håller ju inte mer än några år.
Jonsson hade haft samma klädnypor i flera år. De hängde ute i ur och skur. Och de var sparsamt använda.

När sedan klädsträcket gick av så svor Jonsson lite till. Han var på väg att ge upp och gå in med resten av kläderna när Dahlman kom förbi. De två hjälptes åt att binda ihop klädsträcket igen, så att resten av kläderna kunde hängas upp.
– Egentligen så drar man väl ut ärmar och byxben innan man hänger upp dem, sa Dahlman när han hade studerat kläderna. En del tröjor hade en ärm ut och in, medan den andra var rätt. Det var likadant med några byxor som Jonsson hade hängt upp för att torka.
– Huvudsaken är väl att de blir torra, svarade Jonsson.
– Det man blir lite fundersam över är, hur sjutton du bär dig åt när du klär av dig. Hur kan då få kläderna på det där viset?
Jonsson svarade inte på den frågan. Han tyckte att det räckte med tvättråd för en och samma vecka, även om det rent tekniskt inte var samma vecka. Det var ju måndag.

Idag, två dagar senare så sitter Jonsson vid sitt köksbord och tittar ut genom fönstret. Han ser grannens katt som sitter hopkurad under ett utskjutande tak på en bod. Han ser hur skatorna, som äntligen fick sitt bo färdigt, sitter helt stilla där det är som tätast med blad, i päronträdet. Han ser hur det droppar från hans byxben, som är rättvänt, medan det andra, in- och utvända byxbenet endast samlar vatten. Det regnar för fullt, och är kallt, både inne och ute.
Värmen som var i helgen hade kommit av sig rejält. Lagom till att Jonssons tvätt hade börjat bli torr, på måndagen så började det att regna. Hans tvätt har inte fått någon chans till att torka på två dygn. Den hänger fortfarande där ute.
Jonsson sitter mest och väntar på att det ska börja att blåsa lite mera. Han är övertygad om att hela hans tvätt kommer att rasa ner då. Tvättlinan är alldeles för gammal och skör.
– Så där, då har man sparat på energin då, sa Jonsson för sig själv, om man inte kan ta in tvätten på hela sommaren, så blir det ju ingen ny tvätt, eftersom att man inte har några kläder som är torra. Då behöver man ju inte ens el till tvättmaskinen.

Jonsson var inte ett dugg imponerad av Edmans och Dahlmans energisparförslag som de kom med i söndags. Han tyckte nog att de borde ha sagt att det kanske kunde regna, även om tvätten hängde ute.
– Lika bra att man går och lägger sig igen. Jag ställer klockan på september. Då kan man äntligen få använda sin torktumlare igen.

Det hade bjudits till fest. En stor fest, med 100 gäster, och inhyrd personal.

Dahlman gillar stora fester. Jonsson också, bara det inte kommer så många människor. Dahlman hade inget emot bordsplacering, för då slapp han ju sitta bredvid Jonsson. Jonsson avskydde att sätta sig bredvid någon som han inte kände. Och här kände han ingen, mer än Dahlman.
– Hur hamnade vi här, undrade Jonsson efter att ha sett sig om bland de gäster som hade kommit till lokalen där festen skulle äga rum.
– Jacob skjutsade ju oss, minns du inte det?
– Nä, jag minns bara att jag stod här helt plötsligt, med ett förvrängt, gigantiskt snapsglas i handen. Fan, det är någon som slängt sin jordgubbe, rakt ner i mitt glas.
– Alla har jordgubbar. Det ska vara det, som dekoration. Det är ju champagne.
– Nej du, det tror jag inte, sa Jonsson och tittade ner i sitt glas. Han smuttade lite på det, innan han svepte allt, utom jordgubben.
– Du ska inte ta det som en snaps, skrattade Dahlman, det ska ju skålas välkommen sedan.
– Det var ju fruktsoda, och lite vinäger, svarade Jonsson som väl ännu inte fått klart för sig hur det fungerade på festen.
– Kom nu, så går vi och hälsar på alla.
– Ska vi hälsa på alla? Hundra personer?
– Bara nittioåtta, mig behöver du inte hälsa på.
– Malcolm Dahlman!
– Mummel mummel!
– Jonsson!
– Mummel mummel.
Jonsson log lite och viskade till Dahlman.
– Det spelar ingen roll vad man säger. Ingen lyssnar, och än mindre så kommer de ihåg vad man säger.
– Mummel mummel, lät det om nästa person som Dahlman och Jonsson tog i hand med.
– Mummel mummel, sa Jonsson och gick vidare.
– Mummel mummel, sa nästa person.
– Aha, då är ni nog släkt va?

När de sedan hade hälsat på alla som kommit in i rummet innan dem så ställde de sig vid väggen för att invänta de som kom senare, och som fick ta samma varv runt om och hälsa på alla.

Först kom en man i 60-årsåldern. Han sträckte fram sin hand till Jonsson.
– Ramström, sa han med stark stämma.
– Lillemor Edman, svarade Jonsson.
– Angenämt!
Han gick sedan vidare till Dahlman för att sedan hälsa på de sista, innan även han fick stå i manöver, vid väggen.
– Du ser, han reagerade inte för fem öre på att jag inte var kvinna, men presenterade mig som Lillemor.
Dahlman synade Jonsson längs hela hans framsida.
– Vad sysslar du med, sa Jonsson en smula besvärad av Dahlmans närgångna studier av hans kropp, eller klädsel, eller vad det nu kunde vara.
– Tänkte bara se om du hade fått hängtuttar. Men magen är i vägen!

– Mummel mummel.
– Malcolm Dahlman.

– Va? Nej, nu skojar han. Det är jag som är Dahlman.
– Ja, visst ja, får jag presentera, min fru, Magdalena Dahlman, sa Jonsson med alvarlig min.
– Kors då, sa kvinnan i 55-årsåldern som var den som stod i tur att gå runt och blanda handsvett.
– Vi ska bli morföräldrar, fortsatte Jonsson och pekade på en av de tre kvinnorna som var gravida.
– Ja, och så ska vi ha en egen också, sa Dahlman och pekade på Jonssons mage.
Kvinnan räddades undan från Jonsson och Dahlman av att det var någon som nu ville hälsa välkomna, samt skåla för jubilaren. Festen kunde börja.

Det hade regnat lite på morgonen. Men nu hade det inte bara blivit uppehåll, det började att klarna upp också.

Jonsson och Dahlman var ute och gick. Dahlman för att få sig lite luft, samt att se sig om efter någon att tala med. Jonsson mest för att komma hem till Edman för att få sig en kopp kaffe. De gick inte den vanliga vägen. De kom från det andra hållet, än det håll de brukade komma ifrån.

Åt det hållet bor Ella och Nils Lagerbäck. Och denna dag, jus som Jonsson och Dahlman gick förbi Lagerbäcks hemman så stod Lagerbäck vid sin brevlåda och läste på något som kommit på posten.

– Tjena Nisse, ropade Dahlman, är det några bra erbjudanden i reklamen idag?

Lagerbäck svarade inte. Han fortsatte att läsa det han hade i handen. Men efter ett tag tittade han upp och nickade åt Jonsson och Dahlman.

– Har du fått vinst, från Postkodmiljonären, undrade Jonsson. Han visste nämligen om att Lagerbäck köpte lotter från det lurendrejeriföretaget, som sändes på TV 4. Men det var inte för att han ville det, utan för att Ella ville det, och hade gått på reklamen.

– Fan, jag har fått ett röstkort, sa Lagerbäck, men det är ju inte valår i år.

– Har du rösträtt, Nisse? Vilket parti vill Ella att du röstar på då?
Dahlman skrattade åt Jonsson fråga. Jonsson blinkade lite elakt åt Dahlman.

– Ha ha, kul! Men vad menas med detta? Har de fått spader på valmyndigheten.

– Skatteverket är det väl va? Eller är det folkbokföringen, undrade Dahlman.

– Men, för fan Lagerbäck, sa Jonsson, nu får du försöka att se lite nyheter också, på TV. Inte bara en massa lekprogram som man ska ringa några dyra nummer för att finansiera TV4:s verksamhet. Det är ju EU-val i år.

– Men vi är ju redan med i EU, svarade Lagerbäck.

– Jaha, skrattade Dahlman, då finns det ju ingen anledning att ha ett val.

– Fast det kunde väl kvitta, om det var val eller ej, sa Jonsson, de snackar ju bara om att man ska rösta. De pratar ju inget om vad man ska röst på, och varför.

– Jo, så är det ju faktiskt, sa Dahlman, rösta på vad du vill, bara du röstar.

– Men det är väl inget bra, sa Lagerbäck utan att egentligen veta vad det handlade om.

– Nej, det är det inte, sa Jonsson, för inte ska väl folk, som inte har en aning om en enda fråga, och vad det finns för åsikter hit och dit, rösta på måfå?

– Man skulle ju faktiskt kunna tänka sig att man lottade fram platserna i EU-parlamentet, sa Dahlman.

– Ja, tänk vad pengar det skulle spara, åt myndigheter, de olika partierna, och alla nyhetsprogram, och debattprogram, som hela tiden talar om att man ska gå och rösta, och inte stanna hemma på valdagen, tillade Jonsson

– Kunde man inte ha det som en programpunkt i Postkodmiljonären. Man kunde kanske ringa in sin slumpmässiga röst, sa Dahlman, som en lottsedel, och låta sig debiteras 9:90 för besväret, undrade Jonsson.

– Men vad ska jag i så fall med den här till, undrade Lagerbäck och visade upp sitt röstkort, innan han öppnade locket till sin soptunna, och slängde den.

Det talades om regn, på nyheterna i radion på morgonen. Men morgonen var varm, med strålande sol. Inte så varmt att man ville läsa tidningen ute. Men när Lillemor tittade ut genom fönstret så såg hon hennes man, Clas Edman ute på gården, med tidningen i handen. Det var en bra stund efter att han hade gått ut, som han alltid gör. Men han brukar komma in rätt så snart.

Ytterligare lite senare så hade han fortfarande inte kommit in. Lillemor tittade ut. Denna gång fick hon se Edman, gestikulerande, tillsammans med Malcolm Dahlman. Lillemor funderade inte någon lång stund över vad de talade om. Hon var van. Hon hade nog reagerat mera ifall de två inte alls hade hittat något att diskutera.

När sedan Dahlman och Edman kom in så undrade Lillemor om det inte var lite kallt på morgnarna än, för att läsa morgontidningen utomhus.
– Jag har inte läst tidningen, svarade Edman.
– Men du var ju ute länge. Jag såg ju att du stod där med tidningen.
– Jag tittade lite på baksidan av tidningen. Men jag läste inte mycket. Jag betraktade konst.
– Jag också, inflikade Dahlman, jag såg Jonsson fara iväg med sin bil förut. Det är ovanligt att han kör sin bil. Det är ovanligt att han är uppe på morgonen, självmant. Det är faktiskt lite konstigt att bilen över huvud taget går igång. Allt är konstigt med Jonsson. Konstig konst!
– Vad var det för konst som du betraktade, undrade Lillemor.
– Titta här, sa Edman och visade baksidan på dagens Folkbladet. Det var en bild på två små statyer, som föreställde två nakna kvinnor, tämligen överviktiga. De var nakna och hade stora bröst, men ett litet huvud.
– Vad är det där för trams, undrade Lillemor.
– Det är 35 000 år gamla föremål, som anses som de äldsta Venusfigurerna i världen.
– Det ser ut som en slaktad kyckling sa Lillemor utan att imponeras.
Dahlman föll i skratt.
– Ja, ta mig tusan. Det är ju kycklingar. Och det analyserar de till leda, som konst, skrattade Dahlman.
– Det är en som påstår att den är ”nästan aggressivt sexuell” helt fokuserat på de sexuella attributen hos kvinnokroppen. Paul Mellars heter han visst, sa Edman med ett flin.
– Aggressivt sexuell kyckling?
Lillemor tyckte att det var en fånig beskrivning. Ja, det tyckte väl alla tre.
– De sexuella attributen då? Har män sexuella attribut också, undrade Dahlman.
– Du, jag sitter på mina sexuella attribut, och kommer det någon jäkla konstkännare så ska jag sparka honom i hans sexuella attribut, så att han kommer ner på jorden, svarade Lillemor.

De tre satte sig i soffan, för att se det som återstod av SVT:s morgonnyheter. Edman hällde upp varsin kopp kaffe, utan att fråga Dahlman om han ville ha. Han tog det för givet. Lillemor hade nog frågat, om hon hade hällt upp, men inte för att hon trodde att han inte ville ha kaffe, utan mest som en rutin.
– Jag undrar hur de människor som levde för 35 000 år sedan såg på saken. De var nog inte lika analytiska över sin konst som dagens människor är, sa Dahlman och tog sin kopp till munnen.
– De hade nog inte förmågan att analysera sönder saker, svarade Edman.
– Nej, och det är möjligt att de skulle göra det, om de hade haft den förmågan.
Dahlman tog en skorpa från bordet. Men han lät bli att ta marmelad på den, även om det fanns tillgängligt på bordet.

Lillemor tog tag i tidningen, för att titta på de hemska figurerna, som av vissa kallades Venusfigurer, men av andra kallades för slaktade kycklingar.
– Carl Philip fyllde trettio år igår, sa hon efter någon minut.
– Nej, det är idag, sa Dahlman.
– Men det står här att de firade honom igår, på Slottets borggård.
– Jag har inte koll på vilket datum det är, sa Dahlman, men jag såg att bussarna hade flaggor i morse. Det brukar betyda att någon kunglig fyller år.
– Kungen kanske har lite svårt att hålla reda på sina barns födelsedagar, sa Edman med ett leende.
– Ja, det skulle ju inte vara första gången som han blandade ihop saker, sa Dahlman med en lite grumlig röst. Han hade skorpor i munnen.
– Carl Philip, sa Lillemor, det är resultatet av en gemensam aktion, mellan Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvias sexuella attribut.

April månad är förbi. Maj har precis börjat.
Tidningarna talar om april, 2009 som den varmaste aprilmånaden i historien. Maj började som april slutade – med solsken, och värme.

Sommaren kom dock av sig en smula, när ett regnväder drog förbi, över landet. Men brandvarningarna fanns kvar på meteorologernas väderkartor, under morgonnyheterna.

Jonsson bryr sig inte så mycket om, ifall gullvivorna blommar 28/4 eller 17/5. Han noterar det inte ens. Möjligen, om han skulle snava, och köra ned ansiktet i marken, mitt framför en gullviva. Då skulle han nog se den. Men han skulle nog vara för sur, över fallet för att kunna uppskatta det.

Han sitter med sin tidning vid köksbordet denna morgon, som han så ofta gör. Dahlman har just kommit innanför dörren – som även han, så ofta gör. Denna gång så har han Edman med sig – som han inte brukar ha på morgonen. Inte lika ofta. Edman brukar vilja sitta hemma och läsa sin tidning, samt se sina morgonnyheter.

– Du börjar bli en riktig morgonmänniska Jonsson, sa Dahlman med ett litet leende på läpparna.

Jonsson svarade som vanligt inte på det Dahlman sa, som öppningsreplik, när han kom innanför dörren.

– Jag blir inte klok på hur de spelar ishockey-VM, svarade han istället.

– Vad är det du inte förstår, undrade Edman, som nu satt sig vid Jonssons köksbord, medan Dahlman hällde upp två koppar kaffe.

– De får tre poäng för seger, under ordinarie matchtid. Två poäng om de vinner efter förlängning, eller efter straffar, om det blir oavgjort. Men om de förlorar förlängningen, eller straffarna, så får de en poäng. Men kommer de lika i tabellen så avgör inbördes möten. Och är det flera lag som har samma poäng, så gör man en lite minitabell, dessa lag mellan. Detta innebär att om Sverige, Lettland och USA hamnar på samma poäng, så blir USA först, sedan Sverige, och sist Lettland.

– Du tycks ju ha kontroll på det hela. Vad är det som du inte förstår?

Dahlman ställde fram kopparna, med kaffe i.

– I lördags så hade även Schweiz samma poäng. En nysning, så förändras ju hela tabellen.

Jonsson tittade ut genom fönstret. Två skator hade byggt ett nytt bo, i päronträdet, närmast fönstret. De hade nu börjat att få så pass bra ordning på bygget att det inte längre ramlade ner två pinnar, för varje ny pinne de släpade dit.

– Vilka lag som möter vilka, i kvartsfinal, det har jag klart för mig. Ettan i ena gruppen möter fyran i den andra. Så när man väl fått fram inbördes ordning i grupperna, så är den biten klar. Men om nu Sverige kommer tvåa i gruppen, efter Ryssland, kommer de då att kunna få möta dem i semifinal, om de vinner sin kvartsfinal? Eller hamnar de på andra halvan, och kan stöta på Ryssland, först i en eventuell final?

Dahlman var inte så påläst när det gällde årets ishockey-VM, men kunde ju inte låta bli att ta till orda.

– Det har varit värre, sa han. När Sverige var med i den första OS-hockeyn 1920 så vann man först två matcher. Det var mot Belgien, och mot Frankrike. Efter det så väntade en final, om guldet, mot Kanada. När man sedan förlorade den matchen så fick man spela om silvret, mot USA. Den matchen förlorades med 7-0. Det innebar inte att Sverige fick brons i OS 1920. Man fick istället möta Tjeckoslovakien om bronset, som ju vanns av det tjeckiska laget. Sverige slutade fyra. Tjeckerna hade bara spelat tre matcher medan Sverige var uppe i sin sjätte match. De reglerna var totalt obegripliga.

– Det påminner lite om brottningen i senaste OS, med återkval och en massa trams, sa Edman.

– Jo, men detta var betydligt värre, svarade Dahlman, betydligt mera matematiskt virrevarv. Inget för de svenska bandyspelarna som hade skickats till Belgien, för att spela tidernas första OS-hockey. Halva laget hade inte ens spelat en enda match innan. Och inte nog med det. Den första ishockeymatchen i Sverige, spelades först året därpå. Det var för övrigt samma år som Sverige blev europamästare.

– Det var inte dåligt, sa Edman, att bli europamästare direkt, som nybörjare.

– De spelade bara en match, mot tjeckerna, sa Dahlman, som de vann med 7-4. Det kan ju faktiskt tänka sig att de också var nybörjare, och att de också egentligen var bandyspelare. I så fall är det inte så konstigt. Sverige är ju överlägset tjeckerna i bandy.

– Men vad blir jag hjälpt av att få höra din historielektion, när jag vill veta hur årets VM spelas, undrade Jonsson.

– Inte ett dugg, sa Dahlman, men du kan få veta att det var en kanadensisk filmproducent, som jag glömt namnet på, som drog igång det hela. Man spelade visst i april, föresten. OS pågick från 20 april, till 12 september.

– Fanns det is i Belgien, i april?

Edman blev lite fundersam över de datum som Dahlman slängde ur sig.

– Det vet jag inte. Jag tror att de spelade inomhus.

– Inne är det väl ännu varmare, muttrade Jonsson.

Edman sitter med sin kaffekopp och ser på SVT:s morgonnyheter. Fyra kvinnor sitter i soffan. Programledaren, samt tre gäster. Frågan är: ”Hur får man kvinnorna till valurnorna, i EU-valet”

– Jaha, ska man byta kanal nu, eller ska man gå på muggen, undrade Edman.

Lillemor vände sin blick mot honom.

– Varför då? Vill du inte veta hur du ska göra, för att få kvinnorna till valurnorna.

– Tror du att jag får reda på det genom att dessa människor sitter i en soffa, i TV?

– Är du putt för att det handlar om kvinnor för en gångs skull?

– Jag förutsätter att de ställer motsvarande fråga för män, imorgon. ”Hur får vi männen att gå till valurnorna, i EU-valet”

– Varför skulle de göra det?

– För det är ju ingen som intresserar sig för EU-valet. Problematiken är ju den samma för kvinnor, män, pensionärer eller ungdomar.

– Hur ser statistiken ut för homosexuella män, i förhållande till homosexuella kvinnor, eller transvestiter?

Lillemor förvånade Edman genom att låta väldigt likt Jonsson i sitt resonemang.

– Det får vi kanske se i morgonsoffan, i nästa vecka.

Edman och Lillemor kände sig överrens, men ändå helt oense. Ett märkligt fenomen, som nog får förklaras av experter, i någon morgonsoffa.

Det grävs, och det skyfflas. Det stängs av halva vägar och det läggs ut farthinder. Det är stora svarta 30-skyltar, som placerats halvvägs ute i vägbanorna. Det är stora ombyggnader på gång.
Det ska bli nya busshållplatser. Det ska i alla fall bli en ordentlig trottoar, vid varje busshållplats. Och när det är klart, ja då sätts de gamla busskurerna tillbaka.

Edman kommer körandes, som han så ofta har gjort. Han får vänta lite, till dess att de bilar som kommer från andra hållet har passerat. Halva vägen är avstängd, för att de bygger om hållplatsen. Så har det varit ett tag nu. Men på olika platser i samhället. När den ena hållplatsen blivit klar, så är det dags för nästa hållplats.
Edman guppar sig långsamt över de farthinder som lagts ut på vägen, och som väl ingen egentligen tycker om.
De flesta har väl en viss förstålelse för dem, men tror sig inte köra för fort själva. De är nog också rätt så övertygade om att det finns bättre medel, än dessa farthinder, som mest förstör deras fina bilar.

Märkligt, tänker Edman, att man är mera rädd för att ens bil inte ska klara av att köra över hindren, om man har en ny bil. Medan den som har en äldre bil är mindre rädd om den. Det borde ju vara tvärt om, då ju de äldre bilarna borde gå sönder lättare.

Edman kör vidare, och funderar på hur det skulle ha varit om Dahlman hade kört bil. Han gör ju inte det.
Han hade nog svurit en hel del, över att det lagas, något som inte är trasigt.

Edman känner av stressen. Han rycks med i det stressande av att behöva vänta i flera sekunder, och endast kunna köra i 30 km/h. Han inser att han inte behöver vara stressad. Det får honom att stanna bilen vid Bråvikens strand, mitt emot den glasskiosk som funnits på platsen sedan några år tillbaka. Nu är den på gång att öppnas igen, bara sommaren tränger sig på lite mera. Den behöver axla sig fram, mellan våren, och vinterns efterdyningar.

Samtidigt som några sjöfåglar, som inte Edman känner igen dyker och simmar omkring i vattnet framför honom så stannar det en annan bil, bakom Edmans. I bilen så sitter det en äldre man. Han tar ner fönstret på bilen och frågar Edman om det finns någon strömming än.

Strömmingen går ju in i Bråviken för att leka, på våren. Men än är det kanske för tidigt för att kunna fiska den från land. Edman förklarade situationen, om strömmingstillgången.
– Men i båt går det säkert bra. Den är nog en bit ut, konstaterade Edman.
– Hur länge har du stått här idag då, undrade mannen i bilen, som fortfarande inte ville gå ur den, utan att först vara säker på att det verkligen fanns strömming att få på sina fiskeredskap.
– Tja, jag har väl stått här i 55 sekunder ungefär, svarade Edman och flinade lite.
– Så du fiskar inte då?
– Nej, det finns ju ändå ingen strömming.
– Vem har sagt det?
– Ingen, men om man ska vara säker, då får man nog allt kliva ur bilen och prova själv.

Mannen i bilen tyckte inte att Edman var särskilt hjälpsam. Än mindre särskilt rolig. Han åkte därifrån med rutan fortfarande nedvevad. Precis som om han förväntade sig att få höra nyheten, om strömmingen skulle ha ändrat sig, och fått för sig att nappa.

Edman gick mot sin bil. Han skulle fara vidare. Men innan han hann sätta sig i bilen så stannade det en annan bil. Ytterligare en man vevade ner sin bilruta, och frågade om det fanns någon strömming.
– Oh, ja, det är precis tjockt med strömming. Men nu måste jag skynda mig hem och rensa. Hej då!

Edman visste att Jonsson var ute och gick. Men att han skulle stöta på honom vid kyrkan, ståendes som ett fån och stirra upp på kyrktornet, det trodde han inte.
Det var onsdag, i påskveckan. En del kallar denna dag för askonsdagen, men de flesta föredrar nog att kalla den för dymmelonsdag.

– Tjena Jonsson, har du fått nackspärr?

– Fan, jag blev trött. Jag får sätta mig ned, på stenen här en stund.

– Vad gör du?

– Jag kollar om det är någon aktivitet i kyrktornet, eller om de helt har slutat att byta ut metallkläpparna i kyrkklockorna, till dymmlar. De sa ju vara av trä, från och med idag, så att de inte låter så mycket. Det är en bra sed tycker jag. Den skulle de ha även vid julottan, så att man slapp vakna, och gå dit.

– Det är nog inte många kyrkor som gör det numera, sa Edman innan han satte sig på en annan sten, bredvid Jonsson. Men hur hade du tänkt att du skulle kunna se något, härifrån? Det är ju innanför taket, på kyrktornet som det hela sker, ifall att de nu gör detta byte.

– Vet inte. Men det borde väl låta en del, när de tar bort metallkläpparna. Inte sant?

– Tror du? Det tror inte jag. Då skulle de nog bli döva, de som håller på med det.

Edman klappade Jonsson på ryggen innan han reste sig upp.

– Men nu ska jag gå vidare. Ska du följa med?

– Nej, jag blir nog kvar här, till skymningen. Jag vill veta om det händer något. Sedan så är det nog bra om det är mörkt, när jag går hem. För du satte väl nyss en lapp, eller en strut på min rygg va?

Jonsson hade rätt. På dymmelonsdagen så ska det enligt vissa traditioner sättas lappar på varandras ryggar, och enligt andra traditioner, strutar. Vad som är det rätta, det visste varken Jonsson eller Edman. Men Jonsson tänkte inte låta någon se det. Inte heller kunde han ta bort det. Det var han för ovig för. Det gav honom en bra anledning till att få sitta kvar, på sin sten, och invänta hur metallkläpparna i kyrktornet eventuellt byttes mot trädymmlar. Det var dymmelonsdag 2009.

Det var 16 grader varmt igår. Folk stod som flugor mot väggarna, och trängdes med andra insekter, som också ville ha lite sol. Men när natten kom så blev det ånyo vinter, och frost.
Dahlman har gått ner till Bråviken, för att göra, just ingenting. Han såg på de gäss som kommer tillbaka varje vår, och som stannar en liten tid, för att para sig. De stannar inte kvar efter parningen. De lägger sina ägg någon annanstans.
Det började med ett par gäss, som blev till två året därpå. Numera så är det sju-åtta par som stannar till vid den lilla gräsplätten varje vår, för att sedan flytta vidare, för att lägga och kläcka sina ägg, någon annanstans.
Men det finns en gås som aldrig har någon partner. Den är alltid ensam. Den blir bortföst av de andra, när den kommer för nära.

Jag undrar varför den kommer hit, tänker Dahlman. Om den inte har någon att para sig med, vad får den att vara här, och inte flyga direkt till sommarstället?

Måsarna sträcker ut sina halsar, och skriker rakt ut.

Kan detta ha effekt på honorna, tänker Dahlman. Gör de varandra till viljes, för att få slut på oväsendet.
Dahlman brydde sig inte om att gå ut på bryggan. Det var för mycket fåglar där, som han inte ville störa. Han nöjde sig med att betrakta dem från land. Fiskebåten var borta, och fiskarens bil stod parkerad en bit från bryggan. Han fiskade gös, på andra sidan av Bråviken. En del ortsbor kommer ner till bryggan för att köpa gös av fiskaren. Det händer titt som tätt. Dahlman har inte köpt gös på en tid nu, men skulle nog kunna tänka sig en liten firre till middag. Problemet är att det kanske är lite för tidigt på dagen, för att vänta in att fiskaren i fråga ska komma iland. Det går ju inte att veta när han kommer tillbaka.

Dahlman går vidare, men stannar till då han får se en märkligt ruvande varelse. Men det är ingen fågel. Det är Lagerbäck som sitter i gräset, strax ovanför stranden av sand, som separerar grässlänten och vattnet, på andra sidan om hamnområdet.

– Hej lagerbäck, sitter du här och häckar? Blir det några ägg värpta till påsk?

– Om det blir ägg, så blir det nog fiskägg, sa Lagerbäck, för jag väntar på att fiskaren ska komma in. Ella vill ha gös till påsk.

– Men det är ju så tidigt. Fiskaren kommer ju inte in förrän senare, förmodligen i eftermiddag.
– Precis. Är det inte otroligt praktiskt uträknat av vår herre, svarade Lagerbäck.

– Smiter du undan, för Ella?

– Låt oss säga så här, att om fiskaren inte kommer in på åtta timmar. Det är ett helt dygnsbehov av vila förstår du Dahlman.
Han reste sig lite upp från sin lite halvliggande stil. Han satte in handen innanför jackan. Ur innefickan tog han fram en ölburk, som han öppnade medan han vände blicken ut mot vattnet.

– Varför vill jag skynda på denna stund? Det är vindstilla, inte ett moln på himlen, samt Ella är hemma i tron om att jag väntar på fiskaren.

– Jo, men det gör du ju faktiskt.

– Inte då. Jag tänker inte köpa någon fisk. Jag säger bara att han inte hade fått något idag. Eller att de han fick var beställda. Sedan går jag tillbaka hit imorgon igen, om det är bra väder, och om andan faller på. Det är ett nytt dygn imorgon. Ett nytt dygn som behöver sin dygnsvila.

Dahlman skrattade. Han begrep sig inte på paret Lagerbäcks relation, men tyckte att den stundom var mycket underhållande att betrakta på avstånd. Han gick vidare. Denna morgon skulle han gå till Edman. Han gör ju det ibland, de dagar som han inte väljer att gå till Jonsson. Men Jonsson fick sovmorgon denna morgon. Och om Jonsson var glad för att få sova, eller om han egentligen tyckte om att bli väckt av Dahlman, det vet väl bara Jonsson själv.

För en tid sedan så lät jag trycka en bok av det jag skrivit i kåseriform om herrarna Edman, Dahlman och Jonsson.
Det hela började med att jag startade ett litet projekt, att skriva en bok, om just Edman, Dahlman och Jonsson. De hette visserligen X, XX och XXX innan jag kom fram till deras namn.
Boken "Edman, Dahlman och Jonsson - Gott slut 2008" kom sedan att bli färdig innan jag blev färdig med den ursprungliga boken. Men nu är även den ursprungliga boken klar. Den är nu inskickad till vulkan.se och kan sådeles tryckas i både pocket, och i hårdpärm. Det blir visserligen ganska dyrt med hårdpärm, men, vem vet, det kanske an kan göra vid något tillfälle.
den nya boken heter "Edman, Dahlman & Jonsson - Samtal under ett äppelträd"

 Det här med att göra böcker är ju ganska kul faktiskt. Jag hoppas att det är fler, som ser detta som gärna skulle vilja trycka sin egen bok, som kan inspireras och koma igång.

Det var måndag, och kallt. Lite ruggigt, och snö. Våren som hade kommit och gett hopp till människorna i det lilla samhället hade gett sig av igen. Det hade blivit vinter igen.

Jonsson sitter hemma hos Edman vid köksbordet och läser tidningen. Edman sitter bredvid. Lillemor kommer och går, till och från köket. Hon är sysselsatt med något. Jonsson registrerar inte vad hon gör. Han är för koncentrerad på sin tidning.

– Jaha. Jaså? Nähä!

Jonsson har små korta läten för sig. Han grymtar, säger konstaterande små ord som ”Jaha” eller ”Nähä”. Edman tittar upp ibland. Han förväntar sig att Jonsson ska ta till orda. Han förväntar sig att få höra en kommentar till det som står i tidningen. Men det blir inget. Även om det låter som om Jonsson är på väg att fälla en kommentar, så blir det inget av det. Det hela liksom avstannar, och blir endast till ett kort ”nähä”.

Till slut kan inte Edman hålla sig.

– Vad är det du grymtar över. Varför säger du inget mera än ”jaha” eller ”nähä”, eller grymtar som en gris i väntan på att det ska blir jul.

– Då får den julfrid, sa Jonsson som svar. Han bläddrade en sida till i sin tidning.

– Nähä?

– Sluta nu med dina grymtanden.

– Världen har visst varit ovanligt vettig denna dag. Eller igår kanske det blir. Det är ju trots allt gamla nyheter som man läser i tidningen. Det är nyheter från igår. Men denna dag, så står det inget alls i tidningen. De kunde lika gärna ha skickat ut en blank tidning, utan text.

– Är världen vettig då?

– Ja, ju mera det står, ju mera elände är det ju i världen. Titta här får du se hur pass mycket det har hänt.

Jonsson pekade på en artikel om två män. Den ene hade ramlat genom isen, i en sjö. Den andre hade räddat honom.

– Visst är det väl så, sa Jonsson, att det är en fin nyhet att en man räddar en annan man från att drunkna. Men att ha en uppföljande artikel ett tag senare, det är att ha utfyllnadsnyheter. Denna artikel handlar om att de möttes igen, långt efter att det hela inträffade. Det är som om man sammanförde en anfallare i fotboll, som gjort mål för en månad sedan, med målvakten i det andra laget. ”Nu möts de igen – målvakten talar ut” ”Jag skulle ha kastat mig i det andra hörnet”

– Tror du inte att folk behöver lite goda nyheter också mellan varven? Det kan ju inte bara vara elände.

– Jo, men tänk om folket i fråga genomskådar det hela. Tänk om folk upptäcker att det är återvunna nyheter som de läser. De kanske genomskådar det faktum att det inte finns några goda nyheter. För så måste det ju vara, att det inte finns några nya, goda nyheter. För om det hade funnits några nya, goda nyheter. Ja, då hade de ju skrivit om dem, och inte återanvänt denna, gamla nyhet, om hur en man räddar en annan man, ur en vak.

– Hoppas att det händer någon ny, god nyhet innan de där två dör, av ålderdom.

– Vi borde prisa vårdagjämningen, sa Dahlman. Vi borde låta vårdagjämningen få utrymme i morgonsoffan på TV. Vi borde glädjas åt att det snart är varmt, och ljust ute.

– Får det inte utrymme i morgonnyheterna då, undrade Edman, de nämner det ju vid samlingen då de avslutar programmet halv tio, och låter alla programledarna vara med och tycka till om det hela. Det är sportreportern, ekonominyhetsuppläsaren, den vanliga nyhetsuppläsaren samt meteorologen.

– Visst, en liten löjlig enkät innan tiden är slut i programmet. Allt detta medan det persiska nyåret får halva programtiden. Vem fan bryr sig om det persiska nyåret?

– Persierna kanske, och persikorna kanske? Säger man så, om kvinnorna i Persien, persikor?

– Hm, det kanske beror på fruktbarheten hos kvinnorna i fråga, inflikade Jonsson, och flinade lite.

– Men vad har de att fira i Persien, fortsatte Dahlman, de har ju värme året runt. Är det några som har anledning till att fira så är det väl vi, som slipper ur vinterns grepp. Våren räknas ju, rent meterologiskt efter att temperaturen kommit över noll grader. Den ska visst ligga på en dygnsmedeltemperatur på noll till tio grader. Hur gör de där, i Persien? ”Ja, nu har vi en dygnsmedeltemperatur på 35 grader. Då är det vår!” Fungerar det så? Jag menar, enligt våra mått mätt, så har de aldrig vår i Persien. Alltid sommar eller tropisk värme.

– Jag såg några persier igår, sa Jonsson, som hoppade över eldar. Jag visste väl inte att de firade nyår, så här års. Jag sprang fram med en brandsläckare och höll på att bli lynchad för detta. Men de svängde rätt så snart och bjöd mig på lamm. Vilken pärs!

– Nu tror jag att du ljuger, sa Dahlman.

– Varför tror du det, frågade Edman.

– Jag tror inte ett dugg på att Jonsson skulle springa. Inte minst om han har en brandsläckare i handen. Han springer inte om det så skulle brinna i hans egen röv.

– Hur vore det om ni tog reda på lite fakta om det persiska nyåret, undrade Lillemor, så kanske ni kunde vara med och fira. Istället för att gnälla över att det inte firas, bland svenskar, så kunde ni väl fira att det är vårdagjämning.

– Där sa du något, sa Jonsson, ta fram punschen Edman! Klart att vi ska fira.

– Klart att punsch är den universala lösningen på allt, suckade Lillemor.

– Punsch är en kulturellt och etniskt vulkaniserande vätska, svarade Dahlman.

– Punsch är mångkulturellt, tillade Jonsson, det är gjort på arrak. Arrak finns det gott om i Persien. Det finns inte mycket melass i Sverige. Vi tar sådeles till oss det persiska nyåret, och gör det till vår sed, genom att dricka punsch för att hylla vårdagjämningen.

– Tur att ni kan någon fakta, om något, svarade Lillemor.

Det var ingen överraskning för henne att det skulle handla om alkohol för att de skulle få fram lite mer eller mindre relevant fakta.

– Jag tror faktiskt att den arrak som importeras till Sverige, och som görs punsch på är från Indonesien, sa Edman.
– Men det finns även i Mellersta Östern, tillade Jonsson.

– Men i Mellanöstern är det väl anis i? De gör sin arrak lite annorlunda, sa Edman.

– Förstör inte illusionen av att det skulle vara korrekt förfarande att dricka punsch för att hedra både det persiska nyåret, och vårdagjämningen, sa Dahlman, för då får vi kanske börja om hela resonemanget.

– Ja, och det vill vi ju inte, sa Lillemor, vi vill inte att ni ska behöva hitta på en annan anledning till att dricka brännvin.

– Inte brännvin, svarade Jonsson, punsch. Det är en jävla skillnad.

– Visst, det finns säkert en halv procent mera vitaminer i den ena drycken, gentemot den andra, svarade Lillemor.

– Det har jag inte tänkt på, sa Jonsson, men när du säger det så. Klart att den ena är nyttigare än den andra. Det där måste vi också kontrollera. Det kommer att behövas många tester för att se vilken dryck man blir piggast av. Det är lika bra att sätta igång med det samma.

– Jag vill inte förstöra er entusiasm, sa Lillemor, men är inte vårdagjämningen på lördag?

– Visst Lillemor, svarade Dahlman, men man måste ju ha en startsträcka på några dagar.

Trots att det sagts att det skulle vara tio grader varmt, både söndag och måndag så fick Dahlman gå till Jonsson i minus två grader kall luft. Han anade förstås att det skulle bli varmare, längre fram på dagen. Det fanns nämligen inte ett moln på himlen, denna måndagsmorgon i mitten av mars.
Väl framme hos Jonsson, som han tänkt väcka lite onödigt tidigt så upptäckte han till sin förvåning att han redan var vaken. Han satt med sin gamla dator vid köksbordets ena kant.

– Är du vaken redan Jonsson? Gick du upp tidigt idag, frivilligt? 

– Nej, jag har inte lagt mig ännu, svarade Jonsson, jag har suttit här hela natten och letat efter en sak. De första timmarna gick väl åt till att starta upp datorn, samt att ta mig ut på Internet.

– Vad letar du efter då?

Jag tänkte se vad han heter, den där nya utrikesministern i Israel. Men det går ta mig fan inte. Jag har kollat in en massa olika dagstidningars hemsidor. Och vet du vad? Det finns inga utrikes-rubriker längre. Om man tittar på rubrikerna, oftast placerade i vänsterkanten så kan man hitta allt möjligt, som poker, lagfarter, inredning och så vidare. Men rubriken, ”utrikes” finns inte alls.

– Finns det inte med bland vanliga nyheter då? Kanske på själva framsidan, eller löpsedeln eller vad det kan kallas? 

– Jo, det finns lite nyheter, både inhemska och utländska. En det handlar om Rättegången mot Josef Fritzl, Konkurser för restauranger som ägs av Gordon Ramsey eller varför inte läsa lite om en hjort som ”löper amok” i en ölbutik?

– Ölbutik?

– Ja, jag har inte läst om det men det finns tydligen speciella ölbutiker någonstans. Men var det finns, det vet jag inte.

– Finns det punschbutiker också?

– Det kanske vore något för dig Dahlman?

– Men varför ville du läsa om den nya utrikesministern i Israel?

– Jo, jag fastnade för att de kallade honom för ultranationalist. Jag funderade på vad det var för skillnad på att vara vanlig nationalist, och ultranationalist. Finns det flera typer, eller graderingar av nationalister? Det låter lite som en bröllopsdag. Guldbröllop, silverbröllop och så vidare. Kan man få en uppgradering. Efter 25 år som nationalist, så blir man silvernationalist. Efter ytterligare några år så blir man guldnationalist. Till sist, när man tagit sig till nationalisterna Nirvana, då blir man ultranationalist.

– Det är kanske lite som med Islam, fortsatte Dahlman som om det vore det mest naturliga att jämföra nationalisternas graderingar med Islam.

– Hur menar du då?

– Jo, om en muslim är snäll, eller far illa på något sätt, då tillhör den en muslimsk organisation. Men om samma muslim gör något dumt, ett terrordåd eller liknande, då är han helt plötsligt islamist. För visst måste det väl finnas en skillnad på att vara muslimsk, eller islamist?

– Nej, det där är något som massmedia har uppfunnit. I alla fall betydelsen av de bägge uttrycken.

– Men du, vad heter han nu då, den där nya ultranationalistiska utrikesministern i Israel?

– Inte vet jag, svarade Jonsson, inte vet jag! Det gick inte att få fram på Internet. Men om du vill veta vad hjorten hette, och vad den har för släktingar, så kan jag tala om det mesta om den.

Det är mars, och fortfarande minusgrader och snöfall i stora delar av Sverige. Men på väderleksrapporten så talas det om lite varmare temperaturer till helgen.
Jonsson och Dahlman har tagit plats i Edmans soffa, som de gjort så många gånger tidigare. De hade inte behövt pulsa i snö för att ta sig dit, men det var heller inte hundraprocentig barmark. Alla tre, inklusive Clas Edmans fru, Lillemor, samt Edmans katt tyckte att det nu räckte med snö och minusgrader. Nu var det dags för lite vår.

– Har ni tänkt på varför det är varmt på sommaren, och kallt på vintern, undrade Jonsson.
– Det borde väl bero på solljuset, svarade Edman, det är mindre soltimmar på vintern, gentemot på sommaren. Inte sant?

Dahlman funderade lite på ämnet. Han tyckte nog att Edman hade tömt frågan på svar. Han ville så gärna blanda sig i frågan, men hade inget att tillföra. I stället så böjde han sig fram och fattade sin kopp. Han tog den till munnen en drog bort den igen. Efter att ha tagit ett djupt andetag, som om han tänkte säga något, så ångrade han sig. Han fick helt enkelt inte fram något bra. Helst av allt skulle han ju vilja hitta något som stjälpte Edmans resonemang.

– Men om det är ljuset, alltså solen som värmer upp atmosfären, borde det inte vara lika varmt på våren, som på sommaren då, undrade Jonsson.

– Våren och hösten är ju en meterologisk term, som har samma gränser. De är ju redan lika varma, eller kalla, rättade Dahlman, som nu såg sin chans att få blanda sig i diskussionen.

– Jo, det är sant, sa Jonsson, men om man går efter kalendern, då stämmer det inte riktigt, i förhållande till solljuset.

– Nu hänger jag inte med, sa Edman och rynkade pannan, helt oförstående till var Jonsson ville komma.

– Jo, den mörkaste dagen är ju 21 december, fortsatte Jonsson, och sex 6 månader tidigare, eller senare, om man så vill, då är det den ljusaste dagen, med mest solljus av årets alla dagar.
Detta innebär att efter tre månader så är det ”halvtid” för ljuset, både framåt i tiden, som bakåt. Men den 21 mars, alltså tre månader in i våren så kan det ofta vara både minusgrader och snö. Men om man går tre månader bakåt, till 21 september, då skulle man bli bra förvånad om det var snö, och minusgrader. September är ju nästan en sommarmånad ibland. Borde det inte vara lika varmt, eller kallt den 21 mars, som den 21 september? Varför är höstens månader, räknat efter solljuset varmare än vårmånaderna? Det kan ju alltså inte ha med solens uppvärmning att göra.

– Det kanske har med att det är tjäle i marken på vintern. Att jorden kyler atmosfären mera än den takt som solljuset hinner med att värma upp den. Edman chansade lite, utan att egentligen veta ett dugg om vad han pratade om. Han blev lite överrumplad av hela resonemanget. Detta var verkligen inte något som han ägnat en enda liten tanke åt tidigare.

– April är ett annat mysterium. Visste ni att det skiljer 70 grader mellan värmerekordet och köldrekordet i Sverige, för april månad. Det varmaste ligger på över 30 grader, medan det kallaste är under -40 grader.

– Oj, det är ju som ett helt brännvinskok, skrattade Dahlman som menade den temperatur då alkoholen förångades och sådeles kunde separeras från vattnet, med sin lite högre kokpunkt.

– Om man då jämför april, med augusti, sa Jonsson, som då är fyra månader från vintersolståndet, så kan det ju absolut vara 30 grader varmt i augusti, men knappast -40 grader, inte sant?

– Under 10 plusminusgrader, då är det kallt i augusti, konstaterade Edman.

– Vet ni vad, sa Dahlman, vi får allt tala om för Lagerbäck att det finns säsonger som är bättre, och sämre att koka brännvin på under året Jag tror inte att kan känner till spritens häckningstider.

Lillemor hade stått en bra stund med telefonen i örat. Det enda hon hade sagt var ”jaha?”, ”Jo, det förstås”, ”jasså?”, och så vidare. Detta upprepades hela tiden, till hon lade på luren med ett ”Jo, du med, hej så länge”

– Vem var det där som höll monolog, var det Ella, undrade Edman.

– Jo, Lagerbäck är försvunnen igen, och det är väl inte så svårt att förstå vad han gör. Frågan är väl bara var.

– Så då blir det inget hembyggdsföreningsmöte för honom idag då, skrattade Edman.

Lagerbäck var väl egentligen inte rädd för Ella men han hade liksom filosofin att om man frågar så kan man få nej, därför frågar man inte. Han var så säker på att Ella skulle svara nej om han frågade om saker, så han gjorde dem i alla fall, utan att fråga. Han var lite konflikträdd. Ella hade ett yvigare och högljutt sätt medan Lagerbäck själv var den tystare typen som ogillade höga röster och tjafsiga gräl. Han drog sig gärna undan istället.
Ella frågade aldrig innan hon bestämde något, det var helt acceptabelt och naturligt. Lagerbäck däremot var tvungen att redovisa sina planer jämt, och det gjorde han, ibland, efteråt. I de flesta fallen så var hans planer fel, allt enligt Ella som var den som bestämde. Men det var aldrig någon som ifrågasatte Ellas planer och som sa nej, till hennes bjudningar, bortbjudningar eller kafferep.

Hon älskade när någon fyllde år, tog studenten eller konfirmerade sig. Då skulle det handlas blommor, presenter och paket. Sedan skulle det uppvaktas. Hon drog sig inte för att acceptera tre kalas på samma dag. Hon uppvaktade folk som nästan var helt främmande för Lagerbäck. Han bara följde med, snällt som en pudel i koppel. Men hans tankar var oftast någon annanstans, som i Edmans kaffekopp, i alla fall om det var lite brännvin i.

Lagerbäck och hans fru, Ella hade ett samspel som för den utomstående inte alls verkade särskilt samspelt, men för dem fungerade det. De visste spelreglerna, de visste sina platser. Det som skulle kunna ställa till det var om Lagerbäck skulle säga ifrån, om han skulle slå näven i bordet. Då vet man aldrig vad om skulle hända. Anledningen till detta var att de inte kände till något annat vis att leva på. En omdaning av äktenskapets rang skulle kunna stjälpa allt.

Ella tyckte att hon hade bra tålamod med Lagerbäck, att hon lät honom ta sig ett järn ibland och såg mellan fingrarna med det, så länge det inte påverkade deras rutiner i livet, vilka var ganska så anspråkslösa enligt hennes mening. Hon tyckte att det var hon som reglerade hans sätt att föra sig och när han fick ta sig ett glas. Om han skulle göra bort sig och bli full eller om han skulle bli alkoholist så ansåg hon att det skulle vara hennes fel. Lagerbäck själv däremot ansåg att han höll igen på sprit och nöje för att blidka henne. Han ansåg att om man var lite mottlig så skulle hon inget märka. Han kompenserade genom att fly ut till sina sysslor. Det var sysslor som båda ansåg sig vara chef över.
De två levde i ett symbios, ett konstigt symbios, men det fungerade och hade så gjort i många år. Så länge ingen blandade sig i deras relation och började att dissekera det så gick det alldeles utmärkt och bägge tyckte att det fungerade utmärkt.

Edman tittar ut över sin trädgård. Han står i hallen, och ser hur den snö som fanns på träden i söndags kväll har smält bort. Nu räcker det. Han vill inte ha mera snö. Speciellt inte denna blötsnö som kom under söndagskvällen.
Edmans katt gillar inte heller den blöta snön. Den har inget emot snö, egentligen. Den har nämligen en tjock päls. Men när den blir våt i pälsen så trivs den mycket bättre vid elementet, inne i det varma huset.

Edman ser Dahlman och Jonsson komma gåendes på vägen. De går in på Edmans tomt och fram till huset, innan de går in. Som vanligt så knackar Dahlman på dörren, men väntar inte på att någon öppnar. Han kliver in strax efter att han stampat av sig om fötterna.
Jonsson kommer strax efter.

– Borde du inte köra lite mera med din bil Jonsson, undrade Edman, så att den inte rostar ihop.
– Nja, det är ju inte så långt att gå hit. Inte behöver man väl starta bilen bara för den här lilla biten?

– Jag menade att bilen kanske skulle må bra av att bli körd ibland. Bromsarna till exempel, de kan ju kärva ihop, och bli rent farliga, när du väl använder bilen till att köra någonstans.

– Jonsson är den enda i hela världen som har ett körkort där han tillåts att köra utan bromsar, sa Dahlman. Man får skjuta på när han ska stanna. Så långsamt kör han.

De tre herrarna satte sig vid köksbordet. Edman hällde upp lite kaffe medan Jonsson ögnade lite i dagens Norrköpings Tidningar.

– Jag förstår inte hur de tänker, sa Jonsson efter att ha tittat lite i tidningen.

– Vem då, undrade Edman.

– Gäddfisket har minskat med 80 %. Man får alltså 80 % mindre i fångst, när det gäller gäddor. Och nu vill man begränsa fisket. Man får som spöfiskare bara ta upp tre gäddor per person. Det blir dessutom bara tillåtet att fånga gäddor som mäter fyrtio till sjuttiofem centimeter.

– Jo, men det låter väl rimligt, svarade Dahlman, som inte såg något konstigt i det, förutom att det kanske var lite märkligt att man inte fick ta upp en gädda som var över sjuttiofem centimeter.

– Men fattar du inte. Om det är 80 % färre gäddor i fångst nu, så lär det ju bli ännu färre i fångst, om man inte får fiska dem som man vill. Inte nog med att det blir en liten fångst. Man måste slänga i den lilla fångst som man får. Ett fiskestopp med restrektioner ger ju faktiskt ännu mindre fångst.

– Tre gäddor per person sa du? Dahlman rynkade pannan. Är det tre gäddor per spö, eller är det per person tro?
– Vet inte, svarade Jonsson, men det borde väl vara per person. Fast det står inget om det. Inte heller om när man får fiska igen, efter att man har tagit upp sina tre gäddor, som då naturligtvis håller måtten.

– Det måste väl vara tre gäddor per dag, sa Edman.

– Nej, varför det, undrade Dahlman, det kan ju vara som vid yrkestrafik, en vilotid på 6 timmar, eller åtta, eller något i den stilen. Vad är det som säger att gäddorna delar in sina återhämtingsperioder i 24-timarsperioder? De kanske har andra tider. 20 timmar per dygn kanske, eller 31 timmar och 46 minuter.

– De kanske inte ens har begreppet dygn i sitt vokabulär, inflikade Lillemor.

Telefonen ringer hos Clas och Lillemor Edman. Clas svarar efter att ha rest sig från soffan och letat sig fram till den plats där telefonen är belägen. Anledningen till att han mer eller minde fick leta sig fram var att det stod mycket saker i vägen. Det var burkar som skulle till återvinningen, burkar som skulle pantas. Plastförpackningar som också skulle till återvinning. Samt en hel del påsar med diverse papper som skulle lämnas till pappersinsamlingen. Allt detta var placerat nära dörren, så att det kunde bäras ut, när den tiden kom.

– Var fan är telefonen? Hallå!

Edman hittade telefonen till slut.

– Tjena Jonsson! Jo, jag hade lite problem att hitta telefonen. Om vi har några apelsiner? Jo, det har vi nog. Jag vet inte riktigt, men jag kan se efter.
Edman tog ett steg mot köket.

– Lillemor! Har vi några apelsiner?

Lillemor som satt vid köksbordet slängde en blick mot fruktskålen som stod på bänken.

– Ja, hur så?

– Det är Jonsson. Han ville veta om vi har apelsiner, han behöver det säger han. Ok, Jonsson, vi ses.

Edman lade på luren och gick tillbaka till soffan. Efter en stund så dök Jonsson upp hemma hos Edmans. Han blev visad de apelsiner som Edmans hade hemma. De satt nu alla tre vid köksbordet, med fruktskålen framställd mitt på bordet.

– Har ni inte flera?

– Det är ju nio apelsiner. Ska inte det räcka, undrade Lillemor.

– Vet inte, men jag tror inte det. Hur mycket blod är det i dem?

– Blod?
Edman höjde på ögonbrynen.

– Ja, för det är väl blodapelsiner? Annars går det inte.

– Nej, det är vanliga, gula apelsiner. Men de smakar likadant.

– Jag får åka och köpa apelsiner sedan, sa Jonsson, riktiga blodapelsiner. Föresten, Lillemor, vet du hur man separerar blodet i blodapelsinerna från själva frukten?

– Det har jag aldrig hört talas om att man kan göra. Jag har heller inte hört talas om att någon ens skulle vilja försöka. Varför vill du göra det?

– Jo, jag tänkte gör blodpudding. Vegetabilisk blodpudding.

– Men det går ju inte, knäppskalle, skrattade Lillemor, det är ju inte ens blod i dem. Inte trodde du väl att det var riktigt blod i en blodapelsin.

– Nej, inte förrän jag såg en förpackning med Ekologisk Blodpudding, i en affär. Det finns väl inget annat som man kan göra det av, förutom blod-grape. Men det är ju ungefär samma sak. Det kanske också skulle kunna fungera, med det blir nog en jäkligt sur blodpudding.

– Ekologisk blodpudding, sa Edman frågande, ja, man kan undra var den växer.

– Att skjuta en gris i pannan, fortsatte Jonsson, och sedan tappa ur den dess blod för att göra blodpudding. Det ser jag inget som helst ekologiskt i. Alltså så måste det röra sig om blodapelsiner.

Edman står vid sin brevlåda och sliter i något som sitter fast i den. Det är en massa reklam, blandat med morgontidningen, samt lite post. Han missade att hämta posten igår. Tidningsbudet hade bara knölat ner tidningen, utan att ens försöka att sticka ner den bredvid allt det som redan låg i lådan. Locket hade inte gått igen, det var halvt öppet.
Det hade regnat på natten, vilket gjorde att tidningen nästan höll på att falla sönder när Edman försökte att dra ut den. Men han koncentrerade sig på att få ut telefonkatalogen som också, via ett annat ombud hade kommit denna morgon.

– Vad gör du Edman?
Dahlman hade kommit för att få sig en kopp kaffe som efterrätt till sin frukost.

– Ska man behöva skaffa en brevlåda som är större än soptunnan? Det är ju en jävla massa skräp jämt.

– Du får väl kombinera dem. Låt brevbäraren och reklamkillen lägga sakerna i soptunnan istället. Det går nog bra, så länge inte någon skickar något komposterbart till dig. Då måste han lägga det i den bruna lådan, den för just komposterbart.

– Jag undrar om det finns några regler för vad som får skickas, funderade Edman, jag menar, om det finns en gräns för hur organiskt ett innehåll får vara.

– Ja du, det var en bra fråga, svarade Dahlman, men det skickas ju fröer. Och en gång så fick jag ett chokladogram. Det var en försändelse med en chokladkaka i. Föresten, så är väl papper också ett organiskt material?

– Gränsen kanske går vid djur då, sa Edman, man får nog inte skicka en hamster i ett vadderat kuvert. Men det kanske går att skicka mask. Jag menar, om man skickar efter lite metmask. Vad händer då? Ibland så kan det ju vara hopplöst att hitta lite bra daggmask, att meta med. Tänk att kunna prenumerera på metmask, och få 25 feta daggmaskar, en gång i månaden. Vore inte det perfekt.

– Fan, vilken bra affärsidé! Mask på postorder! Det är ju genialiskt. Folk vill gärna fiska, men har inte tid att fara land och rike runt och leta efter mask. Folk betalar ju numera för att slippa lägga tid på saker och ting. Det går mer och mer åt det hållet. Snart så kostar det till exempel mera att enbart se matchbollen på en tennismatch än det gör att se hela matchen.

– Det där, förstår du Dahlman, det finns redan. Kolla bara på Riksdagen. När det är debatt så är det färre som sitter i sina bänkar, än det är debattörer i den aktuella debatten. Principen är den samma. Här har du folk som får bra betalt, för att vara ständigt frånvarande.

– Det där kan tolkas på flera vis, sa Dahlman med ett leende.
– Jag tror att det är en trend i samhället. Betalt för att hålla sig borta. I idrottens värld så anställs en tränare. Sedan sparkas denna tränare. Han får då betalt ändå, trots att de egentligen inte ville ha honom kvar. Men för att han inte ska bråka, så får han sin lön i alla fall. En del klubbar kan ju ha tre-fyra tränare på lönelista, som inte gör ett dugg för dessa pengar. Det enda de har åstadkommit är en massa förluster, rent idrottsligt alltså.

– Men det är kanske billigare att köpa ut en tränare, än ett helt lag. Det är ju trots allt spelarna som är så pass dåliga, att de förlorar.

– I näringslivet så får man avgångsvederlag. Också där kan det bero på att man gjort något dåligt, att man fått sparken. Men stålar ska de ha. Och i arbetslivet så talas det mer och mer om så kallad ”sjuknärvaro”, det vill säga att man går till jobbet, fast att man är sjuk. Här vill man alltså att de håller sig hemma istället, samtidigt som de får lön.

– Nej, men det är ju sjukpenning, inte lön, rättade Dahlman.

– Vem betalar sjukpenningen då, undrade Edman, det är ju arbetsgivaren. I alla fall de två första veckorna. Eller är det till och med de tre första veckorna?

Dahlman gick lite långsammare, då de två var på väg in mot huset. Han funderade lite innan han sken upp lite för att sedan ta till orda.

– Hur mycket tror du att vi får betala Jonsson, för att han ska hålla sig borta?

Några dagar har gått sedan Kronprinsessan Viktoria och Daniel Westling satt och talade om för det svenska folket att de var förlovade, och att de ska gifta sig nästa år.

Dahlman kliver in i Jonssons olåsta hus. Han gjorde det som han alltid gör. Han knackar på, tar tag i handtaget. Han öppnar dörren, stampar av sig, och kliver in.
Han stampar av sig varje gång, oavsett om det finns något att stampa av eller ej. Idag var det blött, och det som eventuellt fanns på hans skor, det blev kvar där, även efter att han hade stampat av sig.

– Konstigt!

Jonsson satt framåtlutad, på en stol i köpet.

– Vad är det som är konstigt, Jonsson?

– Nu när Viktoria och Daniel har förlovat sig, så talade de om att det var så bra, med en positiv nyhet bland allt elände om finanskriser och lågkonjunkturer.

Han hade tagit av sig sin strumpa. Han vred och vände på sin fot. Ja, så gott det går, att vrida och vända på en fot, när man har Jonssons fysik.

– Har du blivit spågubbe? Spår du i fotsvett?

– Jag har en spricka här i nageln. Och den har inte blivit ett dugg bättre sedan de förlovade sig. Det kanske krävs ett bröllop för att man ska kunna få del av den nationella lyckan, det positiva skynket som sveper över Sverige.

– Det krävs nog annan typ av svepning, för dina fötter, Jonsson!

Dahlman hade gått hem till Jonsson för att få med honom till Edman. Idag så var det stafett, i skid-VM.

– Ta på dig strumpan nu, och valla dina skor, så gåt vi till Edman och ser på skidorna. Det är ju fredag. Det kanske kan bli en liten kask vid tredje växlingen.